Sockerrör vid havet

Foto: Remi Jouan

Sockerrör vid havet

Hälften av mina vänner är döda.
Jag skall skapa dig nya, sa jorden.
Nej, ge mig dem istället tillbaka,
med brister och allt, ropade jag.

Inatt kan jag rycka till mig deras tal
från den matta bränningens mummel
genom sockerrören, men jag kan inte vandra

på oceanens månbelysta lövverk
nerför den där vita vägen ensam,
eller flyta med den drömmande rörelsen

hos ugglor som lämnar jordens börda.
O jord, den mängd vänner du behåller
är långt större än de som är kvar att älska.

Havets sockerrör vid klippan blinkar grönt och silver;
de var serafernas lansar i min tro,
men ur det som gått förlorat växer något starkare

som äger stenens rationella strålglans,
uthärdar månsken, längre än förtvivlan,
stark som vinden, som genom sockerrör som böjs åt sidan

för oss närmre dem vi älskar, precis som de var,
med brister och allt, inte ädlare, blott där.

Derek Walcott

Hämtat ur diktsamlingen Sea Grapes och i tolkning och översättning av Östen Sjöstrand. Dikten ingår i "Vinterlampor", dikter i urval -Wahlström & Widstrand förlag 1992. Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1992.