Den här vyn kommer aldrig tillbaka- fotot är taget någon gång tidigt på 60-talet. Jag är ett av de lekande barnen i bakgrunden- och jag bodde i ett av husen som syns på bilden. En vinter på 60-talet... vi hade inga tefat vi använde sopskyfflar- och skidorna... ja, de var av äldre datum (ibland fick vi låna våra föräldrars gamla tunga laggar). Så särskilt mycket snö hade vi sällan- Malmö är inte känt för sin fina alpina terräng precis....men vi hade roligt ändå med den nederbörd som fanns. "Vi hasade på den" som man säger på skånska. Nu är de där åkrarna borta- där finns i stället radhus (som ligger som packade sillar). Ögonblicket i tiden har frusits med hjälp av kameran och så blir det om inte evigt så i alla fall nästan...Jag hittade en så vacker dikt av Harry Martinson:
Vårvinterafton och tö.
Pojkarna ha tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.
4 kommentarer:
Harligt minne.
Just det har med sno gor mig alltid lika glad, de basta barndomsminnena upplevdes i en backe (som man numera skulle kalla 'gupp') nara hemmet. Jag saknar det ibland.
Emma: Du har rätt. Minnen med snö är nog extra fina- och ja, vi fick också hålla till godo med guppen. Det gick bra ändå! :-)
kunde vara från min barndom, men nära Åbo hade vi snö, papplappar att åka ner med, men egna skidor
Hannele: Jag känner igen det där med papplapparna... man fick vara uppfinningsrik!
Skicka en kommentar