The Grand Sophy av Georgette Heyer

Visst har hon lite av Annie Oakley över sig den goda Sophy. Jag har läst ut Georgette Heyers troligen mest kända och mest omtyckta roman och jag har roat mig kungligt för detta är så kallad underhållningslitteratur men det är god underhållningslitteratur. Boken finns i svensk översättning precis som många andra av Heyers romaner- visserligen är de här böckerna förmodligen förpassade till biblioteksmagasinen men de är då värda att plocka fram igen, tycker jag.

Sophy är tjugo år gammal , enda barnet till en diplomat, Sir Horace Stanton-Lacy, och hennes mor har varit död sedan länge. Sophy har flyttat runt i många länder under sitt korta liv för Sir Horace har blivit kallad till många diplomatiska uppdrag under Napoleonkrigen. Nu är Napoleon förpassad till Sankta Helena och Sir Horace har fått besked om att han måste bege sig till Brasilien. Sophy ska därför inhysas hos Sir Horace's syster som bor i London med sin stora familj.

I Mrs Omberleys hushåll styr och ställer äldste sonen- Charles med järnhand. Han är inte alls road av att tvingas ta hand om sin kusin. Sur blir också Charles fästmö, den skvallriga och pryda Miss Eugenia Wraxton- och nu kommer alltså Sophy inramlandes med apa, häst och hund- som en veritabel virvelvind. I huset blir inget som det har varit tidigare och Sophy visar sig vara en mycket praktisk och intelligent ung dam.

Den här boken är en riktig bladvändare och jag imponeras av de fina miljöbeskrivningarna- (hippomobiler inte att förglömma)- Ms Heyer skriver också vasst och hon ironiserar både över dålig poesi och dumma kungligheter (framför allt dåvarande hertigen av York.)

Här är det dock miss Wraxton som får sig en känga:

" Since you have brought up Miss Wraxton's name, I shall be much obliged to you, cousin, if you will refrain fron telling my sisters that she has a face like a horse!"
"But Charles, no blame attaches to Miss Wraxton! She cannot help it, and that, I assure you, I have always pointed out to your sisters!"
"I consider Miss Wraxton's countenance particularly well-bred!"
"Yes, indeed, but you have quite misunderstood the matter! I meant a particularly well-bred horse!"
" You meant, as I am perfectly aware, to belittle Miss Wraxton!"
"No, no! I am very fond of horses!, Sophy said earnestly."

"The Grand Sophy" var en mycket trevlig läsupplevelse och en berättelse som verkligen piggade upp i höstmörkret.

Lärorik läsning

 Hippomobiler kan man lära sig väldigt mycket om i Georgette Heyers "The Grand Sophy" (jag är kanske extra intresserad eftersom min morfars far var "karetmager" (vagnmakare)). Ovan ett farligt åketyg- en karriol (på engelska "Curricle"). Den var mycket olycksdrabbad och nog ser det lite väl spännande ut med bara två (och mycket höga) hjul att balansera på ?

Den här färden ser betydligt mera riskfri ut. Här är det prinsessan Anne som är på väg till parlamentet i en så kallad landaulet. Nog är det ett vackert transportmedel?

I boken finns också ett avsnitt där hjältinnan härjar iväg med sitt ekipage längs St James' Street i London. Det uppfattas tydligen som synnerligen skandalöst- och varför kunde jag inte fatta förrän jag läste lite om gatan i fråga. Just St James' Street var huvudgata för alla så kallade "Gentlemen's Clubs" och visserligen var nog de flesta av dessa klubbar ganska städade inrättningar men nu rör vi oss i början av 1800-talet och i de här kvarteren skulle förmodligen kvinnor helst inte visa sig.

Jag närmar mig slutet på Sophys alla äventyr- trevlig läsning är det och jag är väl underhållen.

På hippomobilernas tid

Phaeton (lånat foto).

Visst är det ett trevligt ord: hippomobil. Jag har förstått att det är en hel vetenskap med hippomobiler och att det finns många sorter. En del av dem kan man träffa på när man läser "The Grand Sophy" av Georgette Heyer. Ack denna Sophy... en trevlig ung dam är hon i alla fall och rejält med skinn på näsan har hon också. Här körs det med fiacrer och phaetons så det bara visslar om det och hon klarar sig bättre till häst än de flesta "manfolk". Jodå, det är en verkligt underhållade roman jag har fått tag på och det blir nog ett par ord om den så småningom.

Fiacre (lånat foto)

Om hippomobilvarianten 'phaeton' och dess förekomst i litteraturen kan man läsa på engelska Wikipedia och därifrån hämtar jag de här raderna:

"Georgette Heyer, the Regency Romance novelist, frequently writes about sporting gentlemen driving their phaetons. Sometimes they allowed young ladies to drive their phaetons, but only in exceptional circumstances."

Nu är det dags för "The Grand Sophy"

Margaret Drabble är fylld av lovord, och i The Guardian läser jag:" Complete with Georgette Heyer's beautiful language and laced with drama, The Grand Sophy is an essential read for every girl, no matter what age. I know for most teens, this wouldn't be the first choice, but The Grand Sophy is one book that will never go out of style."

Nu har jag läst så mycket om den här boken och om Georgette Heyer (som inte gillade 1900-talet utan som helst hade velat leva på drottning Victorias tid) att jag bara måste läsa om duktiga Sophy.

Georgette Heyer råkar vara en av de många författare som finns med även i John Sutherlands "Lives of the Novelists". Där får man veta att hennes genre är "historical romance". (Det bör ju ha varit mycket bästsäljande). Heyer gillade Enoch Powell och hon avskydde 1900-talet "Oh, Christ why did I have to be born into this filthy age", lär hon ha sagt. Journalisten och litteraturkritikern Marghanita Laski hade inte mycket till övers för Ms Heyer och hon skrev bl a : " If ever Miss Heyers heroines lifted their worked muslin skirts, if ever her heroic dandies unbuttoned their daytime pantaloons, underneath would be only sewn-up rag dolls." (Hämtat från min egen blogg i februari i år).

Det finns massvis översatt till svenska av Heyer - en hel del inte alltför gammalt (från 70-talet).

Nu har jag alltså "The Grand Sophy"på läsbordet.