Den allra finaste novellkonst

Nu var det inte just den här samlingen som jag hämtade hem från Ystad i går utan en annan (i svensk översättning). Björg Vik är en norsk författarinna som är mest känd för sina utsökta noveller. Så synd att många av hennes böcker blivit utgallrade från biblioteken och ännu mera synd att det inte kommer nya utgåvor/översättningar så att flera kan få nöjet att stifta bekantskap med en här skriftställaren.

"Gator förändras, precis som ,människor. Ett hus rivs, en tand ramlar ut. En vägg slits av väder och vind, ett ansikte åldras av dagar och nätter. Vitmålade väggar gulnar, hud grånar. Takpannor lossnar och blåser av huset en höstnatt, hår blir tunnare på människors huvuden och faller av på både kloka och enfaldiga, fattiga och rika. Tidens tand gnager tålmodigt på allt. Tiden följer människor och hus, trofast som skuggan, obönhörlig, omutlig." (från novellen Amandabacken i "Snart är det höst", Rabén & Sjögren förlag. Översättning: Urban Andersson.

"Amandabacken" är just en berättelse om hur tider förändras och med tiderna även människorna och åh, så bra det är skildrat!

A Kafka for our times

Så beskriver man den serbiske författaren David Albahari i Neue Zürcher Zeitung och jag tackar själv Bodil Zalesky som fick mig att bli så nyfiken på det här författarskapet.

Det är alltid bra att börja med noveller för att bekanta sig med en (för mig i alla fall) obekant skribent. Jag letade efter svenska översättningar - men jag lyckades bara hitta en enda (Tranans förlag: Lockbetet, 2009) så det fick bli en engelsk variant i stället.

"Learning Cyrillic" är en novellsamling bestående av tjugo berättelser av varierande längd. Åtskilliga av dem har handlingen förlagd till Albaharis nya hemland, Kanada. Jag fastnade för flera stycken och en  novell, speciellt, fick mig att dra rejält på smilbandet - den som har titeln "Calgary Real Estate". Här kan få tips om hur man ska bära sig åt för att slippa grannar som inte är i ens smak. (Det är nästan så att jag har lust att pröva men då skulle jag förmodligen hamna inom lås och bom någonstans....)

"Hitler in Chicago" handlar om en historia som blev till en annans historia och det är en så underbar berättelse om verklighet och illusion- tankeväckande och magisk.....

"Robins" (Rödhakar) måste jag citera från för det är så vackert, så klart och så sant:

En far iakttar sin lille son och vill lära honom livets verkligheter: " Bitterness is a taste you have to sense, it doesn't matter whether the person is living in Alberta or Serbia. And that is why I would like to call to him that he should keep learning the mute language of animals and plants, that he needn't seek better friends. Unlike us , they do not know of good and evil and never do evil in the name of good. As far as they are concerned, Winter is just one of the seasons. There can be no better teaching than that, son.-----"

Översättningen från serbiska är gjord av Ellen Elias-Bursac och boken är utgiven av Dalkey Archive Press.

Städer, rörelse och tidens flykt

Jenny B med bloggen Kulturdelen skrev om Maxim Grigorievs novellsamling Städer, en bok som för övrigt tilldelades Borås Tidnings debutantpris (för år 2015). Jag frestades att läsa och så "sende" jag hem novellerna. Nu har jag konsumerat merparten av dem och jag är mycket imponerad över författarskapet.

Staden har alltid sin egen karaktär, sitt eget liv och sin egen historia- det finns något gåtfullt i städer och i de olika blandningar och nyanser som de uppvisar. När jag läste ringde flera dikter i mina öron- dikter som till exempel de här:

Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville.
Quelle est cette langueur
Qui pénêtre mon coeur ?

O bruit doux de la pluie
Par terre et sur les toits !
Pour un coeur qui s’ennuie,
O le chant de la pluie !
---
(Paul Verlaine)

Am grauen Strand, am grauen Meer
Und seitab liegt die Stadt;
Der Nebel drückt die Dächer schwer,
Und durch die Stille braust das Meer
Eintönig um die Stadt.

(Theodor Storm)

Jag älskar dimman, som släpar våt
över kajer och torg i natten,
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
ifrån en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
(Bo Bergman)


Grigoriev skriver om Porto, Leningrad, Madrid, Odessa, Berlin.... och det är berättelser om ensamheter och om tomhet och om livets flykt. Regn och vind är ständigt närvarande och städerna målas upp med olika gråtoner- jag tänker "gammalt, vackert svart-vitt foto". Trots gråtonerna finns ändå färgerna här men de ligger liksom under det svarta- gråa- vita.

Boken innehåller i allt ett dussin noveller och för mig talar nog "Panamahatten" starkast, men så handlar det också om Leningrad och det är en stad som jag kan känna igen i berättelsen. En sexårig flicka går med sin mor längs en kanal i staden - flickan bär en panamahatt för hon saknar hår. Det är kyligt och blött, det vilar en gråton över allt, och gatorna är öde. På bara några få sidor (sju totalt) lyckas författaren få fram den här stadens själ.

(När jag var bara 11 år vandrade också jag på Leningrads gator- och jag minns det gråa, det nötta och det färglösa som inte kunde uppvägas ens av Isakskatedralens gyllene kupol. )

Jag hoppas att få läsa mera av Maxim Grigoriev.

Slutligen: Tack Jenny för att du lockade mig att läsa de här fina novellerna!

Mera ryskt

Min far hyste ett stort intresse för Ryssland och rysk litteratur. Under många år samlade han på sig böcker av och om ryska författare. Nu har jag plockat fram den här novellsamlingen från hyllan:

Ryska noveller (Almqvist & Wiksell/Gebers Förlag AB 1960). Översättning och urval är gjorda av Hans Björkegren och Victor Bohm. Bo Mossberg har illustrerat.

Här kan man hitta noveller av kända och okända (åtminstone för mig) författare. Nyfiken blir jag speciellt på Konstantin Paustovskij  "Med sin fylliga realism och sina varmt lyriska naturskildringar för den traditionen vidare från Tolstoj och Tjechov men vittnar också om intryck från Hamsun." (citat:Wikipedia).

Flera av de "kända" finns representerade: Tjechov, Bunin och Pasternak för att nämna några av dem.

Noveller brukar vara en bra inkörsport till andra och större verk.  Vi får väl se.

Femme incomprise

Jag kastar lystna blickar på den här novellsamlingen av författarinnan George Egerton (som egentligen hette Mary Chavelita Dunne, 1859-1945). "Femme incomprise" är rubriken på den "runa" som John Sutherland har tecknat av henne i sin bok "Lives of the Novelists". En missförstådd kvinna.
En kvinna som inte blev tillräckligt uppskattad. Jag har läst en av novellerna i "Keynotes" och är både tagen och begeistrad. När jag sedan läser vidare om George Egertons liv förstår jag novellen än bättre. Hon levde som hon skrev.

Mary Chavelita Dunne föddes i Melbourne (Australien) - hennes föräldrar verkar ha fört ett kringflackande liv och man flyttade i princip hela världen runt (Australien, Nya Zealand, Chile, Irland). Mary tillbringade ungdomsåren i Dublin men emigrerade till USA år 1888- två år där- sedan två år i Norge och sedan tillbaks till Irland för att slutligen slå sig ner i England. Tre äktenskap hann hon med- de två första rejält turbulenta. Hennes ende son stupade i det första världskriget.

Mary/George var en mycket tongivande röst inom den litteratur som kallades för  "New Woman Novelists" . I Norge hade George Egerton träffat både Ibsen och Hamsun och hon blev den som översatte Hamsuns "Sult" först av alla, till engelska. Hon influerades starkt av Hamsun och "Keynotes" har hon tillägnat honom.

Det finns faktiskt en svensk översättning av "Keynotes" (Grundtoner)- från 1895...

I Elaine Showalters samling "Daughters of Decadence" är George Egerton representerad med novellen " A Cross Line" från just "Keynotes".

Ung gift kvinna med snäll och lite menlös man träffar en främling under en av sina många promenader. De visar sig ha en hel del gemensamt- både vad gäller intressen (fiske till exempel) och tankar om livet. Kvinnan drömmer och funderar - hon frågar sig om andra kvinnor känner på samma sätt som hon :

"Have they too, this thirst for excitement, for change, this restless craving for sun and love and motion?--- And she laughs softly to herself because the denseness of man, his chivalrous conservative devotion to the female idea he has created blinds him, perhaps happily, to the problems of her complex nature. Ay, she mutters musingly, the wisest of them can only say we are enigmas. Each one of them sets about solving the riddle of the ewig weibliche- and well it is that the workings of our hearts are closed to them.---

Kvinnan ställs inför ett val - och frågan är om hon väljer i enlighet med vad hon verkligen vill och önskar- men det får läsaren fundera på.

"A Cross Line" kunde ha blivit ren pekoral men George Egerton är en skicklig författare och i stället bjuds läsaren på en verklig insiktsfull och djupsinnig berättelse om en synnerligen fängslande kvinna. Inte undra på att "Keynotes" var en bästsäljare på sin tid. Den borde återuppväckas från glömskan. Å det snaraste.

Binocular Vision av Edith Pearlman

"Varför är inte Edith Pearlman en känd författare"? Den frågan ställer sig Ann Patchett i bokens förord. Ja, det kan man sannerligen undra. Under många år har Pearlman skrivit sina noveller och fått dem publicerade i olika tidskrifter men det är först nu som "polletten har ramlat ner".  Det lilla förlaget Pushkin Press har (2011) gett ut en samling av 34 av dessa noveller och nu har jag läst och låtit mig totalt begeistras över Edith Pearlmans skickliga berättarkonst.

De här novellerna står aldrig stilla och platserna varierar också- men- ofta är det Boston som är centrum och då i form av den fiktiva förorten Godolphin. Pearlman skriver helst om kvinnor - gärna äldre kvinnor, starka kvinnor, kvinnor som gör sina val och sedan tar konsekvenserna.

I en så här omfattande samling finns det givetvis berättelser som blir favoriter- och andra berättelser berör mig kanske inte lika mycket. Här finns med andra ord något för alla smaker.

Till mina egna favoriter hör "Unravished Bride" som handlar om en gift man och en gift kvinna som träffas på ett bröllop- de får en speciell kontakt och de börjar träffas först lite trevande men så småningom med regelbundenhet. Det är en kort novell men så ovanligt sammanfogad och med ett originellt slut. Pearlman blir aldrig någonsin "vanlig" eller banal.

"Self- Reliance" är mycket sorglig men ändå så uppbygglig- en läkare blir patient med en diagnos som innebär slutet men dessförinnan kan hon vänta sig ett utdraget lidande. Hon bär sitt öde med styrka och lugn.
" Not tranquil, no; she was not subject to poetic calm. She was spent. She was elsewhere."

Jag kan inte annat än hålla med Ann Patchett när hon skriver: "These stories are an exercise in imagination and compassion, a trip around the world, an example of what happens when talent meets discipline and stunning intelligence."

Här i Sverige kan vi glädja oss åt att Edith Pearlmans novellsamling snart kommer ut på Elisabeth Grate förlag med titeln "Kikarseende" (mars ser ut att vara utgivningsmånad).

Noveller i sikte: Edith Pearlmann

Under året kommer en novellsamling av Edith Pearlmann ut i svensk översättning och det är Elisabeth Grate förlag som ger ut. Jag är i full gång med den engelska versionen som Pushkin Press står för. Jo, hon är en novellkonstens mästare, Pearlmann, det är bara att konstatera. Hon har länge fått verka i skymundan (hon är en bra bit över 70 år gammal) och det är på sin plats- och hög tid- att hon blir mera känd och framför allt mera läst.

Hela 34 noveller innehåller samlingen (som jag inte ännu har läst ut)- många platser och olika historiska tider hamnar man på och i- men ofta rör sig berättelserna i närheten av Boston (det är där Edith Pearlmann är bosatt).

Läs Mark Lawsons recension i The Guardian HÄR.

Om små barns intuition, sunkiga boklådor och en alldeles speciell citronkaramell

Den spanske författaren Medardo Fraile (han gick bort i fjol) har fått ett urval av sina noveller översatta till engelska och utgivna av Pushkin Press förlag. Nu har jag läst och blivit mycket imponerad. Det här är novellkonst när den är som bäst.

Nära trettio noveller bjuds man på i den här boken - och de flesta av dem håller det mycket korta formatet. Kort och koncist och ändå så vältaligt och "to the point". Ämnena är mycket olika men ett har berättelserna gemensamt- de är färgade av sorg och ofta också svart humor. Ibland tar författaren  till lite så kallad magisk realism- allt ger en alldeles ypperligt underhållande blandning. En blandning som ger läsaren åtskilligt med material att fundera och filosofera över.

Den första novellen har titeln "Berta's Presence" och här är det ett mycket litet barn som får spela en av huvudrollerna- lilla Lupita som fyller ett år. Det handlar om hur en människa stjäl all luft och allt fokus i rummet- hur något ändras på ett mycket subtilt sätt och hur ett litet barn känner av allt och är den enda som kan och vågar ge uttryck åt sina känslor.

Min favoritnovell i samlingen är annars " The Lemon Drop" som handlar om den utslitne och fattige dörrknackarförsäljaren som försöker att försörja både sig själv och sin sjukliga hustru på ett uselt och tråkigt arbete. Han har inte ens råd att köpa sig ett glas öl efter dagens slut- och det enda han unnar sig är tre syrliga karameller. Det är när han stoppar citronkaramellen i munnen som något alldeles underbart och märkligt sker- det är som om en fe svängt sitt trollspö över honom.... och det är så fint skildrat av Fraile. Men- verkligheten kommer åter :

" The lemon drop! Gone all too soon. And yet the mystery remains. And I really can't say why it stirred so many memories. I revisited that world that, afterwards, I left behind for ever. Wasn't I the boy who was going to write Paradise Lost or The Divine Comedy? Something very valuable was cut short. And something perhaps far more ordinary was set in motion."

En annan novell handlar om ett otroligt sunkig och äcklig boklåda- här regnar det in och böckerna blir som svampar- så småningom dessutom mögliga och insektsbemängda. Det stör dock inte Guillermo som fortsätter att köpa på sig de här pappersklumparna. "He never read them. In one he was surprised and delighted to find a toad. It was a small, dead toad, but it seemed to him very beautiful."


Nu hoppas jag att vi snart får se Frailes berättelser i svensk översättning också.

En av inspiratörerna

Morgontidningens kultursidor (ovanligt många idag) fylls naturligtvis av artiklar om Alice Munro idag. Intressant tycker jag det är att få veta vilka författare som årets Nobelpristagare älskat mest. Jag citerar: Favoriter under ungdomsåren? Amerikanska författare från södern. Men inte William Faulkner, utan främst kvinnor: Eudora Welty, Flannery O'Connor, Katherine Anne Porter, Carson McCullers."


Katherine Anne Porter är så gott som bortglömd här i Sverige i dag. Tyvärr.

 Katherine Anne Porter ( 1890-1980-egentligen hette hon Callie Russell Porter) belönades med Pulitzerpriset och National Book Award för "The Collected Stories of Katherine Anne Porter" år 1965.

Då hade hon ett mycket rörligt liv bakom sig- född i Texas där hon växte upp med sin mormors berättelser från den gamla södern (södern som det var på 1850-talet )- flytt till New York och Greenwich village, många år i Mexico och så till Tyskland under 30-talet. Fyra äkta män och lika många skilsmässor. En enda roman skrev hon- "Ship of Fools" ("Narrskeppet" i svensk översättning 1963) den blev till film också med Vivien Leigh och Simone Signoret i huvudrollerna.

Novellerna är dock det Katherine Anne Porter har gått till historien med. Handlingen växlar mellan Texas, Mexico och Tyskland. Hennes mest kända novell "The Leaning Tower"( "Det lutande tornet") handlar just om Tyskland mellan de två krigen- en novellsamling med samma namn gavs ut på Bonniers förlag (Panache-serien) år 1946.

Något av det sista Mrs Porter gav ut var en redogörelse för rättegången mot Sacco och Vanzetti (en av de största rättsskandalerna i USA:s historia)- "Never-Ending Wrong" kom ut 1977.

 

Så skrev jag här på bloggen i december år 2011.

 

Om essayerna har jag skrivit  lite här.

Om årets Nobelpris i litteratur kan ge ett uppsving åt novellen (med stort N) vore det förnämligt- då kanske man kan trycka upp nya utgåvor av Katherine Anne Porters små juveler också. Jag väntar med spänning.....

Ungerska noveller

Ferenc Molnàr 1878- 1952. Foto: Carl Van Vechten

Novellsamlingen i min hand är från 1932 och den har ett ganska långt förord av Fredrik Böök. Cirka tjugo författare finns representerade i volymen som har lite över 200 sidor. (Norstedt & Söner förlag)

Jag har läst de flesta av novellerna i samlingen och jag fäster mig extra mycket vid en handfull av dem.

Molnárs "Saga i skymningen" handlar om Závoczki- "en stor skurk". Han slåss och han stjäl, han bedrar men han är trots allt detta snäll också ibland och hans fru älskar honom högt. Livet som skurk är inte lätt- och stackars Závocki blir så utom sig en kväll att han tar sitt eget liv. Han hamnar i skärselden. Eftersom han glömt att invänta sitt barns födelse vill han återvända till jorden- en önskan som han får beviljad först efter 16 år.

Besöket på jorden går inte alls som Závoczki väntat sig och han hamnar i helvetet efteråt "där han i all evighet måste brinna och förtäras av smärta". Den sista som talar i novellen är dottern- och slutet är inte alls som man kan förvänta sig. En sorglig men mycket lärorik historia och väldigt vackert berättad på vara några få sidor. Jo, den här mannen kan skriva!

Här är inledningsorden till den fina novellen:

"Mödrar kunna berätta den, då de vagga sina små till sömns. Den kan också berättas av barn, som i skymningen vilja söva sina gamla föräldrar till ro. Den skall förtäljas lågmält och flytande, i början livligt, som vore den sann, mot slutet viskande och långsamt. Och när berättaren har slutat, skall sömnen ha smugit sig även över åhöraren".

Ferenc Molnárs har också skrivit romaner och skådespel- och det finns svenska översättningar av hans verk.

En magisk novellsamling: The Shelter of Neighbours av Éilís Ní Dhuibhne

Fjorton noveller blev en stor del av min julläsning. Precis i sista minuten (för att hinna läsa till jul) anlände den här hett efterlängtade boken- Ní Dhuibhnes sjätte novellsamling "The Shelter of Neighbours". Titeln anspelar på ett irländskt ordspråk " Ar Scath a Cheile a Mhaireann na Daoine" (lite löst översatt " vi är alla beroende av varandra".)

Det är en svår konst att skriva noveller- och det är ganska få författare förunnat att behärska den. Éilís Ní Dhuibhne gör det- till fulländning tycker jag. Det här var boken jag inte kunde släppa ifrån mig och det var med stor saknad jag lade den här samlingen till hyllan.

Fjorton noveller, som sagt. Först ut är en berättelse om en författare, Finn O'Keefe, som har tänkt sig en härlig och avkopplande semestervistelse i "bella Kerry". Så far han och hustrun iväg- de lämnar sin katt Pangur Bán i god vård (tror de) - men det blir en massa stressfyllda veckor i stället och Finn drabbas av "writer's block". Humor och svärta om vartannat- underbart berättat.

Novellen om författarmötet - "A literary lunch" är en elak studie i hur det kan fungera i "övre litterära världen" dvs den värld som bestämmer över de andras väl och ve (i form av stipendier)- och här om den förhoppninsfulle Francies sorgliga öde.

" The love affair of the London houses and the German houses and the Italian and the Japanese with Irish literature was over. So everyone said. Once Seamus Heaney got the Nobel, the interest abated. Enough's enough. On to the next country. Bosnia or Latvia or God knows what. Slovenia."

Magiskt och vackert och lite övernaturligt blir det i "Illumination"- sagolikt och svindlande om vartannat....

En favorit i samlingen är  "Trespasses" en kuslig berättelse om galenskap, rädsla och felaktiga val. Om Clara som just ska resa till USA för att hälsa på sin son men som blir indragen i något som hon inte kan kontrollera...

"Just as the bin lorry turns the corner and drives out of the estate Clara reaches the footpath. Now her rubbish will be festering in her bin for a month because she's going abroad the day after tomorrow and she doesn't feel brave enough to ask her neighbour Martha, to take it out next week."---C'est la fucking vie".

Flera av novellerna handlar om det förflutnas makt - om ögonblick som inte togs till vara och om tidens obevekliga gång. Ingen återvändo ...  vi tas med till Ikea i Belfast och Ingrid som vandrar runt och ser tillbaka på sitt liv med en hopplös längtan till något som aldrig kan bli av.

"The Shelter of Neighbours" är så innehållsrik, så färgstark- så vemodig, så rolig, så sorglig och framför allt så oförglömlig - den borde vara ett måste att översätta till svenska.

Xingu

Edith Wharton hade säkert mycket roligt när hon skrev novellen "Xingu" (och jag hade mycket roligt när jag läste den).

Vi hamnar mitt i den lilla staden Hillbridge som Wharton beskriver som en kulturell öken. Här är inledningsraderna till berättelsen och de anger tonen:

"Mrs Ballinger is one of the ladies who pursue Culture in bands, as though it were dangerous to meet alone." Denna fru Ballinger har alltså en lunchklubb eller bokcirkel kanske är ett bättre ord. Traktens "prominenta" damer samlas och så diskuterar man den senaste (på ropet) romanen. Nu har man bjudit in själva författarinnan (Osric Dane) till en av de bästsäljande böckerna (med titeln "The Wings of Death").

En av medlemmarna i den lilla bokcirkelgruppen är fru Roby- hon anses inte lika "fin" som de andra för hon har vistats utomlands ("in exotic lands") under många år och har precis kommit tillbaka till Hillbridge. Dessutom har hon fräckheten att erkänna att hon inte ännu har läst "The Wings of Death" . Detta får fru Plinth att se rött: " I can understand that, with all your other pursuits, you should not find much time for reading; but I should have thought you might at least have got up The Wings of Death before Osric Dane's arrival." Stackars fru Roby nämner att hon läser Trollope och får genast ett snäsigt svar att "ingen läser Trollope nuförtiden".

Så är stämningen i bokcirkeln och det är ett sant nöje att se hur Wharton klär av de här malliga käringarna inpå blotta livet. Här blir det "kulturella hyckleriet" - avslöjat. Man låtsas veta vad man inte vet- man svänger sig med termer som man inte alls egentligen känner till (men det låter ju fint). Så här beskriver Wharton fru Bollinger: " Her mind was an hotel where facts came and went like transient lodgers, without leaving their address behind, and frequently without paying for their board. It was Mrs Bollinger's boast that she was "abreast with the Thought of the Day, and her pride that this advanced position should be expressed by the books on her table."

Den här novellen är en helt underbar satir, skriven med ett väldigt flyt och ändå med viss godmodighet. Fru Roby får till slut en mycket ljuv hämnd....

Vad är då Xingu? Jo, det är en flod i Sydamerika (biflod till Amazonfloden).

Med rötterna i Massachusetts

Det här är "The Mount" Edith Wharton's hem i "The Berkshires" i västra Massachusetts. En verkligt ståtlig byggnad som finns till beskådande fortfarande. Foto: David Dashiell.

Edith Wharton tillbringade sina somrar i närheten av Lenox i Massachusetts under nära tio år och av de 85 noveller hon skrev har en fjärdedel av dem handlingen förlagd till New England.

I min hand just hu har jag "Wharton's New England" som innehåller en del av dessa noveller. Jag har läst den första i samlingen "The Lamp of Psyche" som är skriven redan år 1895. Här kan man tala om en kontrasternas berättelse- ung mot gammal- Europa mot USA och New York mot Boston bara för att nämna ett par av dem.

Delia Corbett är nygift med make nummer två (som är betydligt äldre än vad hon är) och paret har bosatt sig i Paris. Corbett har mer eller mindre klippt av sina amerikanska rötter och trivs bäst i den franska huvudstaden. Delia är lycklig, så lycklig att hon skräms av sina egna känslor. Så kommer ett brev från Boston- det är Delias faster Mary som skriver , faster Mary som är den som tog hand om Delia en gång, uppfostrade henne. Så bestämmer sig Delia för att åka tillbaka till Boston för att besöka sin faster och maken följer med.

 

Beacon Street, Boston (1880-tal).

Faster Mary eller Mrs Mason Hayne bor på Beacon Street och hon är en välkänd kvinna i Boston-societeten. Delia grips plötsligt av oro inför den här visiten men väl där verkar allt gå mycket bra- trots att stolarna är obekväma och prydda med knöliga antimakasser.

"Aunt Mary doesn't discard anybody, " Delia interpolated.
"Her heart may not, but I fancy her judgment does."
"But she doesn't exactly fit into any of your ideals, and yet you like her," his wife persisted.
"I haven't any ideals," Corbett lightly responded. "Je prends mon bien où je le trouve; and I find a great deal in your Aunt Mary.

Faster Mary är en nyfiken kvinna och så ställer hon den obehagliga frågan om vad Laurence Corbett haft för sig mellan 1861 och 1865. Faster Mary känner starkt för ämnet för hennes man stupade i slaget vid Bull Run och en kusin till Delia miste livet i Gettysburg. Plötsligt börjar Delia känna tvivel och undrar själv "Why had her husband not been in the war?"

Novellens upplösning är mycket skickligt konstruerad- och ja, jag konstaterar att legenden om Amor och Psyche får nytt liv i Edith Whartons händer.

Noveller i höst!

Sommaren gick och igår tågade hösten in på allvar här i södern. Regn och rusk och löv som faller (för att inte tala om barr).

I somras letade jag irländska författare och hittade Irish Independents fina lista med  tjugo "Great Irish Writers". Jag tappade lite fart på slutet och kvar att läsa finns bland annat Maeve Brennans "The Springs of Affection" och Sean O'Faolains "The Heat of the Sun and Other Stories". Katherine Mansfield hör givetvis inte till den irländska skaran men hon får vara med ändå- för hon är något av en novellkonstens mästare. Jag har fortfarande en hel del kvar att läsa i hennes samlade noveller.

Vad kan vara bättre än novell-läsning när regnet smattrar mot rutorna och vinden viner i furorna utanför?

Ett intensivt författarskap

Återigen "one of those nights" när sömnen låter vänta på sig och man ligger där och vrider och vänder på sig med allt mera insnodda lakan- ja, vad göra? Bäst då att tända lilla nattlampan och börja läsa något för att skingra alla tankar. I natt blev det en av de tolv novellerna i Breece Dexter John Pancakes lilla samling som tack och lov kommit ut i nya upplagor (om än bara på engelska än så länge).

Den första novellen (från 1977) har titlen "Trilobites"-

En trilobit

mycket passande för handlingen tilldrar sig (här som i de övriga elva novellerna) i West Virginia. West Virginia är en fattig stat med kol som en av de största naturtillgångarna. Landskapet är kuperat och här har tiden på många platser stått stilla (och med den också utvecklingen).

Colly är en ung man som har nått vägs ände i livet- hans far har dött och hans hem är på väg att säljas för modern mäktar inte längre med att driva ett lantbruk som inte går med så stor vinst. Collys flickvän älskar honom inte längre och som Phil Ochs sjunger i en av sina ballader:" These are the days of decision. "

Det är en vemodig och mycket intensiv berättelse om ett liv som aldrig mera kan bli som det var, ett liv som måste förändras och så går vägen rakt mot det okända. Ensam går Colly till slut sin väg västerut, längs med floden Teays mot en ny tillvaro. Språket i den här novellen är vackert och så färgrikt, ibland lite svårt för Pancake använder en hel del regionala uttryck vars betydelse jag först efter ett tag kan gissa mig till. Meningarna är ofta korta och handlingen förs framåt med bestämda steg. Här finns längtan, melankoli och uppgivenhet men besluten måste fattas.

"I open the truck's door, step onto the brick side street. I look at Company Hill again, all sort of worn down and round. A long time ago it was real craggy and stood like an island in the Teays River. It took over a million years to make that smooth little hill, and I've looked all over it for trilobites. I think how it has always been there and always will be, at least for as long as it matters. The air is smoky with summertime. A bunch of starlings swim over me. I was born in this country and I have never very much wanted to leave. I remember Pop's dead eyes looking at me. They were real dry, and that took something out of me. I shut the door, head for the café."

och här är slutet- mäktigt...

I get up. I'll spend tonight at home. I've got eyes to shut in Michigan—maybe even Germany or China, I don't know yet. I walk, but I'm not scared. I feel my fear moving away in rings through time for a million years.

And I won't be running from the rain when I'm gone
And I can't even suffer from the pain when I'm gone
Can't say who's to praise and who's to blame when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here
Och ja, jag kommer att få anledning att komma tillbaks till den här novellsamlingen. Den är magisk.

Idag blir det en novell

Vad passar väl bättre än en novell av Katherine Mansfield en dag som denna- här Wordsworth Classics utgåva av hennes samlade. Bilden som pryder omslaget är från en målning av den brittiske konstnären Harold Harvey (1874-1941) från Penzance. Harvey målade helst motiv från sitt Cornwall.

"Two young girls with a butterfly" (1929). Harold Harvey.

Sällsamma berättelser från Reval

Vy över Tallinn (som förr hette Reval).

Werner Bergengruen var en tysk författare med rötter i både Sverige och i det gamla Baltikum. Han föddes i Riga och bodde sedan under många år i Berlin. Under det andra världskriget tvingades han gå i inre exil och han slutade sina dagar i Schweiz år 1964. Några av hans böcker finns översatta till svenska dock inte just den som jag tänker läsa "Der Tod von Reval".

"Der Tod von Reval" är en novellsamling och den ska innehålla underliga och ibland makabra berättelser från en svunnen tid.

"Min käre vän, sätt dig här bredvid mig. Flaskan står på bordet, det är höst, det skymmer och där ute kraxar kråkorna, därute viner vinden. ... / Jag ska berätta ett par historier för dig- historier från en gammal stad högt där uppe i norr, högt däruppe i öster, en stad vid havet. Men det är inte historier om staden i sig- det är historier om dess döda." (min egen översättning).

Så börjar boken som innehåller åtta noveller. Den första har titeln "Bericht vom Lebens- und Todeslauf eines merkwürdigen Mannes.

Stories of the deep south

Hela 23 noveller innehåller den här boken "Waiting for the Evening News" av Tim Gautreaux. Det blir många läsupplevelser och många intryck av en för mig alldeles ny författare. Jo, jag ska nog läsa några av hans romaner också. Så småningom.

Gautreaux är en medkännande skribent och hans huvudpersoner är ofta män och då män som tillhör det som i USA har benämningen "blue collar" och de tillhör den franskättade befolkningsgruppen. "Les cajuns".

Alla novellerna är mycket läsvärda men givetvis lyser några med ett extra starkt ljus. Den första i samlingen "Same Place, Same Things" utspelar sig i depressionens Lousiana och huvudpersonen är en resande reparatör- en man som fixar pumpanläggningar (och även annat) "a pump repair man". Han reser runt i södern för att leta upp arbeten som andra inte har klarat av- och så stöter han på den "svarta änkan" (men det tar ett tag innan han fattar vad den här damen har för avsikter och då är det för sent). Det här är en verkligt kuslig berättelse och man dras in i handlingen direkt.

I "Waiting for the Evening News" får man veta vad som kan hända om man kör godståg i överförfriskat tillstånd. (Det rekommenderas inte). "Died and gone to Vegas" är en veritabel "Decamerone" och de historier som berättas är verkligen underhållande. Vad sägs om att heta Gonzales Gonzales och bo på Gonzales Street i staden.... Gonzales?

En av de allra bästa novellerna i mitt tycke är "The Courtship of Merlin LeBlanc- här tvingas Merlin mot sin vilja ta hand om dotterns lilla baby och han försöker febrilt leta upp en kvinna att gifta sig med så att han kan slippa undan- men både hans far och hans farfar dyker upp i handlingen och det blir gamle farfar Etienne(93 år) som får sista ordet-

"What's this baby's name?" the old man asked in his whispery voice. "Susie". He grunted. 'No sir'. Her name is Susan. Susie sounds like someone you meet in the Red Berry after ten o'clock'.
'Yes, sir,' Merlin said.
'Her name is Susan. Su-san. You hear that? You gonna keep her here and raise her even if you find no wife.'

Jag säger som Annie Proulx "Magnificently enjoyable reading" och Tim Gautreaux' namn lägger jag på minnet.

I novellernas värld: 2

Kanske var det för att jag blev så glad över att läsa om Astor Förlags satsning på spanska författare - i form av fem små noveller i trevliga häften - nu har jag letat fram Elizabeth Bowens samlade "short stories". Mitt exemplar är säkert nära 30 år gammalt och lite lagom slitet- men jag kommer inte ihåg allt jag läst och just noveller är väldigt lämplig kvällslektyr.

Jag kom också att tänka på Frode Gryttens noveller - inspirerade av Edward Hoppers målningar.

Och jo- jag har beställt ett par av de spanska novellerna. Det gick inte att stå emot den frestelsen!

I novellernas värld : 1

Fotot är från BLM 1947- novemberutgåvan.

År 1948 kom den enda hittills utgivna boken av A L Barker i svensk översättning- en novellsamling med titeln "De oskuldsfulla". Den läste jag för ett tag sedan på originalspråket (The Innocents)- några rader om novellerna fick jag också ihop- HÄR.

Några flera översättningar blev det inte- Audrey Lilian Barker är en bortglömd författarinna idag. I en artikel med titeln "Brev från London"i BLM nov./1947 tecknar litteraturkritikern John Hayward ett mycket vackert porträtt av författarinnan.

Han skriver om hennes anmärkningsvärda begåvning :" --hon är inte något underbarn, hon är ett under av ännu sällsyntare sort, en författarinna som stått emot frestelsen att se sina verk i tryck förrän hon var så säker, som en samvetsgrann författare nu vågar vara, på att hon hade något som var värt att ge ut".

Miss Barker var mycket självkritisk och när hon såg sin första roman bli refuserad av ett stort förlag förstörde hon manuskriptet- manuskriptet till "The Innocents" var på väg att gå samma öde till mötes men en god vän rådde henne att i alla fall göra ett nytt försök och så skickades det in till The Hogarth Press och lästes av ingen mindre än Leonard Woolf. Hans omdöme var att " det var det bästa debutarbete, som erbjudits honom under hans tjugoåriga förläggarbana."

A L Barkers noveller fick mig att tänka på Katherine Mansfield och Elizabeth Bowen. Båda mästerliga novellförfattare. Faber & Faber har gjort sitt bästa för att lyfta upp Miss Barker ur glömskans djup. I serien "Faber Finds" finns flera titlar i nytryck.