När Jürgen Serke gör sin intervju med den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger (f.1921) har hon varit änka i sju år och saknar sin make författaren Günter Eich oerhört djupt. (Eich var en av grundarna till "Gruppe 47")."Das Leben ist eine heilsame Grausamkeit" ("Livet är hälsosamt hemskt"- min egen översättning), säger Aichinger. Hon vet mer än många andra vad hon talar om. Hon föddes i Wien 1921 . Modern var läkare och judinna- fadern icke-judisk. Föräldrarna skildes tidigt och Ilse Aichinger och hennes tvillingsyster Helga kom att växa upp hos morföräldrarna. Så kom då Anschluss och Helga lyckades att ta sig till England- Ilse tvingades stanna kvar . Det kom att bli räddningen för modern. Just för att hon hade en "Mischling" (barn av "blandras"(avskyvärt ord) slapp hon deportation. Mormodern, däremot, hämtades av Gestapo år 1942 och Ilse Aichinger såg henne föras bort med lastbil- tillsammans med andra judar. Hon kom aldrig tillbaka. För detta har Ilse Aichinger alltid känt stor skuld.
Egentligen hade Ilse Aichinger tänkt studera medicin och bli läkare precis som modern men så gavs hennes bok "Die grössere Hoffnung" ut och blev en succé. Därmed var hennes val gjort- hon ägnade sitt liv åt att skriva.
Till min stora bestörtning ser jag att "Die grössere Hoffnung" inte har översatts till svenska- och dessutom... det finns bara en bok av Aichinger (i alla fall som jag hittar) tillgänglig på vårt språk. Så här skriver Sture Packalén om författarinnan i sin "Tyska minnesgemenskaper" (Carlssons förlag, 2010):" 1952 fick Aichinger Grupp 47:s pris för sin Spiegelgeschichte, som genom sin tidlöshet och Kafkainspirerade stil kändes främmande i det tidiga femtiotalets avskalade s k "kalhyggeslitteratur". Samtidigt markerade berättelsen en ny början i den österrikiska litteraturen".---- " Hos Aichinger utspelas allt i en värld vars gränser i tid och rum inte anges närmare. Oftast tar en inre, alltmer oundviklig verklighet över och förtränger den rella världen."
Avslutningsvis ett citat från en intevju i tidningen die Zeit: Zeit: What didn't you survive? Ilse Aichinger: "The sight of my grandmother in the cattle truck on the Sweden Bridge in Vienna. And the people standing around me who watched with a certain amount of satisfaction"
Läs hela artikeln om Ilse Aichinger och "Die grössere Hoffnung" här (på engelska).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar