lördag 31 augusti 2013

Mörk himmel men med ett magiskt skimmer


När poeter dör blir himlen först mörk men sedan lyses den upp av ett alldeles speciellt och vackert sken för poeten må ha lämnat det jordiska men hans/hennes dikter lever vidare i evighet. Så har också Seamus Heaney gått ur tiden- och jag sörjer en stor diktare.

För mig är han poeten som fångar det mörka, det sagoskimrande och det historiska Irland med sina vackra dikter.

Lovers on Aran

The timeless waves, bright sifting, broken glass,
Came dazzling around, into the rocks,
Came glinting, sifting from the Americas

To possess Aran. Or did Aran rush
To throw wide arms of rock around a tide
That yielded with an ebb, with a soft crash?

Did sea define the land or land the sea?
Each drew new meaning from the waves' collision.
Sea broke on land to full identity.

Från diktsamlingen "Death of a Naturalist" 1966

When they have put the stone
back in its mouth
we will drive north again
past Strang and Carling fjords

the cud of memory
allayed for once, arbitration
of the feud placated,
imagining those under the hill

disposed like Gunnar
who lay beautiful
inside his burial mound,
though dead by violence

and unvenged.
Men said that he was changing
verses about honour
and that four lights burned

in corners of the chamber:
which opened then, as he turned
with a joyful face
to look at the moon.

Från diktsamlingen "North" (1975) och dikten "Funeral Rites".

Seamus Heaney tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1995.

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för de vackra dikterna. Under hans livstid läste jag aldrig något av Seamus Heaney, men det senaste dygnet har man citerat flera av hans dikter som får mig att ångra det. Bättring lovas.

Ingrid sa...

Jenny B: Jag tycker väldigt mycket om Heaneys dikter (men har många kvar att läsa- hans senaste samlingar känner jag dåligt till). Lustigt nog hittade jag precis igår två gamla tidningsurklipp från 1995- om Heaneys författarskap.