lördag 31 augusti 2013

Mörk himmel men med ett magiskt skimmer


När poeter dör blir himlen först mörk men sedan lyses den upp av ett alldeles speciellt och vackert sken för poeten må ha lämnat det jordiska men hans/hennes dikter lever vidare i evighet. Så har också Seamus Heaney gått ur tiden- och jag sörjer en stor diktare.

För mig är han poeten som fångar det mörka, det sagoskimrande och det historiska Irland med sina vackra dikter.

Lovers on Aran

The timeless waves, bright sifting, broken glass,
Came dazzling around, into the rocks,
Came glinting, sifting from the Americas

To possess Aran. Or did Aran rush
To throw wide arms of rock around a tide
That yielded with an ebb, with a soft crash?

Did sea define the land or land the sea?
Each drew new meaning from the waves' collision.
Sea broke on land to full identity.

Från diktsamlingen "Death of a Naturalist" 1966

When they have put the stone
back in its mouth
we will drive north again
past Strang and Carling fjords

the cud of memory
allayed for once, arbitration
of the feud placated,
imagining those under the hill

disposed like Gunnar
who lay beautiful
inside his burial mound,
though dead by violence

and unvenged.
Men said that he was changing
verses about honour
and that four lights burned

in corners of the chamber:
which opened then, as he turned
with a joyful face
to look at the moon.

Från diktsamlingen "North" (1975) och dikten "Funeral Rites".

Seamus Heaney tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1995.

fredag 30 augusti 2013

En tysk fredag

Foto: Spongefeld


Bokmoster firade torsdag på tyska och skrev flera inspirerande inlägg om tyskspråkig litteratur. Jag är lite på efterkälken och så får det bli tysk fredag hos mig i stället. Den firar jag genom att titta lite extra på författaren Edgar Hilsenrath (f.1928 i Leipzig). Edgar Hilsenrath har varit världsmedborgare- inte för att han så gärna ville utan för att han blev tvungen. När Hitler kom till makten drogs snaran åt och Hilsenrath tvingades fly år 1938 (kristallnatten) med sin mor och sin bror till Bukovina. Hilsenrath överlevde kriget (i ett ghetto) och utvandrade sedan till Palestina. Där trivdes han inte utan for vidare till Frankrike och sedan till USA. Sedan år 1975 är Hilsenrath bosatt i Tyskland igen.


Ett par av Hilsenraths böcker har översatts till svenska (Nazisten och frisören , 1979 och Natt, 1981). "Das Märchen vom letzten Gedanken" hittar jag dock inte bland översättningarna men man kan läsa på engelska. Romanen handlar om armenierna och deras sorgliga öde.



Thorén och Lindskog förlag ger ut "Ruben Jablonskis äventyr"  av Edgar Hilsenrath i höst. En modern klassiker som jag absolut inte kommer att missa.

"I Edgar Hilsenraths självbiografiska Ruben Jablonskis äventyr följer vi författarens alter ego från början av 30-talet fram till Israels grundande. Ruben Jablonski föds i Halle i Tyskland men när Hitler kommer till makten tvingas hela familjen iväg. Jagade över halva den europeiska kontinenten drar de från Polen, vidare till ett judiskt getto i Ukraina, och via Bulgarien, Turkiet, Palestina och Frankrike, hamnar de slutligen i New York.Hilsenrath levandegör det judiska ödet under och efter andra världskriget på ett unikt sätt och berättar med legendens och det groteskas hjälp om de mörkaste åren av 1900-talet.Edgar Hilsenrath är född 1928 i Leipzig. Under kriget tvångsförflyttades han med sin familj till ett judiskt getto i Ukraina. Efter kriget flyttade han först till Palestina och sedan till New York, innan han 1975 återvände till Tyskland. Hilsenrath är den tyska litteraturens enfant terrible med en lång rad bästsäljare på sitt samvete." (förlagets beskrivning).

torsdag 29 augusti 2013

Strega- Inte bara likör

Foto: Colum Tomeny

 Strega står också för ett stort litteraturpris- italienskt, så klart. "Premio Strega". Detta pris får inte särskilt mycket uppmärksamhet här i Sverige och de böcker som premieras får man oftast vänta länge på (om det alls händer) innan man får se en översättning av dem till just vårt språk.


 
 
Glad blev jag därför när jag såg att Antonio Pennacchis vinnande roman (2010) har kommit ut i dansk översättning. "Canale Mussolini" eller Mussolinikanalen är en nära 500 sidor lång krönika som skär genom cirka 100 år av italiensk historia. Boken har liknats vid Steinbecks "Vredens druvor" och vill man läsa på engelska går det också bra (The Mussolini Canal). (Jag önskar att jag hade behärskat italienska, men så är det nu inte).

Det har skrivits och recenserats en hel del i danska tidningar och tidskrifter om den här romanen och här kan man läsa mera.

Poet Laureate



Robert Hayden (1913-1980) fick en mycket svår start på sitt liv och hans barndom och uppväxt i Detroit skulle komma att ge honom många depressioner längre fram i livet.

Den begåvade unge mannen studerade och förkovrade sig- och så blev han poet. En av de större- och en av hans läromästare var ingen mindre än Wystan Hugh Auden.

Robert Hayden är en av de författare som Cimamanda Ngozi Adichie nämner i romanen Americanah.

Mest känd är Hayden för sin dikt Those Winter Sundays:

Sundays too my father got up early
and put his clothes on in the blueblack cold,
then with cracked hands that ached
from labor in the weekday weather made
banked fires blaze. No one ever thanked him.
 
I’d wake and hear the cold splintering, breaking.
When the rooms were warm, he’d call,
and slowly I would rise and dress,
fearing the chronic angers of that house,

Speaking indifferently to him,
who had driven out the cold
and polished my good shoes as well.
What did I know, what did I know
of love’s austere and lonely offices?

Robert Hayden blev utnämnd till Poet Laureate - den förste afro-amerikanske författare som fick denna prestigefyllda titel (1976-1978).

Här en länk till ytterligare en dikt: Soledad

onsdag 28 augusti 2013

En storsäljare från år 1946



Chimamanda Ngozi Adichie räknar upp några afro-amerikanska författare (som jag tror att hon har inspirerats av) i sin bok "Americanah". Igår skrev jag lite om Gayl Jones och nu har turen kommit till Ann Petry (1908-1997).

Ann Petry gjorde sig ett stort namn år 1946 med "The Street" (som faktiskt också blev översatt till svenska "Gatan" år 1947). "Gatan" handlar om ghettot- och det är New York som har stått för inspirationen (Harlem). Boken sålde som smör i solsken när den kom ut och än i dag kommer nya utgåvor. I Sverige är den sedan länge bortglömd och svår att få tag på i översatt skick.

Ann Petry föddes och växte upp i Connecticut - hennes föräldrar var tämligen välbeställda och var innehavare av ett apotek. Apotekarbanan var precis vad dottern Ann också slog sig in på och det var först sedan hon gift sig i slutet av 1930-talet och flyttat till New York som hon började skriva. Det blev först en del tidningsartiklar men så kom den "litterära skrällen" med "The Street". Efter det kom flera romaner, barnböcker och så biografin över Harriet Tubman och den underjordiska järnvägen.

"The Street" är säkert tung att läsa men icke desto mindre känns den som en mycket angelägen bok.

Iron inklings of an Irish January


Irland kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta och irländska författare är jag oftast mycket nyfiken på. Nu har jag hittat en diktsamling av Eavan Boland "Outside History" (Carcanet 1990).

Eavan Boland (f.1944) kommer från Dublin men hon har rest över hela världen och har studerat (förutom i Dublin) i New York och i London. En modern romantiker, beskrivs hon som och den litterära debuten kom redan år 1967. Hon har skrivit åtskilliga böcker (mest diktsamlingar) sedan dess.

"Outside History" sätter kvinnorna i blickpunkten- de glöms så ofta bort i historien, de hamnar "outside history" med andra ord.

Dikten som har gett sitt namn åt den här samlingen är oerhört gripande. Här några rader:

There are outsiders, always. These stars-
these iron inklings of an Irish January,
whose light happened

thousands of years before
our pain did: they are they have always been
outside history.
-----

only now reaching me from those fields,
those rivers, those roads clotted as
firmaments with the dead.

How slowly they die
as we kneel beside them, whisper in their ear.
And we are too late. We are always too late.

Från dikten "The Black Lace Fan my Mother Gave me" kommer de här raderna:

----

The past is an empty café terrace.
An airless dusk before thunder. A man running.
And no way now to know what happened then-
none at all- unless, of course, you improvise:

The blackbird on this first sultry morning,
in summer, finding buds, worms, fruit,
feels the heat. Suddenly she puts out her wing-
the whole, full flirtatious span of it.

Läs mera om Eavan Boland och hennes böcker på Kathleen Jones blogg What am I reading?

tisdag 27 augusti 2013

Hon ville skriva som Henry James




There are things that a woman sings, and only a woman knows the full meaning. You may sing for men as well as for women, but only a woman knows your full meaning. I am not a feminista. I only think a woman should be true to who she believes herself to be. Or who she wants herself to be. Or who she imagines herself to be. I don't know what I mean, or whether I'm true myself to any of that. I don't think there are many of us who are true to our possibilities.
The Healing (1998)

Gayl Jones (f.1949) var en lovande ung författarinna när hon debuterade år 1975 med romanen "Corregidora", en debut som gav upphov till många fina recensioner och dessutom hade Gayl Jones fått boken publicerad av ingen mindre än Toni Morrison. "Corregidora" är en berättelse om våld och sex. Jag har inte läst och jag tror kanske inte att just den romanen är något för mig.

Historien om Gayl Jones liv är tragisk och även den är kantad av våld och förtryck. Hon hamnade i klorna på en man som fick hennes skrivande att upphöra under över 20 år. "The Healing" bröt tystnaden och då var året 1998.

Här några rader som jag hämtat från en recension i New York Times.

''The Healing'' is told by Harlan Jane Eagleton, a faith healer who travels from tank town to tank town -- ''they call 'em tank towns on account of them water tanks'' -- and she is a wry narrator who likes to imagine other people's conversations. She delivers a running commentary on pop culture, from bubble gum rap to Clark Gable movies to the tools of the cosmetology trade. The opening of the novel is set on a bus, and the reader settles in for a pastoral story, the country woman performing her country healings. The book, however, is all over the map. Before anybody gets healed, Eagleton takes us to the race tracks in Saratoga, the study of a medical anthropologist in Africa and rock tours around the world.

Gayl Jones för ett stilla leverne men hennes böcker verkar vara långt ifrån stillsamma. Jag har beställt "The Healing" och så småningom hoppas jag kunna skriva några rader om den.

Corregidora finns på svenska. (Forum, 1979 och översättningen är gjord av Annika Preis).

måndag 26 augusti 2013

Americanah-inspirerad trio




"A conductor on the Underground Railroad, and devoted her life to helping others make the journey out of bondage. An invisible threat to plantation owners, she served as a symbol of strength and inspiration for her people. She was the legendary "Moses," delivering hundreds from the desert of slavery." Ann Petry har skrivit en biografi om Harriet Tubman- kvinnan som blev en av de ledande gestalterna inom den så kallade underjordiska järnvägen- och som lyckade hjälpa otaliga slavar till frihet i norr.

Tre afro-amerikanska författare som Chimamanda Ngozi Adichie skriver lite om i sin roman Americanah.

Americanah och en dikt av J P Clark



Ibadan,
running splash of rust
and gold-flung and scattered
among seven hills like
broken china in the sun.

John Pepper Clark- Bekederemo

Jag har läst Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie (romanen kommer i svensk översättning inom kort). Jag är övertygad om att Adichies nya roman kommer att få många läsare- och det är den sannerligen värd. Det handlar om ras, emigration, främlingskap och så outsläcklig kärlek. Tiderna är moderna och huvudpersonen, Ifemelu, är en ung, självständig och envis kvinna. Så småningom hamnar hon i det där lockande landet - USA- och efter bekymmer och eländen lyckas hon till slut nå "The American Dream". Hon skapar en blogg “Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-American Black” . Denna blogg blir en succé och så är Ifemelus lycka gjord. I Nigeria finns Ifemelus stora kärlek Obinze - deras vägar har skilts men på vindlande vägar "per aspera ad astra" kommer de att mötas igen.

"Americanah" är en skarp bok- vass och ettrig på många ställen. Det amerikanska samhället får också sin beskärda del av kritiken (men också beundran)- mest av allt riktas svärdet mot ras och rasism. När jag läser tänker jag att vi så gott som alla är rasister- även om vi inte begriper det själva utan tror att vi är helt "felfria".

Boken är ganska lång, 400 sidor, och ibland tänker jag att den kunde kortats ner något. (Själv tycker jag att kärlekshistorien med tiden blir "lidt laved" som man säger i Danmark.) Men- Adichie behärskar sannerligen berättarkonsten till fullo och till syvende och sist blir "Americanah" en mycket läsvärd och tänkvärd bok.

Jag blir också glad över att hitta dikten av John Pepper Clark (f 1935), en poet som jag inte hade hört talas om förut. Han är från Nigeria och har gett ut både dramatik och lyrik. ( Ibadan är Nigerias tredje stad och den ligger i den sydvästar delen av landet.) I "Americanah" nämner Adichie också tre afro-amerikanska författare: Ann Petry, Gayl Jones och Robert Hayden. Författare som jag blir mycket nyfiken på.

 En välskriven  och utförlig recension av Americanah kan man hitta i New Statesman.

söndag 25 augusti 2013

The Last Sane Man- en krukmakares liv



Michael Cardew levde mellan 1901 och 1983. Han studerade vid Oxford (och fick sin examen där år 1923) och så lärde han sig krukmakarkonsten.

"Wartime service in Ghana made Cardew fiercely critical of British overseas policies; he remained in West Africa intermittently until 1965, founding a local tradition of stoneware. Beginning in the late 1960s, he travelled through Australia and North America, teaching pottery and demonstrating against racism and its consequences. By the time of his death, he had established himself as one of the finest 20th-century potters and as a voice of political dissent and counterculture. "

Årets James Tait Black Prize (för biografi) har gått till Tanya Harrod för hennes porträtt av Michael Cardew. Jag skriver genast upp på min "vill-läsa-lista". Här en länk till en recension (The Telegraph).

Priset för bästa skönlitterära verk gick till Alan Warner och hans "The Deadman's Pedal".


Ellen Glasgow och söderns kvinnor


 Ibland får jag en väldig lust att göra ett rejält djupdyk i ett författarskap. Väl medveten då om att alla alstren kanske inte är av lika god kvalité- men nyfikenheten brukar ta överhanden och så läser jag på i alla fall. Ellen Glasgow (1873-1945) är just en sådan författarinna som jag känner att jag vill läsa mycket mera av.

För ganska exakt två år sedan - när jag gick igenom en del gamla BLM - läste jag en artikel om den här numera ganska bortglömda amerikanskan. Det var Georg Svensson som skrev en mycket fin dödsruna och han (det var år 1945) beklagade att Glasgow inte var mera känd och mera uppskattad i Sverige.

Så läste jag i rask följd två av hennes romaner: först "Sheltered Life" (som anses vara den bästa av dem) och sedan "Barren Ground".

Nu har turen kommit till "Virginia" som jag äntligen lyckats få tag på.


 Ellen Glasgows självbiografi kom ut först efter hennes död.



Virginia (som jag ännu inte läst klart) handlar om livet i det gamla södern och Ellen Glasgow ser på sina hemtrakter (hon var från Richmond, Virginia) med bister och sarkastisk blick.  Jag gillar hennes sätt att skriva.

Det finns några svenska översättningar av Ellen Glasgows verk men många är de inte och de är gamla och säkert svåra att få tag på. Synd, tycker jag.

lördag 24 augusti 2013

Två debutanter


Tidningen The Guardian har publicerat en "lång lista" över intressanta litteära debuter. (Årets).   Så småningom ska en vinnare koras. Två av böckerna på listan blir jag väldigt intresserad av. Först och främst NoViolet Bulawayos "We Need New Names" som beskriver en del av 2010-talets Zimbabwe. NoViolet Bulawayo (som är en pseudonym för Elizabeth Tshele) är numera bosatt i USA.




Hannah Kent är en australiensisk författarinna och hon skriver om den sista avrättningen på Island- då Agnes Magnusdottir mötte sitt öde via bödelns yxa den 12 januari 1830. "Burial Rites" är en fiktiv biografi och en berättelse om en ung kvinna och hennes sorgliga liv. Läs om Hannah Kent och hennes väg till den litterära debuten HÄR.

Städerskan i Chartres


Katedralen i Chartres har blivit en av huvudpersonerna i en bok av Salley Vickers och nog är det en mäktig byggnad... (fotot är lånat)


Här den berömda labyrinten inne i katedralen. Den nämns flera gånger i boken. (fotot är lånat)



"The Cleaner of Chartres" (2013) handlar om den gåtfulla Agnès Morel, en kvinna i 40-årsåldern som arbetar som städerska både hos folk i staden och i den stora katedralen. Genom bokens nära 60 kapitel vecklas historien om Agnès liv ut sig som en blandning av både sorgligt och lyckosamt. Salley Vickers saxar nutid och  dåtid och lyckas hålla läsarens intresse vid liv genom hela berättelsen.

Agnès är hittebarn och hon har fått växa upp hos nunnor- hon är tystlåten och stilla- och hon sköter sina egna affärer så gott hon kan. Ingen vet särskilt mycket om henne men hon är omtyckt av de flesta - utom den elaka och inskränkta sladderkäringen Madame Beck.

Romanen är som en mosaik av staden Chartres med katedralen i fokus. Labyrintartat skildrar Vickers människornas öden och äventyr och jag kan inte låta bli att fängslas av Agnès och hennes förflutna. Femton år gammal skickas hon bort från klostret och nunnorna för hon väntar barn- ett barn som hon tvingas lämna bort och som kommer att orsaka ett stort och smärtande sår i Agnés hjärta . Som hittebarn är hon särskilt utsatt och trådarna nystas långsamt upp också kring mysteriet med Agnès föräldrar.

"The Cleaner of Chartres" är både spännande och lättläst och om det kommer en svensk översättning tror jag att den har mycket goda förutsättningar att förgylla många bokcirklar.

fredag 23 augusti 2013

En bortglömd dystopi



Året var 1937 och världen var på väg att sättas i brand. Att vara ung under den här tiden måste ha känts mycket oroligt. Det var inte bara den stora depressionen i början av 30-talet som kastade sin skugga över tillvaron under långeliga tider - det var också de där militanta skrikhalsarna som började ta mer och mer plats ute i Europa. Båda mina föräldrar hade starka minnen från de här åren- och de berättade om hotande arbetslöshet, rädsla för krig och fattigdom. Det var svåra tider för många och även om Sverige aldrig kom att delta i kriget var den ständiga oron där. Gnagande och obönhörlig.

Katherine Burdekin (1896-1963) var en engelsk författarinna som skrev under pseudonymen Murray Constantine. Redan år 1937 höjde hon sin röst mot fascismen på ett mycket speciellt sätt genom dystopin "Swastika Night". Hon förstod vad som var på gång- och hon övergav sin tro på att pacifismen skulle kunna lösa världsproblemen. Burdekin kom att föra sin egen kraftfulla kamp mot de krafter som hotade världsordningen.

"Swastika Night" kom ut år 1937 och den gavs ut igen under 80-talet. Det är som sagt en dystopi och vi befinner oss i 2600-talet. Världen är delad mellan nazister och japanskt herravälde. Hitler (som har blivit blond och stilig genom historieförfalskning) dyrkas som gud och det är männens värld. Kvinnorna har satts i koncentrationsläger och gör bara nytta som "avelskor". All historia har för övrigt skrivits om, språket är helt förvrängt och man får bara läsa propagandaböcker. (Likheterna med Orwell's 1984 är stora men "Swastika Night" kom ut tio år innan).

Under många år var Burdekin ganska bortglömd men så trycktes hennes böcker upp på nytt och mest känd har "Swastika Night" blivit. Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta men vill man läsa på engelska finns boken att få på en del nätantikvariat.

Moderna tider - moderna problem


Jag missade helt Catherine O'Flynn's debutbok från 2007 "What Was Lost" eller "Händelser vid Green Oaks galleria" som den svenska titeln kom att heta två år senare (Alfabeta förlag).

Inte mindre än fem nomineringar till olika litterära priser har den här boken fått och ovanpå det vann den (eller snarare författaren) The Costa First Novel Award och Årets debutant på Galaxy British Book Awards . BBC Radio Five utmämnde den till Book of the Month i mars år 2007.

Det har bloggats en hel del om den här prisvinnaren så jag tänker fatta mig kort. Genren är något svårbestämd. Är det en deckare, är det en spökhistoria eller bara en vanlig roman med lite annorlunda kryddor? Jag bestämmer mig nog för den senare varianten.

Det handlar (helt kortfattat) om en liten flicka, Kate, tio år gammal, som har som hobby att leka privatdetektiv. Hon håller helst till i det stora köpcentret "Green Oaks" som är placerat i Birmingham (England). En dag försvinner hon spårlöst och så - i nästa kapitel/avdelning flyttas man tjugo år framåt i tiden. Köpcentrat är kvar- väl bevakat med kameror och plötsligt dyker en liten flicka upp på bevakningsskärmarna..... en gäckande skugga av det förflutna, ett spöke? Hur förklarar man detta mysterium....

Det kunde ha blivit larvigt men det är det inte. Jag tycker att författarinnan har lyckats mycket väl med sin originella berättelse om alla ensamheter i det moderna samhället- för det är mycket det boken handlar om. Det byggs stora köpcentra och så försvinner de små och mera personliga butikerna. Folk skockas i stället bland glitter och krafs och man dansar runt den gyllene kalven. Blickarna är tomma och gången stereotyp och livets verkliga värden går helt förlorade i den här tillvaron. Catherine O'Flynn har ett vaket öga och hon kan förmedla sina tankar så väl. För mig är den stora behållningen av romanen just skildringen av det moderna samhällets förfall. Underbar är också den del av berättelsen som ägnas åt Kate och hennes trotsiga (och mycket utsatta) klasskamrat Teresa.



Jag skrev lite för några dagar sedan om O'Flynn's senaste roman, en roman som fått bra kritik och som denna gång handlar om relationen far-son och en modern typ av emigration. Jodå, jag tänker absolut läsa- så snart jag hinner.

torsdag 22 augusti 2013

Jag önskar mig några språk till

 Om jag var yngre och alltså mera alert i hjärnan skulle jag gärna sätta mig på skolbänken igen för att lära flera språk. Varför inte till exempel indonesiska (malajiska)? Bland 1936 års litterära händelser finns publicerandet av romanen "Layar Terkembang" (With Sails Unfurled) av författaren Sutan Takdir Alisjahbana. Takdir (1908-1994) kom från Sumatra och han ansågs vara en mycket progressiv författare för sin tid. "Layar Terkembang" är en symbolisk roman och handlar om motsättningarna mellan öst och väst (på flera plan).  Jag har letat och letat men jag hittar ingen översättning ( i vart fall inte till "passande europeiskt språk") och så får jag gå här och undra över en roman som beskrivs som en av de tre viktigaste i Indonesien före andra världskriget.


Marah Ruslis "Romeo och Julia-historia" från 1922 , Sitti Nurbaya , finns i alla fall på engelska.




På engelska finns också Vu Trong Phungs kontroversiella bok från 1936 (och förbjuden i hemlandet ända till 1986)- Vu Trong Phung var en vietnamesisk författare och han levde mellan 1912 och 1939.

En växande hög


och med ganska blandat innehåll. Salley Vickers "The Cleaner of Chartres" har jag nästan läst ut och jag har börjat på "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie (det är en tjock bok så det kommer att ta sin tid att läsa).

Den svenska översättningen kommer i oktober månad. Jag är tacksam mot biblioteket som köpt in den engelska versionen så slipper jag vara nyfiken alltför länge...


"Cupcakes and Kalashnikovs" handlar om kvinnliga journalister och den ser jag fram emot alldeles speciellt.

onsdag 21 augusti 2013

I väntan på svensk översättning


 kan man kanske hålla till godo med engelska och danska om man inte vill/kan läsa på originalspråket som i det här fallet är tyska. Jag har roat mig med att leta lite bland tämligen nya tyska romaner som blivit översatta under året. Först ut - en som jag tror mycket spännande berättelse om en man och hans fabuleringskonst. Här handlar det om en familjs historia men vad är det som är sant och vad är bara påhitt? När pappan till tre döttrar ligger på sin dödsbädd serveras tre olika levnadsbeskrivningar.


Våra grannländer har varit på bettet när det gäller att få ut översättningar av Eugen Ruges prisbelönade roman (2011) In Zeiten des abnehmenden Lichts. Det kommer säkert en svensk översättning med tiden men om man är otålig så kan man läsa på t ex danska, norska eller engelska. Det avtagande ljuset har fallit och faller på kommunismen i DDR (framför allt) och det är igen en berättelse om en familj som går från Mexiko till just det forna DDR.

tisdag 20 augusti 2013

Gyllene lagrar


Fotot är lånat

Någon så här vacker gyllene lagerkrans får väl inte den utkorade författaren i "De Gyldne Laurbær" - ett av Danmarks mera kända litterära priser. Det blir 10 000 danska kronor och en bokgåva - men äran är kanske nog så viktig om inte för annat så för försäljningssiffrorna.

Priset delades ut för första gången år 1949 (då till Martin A. Hansen). Jag har roat mig med att kika på de senare årens pristagare.

  • 2013 - Kim Leine för Profeterne i Evighedsfjorden (Svensk översättning är på gång: Profeterna vid Evighetsfjorden)

  • 2012 - Helle Helle för Dette burde skrives i nutid (Detta borde skrivas i presens)
  • 2011 - Jussi Adler-Olsen för Journal 64 (Journal 64)
  • 2010 - Ida Jessen för Børnene (Barnen)

    • 2008- Jens Smærup Sørensen för Mærkedage
    • 2007 - Knud Romer för Den som blinker er bange for døden (Den som blinkar är rädd för döden)
    • 2006 - Morten Ramsland för Hundehoved (Hundhuvud)
    • 2005 - Christian Jungersen för Undtagelsen (Undantaget)
    • 2004 - Jette A. Kaarsbøl för Den lukkede bog (Den stängda boken)
    • 2003 - Jakob Ejersbo för Nordkraft (Nordkraft)
    • 2002 - Hans Edvard Nørregård-Nielsen för Riber Ret
    • 2001 - Anne Marie Løn för Kærlighedens rum
    • 2000 - Svend Åge Madsen för Genspejlet
    År 2009? Jo då var det Hanne-Vibeke Holst som fick priset för Dronnigeofret. (Drottningoffret)



    En arg kvinnas berättelse



    "How angry am I? You don't want to know. Nobody wants to know about that."

    Möjligen blir de här inledningsorden klassiska med tiden. Jag har läst Claire Messuds roman om kvinnan däruppe i sin vindsvåning- den där kvinnan som ingen lägger märke till- hon som går stilla och anonymt genom livet. Bara hon själv vet vilka demoner hon måste brottas med dagligen.

    "The Woman Upstairs" handlar om den präktiga och pliktuppfyllda Nora Eldridge - hon som offrat sina drömmar för att ta hand om andra och för att skaffa sig en trygg och ordentlig tillvaro. Först var det alla konstnärsdrömmar som hon fick lägga åt sidan för det fanns inte pengar (och inte heller tillräckligt stor kampvilja) - sedan blev mamma sjuk och skulle tas om hand och nu är Nora 42 år gammal och sköter om sin far. Boken berättas med facit i hand så att säga för det som orsakade den stora turbulensen i Noras liv hände för fem år sedan- när Nora var 37.

    At the age of thirty-seven she realised she'd never
    Ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
    So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing
    Little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.


    (text Sheil Silverstein och det var Marianne Faithfull som gjorde sången (The Ballad of Lucy Jordan)mest känd).

    Ungefär så kan man kanske sammanfatta det stadium i livet som Nora befinner sig i och så hade det väl kunnat fortsätta vara om inte familjen Shahid hade dykt upp i hennes liv. Nora är småskolelärarinna och en dag får hon en ny elev -Reza Shahid -vars föräldrar befinner sig i "transit" för pappa Shahid (Skandar) är tillfälligt anställd (på ett år) vid prestigefyllda Harvard (Cambridge, Massachusetts) och Sirena , hans fru, är konstnär med stora drömmar. De där drömmarna vill hon dela med Nora och så hyr de båda en ateljé tillsammans. Det blir början till en ny och väldigt annorlunda tillvaro för Nora. Tyvärr blir det inte alls som hon har tänkt sig och hon får uppleva ett stort svek.

    "The Woman Upstairs" är lättläst och ger ett inträngande porträtt av en ensam och mycket utsatt människa. Jag vet förstås inte om jag blir särskilt förtjust i Nora men som karaktär är hon trovärdig. Något kan man irritera sig på hennes godtrogenhet men ensamma människor är utsatta och Nora är därvid inget undantag. Intressant är också den typ av konst som Nora ägnar sig åt. Hon tillverkar så kallade dioraman (tittskåp) och de personer som hon placerar i dem är också ensamma och utsatta- som hon. (Virginia Woolf, Emily Dickinson, Alice Neel och Edie Sedgwick).

    Det är en bitvis både kall och skrämmande berättelse som Claire Messud dukar upp- men slutet är kanske inte  helt överraskande. För den som vill läsa mer:  Elizabeth Day har recenserat för The Guardian.

    måndag 19 augusti 2013

    Med blicken riktad mot 1930-talet


    Jag gillar gammalt och nu har jag varit på upptäcktsfärd bland 1930-talets utgivningar. Jag har valt de mindre kända författarna (i alla fall mindre kända idag än på den tid det begav sig). Oliver la Farge var både antropolog och författare - år 1930 fick han Pulitzerpriset för sin roman "Laughing Boy" som är en tragisk kärlekshistoria utspelad mot bakgrund av Navajo-indianernas situation i västra USA. Det finns faktiskt en svensk översättning också (från 1981) "Navajo, en indiansk kärlekssaga" och boken har, som framgår av bilden ovan, filmatiserats.


    En alldeles förtjusande barnbok finns också med i 1930-talets utgivningar. Nya upplagor kommer ut på löpande band och visst är det här omslaget väldigt tilltalande? Katten som har huvudrollen i berättelsen bor i Japan och har blivit omhändertagen av en fattig konstnär. En lärorik och också lite sorglig bok, om jag har förstått det rätt. Om det finns en svensk översättning så har jag inte lyckats hitta den.


    Ännu en ny utgåva av en gammal bok- men det beror på att den blivit till TV-serie. "A Scots Quair" är en trilogi så egentligen alltså tre böcker skrivna av skotske författaren Lewis Grassic Gibbon. De tre delarna är : Sunset Song (1932), Cloud Howe (1933) och Grey Granite (1934). En familjs historia men också Skottlands- en hård tillvaro är det som beskrivs och man får nog vara beredd på tragik och elände under "resans gång". Icke desto mindre vill jag gärna läsa i vart fall den första delen i trilogin (det är den som fått mest beröm genom tiderna).

    söndag 18 augusti 2013

    På min önskelista


    Brittiskt (fast med ett efternamn som O'Flynn är väl rötterna irländska) först i form av en ny roman av Catherine O'Flynn. Det handlar om relationer och det är far och son som har huvudrollen. Den här romanen har fått mycket beröm och jag tycker att det verkar vara ett trevligt och tänkvärt "hopkok".


     Det handlar om litterära priser och vad man är beredd att göra för att få ett sådant- här skys tydligen inga medel och "The Parrots" är säkert en alldeles utmärkt satir. Filippo Bologna (f.1978) är en italiensk författare och "The Parrots" är den andra romanen av honom som nu blir översatt till engelska. Pushkin Press ger ut.


    Filippo Bolognas roman "How I Lost the War" kom ut i engelsk översättning för något år sedan och här handlar det om Toscana och hur det hotas att bli helt förstört av ytlig turism. En mycket utförlig recension av boken kan man läsa HÄR.


    "Händelser vid Green Oaks galleria är både en spöklik spänningshistoria och en ömsint berättelse om saknad och ensamhet. Det är också en samtidsskildring av ett samhälles förändring under två årtionden." (Omslagets baksidestext). Med den här romanen i deckarstil vann Catherine O'Flynn Costa Book Award (2007) i kategorin debutromaner. Den svenska översättningen är från 2009 och finns säkert på många bibliotek.

    Två författare och fyra böcker- jag är mycket spänd på att läsa!

    lördag 17 augusti 2013

    I de dödas vilorum



    Vi som lever
    är bara de döda på semester
    nån sorts sommargäster

    Bodil Malmsten

    Citatet av Bodil Malmsten avslutar den ambitiöst och vackert gjorda boken om Malmös alla kyrkogårdar ( i allt 18 stycken och då har man inkluderat en del ytterområden också t ex Tygelsjö och Glostorp).

    Kyrkogårdar är lugna och oftast vackra platser, oaser i bullriga storstäder med levande flora och fauna. Kyrkogårdarna hyser också stora delar av vårt kulturarv och jag tycker att vi ska vårda de gamla gravstenar som ännu finns kvar. På Gamla kyrkogården mitt i centrala Malmö kan man se en mängd av detta gamla och välbevarade. Här kan man hitta en stor del av Malmös historia- många så kallade högre ståndspersoner har fått sin sista vila bland den frodiga grönskan som formeligen väller ut mot besökaren men även helt "vanliga" människor ligger begravna på denna  plats.

    Författaren (Jeanette Rosengren) och fotografen (Urszula Striner) har lagt ner stor möda på sitt verk och flera gravstenar har inspirerat till vidare konsultation av kyrkböckerna för att få fram hela historien bakom personen där i graven- han/hon som en gång levande vandrade runt på Malmös gator. Jag dröjer kvar en extra stund vid texten som handlar om koleraepidemierna som grasserade i olika omgångar mellan 1834-1874.

    Tobaksarbetaren Andreas Winquist skrev dagbok år 1853:

    År 1853 grasserade stark kolera då dog min dotter först i kolera, andra dagen blev jag angripen och måste till sjukhuset. Sjukhuset var ute på Monbijo. Den tiden åkte inte någon patient i droska, man blev lagd på enspännarekärra och sedan en filt över, sedan också bants ett rep över och så körde de i starkaste trav, så löstes repet av, sedan bants man i filten och lades i sängen, så infant den gruveligaste kramp, så att man fallt i medvetslöshet, sedan var det än i badekar än åderlåtning. En morgon, så saknade jag bägge mina sidokamrater. En mamsell Jäist såg jag hoppa ett par alnar rakt upp i sängen utav plågor, somliga stöp och dog när de kom inom dörren till doktoren kl 10 om aftonen och dog klockan 12 på natten, så gick det dageligen.

    "I de dödas vilorum" är en omfångsrik och tung bok (man läser den inte på bussen direkt) men den är närmast ett måste för den som är intresserad av Malmös historia. Rörande är också bilderna från  Djurminnesplatsen på Spillepeng. Här vilar månget älskat husdjur. "Älskade Misse- tack för 10 underbara år, matte" står på en vackert patinerad sten som förevigats av bokens skickliga fotograf..

    "I de dödas vilorum" har getts ut av Kira förlag.

    fredag 16 augusti 2013

    Batouala av René Maran



    Den kommer ut i nya upplagor lite då och då, René Marans Batouala. Den senaste franska versionen är från 2002. Den svenska översättningen är mycket äldre- från 1920-talet och jag undrar om det kommer en ny? Det är synd att den här boken inte kan nå en större publik.

    René Maran tilldelades Goncourtpriset för Batouala (1922) och jag förstår precis varför. Den var säkert en roman i tiden och den ansågs mycket frispråkig med både fysisk kärlek och med hård kritik av kolonialismen. En del franska kritiker skrek "skandal"! "Obscent"! "Illa sammanfogad"! men boken blev läst och det stora priset fick den, som sagt. Det lär ha tagit författaren hela sex år att skriva boken och han bearbetade alla detaljer mycket noga. Så här skriver Maran i sitt kontroversiella förord (1937):

    Civilisation, civilisation, pride of the Europeans, and their burying-ground for innocents; Rabindranath Tagore, the Hindu poet, one day in Tokyo, said what you were! You build your kingdom on corpses. Whatever you want, whatever you do, you act with deceit. At your sight, gushing tears and screaming pain. You are the might which exceeds right. You aren't a torch, but an inferno. Everything you touch, you consume...."

    Romanen om Boutouala har handlingen förlagd till Ubangui-Shari (ett tidigare namn på Centralafrikanska republiken) och i 13 kapitel följer läsaren hövdingen Batoualas liv och död. Det må vara Batouala som är huvudpersonen men han är absolut inte ensam- hans favorithustru, den vackra Yassigui'ndja, hennes åtrådde (den vackre och virile) Bissibi'ngui och flera djur (som alla har namn) är också med på den här resan.

    Maran behärskar berättandets konst till fullo och man dras in i historien från så gott som första raden. Det ligger också något ödesmättat över alltsammans. Slutet kan man kanske ana men säker går det inte att vara. Skickligt beskriver författaren också kvinnornas värld och han lever sig in i Yassigui'ndjas tankar och känslor på ett ovanligt insiktsfullt sätt. Att djuren har en speciell plats i författarens hjärta går heller inte att ta miste på. Den lilla röda hunden Djouma blir nästan mänsklig och ett mera ömsint porträtt av ett litet djur får man nog leta efter.

    Språket är vackert och nästan varje ord är betydelsebärande, det känns att Maran har vägt dem på guldvåg.

    " Over there between Soumama and Yakidji the darkness of the clouds dissolves in grayish streaks which join the earth to the sky. It is the rain. Driven by the same power which directed the clouds, it plunges into the Bamba, it rushes on Grimari. As it moves along it overwhelms with fog the lands it has conquered.
    Ouhououou!... At last! A great warm wind arises out of nowhere. The leaves of the banana trees dash against each other. Croakings answer each other and mingle. They are the hosts of Ko'omba the frog, and Létreu the toad, who call the rain.

    The wind blows. A howling precedes it. It turns back the grass, twists the branches, bullies the creepers, tears the leaves, sweeps the earth, carries off its red dust, passes by, flees, weakens...."


    Vill man försöka förstå åtminstone en liten bit av Afrika och dess själ tycker jag att man ska läsa Batouala.




    Deutscher Buchpreis den långa listan


    Det är en mycket lång lista som presenteras inför valet av den författare och bok som ska tilldelas Deutscher Buchpreis i oktober i år. Ralph Dutlis roman-biografi om konstnären Chaim Soutine borde ligga väldigt bra till, tycker jag.


    En annan författare som dyker upp i listan (glädjande nog) är Uwe Timm med "Vogelweide".

    Hela långa listan ser ut så här:


    • Mirko Bonné: Nie mehr Nacht (Schöffling & Co., August 2013)
    • Ralph Dutli: Soutines letzte Fahrt (Wallstein, März 2013)
    • Thomas Glavinic: Das größere Wunder (Hanser, August 2013)
    • Norbert Gstrein: Eine Ahnung vom Anfang (Hanser, Mai 2013)
    • Reinhard Jirgl: Nichts von euch auf Erden (Hanser, Februar 2013)
    • Daniel Kehlmann: F (Rowohlt, September 2013)
    • Judith Kuckart: Wünsche (DuMont, März 2013)
    • Olaf Kühl: Der wahre Sohn (Rowohlt.Berlin, September 2013)
    • Dagmar Leupold: Unter der Hand (Jung und Jung, Juli 2013)
    • Jonas Lüscher: Frühling der Barbaren (C. H. Beck, Januar 2013)
    • Clemens Meyer: Im Stein (S. Fischer, August 2013)
    • Joachim Meyerhoff: Wann wird es endlich wieder so, wie es nie war (Kiepenheuer & Witsch, Februar 2013)
    • Terézia Mora: Das Ungeheuer (Luchterhand, September 2013)
    • Marion Poschmann: Die Sonnenposition (Suhrkamp, August 2013)
    • Thomas Stangl: Regeln des Tanzes (Droschl, September 2013)
    • Jens Steiner: Carambole (Dörlemann, August 2013)
    • Uwe Timm: Vogelweide (Kiepenheuer & Witsch, August 2013)
    • Nellja Veremej: Berlin liegt im Osten (Jung und Jung, Februar 2013)
    • Urs Widmer: Reise an den Rand des Universums (Diogenes, August 2013)
    • Monika Zeiner: Die Ordnung der Sterne über Como (Blumenbar, März 2013)

    Den korta listan (då bara sex titlar) kommer att presenteras den 11 september. HÄR kan man läsa mer om priset (engelsk version).

    torsdag 15 augusti 2013

    Martinique, Gabon och två verkligt intressanta bokbekantskaper


    Joseph Zobel (1915-2006) var en författare från Martinique, den kända ön i ögruppen de Små Antillerna. Mest berömd blev han för sin roman "La rue case-nègres" (Black Shack Alley" på engelska) som kom ut redan år 1950. Boken har också blivit till film." La rue case-nègres" är en självbiografisk berättelse om Zobels uppväxt på Martinique och en kärleksförklaring till mormodern M'man Tine och modern M'man Délia som båda under stora uppoffringar såg till att Joseph fick en god utbildning så att han skulle slippa slita ihjäl sig på sockerrörsfälten. Jag har läst och gripits av den mycket ömsinta och stundtals sorgliga berättelsen om en barndom i största fattigdom men fylld av kärlek. Jag skulle gärna vilja se filmen också.... Tyvärr ser det inte ut som om "La rue case-nègres" har blivit översatt till svenska.


     Via Martinique går så läsandet vidare till Gabon i f d Franska Ekvatorialafrika ( i grönt på kartan ovan). Franska Ekvatorialafrika existerade bara i cirka 50 år mellan 1910 och 1958.


    René Maran (1887-1960)  föddes ombord på en båt utanför Martinique och hans födelse är registrerad i Fort de France på just Martinique. René Marans föräldrar var på väg dit från hemlandet, Gabon. Maran tillbringade inte så många år på Martinique utan levde mestadels i Frankrike och Franska Ekvatorialafrika. 

    Hans roman Batouala belönades med det prestigefyllda Goncourt-priset år 1921 och det finns faktiskt en svensk översättning. Jag läser själv på engelska och så småningom ska jag skriva några rader om den här boken för den är verkligen värd all uppmärksamhet. Så här sa Ernest Hemingway om Batouala:

    " You smell the smells of the village, you eat its food, you see the white man as the black man sees him, and after you have lived in the village you die there. That is all there is to the story, but when you have read it, you have seen Batouala, and that means it is a great novel."

    onsdag 14 augusti 2013

    Fotografen i Höganäs (och Mölle)


    Foto: Peter P Lundh (1905) . Lundhs ateljé i Mölle med det berömda hotel Elfverson i bakgrunden.

    Först och främst vill jag tacka Mrs Calloway (A Room of my own) för det fina boktipset "Vad gjorde farfar i Mölle?" . Nu har jag lånat hem boken från biblioteket i Vellinge.

    "Vad gjorde farfar i Mölle" av Jan Olsheden och Stefan Olsson kom ut redan år 1967 på Norstedts förlag och den här boken håller än. Den kommer att bli odödlig, spår jag. Här kan man läsa om en av Skånes (och förmodligen Sveriges) mera kända fotografer- Peter P Lundh (1865-1943) och ta del av en enorm bildskatt från gamla tider.

    HÄR en av mina favoritbilder- fotografen med katt (och dukat bord).

    Många av Peter P Lundhs foton kan man numera beskåda på Höganäs museum och även fotografens kameror, förstoringsglas och kopieringsanordningar finns att se där. Peter P Lundh studerade fotograferingskonsten på många platser i Europa och i Sverige gick han i lära hos fotograf Rudolf Pettersson i Höganäs. Den första ateljén (i Skättekärr) öppnades år 1886. Sex år senare invigdes en större sådan i Höganäs och så småningom kom en tredje ateljé i Mölle.

    I "Vad gjorde farfar i Mölle?" kan man också läsa lokala nyheter från den tid det begav sig. Här några exempel:

    En Svea-velociped har af kronprinsessan Victoria skänkts till den italienska drottningen.

    Möllebo stupad i Boerkriget. Enligt "Nationaltidens" korrespondent i Tretoria skulle bland de svenskar som kämpat på boernas sida, sjömannen Nils A. Johnsson, från Brunnby, hafva stupat. Johnsson är son till kapten Hans Johnsson i Mölle.

    Lykttändartjensten och den numera förenade sysslan som sotare inom Höganäs municipalområde kungöres härmed till ansökan ledig.

    Majsdrank finns att afhämta i Danhults ångbränneri.