Denna sommarlika höstdag med temperaturer väl över 20-strecket gick det så bra att sitta ute och läsa några julnummer av gamla "All världens berättare". I årgång 1948 hittar jag några dikter av Harry Martinson- ingen kan som han skildra naturen i poesi.
Ängsdikt
Ingenting är mjukare och lenare
än utslagna maskrosor.
Sedan de torkat i sol
som regntoviga auroror
luta de doftvarma och kelna
mot varandra sin gyllene ludd.
I deras strålnings guldskog
leker snabbspringande nektarsökare
kurragömma i en honungsdimma värmd av sol,
i en gul svalka som härmar eld.
Fotot är lånat.
3 kommentarer:
jag är svag för maskrosor, har koppar, tavlor, dukar....
Martinson kan verkligen få maskrosor att låta ljuvliga, men när jag tänker på min lilla trädgårdsplätt så har jag ändå svårt att gilla dem ;)
Hannele: De är mycket färggranna och väldigt vackra även i fröställning- men jag får också hålla med Vicky- ett sabla otyg om man får för många av dem....
Skicka en kommentar