Det har varit bokmässa i Göteborg och i år var "temalandet" Ungern. Jag vet inte om man uppmärksammade poeten Endre Ady (1877-1919).
Så särskilt mycket i svensk översättning av honom lär man inte hitta men på andra språk finns det mer. Claudio Magris skriver lite om honom i "Donau" och man kan också läsa om Endre Ady i en del av Daniel Hjorths essäer. Magris skriver bland annat om Adys tungsinta poesi
"I am as all men, the sunless sea,
the alien thule mystery,
a fleeing wisp of light,
a fleeing wisp of light." (från dikten "Longing for Love)
Jag tänker råda bot på min okunskap och har därför beställt en liten samlingsvolym med dikter, noveller och en del tidningsartiklar av Endre Ady. (Tysk översättning).
På villande vägar kom jag till nationalteatern i staden Košice. En gång var staden en del av det habsburgska riket och Ungern. Då hette den Kaschau eller Kassa. Jag har också lärt mig vad ett komitat är för något nämligen: den tyska beteckningen för de regionala förvaltningsenheterna iUngern. År 1867 fanns hela 64 komitat- idag existerar bara 19.
Jag har som sagt läst ut den trevliga boken med "Ungerska noveller" från 1932 (Norstedt och Söner förlag). Ytterligare en författare vill jag nämna innan jag lämnar boken tillbaka (den hör hemma i Malmö. )
Kálmán Mikszáth (1847-1910) är kanske inte bortglömd i sitt hemland men här i Sverige är det nog inte många som vet vem han var/är och de få översättningar som fanns av hans böcker verkar vara helt utgallrade från biblioteken.
Så här skriver Fredrik Böök: Mikszáth tillhör en bortgången diktargeneration i Ungern, som följde i Jókais spår. Den svenska publiken har endast varit i tillfälle att stifta bekantskap med denne alltigenom kärnsunde ungerske författare genom hans roman "Sankte Pers paraply" (1889, Bonniers förlag), i vilken han med varm och älskvärd omedelbarhet låter legenden om det gamla bortglömda röda paraplyet spinna sig samman uppe bland slovakerna i Nordungern.
(här en tysk översättning).
Han har skrivit omkring 30 volymer romaner och berättelser, av vilka en del även bearbetats för scenen. Mikszáths hela diktning är så äktungersk och så fast rotad i den ungerska miljön, att en hel del går förlorad vid översättning till andra språk. Till danskan har emellertid Alexander Schumacher översatt en del av hans berättelser."
Jag läser att den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt blev så förtjust i "Sankte Pers paraply" att han insisterade på att besöka Mikszáth i hans hem under en resa i Europa.
Jag vill också läsa om den här magiska paraplyn!
I novellsamlingen fäste jag mig vid Mikszáths ömsinta berättelse om "Anna Bedes skuld". Den unga Anna Bedes har blivit dömd till sex månaders fängelse för häleri och nu ska straffet avtjänas men... det finns ett stort aber- Anna är död och i stället träder hennes syster Lisa in i rättssalen. Det hon berättar för de stela och kalla ämbetsmännen får en oväntad inverkan på deras samveten.
Novellsamlingen i min hand är från 1932 och den har ett ganska långt förord av Fredrik Böök. Cirka tjugo författare finns representerade i volymen som har lite över 200 sidor. (Norstedt & Söner förlag)
Jag har läst de flesta av novellerna i samlingen och jag fäster mig extra mycket vid en handfull av dem.
Molnárs "Saga i skymningen" handlar om Závoczki- "en stor skurk". Han slåss och han stjäl, han bedrar men han är trots allt detta snäll också ibland och hans fru älskar honom högt. Livet som skurk är inte lätt- och stackars Závocki blir så utom sig en kväll att han tar sitt eget liv. Han hamnar i skärselden. Eftersom han glömt att invänta sitt barns födelse vill han återvända till jorden- en önskan som han får beviljad först efter 16 år.
Besöket på jorden går inte alls som Závoczki väntat sig och han hamnar i helvetet efteråt "där han i all evighet måste brinna och förtäras av smärta". Den sista som talar i novellen är dottern- och slutet är inte alls som man kan förvänta sig. En sorglig men mycket lärorik historia och väldigt vackert berättad på vara några få sidor. Jo, den här mannen kan skriva!
Här är inledningsorden till den fina novellen:
"Mödrar kunna berätta den, då de vagga sina små till sömns. Den kan också berättas av barn, som i skymningen vilja söva sina gamla föräldrar till ro. Den skall förtäljas lågmält och flytande, i början livligt, som vore den sann, mot slutet viskande och långsamt. Och när berättaren har slutat, skall sömnen ha smugit sig även över åhöraren".
Ferenc Molnárs har också skrivit romaner och skådespel- och det finns svenska översättningar av hans verk.
Jag läser del två av Miklós Bánffys romantrilogi (They Were Found Wanting)- platser och människor från förr fyller sidorna. Denna del av trilogin börjar år 1906. Bilden ovan är från staden Kolozsvár som har bytt namn och idag heter den Cluj-Napoca och ligger i Rumänien.
Ett vackert porträtt målat av den ungerske konstnären Pál Szinyei Merse- (1845-1920). Det är konstnärens syster Ninon som avbildats. Szunyei Merse var också politiker. Han slapp dock uppleva Trianonavtalet- han dog ett par månader innan det skrevs under.
István Tisza de Borosjenő et Szeged- ungersk politiker- ministerpresident i två omgångar. Tisza (1861-1918). blev en av de första offren i den ungerska revolutionen 1918- han mördades i sitt hem i oktober 1918.
Miklós Banffys roman påminner en hel del om Tolstojs "Krig och fred". Tyvärr har jag inte lyckats få tag på del 1- men sökandet fortsätter. Någon svensk översättning finns inte- jag läser på engelska.
Filmsnutten ovan fångar hela atmosfären i boken så väl. Musiken och de svartvita bilderna som flimrar förbi....
Anna Édes är en bok i svart och handlingen tilldrar sig under en svart tid i Ungerns historia. Vi skriver de där svåra åren 1919 och framåt. De år då Europa hade förlorat sin oskuld för evigt och då oron, skräcken och depressionen slog till.
Anna Édes blev Kostolányis sista roman och den kom ut 1926.
Bokens första rader drar läsaren rakt in i historien : " Béla Kun was fleeing the country in an aeroplane. In the afternoon - at about five o'clock - an aeroplane rose over the Soviet headquarters in the Hotel Hungaria, crossed the Danube and, passing the palace on top of the Várhegy, banked steeply towards the Vérmezö Gardens". Kuns fickor är fyllda med söta bakverk, får vi veta, och han tar också med sig juveler och reliker som han har stulit från "aristokratins kvinnor". Han har guldlänkar runt sina handleder. Det var juli 1919.
"Kornél Vizy called for his maid.---- Katica, he repeated. They've lost. The Reds have lost".
Béla Kun lämnade ett Ungern i kaos och oreda. Så ligger landet när vi möter herr och fru Vizy, ett överklasspar som bor i en stor hyresfastighet i Budapest. De framstår som egoistiska tråkmånsar som lever själlösa liv. Fru Vizys stora samtalsämne är tjänsteflickor och hur svårt det är att få tag på en "duktig" sådan. Så kommer fastighetsskötaren (som Vizys är mycket misstänksamma mot för han har varit en av Béla Kuns anhängare) som en räddande ängel och erbjuder sin systerdotters tjänster. Anna, som hon heter, är en oförstörd och arbetsam ung flicka från landet.
Så börjar slaveriet för den stackars flickan. Anna behandlas som en sak, som ett bihang, och hon osynliggörs från första stund. Anna, som är passiv och foglig går mest omkring som en hårt arbetande zombie i den stora våningen- (en våning som är inpyrd av kamferdoft som hon äcklas svårt av). Den gråa färgen går över i svart när Anna förförs av en släkting till herr Vizy- hon blir med barn och tvingas till abort (via någon typ av "medicin"). Annas spirande dröm om kärlek, ömhet och lite uppmärksamhet slås i spillror och så sker det förfärliga. Slutet på berättelsen om Anna är djupt tragiskt.
Sammanfattningsvis kan man säga att den här romanen handlar om den utnyttjade oskuldsfullheten och även om ämnet inte är politik så är tidsandan givetvis totalt närvarande i boken. Landet är förött och människorna har påverkats svårt. De är olyckliga och rädda och detta är grogrund för de grymheter de utsätter varandra för.
Anna Édes är en roman som slår till mitt i solar plexus- med stor kraft och den visar vilken stor berättare Dezsö Kostolányi är.
Mitt exemplar av boken är utgiven av "New Directions Books" och översättningen är gjord av George Szirtes- som också har skrivit ett synnerligen lärorikt och intressant förord.
Så har han kallats den ungerske politikern och författaren Miklós Bánffy (1873-1950). Mest känd är han för sin "Transsylvanientrilogi" som finns i engelsk översättning (men ingenting av Bánffy har blivit översatt till svenska så vitt jag kan se). Trilogin består av dessa romaner: They Were Counted, They Were Found Wanting and They Were Divided- och... det är inte alldeles lätt att få tag på den ens på engelska. Första delen är slutsåld och de antikvariska exemplaren är inte billiga precis....
Bonchida av idag (fotot är lånat)
Bánffy föddes i den stad som idag har namnet Cluj (och hör till Rumänien) då -vid förra århundradets början- hette staden Kolozsvár. Bánffys familj var adlig och familjen Bánffy (som har flera grenar) ägde ett vackert slott - Bonchida. (Slottet blev förstört under andra världskriget, förföll under kommunistregimen men är nu restaurerat till sin forna glans.)
Miklós Bánffy skrev teaterpjäser och romaner och noveller. Transsylvanientrilogin kom till mellan åren 1934 och 1940 och handlar om kärlek, krig och det habsburgska riket- i upplösning. En engelsk kritiker tycker att romanerna i mycket för tankarna till både "Krig och fred" och "Anna Karenina."
"Love, sex, town, country, money, power, beauty, and the pathos of a society which cannot prevent its own destruction – all are here. " (Charles Moore, The Telegraph). Läs mera HÄR.
Jag har beställt den "mellersta" boken i trilogin- (ja, den första gick ju inte att få tag på- vad gör man...). Jag väntar med spänning.
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt." Citatet är taget från Anna Karenina men det passar mycket bra som överskrift för den här romanen.
Jag har läst min första bok av den ungerske författaren Dezsö Kosztolányi. Av honom finns det verkligen inte mycket översatt till vårt språk men nyligen kom en samling noveller och dikter ut på Brända böcker förlag. Thomas Nydahl har skrivit om "Kyssen" HÄR. (Och ja, det var detta inlägg som gjorde mig nyfiken på Kosztolányis författarskap).
Skylark är det något osannolika namnet på mors och fars enda dotter- hon är medelålders, ful och fet- och har hamnat på glasberget. Hela den lilla familjen (Vajkay) bor i en murrig lägenhet i den lilla staden Sárszeg (Subotica)- och man upplever de sista skälvande åren av det habsburgska väldet. (tiden är 1899).
Mor och far älskar sin dotter- hon är deras ögonsten och de gör allt för henne. Nu ska hon ge sig av på en veckas "semester" (annars är Skylark hemmadotter och tillbringar dagarna med att hjälpa sin mor med hushållet) för att besöka sina kusiner i den lilla staden Tarkö. Mor och far är mycket ledsna över att vinka farväl till sin dotter och räknar dagarna till dess hon ska vara hemma hos dem igen.
Far- herr Vajkay är pensionerad- en tidig pensionering för han är bara 59 år gammal. Hans liv krymper ihop mer och mer och hans enda intresse numera är att fördjupa sig i adelskalendrar och släkthistoriska böcker. Han går sällan ut och han vare sig röker eller dricker (eller något annat heller för den delen).
Under veckan som kommer börjar dock världen plötsligt öppna sig för mor och far- de äter ute- de njuter till och med av maten- de går på teater och herr Vajkay återknyter bekantskapen med gamla ordensbröder (och börjar spela kort, dricka och röka).
Boken är skickligt sammanfogad- kapitlen inleds med en liten "specialskriven ingress" här ett exempel från kapitel 1: "in which the reader is introduced to an elderly couple and their daughter, the apple of their eye, and hears of complicated preparations for a trip to the plains"
Så särskilt mycket händer annars inte men det är ändå olidligt spännande- varje dag "trycks gaspedalen ner" en bit till nämligen, och man frågar sig hur detta ska sluta. Undan för undan rycks förlåten bort, familjen blir allt naknare. "Skylark" är ett tidlöst psykologiskt drama- man anar inte bara familjens krympande värld- utan också det gamla habsburgska väldets allt mer sammanfallande existens.
Jag hoppas att "Skylark" blir översatt till svenska- det vore synd om läsare här i Sverige skulle gå miste om den här godbiten.
"Skylark" har getts ut av New York Review of Books (Classics). Översättningen är gjord av Richard Aczel och det finns ett mycket intressant, fylligt förord av Péter Esterházy).
(The Notebook- The Proof och The Third Lie) av den ungerska författarinnan Agota Kristof. Jag har läst och nu försöker jag att sovra mina intryck. De här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig. Samtliga tre böcker finns översatta till svenska "Den stora skrivboken", 1989, "Beviset" 1990 och "Den tredje lögnen" 1993- utgivna på Norsteds förlag. - Agota Kristof är flerfaldigt prisbelönad för sina böcker - hon skriver på franska. Sedan 1956 är hon bosatt i Schweiz.
På Amazon har den här trilogin fått tre "stämplar" "bizarre, psychological och World War 2".
-
Man kan också sammanfatta med att säga "en studie i ondskans makt". - I centrum av romanerna finns tvillingpojkarna Claus och Lucas- som barn (under andra världskriget) blir de lämnade till sin mormor- av många kallad "häxan" som bor ute på landet i smuts och förfall- men ändå med möjlighet att försörja sig. Från början får pojkarna lära sig att här måste man vara elak och osårbar för att överleva. Alla känslor trycks i botten och våld och grymheter av alla de slag blir snart vardagsmat. Det är en ond tid- i landet- och i världen. Pojkarna utvecklar en enorm slughet och de skyr inga som helst medel för att uppnå det de vill ha. - Genom kriget tas vi för att sedan fortsätta in i 50-talet med nya grymheter. Revolten av år 1956 skildras med fasansfull realism. Här mördas allt hopp. Kvar blir förtrycket och känslan av evig instängdhet. Vill man fly måste man passera både vaktposter och minfält. Innanför gränserna gror och frodas hopplösheten, det gråa, det meningslösa. I mormors hus hänger tre skelett från en av takbjälkarna- och mormor ligger numera på kyrkogården.
-
När jag lägger den här trilogin åt sidan tänker jag : "Vad är det jag har läst"? Det snurrar i huvudet och det är svårt att samla tankarna. Ett är säkert- det Agota Kristof vill säga är viktigt och ytterst tänkvärt. Det här böckerna tillhör det jag skulle vilja kalla för "stor litteratur". Om jag ska läsa något annat av Kristof? Absolut. Översättningar finns till flera språk- engelska, tyska, italienska till exempel.
Det finns så mycket att läsa om böcker och litteratur- det är svårt att hitta och nätet vimlar av information. Ofta tänker jag att jag nog ska vara nöjd med min barn- och ungdom som var utan all denna informationsstress (även om jag naturligtvis är tacksam för allt det som internet också gör för att underlätta tillvaron... men jag är inte alltid begeistrad över utvecklingen).Så- till saken:
Ungersk litteratur- inte vet jag särskilt mycket om den och ungerska behärskar jag sannerligen inte med undantag för några fula ord och "Nem tudom magyarol" (med reservation för stavningen). Då blir jag genast glad när jag hittar en site på engelska- om just det litterära Ungern- här är länken.
Det är möjligt att det finns bättre sidor men den här är väl en början i alla fall. Jag blev genast intresserad av författarinnan Agota Kristof.
Det har han kallats för- den ungerske författaren István Eörsi. Om honom läser jag i Karl-Markus Gauss intressanta "Donau-ABC" (min egen benämning på boken jag just nu håller i min hand).
-
István Eörsi (1931-2005) deltog i upproret 1956, dömdes till åtta års fängelse men släpptes 1960. Han var mycket politisk aktiv under hela sitt liv. Alltid oppositionell och alltid rak i sin kommunikation. Eörsi har författat cirka 35 verk- många av dem har översatts- mestadels till tyska. (Inget på svenska såvitt jag kan se).
-
Jag hittar en artikel i DN (av Henry Ascher) som ger en god bild av István Eörsi.
-
"Eörsi förundrar sig över hur Kertész kan skriva en hel artikel om Israel-Palestinakonflikten utan att låtsas om att det också finns palestinska offer. Hur kan en så av lidande prövad författare skriva om vår tids grundläggande sociala och moraliska problem med så lite insikt, ungefär som om han obildad kom direkt från ett ökenlandskap? undrar han. Eörsi menar vidare att det var med skammens rodnad som han läste de rader som Kertész skrivit om davidsstjärnan på stridsvagnarna i Ramallah: "Det var fruktansvärt när jag själv kände den gula stjärnan på mitt bröst men lika fruktansvärt är det att se detta tecken på de stridsvagnar som rullar in i flyktingläger. Från Förintelsen härleder jag den moraliska förpliktelsen att alltid vara solidarisk mot varje tids förföljda, med etniska, konfessionella och sexuella minoriteter, med de socialt förfördelade. För mig finns ingen annan judisk solidaritet än att stå emot antisemiterna. Efter Förintelsen kan ingen form av rasism tolereras."
(Eörsi miste själv större delen av sin släkt under förintelsen).
-
Jag länkar till dödsrunan över Eörsi i the Guardian.
-
Så återstår det för mig att försöka hitta något av Eörsi som är översatt till "rätt" språk. Jag är ganska säker på att det finns en del på tyska.
Miklos Radnoti var en ungersk poet- han mördades i förintelsen bara lite över 30 år gammal. Jag har lyckats hitta några av hans dikter i engelsk översättning men han har också blivit översatt till svenska- och diktsamlingen "Krig, död och kärlek" har getts ut av Brända böckerförlag. Jag länkar till förlagets sida här och till Thomas Nydahls blogginlägg om Radnoti här.
"Redan vid uppvaknandet märkte jag att ingenting var som det skulle, men jag hade mycket att uträtta inne i staden, så jag gav mig iväg. Dagarna innan hade vädret utan övergång blivit varmt, sommaren bokstavligt talat exploderade."
Så inleder Péter Nádas den korta och intensiva berättelsen om vägen till den egna döden. Från morgon till kväll får vi följa med författaren när han försöker att uträtta sina ärenden allt under det att symptomen i hans kropp blir allt starkare, allt svårare att ignorera. Han vet att något är mycket fel men han "förstår inte vad som är i görningen"- kanske för att han är vältränad, bara 51 år gammal och "frisk". För varje timme gör hans kropp uppror mer och mer- och Nádas skriver på ett sådant sätt att man som läsare lever sig in i varje nyans, i varje smärtförnimmelse. Det blir alltmera nervöst och alltmera plågsamt att följa med i timmarnas och minuternas gång.
Omkring klockan sju på kvällen inleds ett nytt kapitel. Ambulansen kör med tjutande sirener till sjukhuset. "Jag hade intrycket att detta tjutande med sirenerna var onödigt, en onödig överdrift". Men- luften tar slut, smärtorna tilltar. Detta till trots blir bilderna av akutintaget oerhört skarpa i konturerna för den sjuke och nu döende mannen. Den storväxta sjuksköterskan som svär över bristen på klädhängare " svärande över att det var stört omöjligt att hitta en djävla klädhängare på hela den förbannade avdelningen.--- Må fan ta hela helvetet."
Så kommer döden- som en "tippning"- en kraft som gör att man slungas ut i mörka rymden- där det inte finns luft men dock avstånd och gränser. Citat av Beckett- : Kvinnan föder gränsle över en grav"- "Min mor födde min kropp, och jag föder min död".
Elchockerna blir räddningen tillbaka- och allt som allt varade döden i tre och en halv minut. Det hela beskrivs som en födelseprocess- som om han åter igen "tippas" denna gång ner i födelsekanalen för att åter se ljuset.
Nádas skildring av död, återfödelse och liv är oerhört gripande. Att livet inte blir som det var tidigare skriver han också om- något har tagits bort- något annat har lagts till. "Egen död" är trots sitt lilla format en mycket stor läsupplevelse och en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.
