torsdag 26 januari 2012

Staden som trotsade fienden

Jag har läst Lidija Ginzburgs "Anteckningar från belägringen". Det är en kort bok på bara lite över 100 sidor , sidor som är laddade med mänskligt lidande och en stads kamp mot en mäktig fiende- den tyska armén.

I september 1941 knöts en järnring runt Leningrad- staden täpptes till så gott som helt. Det blev början på en belägring som skulle vara i nära 900 dagar. Först i januari 1944 kunde man andas ut. Då hade en miljon civila fått sätta livet till. En miljon. Vintern 1941-42 var den värsta.

I den belägrade staden läste man (om man orkade) "Krig och fred"- för att hämta mod och kraft att tjäna den gemensamma saken, som Tolstoj förespråkade.

I Ginzburgs roman följer vi den fiktive "N" (som jag förmodar är författarens alter ego) under den svåra vårvintern och våren 1942 . Det är en skakande berättelse om kyla, sjukdom och hunger. Framför allt hunger. Man sov med kläderna på under ett lager av allt som man kunde hitta att täcka sig med. Vattnet frös i ledningarna och det var förenat med livsfara att hämta nytt- det var inte bara isen och halkan- hela tiden var staden också utsatt för beskjutning och bombardemang.

Dagen rutas in i rutiner/ritualer- detta är ett måste för att överleva- och rutinerna kretsar kring mat. Det gäller att hushålla på bröd och andra livsmedel (man åt allt som kunde ätas och även sådant som inte kunde ätas).

"Att äta lunch är också att övervinna avstånd; korta avstånd, i plågsamt hopträngda köer. Kön framför dörren, kön till luckan, kön för att få en plats vid bordet. Lunchen- någonting snabbt överståndet och efemärt (en tallrik soppa, si och så många gram gröt)- förstorades upp och fördröjdes enligt den klassiska berättarkonstens regler. Man frågade: Vad är det som pågår? Och människor svarade: Vi äter lunch."

Lite längre fram i boken frågar författaren varför hungern var motståndets värsta fiende- jo, det är för att hungern är permanent och omöjlig att koppla bort, säger hon. Den är ständigt närvarande och den gör sig ständigt påmind. "Som allra störst var plågan vid måltiderna, när maten i en ohygglig hast tog slut, utan att skänka någon mättnad."

Så här definierar hon begreppet "kö": "En kö är en samling människor dömda till en påtvingad, overksam gemenskap där alla innerst inne är ensamma".

"Den som överlever måste ha styrkan att minnas"- de orden går genom den här starka och samtidigt vackra berättelsen som ett mantra. Författaren dör men det skrivna ordet stannar kvar- "kanske hade det i hemlighet föredragit att utplånas helt, med hela sitt innehåll. Men de som har skrivit dör, medan det skrivna blir kvar."

"Anteckningar från belägringen" är en stor liten bok- den etsar sig fast.

Översättningen är gjord av Karin Grelz.

4 kommentarer:

Läst, sett & hört sa...

hunger, köld, krig. vi har verkligen varit förskonade.

Ingrid sa...

Mrs C: Det ska vi tänka på, tycker jag. Här i Sverige har vi levt ett stilla och fredligt liv under så många år- men bara strax utanför våra gränser har det sett mycket annorlunda ut. Vi svenskar är och har varit mycket bortskämda- under lång tid.

mimmimarie sa...

Säkerligen en bra bok som jag blir sugen på. Vi fick höra många hårresande historien från belägringen när vi var i St Petersburg häromåret. Där är historien fortfarande verkligen levand.

Ingrid sa...

Mimmimarie: Historien om Leningrads belägring kommer säkert aldrig att dö och har man varit i staden känns det så mycket mera. (jag var själv i Leningrad för mycket länge sedan (då staden fortfarande hette just Leningrad). Boken rekommenderar jag verkligen- ett oerhört starkt dokument.