The Grand Sophy av Georgette Heyer

Visst har hon lite av Annie Oakley över sig den goda Sophy. Jag har läst ut Georgette Heyers troligen mest kända och mest omtyckta roman och jag har roat mig kungligt för detta är så kallad underhållningslitteratur men det är god underhållningslitteratur. Boken finns i svensk översättning precis som många andra av Heyers romaner- visserligen är de här böckerna förmodligen förpassade till biblioteksmagasinen men de är då värda att plocka fram igen, tycker jag.

Sophy är tjugo år gammal , enda barnet till en diplomat, Sir Horace Stanton-Lacy, och hennes mor har varit död sedan länge. Sophy har flyttat runt i många länder under sitt korta liv för Sir Horace har blivit kallad till många diplomatiska uppdrag under Napoleonkrigen. Nu är Napoleon förpassad till Sankta Helena och Sir Horace har fått besked om att han måste bege sig till Brasilien. Sophy ska därför inhysas hos Sir Horace's syster som bor i London med sin stora familj.

I Mrs Omberleys hushåll styr och ställer äldste sonen- Charles med järnhand. Han är inte alls road av att tvingas ta hand om sin kusin. Sur blir också Charles fästmö, den skvallriga och pryda Miss Eugenia Wraxton- och nu kommer alltså Sophy inramlandes med apa, häst och hund- som en veritabel virvelvind. I huset blir inget som det har varit tidigare och Sophy visar sig vara en mycket praktisk och intelligent ung dam.

Den här boken är en riktig bladvändare och jag imponeras av de fina miljöbeskrivningarna- (hippomobiler inte att förglömma)- Ms Heyer skriver också vasst och hon ironiserar både över dålig poesi och dumma kungligheter (framför allt dåvarande hertigen av York.)

Här är det dock miss Wraxton som får sig en känga:

" Since you have brought up Miss Wraxton's name, I shall be much obliged to you, cousin, if you will refrain fron telling my sisters that she has a face like a horse!"
"But Charles, no blame attaches to Miss Wraxton! She cannot help it, and that, I assure you, I have always pointed out to your sisters!"
"I consider Miss Wraxton's countenance particularly well-bred!"
"Yes, indeed, but you have quite misunderstood the matter! I meant a particularly well-bred horse!"
" You meant, as I am perfectly aware, to belittle Miss Wraxton!"
"No, no! I am very fond of horses!, Sophy said earnestly."

"The Grand Sophy" var en mycket trevlig läsupplevelse och en berättelse som verkligen piggade upp i höstmörkret.