En bortglömd dystopi

Året var 1937 och världen var på väg att sättas i brand. Att vara ung under den här tiden måste ha känts mycket oroligt. Det var inte bara den stora depressionen i början av 30-talet som kastade sin skugga över tillvaron under långeliga tider - det var också de där militanta skrikhalsarna som började ta mer och mer plats ute i Europa. Båda mina föräldrar hade starka minnen från de här åren- och de berättade om hotande arbetslöshet, rädsla för krig och fattigdom. Det var svåra tider för många och även om Sverige aldrig kom att delta i kriget var den ständiga oron där. Gnagande och obönhörlig.

Katherine Burdekin (1896-1963) var en engelsk författarinna som skrev under pseudonymen Murray Constantine. Redan år 1937 höjde hon sin röst mot fascismen på ett mycket speciellt sätt genom dystopin "Swastika Night". Hon förstod vad som var på gång- och hon övergav sin tro på att pacifismen skulle kunna lösa världsproblemen. Burdekin kom att föra sin egen kraftfulla kamp mot de krafter som hotade världsordningen.

"Swastika Night" kom ut år 1937 och den gavs ut igen under 80-talet. Det är som sagt en dystopi och vi befinner oss i 2600-talet. Världen är delad mellan nazister och japanskt herravälde. Hitler (som har blivit blond och stilig genom historieförfalskning) dyrkas som gud och det är männens värld. Kvinnorna har satts i koncentrationsläger och gör bara nytta som "avelskor". All historia har för övrigt skrivits om, språket är helt förvrängt och man får bara läsa propagandaböcker. (Likheterna med Orwell's 1984 är stora men "Swastika Night" kom ut tio år innan).

Under många år var Burdekin ganska bortglömd men så trycktes hennes böcker upp på nytt och mest känd har "Swastika Night" blivit. Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta men vill man läsa på engelska finns boken att få på en del nätantikvariat.

Bok nummer ett av mina hyllvärmare är läst

Det gick hur bra som helst. Jag tycker i allmänhet om dystopier som genre och den här är inget undantag. Jag ska inte orda så mycket om boken för den har ett par år på nacken- många har så klart redan läst den. Jag hittade mitt ex. på Lions loppmarknad för något år sedan och sen har den bara stått i hyllan och samlat damm.
-
Otäckt var det att träda in i berättelsen med ord som "donator" och "vårdare" på allra första sidan. Man anar vad som ska komma men visshet får man vänta på och det är spännande läsning. Det gick kalla kårar längs ryggen på mig och tankarna fladdrade åt alla möjliga håll. Den här typen av dystopi (med tema "levande organbanker") har jag läst tidgare- vill minnas att det var en svensk författarinna som skrev om medelålders barnlösa kvinnor som fick ställa upp som organdonatorer i en inte alltför avlägsen framtid. Nu har jag glömt titeln på boken.
-
Det som är extra otäckt med Ishiguros scenario är att man "producerar fram" barn enbart för ett enda ändamål- att ställa upp med reservdelar. Jag tänker osökt på organhandeln som florerar hejvilt ute i världen- hur fattiga personer i utvecklingsländer mer eller mindre tvingas sälja njurar och andra organ för att få en drägligare tillvaro. Det är så vidrigt att jag knappt kan skriva om det.
-
Jag förstår att den här boken blev en bästsäljare- den väcker väldigt många tankar och känslor. Jag är glad att jag äntligen läste ut: Tack till Petra som peppade mig. Nu är det dags för bok nummer två som är Anne Brontës "Främlingen på Wildfell Hall" (jag har redan läst cirka 100 sidor).

Parable of the Sower av Octavia E. Butler

" The changes and transformations of Heaven


are in the symbols of Change.


The changes and transformations of Earth


are in the forms of Change.


Everything is seen clearly in Change. " (från Ta Chuan- The Great Treatise av Stephen Karcher).


-


Del ett av Parable-berättelserna (av två) handlar om vägen- den svåra vägen till ett nytt liv. Lauren Olamina är en brådmogen afro-amerikansk tonårsflicka som bor med sin familj strax utanför Los Angeles. Året är 2024 och klimatförändringarna har gjort samhället till en farlig plats. Människor tvingas bo i "gated communities" och det är farligt att vistas ute såväl dag som natt. Man försöker att arbeta från hemmet och man försöker att vara självhushållande så gott det går. Gäng härjar vilt och den som har de effektivaste vapnen och är hänsynslösast klarar livhanken bäst där ute.

-

Första hälften av boken handlar om familjen Olaminas kamp för tillvaron i en allt våldsammare omgivning. Till slut går det inte längre att försvara sig- Laurens familj dödas i en våldsam attack. Lauren är ensam- men hon har sin egen tro- sin "Earthseed" och hon skriver hela tiden ner sina trossatser i en dagbok. Så småningom slår hon följe med några grannar och under resans gång- (i riktning norrut) ansluter sig några personer till. Det är en hård och farlig resa- Lauren är slug och karismatisk och hon lyckas så småningom leda sin grupp till en något så när säker plats. Hon har också mött sin livskamrat- Bankole- en läkare som äger en stor bit land i norra Californien- där- bygger hon nu sitt nya liv, sin församling.

-

Jag tycker mycket om den här boken- Lauren är en fascinerande kvinna- och jag förstår att Octavia Butler har läst sin "Tao te ching" för just konceptet förändring är ständigt återkommande i Laurens trossatser- och förändring blir en gud i sig. "God is change". Beskrivningen av det hårda livet- människornas uppgivenhet, hopplösheten, våldet i ett samhälle som långsamt håller på att förödas av bland annat klimatförändringar- jo, det är tyvärr ett mycket trovärdigt koncept. Människan, som sågar av den gren hon sitter på.... Lauren är inte perfekt men hon är av det rätta virket- hon inser att människor måste samarbeta för att klara sig- att man måste hjälpa varandra. De taoistisk-influerade trossatserna som inleder kapitlen ger boken en extra och djup dimension.

-

Jag har redan börjat läsa "Parable of the Talents" och den verkar vara den bättre boken av de två- men- Parable of the Sower är en dystopi som jag tycker tillhör de bättre och den väcker många tankar och funderingar.

-

I bokens lilla efterord beskriver Octavia Butler sig själv (året är 2000) "I'm a fifty-three year old writer who can remember being a ten-year-old writer and who expects someday to be an eighty-year-old writer. I'm also comfortably asocial- a hermit in the middle of Seattle- a pessimist if I'm not careful, a feminist, a bladk, a former Baptist, an oil-and-water combination of ambition, laziness, insecurity, certainty and drive".

-

Det är tragiskt att Octavia Butler rycktes bort så tidigt.

-

Jag har plockat fram min "The book of Chuang Tzu" (i översättning av Martin Palmer)- där finns mycket tröstande vishet att hämta.

-

Både Snowflake och Kulturdelen har läst och bloggat om Parable of the Sower.

Mina bristfälliga bibelkunskaper...

(Målningen är gjord av van Gogh)

Ja, jag känner av dem när jag läser Ocatavia Butler's "Parable of the Sower" (Liknelsen om såningsmannen"). (Jag blev faktiskt "relegerad" från söndagsskolan en gång i tiden och sedan lyckades jag sova mig igenom de flesta kristendomskunskapslektioner i skolan också till råga på allt). Det får jag sota för nu. Vissa minnen har jag i alla fall av framför allt Nya Testamentet.

-

"Hör! En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd. Det gav trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt igen." Och han sade: "Hör, du som har öron att höra med."(Mark 4:3-9)---

-

"Men de som har tagit emot sådden i den goda jorden, det är sådana som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt."(Mark 4:13-20).

-

Octavia Butler använder sig av just den här liknelsen (som har gett namnet åt boken) i sin dystopi. Den finns där som en ram runt berättelsen som jag inte kan skriva om (känner jag) förrän boken är helt färdigläst. Jag påminns lite grann om Cormac McCarthy's "Vägen" när jag läser- men Octavia Butler skriver med mera hjärta och mera hopp. Jag tycker också väldigt mycket om att fundera kring huvudpersonens, Lauren, tankar kring den religion hon skapar under resans gång. "God is change" återkommer ofta. Jag beklagar verkligen djupt att "Parable of the Sower" inte finns översatt till svenska.

Corpus Delicti av Juli Zeh

Corpus delicti- en juridisk term med de två beståndsdelarna corpus = kropp och delicti = brott. (De spår ett brott lämnar efter sig.)

-

Juli Zeh har skrivit en dystopi som handlar om ett samhälle styrt av hälsofanatism. Vi befinner oss i mitten av det nuvarande århundradet (alltså inte avlägset....). Mia Holl är en ung, begåvad och mycket självständig kvinna i 30-årsåldern. Hon hade en bror- Moritz- och nu är han död. Mia sörjer och önskar bara få vara ifred med sina tankar. Det innebär att hon inte orkar med alla de hälsoföreskrifter som medborgarna i den här staten är pådyvlade (äta helt sunt, motionera etc- rökning är givetvis förbjudet- t o m att bita på naglarna bestraffas.... ). Staten kontrollerar att allt efterföljs- alla "slaggprodukter" från den mänskliga kroppen analyseras och hemmen ska vara välstädade och helt sterila. Inga bakterier får förekomma.

-

I det här samhället är det bara kroppens väl som betyder något- själen är totalt ointressant. "Die Methode" ("Die Methode ist die Vernunft") härskar- och chefsideologen heter Heinrich Kramer- en vidrigt obehaglig typ.

-

Mia ifrågasätter alltså "Die Methode" och blir fängslad och det blir rättegång. I handlingen förs vi fram och tillbaka i tiden och vi får lära känna Moritz (som av sina föräldrar kallats för "drömmare") och också förstå hans förhållande till systern. Juli Zehs roman påminner mig ganska mycket om en teaterpjäs- kapitlen är korta och "scenlika"- det är mycket dialog i den här boken. Språket är kyligt- och det passar utmärkt - det här handlar inte om något annat än en totalt känslobefriad värld- här är inte kärlek någon man pratar om- det är bara DNA-kompatibilitet som gäller i parförhållanden....

-

Jag tycker om den här boken för att den väcker tankar- och för att den tar upp ett viktigt ämne. Hur mycket frihet är man beredd att offra för en sund kropp? Vart är vi på väg i dagens samhälle (som förvisso blir allt mer kroppsfixerat)- Ska rökare få vård? Alkoholister? Överviktiga? Vad ska vara tillåtet- vilka gränsdragningar får finnas? Debatten är viktig att föra och det är viktigt att vara vaksam. Mycket viktigt.

-

"Ich stehe für das, was Sie in Wahrheit denken!", ruft Mia. "Ich stehe für das, was alle denken! Ich bin das Corpus Delicti."

-

Läs mera hos Snowflake , Jan i Varberg och Bernur som också har skrivit om boken.

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag har haft boken i min hylla i flera år- oläst- så det var hög tid att göra något åt saken. Jag brukar gilla dystopier och denna är inget undantag- men det är så klart... uppmuntrad och på gott humör brukar man inte bli av dem...
-
Jordens undergång framställs på olika sätt av olika författare. Margaret Atwood tänker sig allt för flitig genmanipulation och plottrande med diverse sjukdomsalstrande virus och bakterier som en orsak. Det scenariot tycker jag är (tyvärr) tämligen realistiskt.
-
När boken börjar möter vi Snöman (eller som han en gång hette -Jimmy)- Snöman sover i ett träd och han lever i en förödd värld- det finns inte mycket kvar. Runt om honom härjar förvildade nassonger (genmanipulerade grisar), varjundar (dödligt farliga dito hundar), skråttor (skallerorm + råtta) och bjunkar (en bjunk är ett skunkliknande djur). Snöman berättar sin historia och samtidigt får vi följa hans väg tillbaka till den plats där undergången startade.
-
Crake var Jimmys bästa vän och han var genforskare med uppgift att skapa en ny sorts människor (snälla och väldigt lätthanterliga) "crakianer"- Crake gör sig till herre över liv och död och hans iver att styra och bestämma och ändra om saknar gränser- och så går det snett....Hans Paradice Project går överstyr...
-
Oryx är kvinnan som både Crake och Jimmy älskar... men klockan har slagit noll... och allt är för sent....
-
Boken är riktigt äcklig på många ställen- speciellt när det handlar om genmanipulerad mat typ huvudlösa kycklingar som framodlas med massor av extra feta lår....
-
"För övrigt fanns det kanske inga lösningar. Människan som grupp, hävdade de, var ett slags monster, vars huvudprodukt var lik och skräp. Hon lärde sig aldrig, hon gjorde samma idiotiska misstag om och om igen, bytte kortsiktig vinst mot långsiktig pina. Hon var som en jättelik snigel som obevekligt åt sig fram genom alla de andra bioformerna på planeten, sög ut allt liv på jorden och sket ut det baktill i form av bitar av fabrikstillverkade och snart föråldrade plastprylar." (sid 249)
-
... Fast du skulle bli förvånad om du visste hur många som vill ha en mycket vacker, intelligent baby som inte äter något annat än gräs. Veganerna är högst intresserade av den lilla detaljen. Vi har gjort våra marknadsundersökningar." Så bra, tänkte Jimmy. Man kan få en baby som samtidigt fungerar som gräsklippare. (s. 311).
-
Jag tycker absolut att Margaret Atwood har skrivit en av de bättre dystopierna (jag har givetvis inte läst alla men en del har jag hunnit att konsumera under årens lopp). Hon skriver trovärdigt och med svart humor (som jag gillar). Oryx och Crake kommer att bli en klassiker.