Vad som gömdes i ett gammalt skrivbord

Fotot är lånat.

I ett försök att bli av med en massa onödig ballast rotade jag igenom ett skrivbord och dess innehåll. Det tog tid och det blev som att göra en resa tillbaka genom mitt eget liv. Åtskilligt av det jag hittade hade anknytning till Irland- ett land jag kommer att ha inristat i själen för evigt.

Bland alla gamla brev och foton fanns också några tidningsurklipp. Två av dem handlar om den nyss bortgångne skalden Seamus Heaney och båda kommer från tidningen Sydsvenskan på den tiden det fanns  kultursidor värda namnet.

Lasse Söderberg, Lars-Håkan Svensson och Tord Wallström har alla skrivit om Heaney och artiklarna är från slutet av år 1995. Jag ska återge några rader från Tord Wallströms inlägg.

Det hela handlar om hur Charles Haughey (Irländsk regeringschef i ett par omgångar) fick höra ett rykte om att Heaney, som precis som han själv var från Nordirland, hade fått "Nobels fredspris i litteratur". Det var inte första gången ett sådant rykte varit i omlöp men Haughey blev glad och höll ett gratulationstal på sin väg från Dublin till Derry.  Så här fortsätter Tord Wallström:

" Det blev journalisternas uppgift att meddela Heaney att ryktet var falskt och när Haughey några timmar senare talade i Derry måste han återta sin gratulation.
Heaneys poesi är djupt rotad i Irland, men han skriver ju på engelska och är starkt influerad av engelsk litteratur. Då han 1983 erbjöds att medverka i en brittisk antologi avböjde han dock med ett öppet brev i poetisk form:

My passport's green.
No glass of ours was ever
raised.
To toast the Queen.

Mörk himmel men med ett magiskt skimmer

När poeter dör blir himlen först mörk men sedan lyses den upp av ett alldeles speciellt och vackert sken för poeten må ha lämnat det jordiska men hans/hennes dikter lever vidare i evighet. Så har också Seamus Heaney gått ur tiden- och jag sörjer en stor diktare.

För mig är han poeten som fångar det mörka, det sagoskimrande och det historiska Irland med sina vackra dikter.

Lovers on Aran

The timeless waves, bright sifting, broken glass,
Came dazzling around, into the rocks,
Came glinting, sifting from the Americas

To possess Aran. Or did Aran rush
To throw wide arms of rock around a tide
That yielded with an ebb, with a soft crash?

Did sea define the land or land the sea?
Each drew new meaning from the waves' collision.
Sea broke on land to full identity.

Från diktsamlingen "Death of a Naturalist" 1966

When they have put the stone
back in its mouth
we will drive north again
past Strang and Carling fjords

the cud of memory
allayed for once, arbitration
of the feud placated,
imagining those under the hill

disposed like Gunnar
who lay beautiful
inside his burial mound,
though dead by violence

and unvenged.
Men said that he was changing
verses about honour
and that four lights burned

in corners of the chamber:
which opened then, as he turned
with a joyful face
to look at the moon.

Från diktsamlingen "North" (1975) och dikten "Funeral Rites".

Seamus Heaney tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1995.