Mörk himmel men med ett magiskt skimmer

När poeter dör blir himlen först mörk men sedan lyses den upp av ett alldeles speciellt och vackert sken för poeten må ha lämnat det jordiska men hans/hennes dikter lever vidare i evighet. Så har också Seamus Heaney gått ur tiden- och jag sörjer en stor diktare.

För mig är han poeten som fångar det mörka, det sagoskimrande och det historiska Irland med sina vackra dikter.

Lovers on Aran

The timeless waves, bright sifting, broken glass,
Came dazzling around, into the rocks,
Came glinting, sifting from the Americas

To possess Aran. Or did Aran rush
To throw wide arms of rock around a tide
That yielded with an ebb, with a soft crash?

Did sea define the land or land the sea?
Each drew new meaning from the waves' collision.
Sea broke on land to full identity.

Från diktsamlingen "Death of a Naturalist" 1966

When they have put the stone
back in its mouth
we will drive north again
past Strang and Carling fjords

the cud of memory
allayed for once, arbitration
of the feud placated,
imagining those under the hill

disposed like Gunnar
who lay beautiful
inside his burial mound,
though dead by violence

and unvenged.
Men said that he was changing
verses about honour
and that four lights burned

in corners of the chamber:
which opened then, as he turned
with a joyful face
to look at the moon.

Från diktsamlingen "North" (1975) och dikten "Funeral Rites".

Seamus Heaney tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1995.

Iron inklings of an Irish January

Irland kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta och irländska författare är jag oftast mycket nyfiken på. Nu har jag hittat en diktsamling av Eavan Boland "Outside History" (Carcanet 1990).

Eavan Boland (f.1944) kommer från Dublin men hon har rest över hela världen och har studerat (förutom i Dublin) i New York och i London. En modern romantiker, beskrivs hon som och den litterära debuten kom redan år 1967. Hon har skrivit åtskilliga böcker (mest diktsamlingar) sedan dess.

"Outside History" sätter kvinnorna i blickpunkten- de glöms så ofta bort i historien, de hamnar "outside history" med andra ord.

Dikten som har gett sitt namn åt den här samlingen är oerhört gripande. Här några rader:

There are outsiders, always. These stars-
these iron inklings of an Irish January,
whose light happened

thousands of years before
our pain did: they are they have always been
outside history.
-----

only now reaching me from those fields,
those rivers, those roads clotted as
firmaments with the dead.

How slowly they die
as we kneel beside them, whisper in their ear.
And we are too late. We are always too late.

Från dikten "The Black Lace Fan my Mother Gave me" kommer de här raderna:

----

The past is an empty café terrace.
An airless dusk before thunder. A man running.
And no way now to know what happened then-
none at all- unless, of course, you improvise:

The blackbird on this first sultry morning,
in summer, finding buds, worms, fruit,
feels the heat. Suddenly she puts out her wing-
the whole, full flirtatious span of it.

Läs mera om Eavan Boland och hennes böcker på Kathleen Jones blogg What am I reading?

Wet Evening in April

The birds sang in the wet trees
And as I listened to them it was a hundred years from now
And I was dead and someone else was listening to them.
But I was glad I had recorded for him the melancholy.

Patrick Kavanagh

(fotot är lånat).

"Great Irish Writers": No 14

Vid författare nummer 14 måste jag hämta andan och stanna till ett tag. Här blir jag tårögd för han är en av Irlands verkligt stora poeter- Patrick Kavanagh. Ovan sjunger Luke Kelly (Dubliners) "Raglan Road"- en dikt om kärlek och vemod och om att våga älska trots att man vet att det inte blir ett lyckligt slut....

On Raglan Road on an autumn day I met her first and knew
That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
I saw the danger, yet I walked along the enchanted way,
And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.

On Grafton Street in November we tripped lightly along the ledge
Of the deep ravine where can be seen the worth of passion's pledge,
The Queen of Hearts still making tarts and I not making hay -
O I loved too much and by such and such is happiness thrown away.

Vid Grand Canal i Dublin har Kavanagh fått en minnesplats.

O commemorate me where there is water
canal water preferably, so stilly
greeny at the heart of summer. Brother
commemorate me thus beautifully.

“

Kavanagh (1904-1967) kom från Co Monaghan (nord-Irland) - hans far var skomakare och lantbrukare- hemmet var fattigt - men det som Kavanagh led mest av var inte den materiella fattigdomen utan den andliga. Han kämpade sig till kunskap och lyckades få mentorer och år 1936 fick han sin första diktsamling utgiven  "Ploughman and Other Poems ".

På svenska finns i färsk översättning (Bakhåll förlag) "Den stora hungern". Annars är Kavanagh nog mest känd för romanen "Tarry Flynn" och det är ockå den boken som Irish Indenpendet har valt att framhålla. HÄR kan man läsa en välskriven recension av "Tarry Flynn" (och bekanta sig med en trevlig bokblogg dessutom!)

För en havremjölsvit labrador....

(En havremjölsvit labrador.....fotot är lånat- mitt husdjur är av rasen golden retriever och han är lite mera gulvit i tonen...)

Thomas Nydahl lade upp en så vacker dikt av Paul Muldoon- läs HÄR - och även Petter på Butter tar ordet har haft flera inlägg med Muldoons lyrik - HÄR ännu en mycket stark dikt. Jag har fallit till föga och skaffat en samling utvalda dikter i svensk tolkning (utgivna på Ellerströms förlag)- Att möta britterna (svensk utgåva 1991).

Jag hittar också några rader som jag känner alldeles speciellt för:

Gränsutredningen

Kommer du ihåg den lilla byn där gränsen gick
mitt i huvudgatan så att slaktaren
och bagaren hörde hemma i olika stater?
Idag noterade han hur en regnskur

hade hejdat sig just framför Golightys gränd
så att det verkade som om en glasvägg
hade fallit omkull. Han stod där länge
och frågade sig vilken sida, om ens någon, som var hans.

(Tolkning: Lars-Håkan Svensson)

The Ghost of Roger Casement

Banna strand



O what has made that sudden noise?
What on the threshold stands?
It never crossed the sea because
John Bull and the sea are friends;
But this is not the old sea
Nor this the old seashore.
What gave that roar of mockery,
That roar in the sea's roar?


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.



John Bull has stood for Parliament,
A dog must have his day,
The country thinks no end of him,
For he knows how to say,
At a beanfeast or a banquet,
That all must hang their trust
Upon the British Empire,
Upon the Church of Christ.

The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.


John Bull has gone to India
And all must pay him heed,
For histories are there to prove
That none of another breed
Has had a like inheritance,
Or sucked such milk as he,
And there's no luck about a house
If it lack honesty.


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.


I poked about a village church
And found his family tomb
And copied out what I could read
In that religious gloom;
Found many a famous man there;
But fame and virtue rot.
Draw round, beloved and bitter men,
Draw round and raise a shout;


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.

William Butler Yeats