söndag 23 september 2012

En söndag vid poolen i Kigali


Året var 1994- det år då världen teg och lät en miljon människor slaktas öppet på gator och torg. Det var i Rwanda. Låt oss aldrig glömma.

Jag har läst Gil Courtemanches mästerliga och otäcka roman om de här månaderna i världshistorien. Att boken inte finns på svenska är för mig ofattbart. Danska, norska och finska översättningar går däremot att hitta.


Berättelsen tar sin början en söndag vid poolen på hotell Mille-Collines i Kigali. (Samma hotell som är huvudskådeplats i filmen "Hotel Rwanda"). Vid poolen kan man se en typisk blandning av människor- franska fallskärmsjägare, nyrika rwandier och prostituerade (de flesta av dem smittade med aids- som var något av en folksjukdom vid den här tiden i Kigali). Bernard Valcourt sitter vid poolen han också och han vet att saker och ting är i görningen. Oron finns där och han vet att något hemskt snart kommer att hända. I baren arbetar den vackra Gentille- hon som är hutu men ser ut som en tutsi.

Så exploderar hela tillvaron och mardrömmen börjar. Courtemanche skonar inte läsaren på fruktansvärda detaljer och ibland orkar jag nästan inte vända på sidorna.

"The men were killed skilfully and accurately with a single shot or machete stroke, but the women didn't have the right to a quick, clean death. They were mutilated, tortured, raped, but not finished off as the killers would have done with animals. They were allowed to bleed to death, to feel death coming rattle by rattle, gob by gob of blood-filled spit, to punish them for having brought so many Tutsis into the world, but also to punish them for their arrogance, for the young killers had been told that Tutsi women considered themselves too good for Hutus."

I allt detta våld växer det fram den vackraste kärlek mellan Bernard och Gentille. De försöker att hoppas på en framtid- en annan tillvaro. De älskar varandra och Bernard läser dikter av Eluard för Gentille. Naturligtvis är allt detta bara drömmar- och drömmar har en tendens att slås i kras.

Vad jag än skriver kan jag inte göra den här boken rättvisa- den är så stark, så (föreställer jag mig) sann och den är skriven med äkta känsla för landet och för allt detta fruktansvärda som drabbade så många människor. Courtemanche skriver om aids-sjuke Méthode som får dö på det sätt han själv väljer- på sitt hotellrum och omgiven av människor som förstår och älskar honom, han skriver om Cyprien som tvingas se hur hans fru blir våldtagen av unga militiamän- och som sedan själv slaktas, han skriver om FN-generalen som stinker av Brut -rakvatten och som inte fattar eller vill fatta någonting av vad som händer och jag läser och hjärtat snörps ihop i bröstet på mig.

Jag letade i mina hyllor och hittade en diktsamling av Eluard. Jag väljer en dikt som har titeln

Aussi bas que le silence

Aussi bas que le silence
D'un mort planté dans la terre
Rien que ténèbres en tête

Aussi monotone et sourd
Que l'automne dans la mare
Couverte de honte mate

Le poison veuf de sa fleur
Et de ses bêtes dorées
Crache sa nuit sur les hommes.

"A Sundayat the pool in Kigali" är boken jag kommer att minnas - för alltid.

4 kommentarer:

♥ Hannele sa...

eeobegripligt

Ingrid sa...

Hannele: Fasansfullt och ofattbart.

Läst, sett & hört sa...

jag minns de hemska rapporterna. de var bland de grymmaste man hört

Ingrid sa...

Mrs C: Det är svårt att läsa den här boken- den innehåller fruktansvärda scener.