Tillbaka till Hunsrück

Foto: Markus Braun

Året var 1984 vill jag minnas. Det var filmfestival (som vanligt) i Göteborg och det talades mycket om en film krävde mer än en natts sittning - en tysk film som hette "Heimat". Så många timmars film kände jag inte för utan jag väntade snällt tills det blev dags för svensk TV att visa "Heimat" i uppdelad form. Elva avsnitt blev det till slut.

I Heimat fick man följa en familj (Simon) under nästan ett helt sekel med start strax efter första världskriget. En krönika inte bara över en släkt utan också över en stor del av Tysklands historia. Edgar Reitz använder sig mestadels av svartvit film men ibland växlar han över till färg- och det gör berättelsen otroligt levande och vacker.

Handlingen utspelar sig i Hunsrück i västra Tyskland- nära gränsen till Frankrike och Luxembourg. Det är ett mycket speciellt landskap (med utdöda vulkaner bland annat)- mystiskt och gåtfullt. Dialekten är en variant av platttyska och kan vara svår att förstå för en icke infödd.

Några år senare kom en fortsättning "Heimat 2" och nu blev det fokus på den generation som växte upp i efterkrigstidens Tyskland- 40-talisterna. Allt speglat genom Hermann Simon som farit till München för att studera musik. Det är 1960-tal och tiderna börjar bli oroliga.

Jag skaffade dessa båda "Heimat" som DVD för flera år sedan och jag har börjat att se om. För tillfället är jag mycket uppslukad av just det dynamiska och omvälvande 1960-talet. Jag var för ung för att minnas merparten av det som stod på den politiska agendan då men ett av avsnitten har fått rubriken "Kennedy's barn"- och det berättar om en dag som ingen (som var med då) glömmer. Allt- smått som stort- som man uträttade eller råkade ut för den där gråa novemberdagen år 1963 har etsat sig fast i hjärnan för evigt.

Edgar Reitz är en mycket skicklig berättare och jag ser verkligen fram emot hans senaste film- förmodligen den sista- i Heimat-serien. Där handlar det om upptakten-  1800-talet.

och så lite tyskt....

Golo Mann (han hette egentligen Angelus (Gottfried Thomas) men det kunde han inte uttala som barn och så blev han "Golo"). Golo föddes 1909 som barn nummer tre till den store Thomas och hans hustru Katia. Han beskrevs av sin mor som nervöst lagd- fadern ägnade inte sonen så värst mycket tid och förhållandet far-son verkar ha varit ansträngt från början.

Golo är mest känd som historiker- och några av hans böcker har översatts till svenska. Nu ser jag fram emot att läsa om hans ungdom som spänner över en svår tid i Tysklands historia.

För att urvalet verkade så intressant....

Den här boken kunde jag inte motstå. Hela 30 kvinnoporträtt innehåller den och de löper över fem hundra år. En del kända och en del okända- precis så som jag tycker blandningen ska vara.


I ett av kapitlen får vi träffa konstnärinnan Maria Sibylla Merian (1647-1717) som målade utsökta naturbilder.

I ett annat introduceras Bettine von Arnim (1785-1859) som brevväxlade med Goethe.

Modern tid representeras av bland andra Anna Freud (dotter till Sigmund), Anne Frank och Friederike Mayröcker.

Två kungligheter får också plats i boken- "den stora" Maria Theresia (1717-1780) och drottning Luise av Preussen (1776-1810) - hon som försökte beveka Napoleon (det lyckades hon inte med).

Detta blir lärorikt och underhållande.

Ett tragiskt människoöde

Nazitidens Tyskland är fyllt av tragiska människoöden. Den tyske författaren Jochen Klepper (1903-1942) är ett av dem. I min bok om floden Oder av Uwe Rada läser jag om författaren som verkligen satte Oder på kartan- med boken "Der Kahn der fröhlichen Leute" (De lyckliga människornas båt)- (jag tror inte att det finns någon svensk översättning). Romanen kom ut 1933 och betecknas väl som så kallad underhållningslitteratur.

Huvudpersonen är den unga Wilhelmina Butenhof som ärver en lastbåt från sina föräldrar- och så ger hon sig ut på äventyr längs med floden. Boken beskrivs som en "litterär geografi" över Oder- och berättelsen går från Cosel till Stettin. "Der Kahn der fröhlichen Leute" blev en bästsäljare ett tag- men så dök de där mörksens herrarna upp över horisonten och allt tog en ände. Boken glömdes bort- och Klepper, som var gift med en judisk kvinna såg ingen utväg. När han och familjen (hustru och en dotter) vägrades utresetillstånd återstod bara döden för egen hand.

"On December 11, 1942, after Adolf Eichmann refused a visa for the couple's second daughter, the three of them committed suicide by turning on a gas valve - Jochen writing in his journal just before they died: Tonight we die together. Over us stands in the last moments the image of the blessed Christ who surrounds us. With this view we end our lives. After their death, the diary was given by Jochen's sister Hildegard, to the Allied trial against Adolf Eichmann where it was used as evidence against him ." Hämtat från Wikipedia- och mera finns att läsa HÄR)

"Der Kahn der fröhlichen Leute" blev till film år 1950 och blev då uppmärksammad på nytt- för att sedan åter glömmas bort.

Jochen Klepper författade också flera psalmer. Den mest kända är säkert "The Night Shall Soon Be Ending" som jag citerar de fyra första raderna av:

" The night will soon be ending;
The dawn cannot be far.
Let songs of praise ascending
Now greet the Morning Star!"

Psalmen i sin helhet finns att läsa HÄR.

Året var 1977

I Günter Grass stora epos över 1900-talet har jag nu hunnit fram till 1977. Här vill Grass låta oss minnas Wolf Biermanns exil- år 1977 fråntogs nämligen Biermann sitt DDR-medborgarskap. Helighållandet av det fria ordet var inte något man befattade sig med i det forna Öst-Tyskland. Det fria ordet var farligt- och bäst då att förbjuda det och förfölja alla dem som vågade öppna käften.

Biermann följdes så småningom av Sarah Kirsch och Jochen Schädlich.

" En av följderna var att många (inte alla) såg sig nödsakade att ansöka om utresetillstånd från sin stat. Kunerts gav sig av tillsammans med sina katter. Med barn, böcker och husgeråd utvandrade Sarah Kirsch och Jochen Schädlich."

"Även Flundran simmade sig fri. Ack ja, och i slutet av sjuttiosju dog Charlie Chaplin. Han vaggade bort mot horisonten, gav sig helt enkelt iväg, utan att få någon efterföljare."

(sidan 239, Mitt århundrade av Günter Grass).

Böcker av Wolf Biermann i svensk översättning:

Taggtrådsharpan -1971
Fyra texter om återföreningen -1990
Daidalos fall -1992

Tjocka Berta

Året var 1910 och jag läser fortfarande "Mitt århundrade" av Günter Grass.

"Inte lär den då ha vatt till så mycke nytta i kriget, deras Tjocka Berta. Di höllt på att skratta sig fördärvade, fransosera, när den däringa mackapära sköt breve målet gång på gång." (s. 38 "Mitt århundrade".

Tjocka Berta byggdes av Kruppfabrikerna och den användes främst mot befästningsanläggningar. Mot nyare sådana som var gjorda i armerad betong hade den inte så stor verkan och "Tjocka Berta" motsvarade nog inte förväntningarna. Bara tolv exemplar färdigställdes.

(År 1910 framställdes alltså den första Berta-kanonen).

Seiner Majestät Unterseeboot 1

Här är den på bild- den första tyska sjösatta ubåten- med det vackra namnet SM U 1- Seiner Majestät Unterseeboot 1. Majestätet var så klart Kejsar Wilhelm och sjösättningen ägde rum i Kiel den 4 augusti 1906. Det var Germaniavarvet som hade byggt skapelsen.

Jag har hoppat till år 1906 i Günter Grass "Mitt århundrade". Grass väver samman sjösättningen av SMU 1 med Sir Arthur Conan Doyle och hans berättelse "Danger" som handlar om just ubåtar och hur kapten Sirius fick England på fall. (Den novellen/romanen kan man ladda ner gratis från nätet, ser det ut som).

"Tyvärr misslyckades, tack vare Sir Arthurs varning, våra upprepade försök att få England på knä. Så många döda. Men kapten Sirius var och förblev dömd att överleva varje dykning." (sid 27, "Mitt århundrade" av Günter Grass.)

En katastrof av stora mått

Den 30 januari 1945 torpederades det tyska passagerarfartyget "Wilhelm Gustloff". Inom en timme hade fartyget sjunkit och med sig i djupet tog det över 9000 (nio tusen) människor- de flesta av dem flyktingar undan kriget.

Om denna katastrof skriver Günter Grass i "Krabbans gång" och den ska jag läsa å det snaraste. En annan tysk författare som skrivit om Wilhelm Gustloffs undergång är Tanja Dückers i sin bok "Himmelskörper".

Mimmimarie har läst "Krabbans gång".

Ernst Toller

1893-1939. Tysk författare (dramatiker). Han deltog i första världkriget (västfronten) men bröt ihop totalt av den erfarenheten. Toller var aktivt involverad i novemberrevolutionen i München (han var t o m president i den kortlivade bayerska sovjetrepubliken- hans presidentskap varade bara i sex dagar).

Mest känd är Toller för sitt skådespel "Hoppla, vi lever" som finns i svensk översättning (1981). Det finns också en biografi (på svenska) om honom (1981).

Toller fänglades för sin roll i novemberrevolutionen och år 1933 blev han- som så många andra tyska författare- persona non grata i sitt hemland. Toller bosatte sig så småningom i USA men hans liv blev ensamt och olyckligt. År 1939 orkade han inte längre utan tog sitt liv.

IN MEMORY OF ERNST TOLLER
The shining neutral summer has no voice
To judge America, or ask how a man dies;
And the friends who are sad and the enemies who rejoice

Are chased by their shadows lightly away from the grave
Of one who was egotistical and brave,
Lest they should learn without suffering how to forgive.

What was it, Ernst, that your shadow unwittingly said?
O did the child see something horrid in the woodshed
Long ago? Or had the Europe which took refuge in your head

Already been too injured to get well?
O for how long,like the swallows in that other cell,
Had the bright little longings been flying in to tell

About the big friendly death outside,
Where people do not occupy or hide;
No towns like Munich; no need to write?

Dear Ernst, lie shadowless at last among
The other war-horses who existed till they’d done
Something that was an example to the young.

We are lived by powers we pretend to understand:
They arrange our loves; it is they who direct at the end
The enemy bullet, the sickness, or even our hand.

It is their tomorrow hangs over the earth of the living
And all that we wish for our friends; but existing is believing
We know for whom we mourn and who is grieving.

Wystan Hugh Auden

Höllviken

har ett mycket fint och modernt bibliotek- och jag lider av svår abstinens eftersom Skanörs dito är stängt just nu. Det blev ett hastigt besök under eftermiddagen och hem kom jag med en trio böcker. Den ena av dem är egentligen tre- och jag har längtat mycket efter de här romanerna av Steve Sem-Sandberg. Temat är tyskt också så vad kunde passa bättre! Den första boken "Theres" handlar om Ulrike Meinhof och Baader-Meinhof-ligan som härjade i Tyskland på 70-talet (och som jag verkligen minns mycket väl ). "Allt förgängligt" tar oss med till Bayern och bildandet av den bayerska rådsrepubliken 1918-1919. I "Ravensbrück" gäller det ockupationen av de tjeckiska delarna av Tjeckoslovakien 1939. Ett nedslag i 1900-talshistoria med andra ord. Samtliga tre böcker har getts ut tidigare- men nu kommer de alltså i en samlingsvolym.

Jag läser 10115 Berlin av Nils Erik Forsgård

En mycket personligt skriven bok och med både humor och väldigt intressanta nedslag i tysk historia och kultur. Här möts nytt och gammalt och det blir aldrig tråkigt- inte en enda sekund. Jag gillar också författarens insprängda "egna funderingar".

Ett exempel (det här kapitlet tar en med storm...)

"Barbara lämnar Berlin för en resa söderut. Hon återvänder två veckor senare. Vid återkomsten möts hon av tre berusade taxar. Det är inte taxar. Det är råttor som har ätit sig mätta på cortison av en dos för en cancersjuk som av misstag lämnats kvar på tamburbordet i en våning på Torstrasse. Det finns många råttor i Berlin." (Vilket författaren sedan utvecklar- antal per stadsdel, råttbekämpning, historia kring detta etc).

Jag får också lära mig att Wilhelm Tell är den mest framgångsrika av tyska teaterpjäser, någonsin. Wilhelm Tell var också den enda av klassikerna som Adolf Hitler personligen förbjöd. Motiveringen: "Denne "Schweizer Heckenschütze (krypskytt) hade flera gånger bidragit till att han hade försatts i akut livsfara. (Det första attentatsförsöket mot Hitler utfördes av en schweizisk teologistuderande som hette Maurice Bavaud.)

10115 Berlin är något så ovanligt som en både humoristisk och synnerligen lärorik bok på en gång.

Den här ser jag fram emot att läsa

Jag rotar gärna runt i olika hyllor på biblioteket- tittar på titlar, drar fram- sätter tillbaka och ibland tar jag med hem också. I går släpade jag ut en hel liten hög- och i den detta fynd- för visst måste "Historien om Weimar" betraktas som ett fynd. Folke Schimanski har alldeles nyligen skrivit en bok om Berlins historia (den har jag redan i min hylla) och jag blev verkligt glad att hitta en bok till av honom- och denna gången handlar det alltså om Weimar. Här grundades så mycket av tysk kultur- Goethe, Schiller.... kompositören Liszt bodde också här under en längre tid. Tyvärr blev staden sedan också förknippad med ett av Tysklands största koncentrationsläger (Buchenwald)- men nu ,efter murens fall, reser sig Weimar igen som fågel Fenix ur askan. Jag ser så fram emot att läsa om Weimar- från gamla tider och fram till nutid.

En bit av tysk historia

Martin Pollacks far såg dagens ljus i byn Gottschee- som låg i det dåvarande kronlandet Krain. Rötterna var dock inte så fast förankrade här- farfadern hade flyttat till Gottschee från Tüffer i Untersteiermark (som var en del av ett annat österrikiskt kronland- Steiermark). År 1900 hade Gottschee cirka 3000 invånare och det fanns en liten men dock järnvägsförbindelse till Laibach (Ljubljana). Floden Rinse flyter genom byn och i öster fanns högplatån Kocevski Rog (på tyska Hornwald).

Huvudstaden i kronlandet Krain hette Laibach- idag mera bekant som Ljubljana. Fotot ovan är taget 1895 precis efter den stora jordbävningen som åstadkom en enorm förstörelse i staden. Laibach var en slovensk stad men med en stark tysk minoritet och tyskarna såg till att besätta flera viktiga ämbeten.

Familjen flyttade så småningom tillbaks till Tüffer i Untersteiermark (fotot ovan är nytaget- dock inte av mig).( År 1918 kom Tüffer att bli en del av Jugoslavien.) År 1900 utgjorde den tyska befolkningen två tredjedelar av Tüffers invånare -och mestadels förtjänade dessa sitt levebröd som köpmän och hantverkare. Tüffer ligger vid floden Sann och orten var känd för sina fina bad.

På bilden ovan ett av de kändaste Das Kaiser-Franz-Josef-Bad. År 1892 upprättades en tysk folkskola med fyra klasser. Det rådde hela tiden starka spänningar mellan den tyska och den slovenska befolkningen. Det jäste och pyrde lite varstans. Inte blev det bättre när det skapades nationalistiska föreningar typ "Burschenschaft Germania". Tydligen fanns det också plakat i stil med "tyskar handla tyskt" på många platser. Kejsar Wilhelm föredrogs framför kejsar Franz Josef.

-

"Voll Hoffnung schaute man nach Deutschland. Das Deutsche Reich. Der eiserne Kanzler. Bismarck. Wir Deutsche fürchten Gott droben, sonst aber nichts auf dieser Welt. Der Gott, der Eisen wachsen liess."