Status slut. Definitivt slut.

Debutromanen från 1922. Jaha. Suck. Det blir till att låna.

Tillbakablick- Allt om böcker/6 1989

Det ser ut att bli en spännande upptäcktsfärd.... Med hjälp av mina (ganska få, dock) "Allt om böcker" har jag nu hamnat i Mexico. Jag läser en lång och innehållsrik intervju med Octavio Paz .

"Att bli medveten om sin historia är att bli medveten om sin egenart, det är den tankepausen vi behöver innan vi övergår till handling". Så skriver han-i "Ensamhetens labyrint". Han säger i intervjun att det typiskt mexikanska inte existerar- lika lite som det typiskt spanska. Det är en fråga om historia, en historisk realitet som förändras och som bör förändras.

Paz (1914-1998) fick nobelpriset år 1990 (motiveringen löd: ”För en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet”.

Främst var han poet.

--

Dagarna och åren drar förbi och stjärnans osynliga närvaro håller mig sällskap

Ljusets uppehåll mellan ett år och nästa år

En blinkning

Två vingar som piskar i ett bortglömt rum

Två minnen som bultar hos en bortglömd människa

Stjärnans ljus lyser som olja denna natt i min ensamhet

Så ska den också lysa den sista natten.

Från dikten "Inre stjärna" (Vid världens strand) tolkning Artur Lundkvist/Marina Torres.

Solo faces (Längtans branter - i svensk översättning) har kommit ut som Penguin Modern Classic.

I det här numret av AoB recenseras också "debutanten Beate Grimsruds Det finns gränser för vad jag inte förstår", PC Jersilds självbiografiska "Fem hjärtan i en tändsticksask" och James Salters "Längtans branter"- just Längtans branter minns jag att jag köpte och läste och tyckte mycket om. Jag får lust att läsa om.... "myternas makt, drömliv och verklighetens iskalla klippväggar" (så skrev recensenten Olle Hägerstrand).

Skylark av Dezsö Kosztolányi

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt." Citatet är taget från Anna Karenina men det passar mycket bra som överskrift för den här romanen.

Jag har läst min första bok av den ungerske författaren Dezsö Kosztolányi. Av honom finns det verkligen inte mycket översatt till vårt språk men nyligen kom en samling noveller och dikter ut på Brända böcker förlag. Thomas Nydahl har skrivit om "Kyssen" HÄR. (Och ja, det var detta inlägg som gjorde mig nyfiken på Kosztolányis författarskap).

Skylark är det något osannolika namnet på mors och fars enda dotter- hon är medelålders, ful och fet- och har hamnat på glasberget. Hela den lilla familjen (Vajkay) bor i en murrig lägenhet i den lilla staden Sárszeg (Subotica)- och man upplever de sista skälvande åren av det habsburgska väldet. (tiden är 1899).

Mor och far älskar sin dotter- hon är deras ögonsten och de gör allt för henne. Nu ska hon ge sig av på en veckas "semester" (annars är Skylark hemmadotter och tillbringar dagarna med att hjälpa sin mor med hushållet) för att besöka sina kusiner i den lilla staden Tarkö. Mor och far är mycket ledsna över att vinka farväl till sin dotter och räknar dagarna till dess hon ska vara hemma hos dem igen.

Far- herr Vajkay är pensionerad- en tidig pensionering för han är bara 59 år gammal. Hans liv krymper ihop mer och mer och hans enda intresse numera är att fördjupa sig i adelskalendrar och släkthistoriska böcker. Han går sällan ut och han vare sig röker eller dricker (eller något annat heller för den delen).

Under veckan som kommer börjar dock världen plötsligt öppna sig för mor och far- de äter ute- de njuter till och med av maten- de går på teater och herr Vajkay återknyter bekantskapen med gamla ordensbröder (och börjar spela kort, dricka och röka).

Boken är skickligt sammanfogad- kapitlen inleds med en liten "specialskriven ingress" här ett exempel från kapitel 1: "in which the reader is introduced to an elderly couple and their daughter, the apple of their eye, and hears of complicated preparations for a trip to the plains"

Så särskilt mycket händer annars inte men det är ändå olidligt spännande- varje dag "trycks gaspedalen ner" en bit till nämligen, och man frågar sig hur detta ska sluta. Undan för undan rycks förlåten bort, familjen blir allt naknare. "Skylark" är ett tidlöst psykologiskt drama- man anar inte bara familjens krympande värld- utan också det gamla habsburgska väldets allt mer sammanfallande existens.

Jag hoppas att "Skylark" blir översatt till svenska- det vore synd om läsare här i Sverige skulle gå miste om den här godbiten.

"Skylark" har getts ut av New York Review of Books (Classics). Översättningen är gjord av Richard Aczel och det finns ett mycket intressant, fylligt förord av Péter Esterházy).

Brev från en lady

Lady Mary Wortley Montagu (1689-1762) reste år 1716 från England till Turkiet (hennes man hade blivit utnämnd till ambassadör där)- under hela resan skrev hon brev och berättade om sina intryck. Det är mycket spännande läsning.

Till Wien kom hon i september 176 och hon kan inte låta bli att förundra sig över det som hon tycker underliga modet- damernas frisyrer t ex: "They build certain fabrics of gauze on their heads-- fortified with with numberless yards of heavy ribbon. -- This machine they cover with their own hair, which they mix with a great deal of false"- ja, och så pudras slutligen hela härligheten och pryds med pärlor eller ädelstenar. (Bilden ovan är målad något senare i tiden men visar på ett ungefär hur det kan ha sett ut).

"Their whalebone petticoats out-do ours by several yards circumference and cover some acres of ground. You may easily suppose how much this extraordinary dress sets off and improves the natural ugliness with which God Almighty has been pleased to endow them generally".

(Särskilt nådig i sina omdömen var hon inte , lady Mary). Bilden ovan är från senare datum men volymen matchar nog lady Mary's beskrivning).

Mary Wortley Montagu stannade kvar i Wien ända fram till årskiftet.

Subotica- Szabadka- Maria-Theresiopol

Så som staden en gång tedde sig.....

"Subotica, stad i n. Jugoslavien, helt nära ungerska gränsen, viktig knutpunkt på järnvägen Belgrad-Budapest; 100 058 inv (år 1931), landets till storleken 3:e stad. Subotica ligger i en särdeles bördig trakt och har stor kreatursmarknad, kvarn-, textil-, sko- och maskinindustri. Juridisk högskola (426 studenter 1932/33) Strax öster om staden ligger badorten Palic. Under Maria Teresias tid skedde här en omfattande tysk kolonisation." (Svensk uppslagsbok, 1939).

Ja, nu hamnade jag där igen....Jag har läst "Skylark"av den ungerske författaren Dezsö Kostolányi (1885-1936) och han var född i Subotica eller snarare Szabadka- och år 1885

hörde staden till det habsburgska riket. Denna födelsestad delar Kostolányi med Danilo Kiš.

"Skylark" ska jag försöka skriva några rader om- en mycket fin läsupplevelse har den nämligen gett mig.

1981-2003

Så länge gavs den ut- tidskriften "Allt om böcker". Jag har inte så många av den i lager- men nog ska jag gå igenom och "sovra" i materialet. Sent 1980-tal är representerat i min lilla hög... Kom tidskriften verkligen ut varannan månad? Jag minns inte längre.

En liten vackert röd bok

Den lyste mot mig från bibliotekshyllan (den för nyinköpta böcker). Jag plockade åt mig och lånade hem.

Shen Congwen (1902-1988) är en kinesisk författare som framlevde sina första tjugo år i en liten stad i västra Hunan. Bara tretton år gammal sattes han i militärskola. Shen Congwen fick resa mycket och han träffade en mängd olika människor från de mest skilda samhällsgrupper (och yrken).

"Gränsland" kom ut redan år 1934 (i hemlandet) och anses av många som författarens främsta verk.

I "Gränsland" möter vi de som många kallar för "den lantliga enfalden"- men i Congwens bok höjs dessa lantliga människor upp och de blir till starka, hederliga och goda människor- förebilder.

Huvudpersonen i "Gränsland" är Jadeflicka som växer upp föräldralös hos sin morfar färjkarlen. Det är ett stilla liv vid floden- präglat av årstidernas skiftningar och naturens nycker. Färjkarlen är en god och absolut hederlig människa- och han fostrar sin dotterdotter med kärlek.

"I regn och solsken sköter den gamle färjkarlen sin syssla. När någon vill över floden kröker han ryggen en aning, grabbar tag i bambutrossen med bägge händerna och halar över båten till andra stranden."

Jadeflicka växer upp och drabbas av kärleken i form av "andrebror"- men hans äldre bror "Storebror" har redan sett ut Jadeflicka som sin blivande fru. Färjkarlens besked till "Storebror" är att han kan vinna Jadeflicka på två sätt- antingen genom stridsvagnens eller genom springarens väg. Springarens väg innebär att friaren ska uppvakta sin käresta med sång i tre år och sex månader. Stridsvagnen låter andra göra arbetet.... Två bröder kämpar nu om samma kvinna - på olika vis.

"Gränsland" är skriven på ett mycket poetiskt språk och det är en en stor skönhetsupplevelse att gå in i den här berättelsen- allt framstår som så levande- naturens alla skiftningar, den klara växelsången mellan de älskande, den självuppoffrande morfadern.

"När den gamle stallknekten såg Jadeflicka stå alldeles stilla därute och stirra rakt framför sig en lång stund hostade han och sade:

-Jadeflicka, daggen har fallit! Fryser du inte?
- Nej, sade Jadeflicka.
- Vilket vackert väder!
- Å! Viskade Jadeflicka när ett väldigt stjärnskott rispade rymden. På sydhimlen följde ett andra stjärnskott på det första och en uggla hoade i dungen på den motsatta sidan."

Slutet är gripande och både väntat och oväntat. "Gränsland" är en av de vackraste böcker jag läst.

Översättningen är gjord av Göran Malmqvist och boken är utgiven av Bokförlaget Tranan.

Ytterligare ett nedslag i 1990-talet

Kritikernas val i november 1991- illustrerar jag med Jamaica Kincaids "Lucy"som då kom ut i svensk översättning (Stenströms förlag, översättare: Lena Fagerström). Nu finns denna översättning bara att få tag på via bibliotek/antikvariat. Vill/kan man läsa på engelska "står dock dörrarna öppna".

Eva Adolfssons essäsamling "I gränsland- essäer om kvinnliga författare" skulle jag mycket gärna vilja läsa idag. Den hamnade högt på kritikerlistan den där gången 1991. Synd att boken inte går att få tag på längre- men ännu finns ju hennes "Förvandling" (i billig pocketutgåva) och "En liten historia", bland annat. Eva Adolfsson gick ur tiden år 2010.

Peter Handkes "Tankar om tröttheten" låg länge på topplistan. Det är ett magert utbud av hans böcker i svensk översättning idag. Man får leta på de vanliga ställena (antikvariat/bibliotek). Handke har annars blivit flitigt översatt.

Sibirien är så stort, så stort

När jag tänker på Sibirien rullas filmen om Dersu Uzala (Vägvisaren) av Akira Kurosawa upp framför mina ögon. (En av de bästa filmer någonsin, enligt mig).

Sibirien är oändligt och det är kallt. Mycket kallt. Jag har läst Jevgenij Grisjkovets essäliknande roman/betraktelse/minnen "Floder". Författaren går bakåt i tiden och filosoferar över tid och rum. En sibirisk barndom. Sibirien är fyllt av floder men här stiger man ner i den stora och djupa flod som styrs av minnet, hågkomsterna från landet längesedan.

Här kan man känna den där obarmhärtiga kölden, landskapet som förblir det samma och man ser städerna som "liksom bara råkat hamna där de har hamnat" (mitt ordval). Minnena är det enda vi äger, ingen kan ta dem ifrån oss- så säger Grisjkovets. Hembygden betraktar han på avstånd och det blir en vemodig och vacker berättelse om en lämnad barndom och ett lämnat land.

Minnet av den gamla kaninskinnsmössan som försvinner ner i flodens djup... det var vid issmältningen och barnet lutar sig för långt ut- så faller mössan ner och borta är den- kanske flyter den ut till havet för att bli till hajmat? Fantasin sätter inga gränser för denna mössas öde.

"För sibiriern är det så viktigt att uppleva sin egenart och på alla sätt omhulda den, att han i syfte att ytterligare övertyga sig emellanåt reser söderut för att kolla in de välbärgade girigbukarna eller till Moskva för att i livligaste rusningstid gå ner i metron och pressas av människohopen i en gångtunnel mellan två av de mest trafikerade stationerna i centrum."

Floderna? Ja, de flyter mot norr "med en styrka som syns" och "De flyter till en plats där det varken finns människor eller träd. Där upphör Sibirien att vara Sibirien och förvandlas till vidder som man inte ens kan tänka på utan att frysa. Där någonstans, i isarna som frusit samman till tjocka ismassor, förvaras för evigt mössan som flög iväg från mig. Om någon global planetarisk process smälter dessa isar, kommer min mössa att tina upp tillsammans med de frusna mammutarna intill den."

"Floder" är en på många sätt hisnande berättelse- och fylld av tankar och filosofiska betraktelser som fångar in mig som läsare-det känns som ringar på vattnet......

Bodil Zalesky har skrivit mera om boken HÄR.

Översättningen är gjord av Kristina Rotkirch. Ersatz förlag.

Författaröden i essayform

Daniel Hjorth har kommit ut med en ny essaysamling " Mixture"- jag har inte läst ännu men jag vet att detta är en bok jag vill ha i mina hyllor. Daniel Hjorths sätt att skriva tycker jag mycket om- och hans val av författare och övriga personligheter brukar alltid vara mycket spännande. I den här nya samlingen finns berättelser om Hans Fallada, Lord Haw-Haw, Virginia Woolf och många fler....
Essaysamlingen "Flyktigt" kom ut 2005 och finns bara att få på bibliotek/antikvariat numera. I"Flyktigt" läste jag och lärde jag mycket om väldigt många författaröden i framför allt 20- och 30-talens Europa. Jag hittade också vägen till "nya" (dvs gamla och bortglömda) författare genom Daniel Hjorths försorg. Jag tycker att han är en essaykonstens mästare.....

Poesiens udde- encore

År 1986 gavs Hjalmar Gullbergs dikter ut i månpocket- en tjock volym som innehåller alla hans diktsamlingar. Dessutom finns ett efterord med titeln "Sången och tystnaden"av Anders Palm.

"Det finns en väntan som är lycka;

min själ är tystnad före sången".

Kanske finns den fina pocketutgåvan att få antikvariskt fortfarande.

För något år sedan (2010) gav Hjalmar Gullberg-sällskapet ut den vackra boken "Poesiens udde" författad av Daniel Hjorth. I den här volymen ges inte bara smakprov på Gullbergs diktning utan även på Anders Österlings, Vilhelm Ekelunds och flera andra kända författares poesi- poesi som inspirerats av "udden"- det vill säga Falsterbonäset.

"Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:

en utsträckt hand av vildros och susande gräs

som öppnar eller knyter sig. Här är slutet

på kartan över landet, ett yttersta näs." (Hjalmar Gullberg).

Utsikt över Måkläppen en dag i december 2011

Flygets pionjärer: Oskar Bider

Oskar Bider på väg från Bern för att försöka flyga över alperna. (sommaren 1913).

De var modiga- ja, våghalsiga är kanske ett bättre ord- de första aviatörerna. Den schweiziske Oskar Bider (1891-1919) var en av dem. Han lärde sig flyga i Blériots flygarskola i Pau. Efter en månad fick han sitt certifikat och så köpte han sitt första plan en "Blériot XI" och började utmana sig själv med att flyga över Pyrenéerna.

Bider var djärv och hittade ständigt på nya flygrutter för att testa och utveckla sina kunskaper. År 1919 lyckades han flyga med passagerare runt hela Schweiz-ett verkligt vågspel på den här tiden- det tog hela sju och en halv timma.

I juli 1919 vågade han för mycket- och han dödsstörtade med sin Nieuport 21 under en uppvisningsflygning.

Oskar Bider hade en känd syster- Leny Bider som blev skådespelerska. Om henne har den schweiziska författarinnan Margrit Schriber skrivit i sin roman "Das zweitbeste Glück". Leny tog sitt liv när hon fick kännedom om broderns dödsstörtning. Då var hon bara 25 år gammal.

Här skriver författarinnan själv om sin bok (på tyska).

Lika men olika

Ett omlån och ett helt nytt lån- biblioteksfynd båda två. "Flodtid" läser jag gärna om (och om igen) och "Floder" av Jevgenij Grisjkovets är jag otroligt nyfiken på. "En essäistisk roman om en uppväxt i Sibirien." Den var jag tvungen att bära hem....

Våren 1947

läste man en del s k proletärförfattare i TBVs bokcirkel.

Jan Fridegård: Tack för himlastegen (läser man Jan Fridegård idag? Under min skoltid fanns han representerad i alla antologier).

Ivar Lo-Johansson: Godnatt, jord (som jag mest minns som en utskälld TV-produktion en gång för länge sedan)- just den boken har jag inte läst men annars innehåller mina hyllor en hel del av Lo-Johansson).

Moa Martinson: Kungens rosor (den finns, som synes ännu att få tag på via nätbokhandeln)

och även annat:

Olle Hedberg: Jag är en prins av blodet.

Arvid Brenner: En dag som andra

Diktsamlingar av Hjalmar Gullberg och Harry Martinson ingick också. Jag försökte leta efter Hjalmar Gullbergs poesi på nätet och såg till min förskräckelse att inte en enda diktsamling finns i lager hos nätbokhandeln.... "status: definitivt slut". Tryck då upp en ny omgång! Det är väl ändå skandal att en av våra allra främsta lyrikers verk inte ska finnas annat än på bibliotekens magasin (och på antikvariaten). Suck......

Nära Subotica

Synagogan i Subotica



Jag väntar på en beställd bok av Danilo Kiš- en författare som alltför tidigt gick bort. Han föddes i Subotica år 1935, en stad som idag ligger i Serbien. " Kiš var en jugoslavisk och serbisk författare av ungersk, judisk och serbisk härkomst som tillbringade största delen av sitt liv i Frankrike." Danilo Kiš miste en stor del av sin släkt (och sin far) i förintelsen. År 1989 dog han i Paris- och han ligger begravd i Belgrad.



På svenska finns dessa böcker av Kis:


Trädgård, aska, 1983
En grav för Boris Davidovitj, 1985
Timglaset, 1986
De dödas encyklopedi, 1988
Tidiga sorger, 2003 (och den boken går fortfarande att beställa via nätbokhandeln).

Nära Subotica

Vildhundar. Rälsar. Majsfälten runt Subotica
Vita sol

spår av ett cirkusbesök i leran, pålar i jorden
ljus efter vimplar i luft

ett ark i landskapet strandad, en man
med lammbrunt hår ser ut från den

från din trevåningskropp ser du ut över fälten
talar till vad du ser: vems är fälten

fält kom tillbaka som ni var
före slaget, ni var trastarnas bara

rösten försvinner skrovlig i dimman
en blåsvart tunga, vår farkost

Från diktsamlingen "Korallen" av Katarina Frostenson (W & W 1999).

Avhämtat

"Barbara växte upp i en atmosfär som var mättad av lukten av sandelträ, och de orientaliska dofterna satte jämte tygkineseriernas livliga färger en stark prägel på hennes barndomsintryck. Som man minns de käraste familjemedlemmar, så levde och lever alltjämt i ljus hågkomst i Barbaritas sinne de båda mannekänger i naturlig storlek som stod i butiken iförda mandarinkläder och på vilka hennes ögon lärde sig att se."

Jag har börjat läsa Benito Pérez Galdós "Fortunata och Jacinta" (eller "Två hustrur").

Statistik

Statistik tycker jag är ganska ospännande- men igår satte jag mig trots allt ned och började räkna. Januari är snart slut och för en gångs skull ville jag veta vad det var jag hade läst- egentligen. Jag vill gärna försöka sprida mitt läsande över mera än den anglosaxiska sfären (även om det är där jag förmodligen mest hör hemma preferensmässigt). Det känns som nödvändigt att gå ut ur sin egen trygghets- och bekvämlighetszon med jämna mellanrum.

Jag känner mig relativt nöjd med att ha besökt både Frankrike , Belgien och Spanien den här månaden- och tre öst-europeiska visiter blev det också. Bättre kan det dock bli.

Det gick hyfsat med "panacherna" och jag fortsätter den utforskningen- trots att det ibland tar sin lilla tid att leta fram böckerna från diverse biblioteksmagasin.

Jag noterar att majoriteten av det lästa under januari hörde hemma i förra seklet (främst tiden runt 40- och 50-talen). Helt i linje med mina önskningar.

Bäst och sämst? Det tar jag vid ett annat tillfälle- månaden är inte slut ännu....

Panache

Jag fascineras av hur omslagen har ändrats genom åren- kanske inte så underligt i sig men nog är det väldigt stor skillnad på utformandet. Här har vi 40-tal , 70-tal och så vårt sekel i olika design - sett genom Panachernas "ögon"....

Jag föredrar nog ursprungsversionen- jag är svag för det enkla och geometriska utförandet.

I oktober 1991

Var den här boken kritikernas favorit. "Livets ax" är Delblancs barndomsminnen. Skakande läsning.

På listan fanns också en diktsamling av Paul Muldoon "Att möta britterna" (den finns fortfarande tillgänglig på t ex Adlibris).

Bruce Chatwins: Vad gör jag här.( Chatwin gick bort 1989 - han var en stor favorit hos mig- jag tror att jag köpte allt jag kom över av honom. Han skrev reseberättelser som egentligen inte var reseberättelser... Patagonien, Australien..... jo, jag saknar honom....

Stefan Heyms :"Sandslottet" berömdes också.

En kvinnas röst

Margaret Atwood är sannerligen inte okänd och inte heller är hon bortglömd som författare- i vart fall inte om man ser till romanerna hon skrivit. Lite annorlunda kanske det blir om man betänker att hon faktiskt har gett ut hela femton diktsamlingar... (bara två har getts ut på svenska och den senaste kom 1996).

I min hand just nu har jag hennes "The Journals of Susanna Moodie". Susanna Moodie och hennes syster Catharine skrev jag om här för ett tag sedan.

Den här diktsamlingen kom ut 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.

Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

"There was an accident: the air locked,
he was hung in the river like a heart.
They retrieved the swamped body.
---
I planted him in this country
like a flag".

(Från dikten "Death of a young son by drowning".)

Den sista dikten i samlingen har titeln "Resurrection" och så sluts cirkeln med den återuppståndna Susanna Moodie som vandrar genom den gråa och välbekanta snöstormen.

"I can hear now the rustle of the snow
the angels listening above me
thistles bright with sleet
gathering---"

Staden som trotsade fienden

Jag har läst Lidija Ginzburgs "Anteckningar från belägringen". Det är en kort bok på bara lite över 100 sidor , sidor som är laddade med mänskligt lidande och en stads kamp mot en mäktig fiende- den tyska armén.

I september 1941 knöts en järnring runt Leningrad- staden täpptes till så gott som helt. Det blev början på en belägring som skulle vara i nära 900 dagar. Först i januari 1944 kunde man andas ut. Då hade en miljon civila fått sätta livet till. En miljon. Vintern 1941-42 var den värsta.

I den belägrade staden läste man (om man orkade) "Krig och fred"- för att hämta mod och kraft att tjäna den gemensamma saken, som Tolstoj förespråkade.

I Ginzburgs roman följer vi den fiktive "N" (som jag förmodar är författarens alter ego) under den svåra vårvintern och våren 1942 . Det är en skakande berättelse om kyla, sjukdom och hunger. Framför allt hunger. Man sov med kläderna på under ett lager av allt som man kunde hitta att täcka sig med. Vattnet frös i ledningarna och det var förenat med livsfara att hämta nytt- det var inte bara isen och halkan- hela tiden var staden också utsatt för beskjutning och bombardemang.

Dagen rutas in i rutiner/ritualer- detta är ett måste för att överleva- och rutinerna kretsar kring mat. Det gäller att hushålla på bröd och andra livsmedel (man åt allt som kunde ätas och även sådant som inte kunde ätas).

"Att äta lunch är också att övervinna avstånd; korta avstånd, i plågsamt hopträngda köer. Kön framför dörren, kön till luckan, kön för att få en plats vid bordet. Lunchen- någonting snabbt överståndet och efemärt (en tallrik soppa, si och så många gram gröt)- förstorades upp och fördröjdes enligt den klassiska berättarkonstens regler. Man frågade: Vad är det som pågår? Och människor svarade: Vi äter lunch."

Lite längre fram i boken frågar författaren varför hungern var motståndets värsta fiende- jo, det är för att hungern är permanent och omöjlig att koppla bort, säger hon. Den är ständigt närvarande och den gör sig ständigt påmind. "Som allra störst var plågan vid måltiderna, när maten i en ohygglig hast tog slut, utan att skänka någon mättnad."

Så här definierar hon begreppet "kö": "En kö är en samling människor dömda till en påtvingad, overksam gemenskap där alla innerst inne är ensamma".

"Den som överlever måste ha styrkan att minnas"- de orden går genom den här starka och samtidigt vackra berättelsen som ett mantra. Författaren dör men det skrivna ordet stannar kvar- "kanske hade det i hemlighet föredragit att utplånas helt, med hela sitt innehåll. Men de som har skrivit dör, medan det skrivna blir kvar."

"Anteckningar från belägringen" är en stor liten bok- den etsar sig fast.

Översättningen är gjord av Karin Grelz.

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen

Länge har jag glott på den här boken och titeln har varit ett mysterium för mig. Så såg jag den på en av de gamla bokcirkellistorna från 40-talet och förstod att nu måste jag ta reda på hur saker och ting förhåller sig.



Det är så behändigt med internet (säger tanten som växte upp i en tid utan TV)... nu vet jag att "barbarskogen" syftar på ett citat av riksdagsledamoten Aaby Arvid Vilhelm Ericsson (Aaby Ericsson). Han var högerman, herr Aaby Ericsson- och han var mot den fria rösträtten.




Författaren: K-G Ossiannilsson (1875-1970) vet jag heller inte så mycket om men produktiv var han och kontroversiell var han också. "Barbarskogen" var hans första roman och den kom ut 1908. I bokens förord läser jag att Ossiannilsson kom från en gammal skånsk prästsläkt och att han tog studenten i Malmö 1894 och sedan en fil. kand. i Lund tre år senare.Författardebuten kom 1900 med en diktsamling "Masker".

"Barbarskogen" är "en samhällskritiskt betonad bok vars intresse icke minskas av att den numera också kan räknas till de kulturhistoriska dokumenten."

Min egen utgåva av boken är från 1937 och den torde väl ha varit i cirkulation ett bra tag efter det.

Nu är "Barbarskogen" placerad på mitt läsbord.

Modiga kvinnor

Lady Mary Wortley Montagu (1689-1762)




Jag har läst ut biografin om Abigail Adams och jag är fylld av beundran. Mrs Adams fick sköta hushåll och ekonomi, driva jordbruk, snyta ungar och dessutom vara aktiv i sin mans politiska karriär. Jo, hon hade hjälp men det räckte till och blev över ändå.



Hennes hem var dessutom alltid öppet för släkt och vänner och hon tog hand om flera barnbarn också så småningom.






Ett kapitel griper mig särskilt- det är när en av många förödande smittkoppsepidemier härjade i Boston. På den tiden var dödligheten i sjukdomen mycket hög (jag läser cirka 30 %)- och doktor Jenner hade inte kommit på det där med kokoppornas roll ännu. John Adams befann sig i Philadelphia (på en av sina många uppdragsresor)- och nu var goda råd dyra för Abigail som var ensam hemma med fyra små barn. Hon beslöt sig för att prova det som kallades för "variolation"- man ympade med hjälp av en annan smittkoppssjuk person. Det var ett risktagande för även om resultaten ofta blev lindrigare sjukdom dog ändå många människor i följderna. För Abigail gick det bra- de överlevde allihop men jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för henne.









En av dem som tidigt hade upptäckt fördelarna med "variolation" var Lady Wortley Montagu som var hustru till den brittiske ambassadören i Turkiet. År 1715 drabbades Lady Montagu själv av farsoten som vanställde hennes ansikte (hennes bror dog). I Konstantinopel kom hon i kontakt med personer som utövade "variolation" och beslöt sig för att prova detta på sina egna barn. Först ympades hennes fem-årige son (han klarade sig) och sedan, i England, dottern också. Det gick bra.






Så småningom spreds kunskapen och efter att ha gjort ett experiment på fångar i Newgate Prison med lyckat resultat (fångarna hade utlovats frigivning om det gick med på försöket)- spreds metoden till hovet. År 1722 ympades tronarvingen- den blivande George II med lyckat resultat.




Inte förrän 1796 gjordes det första försöket att 'vaccinera' (det var då Jenner använde sig av kokoppor ).



Lady Montagus brev finns att få i bokform- jag är övertygad om att de är mycket spännande att läsa.

Bokcirkeln läser: Modern svensk litteratur

Året var förstås 1946 och cirkeln anordnades av TBV i Malmö. Man träffades var fjortonde dag för att diskutera.

Det var inga dåliga "läsval" som gjordes- samtliga dessa böcker lever än i dag. (Några kanske lite mera i skymundan, men dock...)

Så fina de var, de gamla linnebanden... smakfulla och slitstarka dessutom.

På listan fanns:

Birger Sjöberg: Kvartetten som sprängdes (och även dikter av Birger Sjöberg diskuterades)

Pär Lagerkvist: Gäst hos verkligheten (och dikter).

Agnes von Krusenstjerna: Fattigadel del 1. (En nog så aktuell bok även i dag!)

Harriet Löwenhjelm: Dikter

Karin Boye: Kallocain (och dikter)

Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg.


Vad som slår mig är att lyriken också fått ta plats i den här cirkeln- jag tror att man hade verkligt givande sammankomster. Tänk om man hade kunnat göra en liten tidsresa för att vara med.....

Flera gallringsfynd

Jag fortsätter att vara nyfiken på Michel Houellebecq. Det här är hans första roman- från 1994.

Hella Haasse skrev gärna historiska romaner. "I den långa väntans tid" kom ut redan 1949 på originalspråket (nederländska). Här hamnar man i 1400-talets Frankrike och huvudpersonen är Karl , hertig av Orleans. Hella Haase var noga med fakta, läser jag- så jag hoppas att den här boken ska vara både underhållande och lärorik. Det är en tegelsten på nära 600 sidor (för mig går tegelstensgränsen vid 500 sidor).

Assia Djebar är en av kandidaterna till Nobelpriset i litteratur. Jag har läst några av hennes böcker men inte "Sultanbrudens skugga". Lyran har skrivit om boken här.

Ibland har man tur

Höllviken har ett fint, stort och luftigt bibliotek. Dessutom ligger det bara en knapp mil härifrån och det får man väl säga är så gott som nästgårds. Idag, när jag kikade in för att skaffa mig läsinspiration (och dito material) visade det sig att man gallrade ut en hel massa böcker. Jag nappade raskt åt mig "Anteckningar från belägringen" av den ryska författarinnan Lidija Ginzburg. Boken (anteckningarna) skrevs redan 1942 (och handlar givetvis om Leningrads belägring) men kom inte ut förrän 1987.

Lidija Ginzburg (1902-1990) fick uppleva mycket under sitt långa liv- men det som säkert gladde henne var nog det erkännade av sitt författarskap som hon fick i och med glasnost.

Förlaget som har gett ut den här boken heter "Umbra Solis". Jag har letat och letat på nätet och funnit att det inte längre verkar existera. Så synd. Flera väldigt fina böcker har de nämligen gett ut- här är listan. Jag är förstås väldigt glad för mitt gallringsfynd. Översättningen är gjord av Karin Grelz (som också har skrivit ett mycket utförligt efterord).

Kan det va' nåt?

En samling kvinnliga författare från förra sekelskiftet. Hmmm- verkar spännande, tycker jag....

Året var 1989

En mycket rekommenderad bok var Danilo Kis: De dödas encyklopedi- som nu bara finns att få antikvariskt. Jag har själv inte läst boken men har nu beställt den- Danilo Kis var en av dessa många författare som hann gå bort innan de fick Nobelpriset.

Marlen Haushofers "Väggen" blev mycket omskriven- (den borde ges ut igen). En ständigt aktuell roman. En kvinna stängs in bakom en glasvägg..... och så börjar hon föra dagbok. En bok med många bottnar.

Den fina Ekelöf-biografin (Gunnar Ekelöf) av Carl Olov Sommar minns jag mycket väl. (Den ser ut att komma ut på danska nästa år- men vill man läsa på svenska är det som vanligt bibliotek/antikvariat som gäller.

Vad mer? Jo, Sigrid Combüchen var aktuell med "Byron".

Lite tråkigt är det allt....

Flommen (under trettonhelgen var det här området helt vattentäckt).

Bibilioteket här i staden håller på att byggas om och det ska bli modernare och större. Invigningen var planerad till april och jag (och massor av andra besökare) såg så klart väldigt fram emot detta- det är lite jobbigt att inte ha tillgång till "vanligt bibliotek" (ingen skugga ska dock falla över den nuvarande lösningen som är helt OK tillfälligtvis (men de flesta av bibliotekets böcker är nedpackade och magasinerade...).

Nu måste man skjuta på invigningen- det är väl ingen nyhet att Falsterbonäset är "blött". Vatten har vi gott om här nere- inte bara är vi omringade på tre sidor vi har även mycket blöta ganska tätt under oss också... lite för tätt ibland som nu visar sig när man ska lägga golv i nybygget.... (kanske närheten till det som en gång hette Alabuskekärret spelar in? Alabuskekärret var en så kallad "grodvanning").

Sydsvenskan har skrivit en del artiklar om hur höga vattenstånd kommer att dränka en stor del av Skånes kustnära platser i framtiden- det är inga trevliga kartor som illustrerar artiklarna -även om jag förstås kan säga "detta blir inte i min tid"- men ändå.....

Kvinnorna bakom revolutionens män

Mercy Otis Warren (1728-1814)

Abigail Adams (1744-1818)

Båda dessa kvinnor var djupt involverade i det amerikanska frihetskriget eller "The Revolutionary War". Mrs Warren, speciellt, var verkligen på bettet. Hon skrev dikter och skådespel- allt riktat mot det engelska styret i kolonierna (främst i Massachusetts). Mercy Warren hade en skara mycket nära kvinnliga vänner som hon korresponderade flitigt med- en av dem var Abigail Adams. Mrs Warrens röst kom att bli en mycket viktig sådan under den här tiden. "Revolutionens musa", har hon blivit kallad.

Jag läser om henne i Lynne Witheys biografi över Abigail Adams "Dearest Friend" - en bok som landade i min brevlåda i morse.

En romantisk satir: Palladian av Elizabeth Taylor

"Palladian" (titeln refererar till en stil inom arkitekturen och närmare bestämt det hus som romanen till största delen utspelar sig i) är Elizabeth Taylors andra roman och den kom ut år 1946. Då hade hon haft stora framgångar med "At Mrs Lippincote's" (1945).

I "Palladian" handlar det om en ung, lite bortkommen, ganska söt guvernant - Cassandra Dashwood (!)- som anställs av en något äldre herre- änkling -(han är inte lastgammal- men dock en bra bit äldre än Cassandra), Marion (jo, han heter Marion) Vanbrugh. Cassandra ska undervisa Marions dotter Sophy (elva år) i diverse ämnen. I det stora huset hittar vi också en moster till Marion, "Tinty", och hennes vuxna barn Margaret och Tom. "Nanny" finns naturligtvis också med i bilden och hon får en framträdande plats i boken liksom en Mrs Veal som sköter ruljangsen på byns pub.

Tankarna går naturligtvis genast till Charlotte Brontës Jane Eyre ... (som faktiskt nämns i berättelsen).

Det intressanta med den här boken är personporträtten snarare än handlingen (även om den bjuder på en del både otäcka och oväntade inslag). "Nanny" t ex är verkligen superbt tecknad- och även en bifigur som Mrs Adams (städerska/kokerska) :" Half the world scrubbing on their knees, the other half sitting on its arse". Konversationerna mellan dessa två damer är mycket underhållande.

"I like a nice Sunday film myself" , said Nanny, "but things are I couldn't go."
"Technicolour", said Mrs Adams, peeling potatoes at the sink.
"I can never settle down to technicolour. Some of those blue skies are cruel. An artist wouldn't paint pictures like that. If he did he'd be disqualified."
"It gives more idea of the dresses".
"That I'll grant you...."

Karaktärerna är ganska excentriska- lilla Sophy fyller skrivböcker med diverse epistlar- i den här stilen går det ": So poor illfated Mary looked up yet once again into the tumultous vacuity of the star-canopied empyrean and the muffled oars beat sonorously upon the turgid surface of the lake". (Marions kommentar blir "It might be Amanda Ros going for a row at night").

Margaret väntar barn och berättar om den väntade lyckliga tilldragelsen för sin mor så här: "Forgive my mentioning my own private affairs", said Margaret casually, "but I find, mother, that I am expecting a child". Givetvis blir stackars "Tinty" helt ifrån sig över denna okänslighet från dotterns sida. (Margaret tillbringar annars den mesta tiden med att söka igenom skafferiet efter mat, mat och mera mat.)

Tom, Margarets bror, dricker mestadels whisky på puben när han inte hoppar i säng med Mrs Veal.


"Palladian" är en verkligt udda berättelse och den liknar inte något annat jag läst. Det är med stor saknad jag lägger den åt sidan för nu har jag nämligen läst ut alla Elizabeth Taylors romaner. I England verkar Mrs Taylor ha fått något av en renässans och det är då sannerligen väl förtjänt. En vass penna och också en mycket humoristisk sådan hade hon- men pennan tecknade både sofistikerat och med stor känslighet.

Palladianism: ett exempel. (fotot lånat från Wikipedia).

Nedslag i 90-talet

När jag sitter med mina små högar av gamla tidningsurklipp från 90-talets "litteraturhistoria" noterar och minns jag den ryska exilförfattarinnan Nina Berberova som gick bort 1993 (över 90 år gammal). Hon fick en renässans under 90-talet och flera av hennes böcker kom i svensk översättning. Jag minns att jag gillade hennes sätt att skriva- mycket. Novellkonsten behärskade hon till fulländning- framför allt- och hennes memoarer "Med mina understrykningar" ger många intressanta inblickar i ett liv som sträckte sig över många år och många länder.

"Kyparen och slinkan" låg högt på kritikernas lista över favoriter år 1993. Boken består av tre noveller och alla handlar de om ryska emigrantöden på 30- och 40-talet i Paris. Berberova visste vad det ville säga att leva i ingenmansland.

Berberovas böcker finns på bibliotek och antikvariat- (om man vill hålla sig till de svenska översättningarna). Nätbokhandeln erbjuder hennes verk på både franska och engelska (och tyska också).

"Pöl", kallade hon det

min farmor, som kom från Kristinehamn. Hon menade då alla de tidningsurklipp som min far samlade på och sorterade i stora kuvert. De där tidningsurklippen är jag glad för idag (men även jag morrade åt dem på sin tid- då mest för att morgontidningen ofta hade stora hål på sidorna när jag skulle läsa den......)- när jag plockar bland klippen (som är ämnesindelade) möter jag historien och så minns jag min far som var världens bästa pappa.

År 1992 var det Derek Walcotts tur att få litteraturpriset i litteratur. En poet från Karibien- jag hade inte hört talas om honom då (det var jag säkert inte ensam om). Raskt översattes en del av hans dikter till svenska och gavs ut på W & W förlag mellan 1992 och 1993. Sedan dess har det varit tyst. Däremot finns det utgåvor på danska, norska, tyska och engelska att få tag på via vanlig nätbokhandel idag.

I Sydsvenskan från den 10 december 1992 kunde man hitta en dikt av Derek Walcott - en dikt tillägnad den ryska poeten Marina Tsvetajeva. Dikten är lång- men här de tre sista verserna:

Och sjögräset torkar sitt hår, Marina Tsvetajeva,
pelikanen dyker i flykten lik ett krucifix
men den jungfruliga, cirklande, överlevande
fiskmåsen vidrör i sin nåd

detta hus vid stranden, ett skåp, en himmelsblå puderdosa,
horisontens bindestreck, den tomma muren- ett pass
från vilket de rev ditt fotografi, en väckarklockas
meningslösa tickande, en gul fjärilsklänning som du glömde,

sand borstad från mitt lakan, en kuddes grav,
en oceanisk tår. Solen skiftar sina vikter.
Tiden, som är halva evigheten, likt havet genom fönstret,
fyller dina sidors stillastående segel.

Det är så vackert att jag ryser... "himmelsblå puderdosa, gul fjärilsklänning... oceanisk tår" och så "sidornas stillastående segel....."

Översättningen är gjord av Michael Economou och Jonas Ellerström.

På Ellerströms förlag har alldeles nyligen Marina Tsvetajevas krigsdagbok getts ut.

På kritikernas topplistor år 1992

Stendhal

Tjugo år har gått sedan dess... Femton kritiker från tre stora dagstidningar (Sydsvenskan, DN och GP) valde.

(September och oktober är de månader som gäller här.)

I början av september var Montaignes "Essayer III" i översättning av Jan Stolpe den bok som toppade listan. Den boken kan man fortfarande köpa via nätbokhandeln (Atlantis förlag).

Witold Gombrowicz "Dagboken (1957-1961) hade legat hela fem månader på listan! Dessa dagböcker kan man fortfarande köpa- i billig pocketutgåva dessutom. (Bonniers förlag).

Stendhals "Om kärleken" blev kvar länge....

Mario Vargas Llosa berömdes för " Till Styvmoderns lov" (Har den kommit ut i nya upplagor? Det undrar jag.)

Jag minns själv Julio Cortázars "Kronoper och famer" och den, kan jag tala om, kommer att ges ut igen på Modernista förlag- inom kort. Så bra. År 1992 var den med på listan- i flera månader.

Anna-Karin Granbergs bok "Där ingenting kan ses" - den vill jag nämna för att den verkar vara bortglömd idag. Jag har inte läst själv men här länkar jag till Monica Antonssons blogg för mera information om boken. Den borde nog vara aktuell med tanke på alla skriverier om Felicia Feldts "Felicia försvann". Så här sammanfattas "Där ingenting kan ses" : Poeten Anna-Karin Granbergs mycket uppmärksammade bok om en barndom präglad av missbruk, misshandel och sexuella övergrepp. Det är en skakande familjeberättelse. "

Peter Nilson gick bort alldeles för tidigt- han skrev många böcker som satte stora spår i mig. År 1992 lästes och gillades hans "Rymdljus- en bok om katastrofer och underverk". Jag saknar Peter Nilson väldigt mycket.

Jag konstaterar att tiden går oerhört fort. Tjugo år...

I novellernas värld: 2

Kanske var det för att jag blev så glad över att läsa om Astor Förlags satsning på spanska författare - i form av fem små noveller i trevliga häften - nu har jag letat fram Elizabeth Bowens samlade "short stories". Mitt exemplar är säkert nära 30 år gammalt och lite lagom slitet- men jag kommer inte ihåg allt jag läst och just noveller är väldigt lämplig kvällslektyr.

Jag kom också att tänka på Frode Gryttens noveller - inspirerade av Edward Hoppers målningar.

Och jo- jag har beställt ett par av de spanska novellerna. Det gick inte att stå emot den frestelsen!