Karl-Markus Gauss har varit på resa- och det är ingen vanlig turisttripp han har roat sig med att göra utan en veritabel forskningsresa- boken som har getts ut av Perenn förlag har undertiteln: "På resa till sefarderna i Sarajevo, gottscheetyskarna, arbëresherna, sorberna och arumänerna. "Jag har läst ett kapitel i taget (kapitelindelningen är för övrigt föredömlig och det är lätt att följa med på resan). Nu är tråkigt nog denna färd över men jag kommer att göra om den- för så intressant var det att lära känna de här små folkgrupperna som finns där som okända öar i ett alltmer utslätat Europa.
Att Sarajevo varit ett "mångbesjunget centrum för sefardim" sedan slutet av 1400-talet- visste jag inte- så till den grad att staden har kallats för "Lilla Jerusalem". Gauss berättar om "ladino" det språk som sefarderna talar och som idag kallas för ett levande museum över spanskan. Han besöker den judiska begravningsplatsen som har ett högt och strategiskt läge med god vy över staden (här inleddes kriget om Sarajevo just på grund av den anledningen). Vi får följa med till gator och gränder, synagogor- till ännu "levande" sefarder och vi får ta del av både myt och verklighet .
Så går färden vidare till "Historiens skog i Gottschee"- ett vemodigt kapitel om de så kallade Gottscheetyskarna som inte har lämnat många spår efter sig-trots så många år på samma plats. Gottschee är ett område på 850 kvardratkilometer och det sträcker sig från floden Krka i norr till floden Kolpa i söder. Nu är Gottscheetyskarna skingrade för vinden- men deras historia kan vi ta del av via Gauss.
Arbësherna kom från Albanien en gång- nu finns de kvar i Italien- i Kalabrien- närmare bestämt i byn Civita. Jag hade aldrig hört talas om detta folkslag tidigare och läser med brinnande intresse om Skanderbeg och mötet med Gennaro Sposato som gjorde sitt bästa för att fylla Gauss med "stark grappa".
Kapitlet om Sorberna är nog det som berör mig mest- deras styrka, deras kamp för sin rätt att vara just- sorber. Har ni någon gång undrat över meningen "Sveriges, Götes och Vendes konung?" De där venderna- vilka var nu de? (Frasen användes från Gustav Vasas tid fram till och med Gustav VI Adolf)- Om venderna kan man läsa i Gauss bok - (de var sorber med andra ord.) Ett foto i boken från en sorbisk kyrkogård får mig att stanna till och bara betrakta, och reflektera över människans lott. Enkla vita träkors med inskriptioner på sorbiska. Idag finns det bara cirka 60 000 sorber kvar.
Bokens sista kapitel handlar om arumänerna. Så här skriver Gauss: "Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde med karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien". Arumänerna är ett av Europas äldsta folk! Jag citerar slutorden i kapitlet för de känns så viktiga: " I era händer vilar vårt öde, möjligtvis ert och det förenade Europas, och så ber vi att hjälpa oss arumäner, så att vi inte sällar oss till alla andra folk och kulturer som fram till i dag blivit en sak för arkeologin. Ge oss möjligheten att främja vår kultur varmed Europa bara kan bli rikare och vackrare och på intet sätt fattigare".
Och jag- ja jag är en läsupplevelse rikare.
3 kommentarer:
Som översättare av Gauss' bok var det roligt att ta del av din gedigna genomgång! Någon nämnde för mig att Gauss väldigt ofta besöker eller nämner kyrkogårdar - det gör han nog under alla resor som finns beskrivna i boken. När jag själv var i Bela Crkva i Banatet i norra Serbien(som Magris skriver rätt utförligt om i "Donau") märkte jag att det var alldeles självklart att besöka kyrkogårdar. Var det något jag inte fick missa så var det kyrkogårdarna! Det var gripande att gå omkring på den katolska kyrkogården i Bela Crkva och se gravar med inskriptioner på tyska, ungerska, rumänska och tjeckiska. På en gravsten fanns tre språk... Jag förflyttades till det gamla habsburgska kejsardömet -och utanför kyrkogården pågick samtidigt nutiden. I den lilla byn Kruscica utanför Bela Crkva fanns det många tjeckiska gravar, texten var många gånger felstavad. Gripande och sympatiskt - dessa människor hade gjort sitt bästa för att bevara förfädernas språk.
Verkar mycket intressant! Tack för tipset!
Per: Jag förstår så väl att det måste vara mycket gripande att ströva runt på de gamla kyrkogårdarna och samtidigt betrakta historiens obevekliga gång. Jag tror också att om man vill lära känna en trakt- ja då måste man lära känna kyrkogårdarna. Det gamla habsburgska riket upphör aldrig att fascinera.... och- "De döende européerna" var en så otroligt fin läsupplevelse. Du ska ha tack för att du gjorde den tillgänglig för den svenska läsekretsen!
Johannes: Det är en verkligt intressant och lärorik och "berörande" bok. Jag rekommenderar å det varmaste.
Skicka en kommentar