Tidningen Vi

dunsade ner i lådan idag- den brukar innehålla en hel del boktips- så också denna gång men jag fastnade mest för Stina Jofs ord på andra sidan- "Minnena försvinner i samma stund en människa dör". (som hon citerar i sin tur). Stina Jofs berättar om sin far som var med och flottade timmer en gång för inte så hemskt länge sedan. Så uppmanar hon alla att "grabba tag i någon äldre"- för att ställa frågor om hur det en gång var.

Jag kan bara instämma i uppmaningen- det är så viktigt att vi inte låter våra gamla ta minnena med sig- det finns så mycket att bevara. Jag önskar själv att jag hade frågat mycket mera än jag gjorde- men jag hann i alla fall få reda på en del- speciellt av min farmor som var född i slutet av 1800-talet. Hon växte upp i ett litet soldattorp utanför Kristinehamn. Många var historierna hon berättade från sin barndom och ungdom. Jag har skrivit ner och bevarat- det handlade om arbete, om flytten till den stora staden Malmö, om livet på "söder", om att få slantarna att räcka till- om "manfolk som "int va nåt te å ha" och om att utbildning var det viktigaste man kunde skaffa sig. Några av min farmors minnen finns kvar. Det är jag glad för.