Nyfiken på: Judith Gautier

Foto:Nadar

Judith (1847-1917) var dotter till Théophile Gautier- den franske författaren och litteraturkritikern. Gautier var mycket stolt över henne och sa "hon är min vackraste dikt". Judith Gautier kom att intressera sig främst för orienten och hon gav ut flera diktsamlingar (översättningar/bearbetningar) av bland annat kinesisk och japansk lyrik men hon skrev även mycket annat. Romaner, teaterpjäser....

Judith Gautier förevigad av John Singer Sargent

Det finns en del böcker av Judith Gautier i e-boksform (franska). Jag har valt att skaffa en biografi om henne för att lära och läsa mer om denna fascinerande kvinna som växte upp mitt i en mycket omvälvande och spännande tid.

We are the music makers

Och det kommer inte att handla om schlagerfestivalen (som jag är hjärtinnerligen trött på innan den ens har börjat) utan om lyrik, poesi, dikt.... I min hand just nu en liten antologi (jag kan sällan motstå en antologi) som har titeln "Poems to Learn by Heart"- en nätt liten volym med engelskspråkiga dikter som varit och är mycket älskade- dikter som (i flertal och ental) säkert ingått i många andra antologier genom årens lopp. Hur som helst- det är en fin samling och så får man "allt på en plats". Mycket känner jag igen och några vackra överraskningar hittar jag också.

Här en av de mera kända dikterna men den tål sannerligen att läsas om och om igen. Arthur O'Shaughnessy's "Ode ' We are the music makers'. Det är en lång dikt och oftast återges bara de tre första verserna. Det handlar om diktarens roll i världen. Här den första versen. (Hela dikten kan man läsa här).

We are the music makers,
And we are the dreamers of dreams,
Wandering by lone sea-breakers,
And sitting by desolate streams;—
World-losers and world-forsakers,    
  On whom the pale moon gleams:
Yet we are the movers and shakers
Of the world for ever, it seems.



Så här sa William Wordsworth om poesi: " Poetry is the breath and finer spirit of all knowledge".


Poems to Learn by Heart av Ana Sampson har getts ut av Michael O'Mara Books Ltd (2013)

Fin-de-siècle

 Foto: Leopold Reutlinger


Colette år 1907 i sitt dansnummer "den egyptiska drömmen". Det var en vågad tid, en brytningstid då man lämnade det gamla och började tänja på gränser och idéer. Colette blev så småningom en mycket upphöjd författarinna- något av en nationalklenod (om uttrycket tillåts). Hon blev tämligen gammal och när hon dog (1954) hade hon sett och upplevt mycket.

Jag är intresserad av den här tiden som väl lite går upp i La Belle Époque och det finns mycket att utforska både i konst och litteratur.

Elaine Showalter har skrivit om den engelska/amerikanska delen av "The Fin- de- Siècle"- och i boken "Daughters of Decadence" presenteras kvinnorna inom "rörelsen" och det är inget dåligt urval- här kan man läsa (främst noveller) berättelser av Kate Chopin, Edith Wharton, Olive Schreiner, Charlotte Perkins Gilman och flera andra.

Det blev en häftig övergång från allt viktorianskt till det mera vågade och avant-gardistiska 1890-talet. Det var novellens storhetstid, läser jag. Det uppstod en mängd nya tidskrifter och vad passade bättre än att fylla några sidor med just en novell? Den viktorianska tiden var en tid med långa romaner, romaner där hjältinnan antingen gifte sig i slutet -eller så dog hon- novellen satte allt på sin spets och krävde en mycket högre intensitet. Edith Wharton uttryckte det så här: " Instead of a loose web spread over the surface of life, they have made it at its best, a shaft driven straight into the heart of experience."

Fortsättning följer.

Tysk torsdag: Översättaren

Översättare blir alldeles för ofta bortglömda. Jag satt och funderade över vad jag skulle skriva om idag, på den tyska torsdagen-  (än en gång stort tack till Bokmoster som startade denna fina utmaning)- jag tog fram en bok av Stefan Zweig för jag tänkte lite i banorna "tyskspråkiga favoriter"- lite förstrött tittade jag på översättarens namn och sedan letade jag och hittade en alldeles enastående översättargärning.

Det ska handla om Hugo Hultenberg (1870-1947). Den utgåva av Zweigs bok "Världen av i går" som tämligen nyligen har kommit ut på Ersatz förlag är översatt av just Hugo Hultenberg (visserligen något moderniserad men dock).

Hugo Hultenberg var docent i romanska språk men han undervisade även i engelska och han hade studerat tyska i bland annat Dresden. Han kom att bli en av Sveriges mest produktiva översättare och det var verkliga "godbitar" han tog sig an- böcker av kvalitet och värde. Under 1930-talet sinade strömmen av franska böcker för översättning och så tog sig Hugo Hultenberg i stället an engelskan och tyskan. Den mest lästa översättningen är den han gjorde av Linklaters "Det blåser på månen".

Översättare får ibland vända sig direkt till författaren i fråga för att få klargöranden- så här berättar Hugo Hultenbergs dotter Gunnel Lilja: "Vid översättningen av Barbusses krigsroman Elden grubblade Far över en passus där det stod att de hemvändande soldaternas kängor såg ut som violknippor. Far skrev och bad om ett förtydligande, men fick bara till svar: ’Jag tyckte de såg ut så’."

År 1945 erhöll Hugo Hultenberg det Letterstedtska priset för sina översättningar av Winston Churchills Savrola, Fram mot segern och Striden om Malakand samt Stefan Zweigs Tiden och världen och Tre mästare.

Informationen om Hugo Hultenberg har jag hämtat från Svenskt översättarlexikon - jag länkar här till sidan, raden av översatta verk är imponerande och här kan man hitta mycket att inspireras av. (Själv blir jag nyfiken på författaren Ernst Zahn. )

Idag skriver Bokmoster om Djurens rätt (ett mycket viktigt ämne), Mimmimarie har läst Timur Vermes "Han är tillbaka" och Sanna recenserar Bergtagen av Thomas Mann .

Tematrio: Engelskt

Lyrans tematrio den här veckan handlar om engelsk litteratur. Det är då sannerligen en utmaning för det är oerhört svårt att välja och att begränsa sig. Jag fuskar till det lite i stället och så börjar jag med en bok som handlar om böcker- eller snarare författare. En hel mängd av dem faktiskt- nära 300 stycken. John Sutherland skriver om författare och författarinnor som kanske inte hör till de mest kända. "Lives of the Novelists" är en verklig guldgruva. (mest äldre litteratur men det finns också en del modernt).

Gunnar Harding skriver mycket trevligt och kunnigt om den engelska romantiken- här handlar det om de tre "stora" Shelley, Byron och Keats. "En katedral av färgat glas" finns i pocketutgåva och kostar inte många kronor att inhandla. En god investering.

"Jag anser att Poesien skall överraska genom en lätt överdrift och inte genom sin Säregenhet- den skall drabba Läsaren genom att klä hans egna högsta tankar i ord, och framstå nästan som ett minne."

John Keats

I år, 2014, är det exakt 100 år sedan världen gick mot det stora kriget- det som skulle göra slut på alla krig- någonsin. Så blev det inte och i stället dog och lemlästades alldeles för många unga män- och man talade om "The Lost Generation". Kvinnorna led givetvis de också- en som drabbades hårt och som orkade skriva om det var Vera Brittain. Hon miste sin bror och hon miste sin älskade- och hon levde vidare med sorgen. Hon skrev om sitt liv i "Testament of Youth". Mycket läsvärt och mycket tänkvärt.

I gränslandet

Jag befinner mig ännu en gång i ett gränsland- nu i Ukraina. Resan dit går via Anna Reids bok "Borderland" som tar läsaren med på en färd genom Ukrainas historia med början i det som en gång kallades för det nya Jerusalem- nämligen Kiev. En melankolisk stad enligt författarinnan.

Hit kom hon en vinterkväll år 1993 och det första intrycket var inte positivt men hon lärde sig att älska staden med de kullerstensklädda gatorna, husens stuckaturprydnader, parkerna med sina paviljonger och så alla hundägare som tog ut sina älsklingar på extra långa söndagspromenader och då utbytte komplimanger (gällande hundarna). Där var också marknaden med försäljerskorna från landet som kallade henne för "lilla svalan" och "lilla solskenet"- ändå tycker Anna Reid att Kiev är en melankolisk stad fylld av tomrum- och de tomrummen vill hon försöka fylla med sin bok.

Anna Reid skriver utan "exter" det är lätt att följa med i boken som inspirerar till ytterligare läsning om ett sargat land. För att förstå nuet måste man känna till det förflutna- och så fortsätter jag min resa med hjälp av "Borderland".

En skönlitterär författare som genast för tankarna till Ukraina är Nikolaj Gogol och jag hittade en novellsamling i hyllorna "Ukrainska noveller"- utgiven av förlaget Forum i "Forumbiblioteket" (här kan man hitta många klassiker). Översättningen är gjord av Ellen Rydelius. Ellen Rydelius var en mycket flitig översättare och här kan man läsa mera om henne (Svenskt översättarlexikon)

Det är inte alltid de bästa böckerna som vinner priserna

År 1964 vann John Updike "The National Book Award" för sin roman "The Centaur (1963)(Kentauren i svensk översättning).  Jag har inte läst boken så jag kan inte yttra mig om något som helst vad gäller den men att det inte alltid är "bäst bok som vinner priset" är det nog många som kan skriva under på.

Bokbloggaren "The Bookslut" skriver om just detta och hon inbjuder till ett alternativt pris för just 1963. Vilken bok var det nu som egentligen skulle belönats med pris? Om man är intresserad av att leta i sitt minne och på nätet efter lämpliga kandidater är det bara att maila till blogginnehavaren- så kanske just "din" bok tas med. Själv ser jag listan (eller snarare listorna för det rör sig om flera genrer) som en eventuell läsinspiration. Några av de skönlitterära verk som finns på listan till dags dato: Frost av Thomas Bernhard och The Bell Jar av Sylvia Plath.

Jag kommer att hålla den här listan under bevakning för jag är rejält nyfiken på vilka böcker som ska tilldelas pris i efterskott.

Mycket mera än mumintroll

Jag läser Tuula Karjalainens innehållsrika och välskrivna biografi över Tove Jansson "Arbeta och älska". (Översatt av Hanna Lahdenpärä). Ett rikt liv sammanfattat på lite över 300 sidor och framför allt är det också rikt på oerhört fina illustrationer. Illustrationer som visar vilken skicklig konstnär Tove Jansson var. Jag fastnar speciellt i det kapitel som handlar om Toves medverkan i tidskriften Garm.
(Garm är i nordisk mytologi enligt Snorres Edda en varghund som bevakar ingången till de dödas rike Hel vid Gnipahålan, där den står fjättrad med järnlänkar.
Garm är enligt Balders drömmar ett förskräckligt odjur till människoätare, och därför "blodig på bröstet framtill". I Snorres Edda ylar och tjuter Garm inför Ragnarök och sliter sig från sin kedja.) Källa: Wikipedia.

Tove Jansson var bara 15 år när hon fick uppdraget som tecknare i Garm (hennes mor Signe arbetade också som tecknare där.) Så småningom blev hon också politisk karikatyrtecknare och med mycket vass penna. Tove var pacifist och hatade allt var krig hette- hon kämpade mot censuren och hon stack verkligen ut hakan - en stark röst under denna svåra tid.  "Allra mest tyckte jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin" berättade Tove Jansson vid senare tillfällen. En av teckningarna (från 1935) visar upp en dockaffär där expediten upplyser en flicka om att nya dockor inte längre säger mamma, utan Heil Hitler. Garms chefredaktör berättade att det var nära att han och tidningen blev anklagade för att ha kränkt ett statsöverhuvud i en vänskapligt sinnad stat.

Lite mera om Tove Jansson och Garm kan man läsa här.

Tove Jansson blev nära 90 år gammal och i år är det 100 år sedan hon föddes.

Nu sänder jag en ny haiku.
Det är om en mycket gammal kvinna som ser blåa berg långt borta.
När hon var ung såg hon dem inte.
Nu orkar hon inte komma till dem. (Tove Jansson)

Det är Norstedts förlag som gett ut denna fina bok.

Binocular Vision av Edith Pearlman

"Varför är inte Edith Pearlman en känd författare"? Den frågan ställer sig Ann Patchett i bokens förord. Ja, det kan man sannerligen undra. Under många år har Pearlman skrivit sina noveller och fått dem publicerade i olika tidskrifter men det är först nu som "polletten har ramlat ner".  Det lilla förlaget Pushkin Press har (2011) gett ut en samling av 34 av dessa noveller och nu har jag läst och låtit mig totalt begeistras över Edith Pearlmans skickliga berättarkonst.

De här novellerna står aldrig stilla och platserna varierar också- men- ofta är det Boston som är centrum och då i form av den fiktiva förorten Godolphin. Pearlman skriver helst om kvinnor - gärna äldre kvinnor, starka kvinnor, kvinnor som gör sina val och sedan tar konsekvenserna.

I en så här omfattande samling finns det givetvis berättelser som blir favoriter- och andra berättelser berör mig kanske inte lika mycket. Här finns med andra ord något för alla smaker.

Till mina egna favoriter hör "Unravished Bride" som handlar om en gift man och en gift kvinna som träffas på ett bröllop- de får en speciell kontakt och de börjar träffas först lite trevande men så småningom med regelbundenhet. Det är en kort novell men så ovanligt sammanfogad och med ett originellt slut. Pearlman blir aldrig någonsin "vanlig" eller banal.

"Self- Reliance" är mycket sorglig men ändå så uppbygglig- en läkare blir patient med en diagnos som innebär slutet men dessförinnan kan hon vänta sig ett utdraget lidande. Hon bär sitt öde med styrka och lugn.
" Not tranquil, no; she was not subject to poetic calm. She was spent. She was elsewhere."

Jag kan inte annat än hålla med Ann Patchett när hon skriver: "These stories are an exercise in imagination and compassion, a trip around the world, an example of what happens when talent meets discipline and stunning intelligence."

Här i Sverige kan vi glädja oss åt att Edith Pearlmans novellsamling snart kommer ut på Elisabeth Grate förlag med titeln "Kikarseende" (mars ser ut att vara utgivningsmånad).

En av 1800-talets kändisfotografer

Här är han på vad man idag skulle kalla för en "selfie"- det vill säga ett självporträtt. Napoleon Sarony (1821-1896) var en av sin tids mest kända fotografer och han hade sin ateljé vid Union Square i New York. (Han var från Québec, vilket kanske förklarar hans franskklingande namn). Många var de kända skådespelare, författare, artister och politiker som hamnade framför hans kamera.

 Sarah Bernhardt- (hon turnerade i USA)

Lillie Langtry i en intressant pose.

Mycket känd blev Sarony också för sina porträtt av Oscar Wilde och Samuel L Clemens (Mark Twain). Han lyckades dessutom fotografera William Tecumseh Sherman bara något år innan denne gick ur tiden- det fotot skulle många år senare komma att användas som förlaga till ett frimärke.

Ur askan mot gryningen

 

 

Som en pånyttfödd fågel Fenix står hon där- Basilikan Sacré-Cœur (fotot är lånat) byggdes mer eller mindre på askan efter Pariskommunen.

I stridigheterna under våren 1871 förstördes stora delar av Paris. Här en bild från Place de Vendôme. Kolonnen med Napoleon har vräkts ner (den byggdes upp igen senare).


Åren 1870 och 1871 var fruktansvärda för invånarna i Paris. Tysk-franska kriget, belägringen (som varade i över fyra månader), inmarschen av de tyska trupperna och så- som om inte allt detta räckte ett inbördeskrig inom stadens murar.

Jag läser i Mary McAuliffes bok "Dawn of the Belle Epoque" och här börjar historien med just år 1870.  McAuliffe skriver bland annat om Victor Hugo som anlände till Paris i början av belägringen och den 22 oktober kan man läsa följade anteckning i den dagbok han förde: "Vi äter hästkött i alla dess former." Lite senare (i november) skriver han: " Nu tillagar man också råttpaté- det sägs att det är riktigt gott". Man svalt och man frös- djuren i den zoologiska trädgården i Jardin des Plantes blev offrade och serverade i olika former på Paris restauranger.

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"  Louise Michel


Louise Michel (1830-1905) var en av de ledande kommunarderna och arbetade dessutom som ambulansförare . Hon var god vän till Victor Hugo och han skrev en hyllningsdikt till henne "Viro Major".  « D’où viens-tu ? »Tu répondrais: « Je viens de la nuit d’où l’on souffre ;

Efter det att upproret tystnat blev det räfst och rättarting. De skyldiga skulle straffas. De som inte avrättades skickades till någon avlägsen koloni (öar brukar vara populära i sådana sammanhang). Victor Hugo kämpade för både Louise Michel och Henri Rochefort (som också stred på kommunardernas sida)- men de blev deporterade till Nya Kaledonien. Henri Rochefort lyckades dock rymma och tillbringade cirka tio år i landsflykt och återkom sedan i samband med en allmän amnesti år 1880.

Redan nästa år började man skönja en gryning.... den som inledde den tid som kom att kallas La Belle Époque.

Fotografen Étienne Carjat

Étienne Carjat (1828-1906) var poet, journalist, karikatyrtecknare och kanske framför allt: fotograf.

Två av de mera kända porträtten som Carjat har lämnat åt eftervärlden är dels det ovan på poeten Arthur Rimbaud (taget år 1871)

dels det här mycket kända fotot på Charles Baudelaire.

Carjat blev så småningom ovän med Rimbaud (det kanske inte var så svårt) - under en middag attackerade Rimbaud honom med en värja och i ilskan efter denna incident förstörde Carjat så gott som alla de foton han hade tagit av den kände författaren.

Tysk torsdag: Spillrornas litteratur

 Portrait eines Heimkehrers (Foto: Renate och Roger Rössing)

Bilden ovan säger mer än tusen ord och den hemvändande soldaten bär på ett djupt lidande som fotografen har fångat och bevarat för evigt. Tyskland efter det andra världskriget var ett sargat land och fyllt av sargade människor. Det avspeglar också den litteratur som började växa fram. "Trümmerliteratur" kallas den för. Spillrornas litteratur.

Wolfgang Borchert (1921-1947) är en av spillrornas starkaste och mest berörande röster. Han fick sitt eget liv förött av kriget och tiderna. Innan han dog hann han med att skriva både dikter, drama och prosa. För bara ett par tior kan man bli ägare till fjorton prosastycken och ett drama av Borchert- dramat är givetvis "Utanför dörren" (Draussen vor der Tür). Det är Bodil Zalesky som har översatt och boken är utgiven av Perenn förlag.

Jag läser också om Borchert i en av mina böcker om floden Elbe- Borchert var från Hamburg och han har skrivit en hel del om hemstaden och om "sin" flod. En berättelse har titeln "Elbe" - och här kan man se floden från den idylliska Hamburgstadsdelen Blankenese.

"Darunter liegt die Elbe. Und da liegen auch Sterne drin. Dieselben Sterne, die im Himmel liegen, liegen auch in der Elbe. Vielleicht sind wir gar nicht so weit ab vom Himmel. Wir in Blankenese."

Borchert skriver om Elbe, om tystnad, om oväsen, om livslust och om allt som floden ger oss. Elbe innebär också död och smuts och elände men framför allt är det livets flod- på gott och ont.

"Elbe, stadtstinkende, kaiklatschende schilfschaukelnde sandsabelnde möwenmützige graugrüne grosse gute Elbe!"

"Till vänster har vi Hamburg, till höger Nordsjön, framför oss Finkelwerder och bakom oss kommer snart Danmark. Omkring oss Blankenese. Över oss himlen. Under oss Elbe. Och så vi-där i mitten." (Översättningen är min egen).

Blankenese som det tedde sig på 1800-talet

Man kan lyssna på Radioteaterns version (1948) av "Utanför dörren" HÄR. Många av de gamla fina skådespelarna finns med.....

"Elbe" av Wolfgang Borchert finns med i Ansgar Bachs "Die Elbe- Ein literarischer Reiseführer" (WBG 2010)

Vad brevbäraren hade med sig idag

Vitt skilda ämnen - en fransk klassiker (några delar av Les Thibault) och så nedslag i 1920-talets USA. (Lucy Moores "Anything Goes- a Biography of the Roaring Twenties")

Les Thibault av Roger Martin du Gard består av flera delar- här i Folios bok nr 1 finns de tre första böckerna i denna romansvit. Exemplaret är bättre begagnat men i gott skick och jag kommer att tänka på den stora bokhandeln Gilbert Jeune på Boulevard Saint Michel i Paris- där har jag gjort många bokfynd... mest begagnat (de begagnade böckerna hade man då på ett av de övre våningsplanen). Jag vet inte om den "gamla" bokhandeln finns kvar men Gilbert Jeune har fortfarande lokaler på samma adress. Det är ett tag sedan jag var i Paris.... 

Paris vaut une messe (Paris är värt en mässa) som han sa, Henrik IV- det vill säga för min del att Les Thibault sannerligen är värd att läsa på originalspråk.

Gula serien

Två romaner i Bonniers "Gula serie" från mina hyllor. Salavins historia av Georges Duhamel kom från trycket år 1939- Fem berättelser av Thomas Mann har 1952 som utgivningsdatum. Omslaget har ändrat utseende under åren, som synes.

Det här är en serie som det kan vara värt att titta lite närmare på för i den kan man göra en hel del klassikerfynd (i vart fall  så kallade moderna klassiker).

År 1931 började man med att ge ut en novellsamling av Vera Inber (1890-1972) "Näktergalen och rosen". Vera Inber var en rysk författarinna och översattes till svenska av bland andra Josef Riwkin. Josef Riwkin anlitades även för andra översättningar i den gula serien (ryska till svenska).

Från år 1934 är Bruno Brehms "Så började det" och jag måste erkänna att jag aldrig har hört talas om den här författaren tidigare- men en liten recension i Biblioteksbladet från året därpå lyder så här:

Brehm, Bruno. Så började det. . . Med inledning av Anders Österling.
Övers, [från tyskan] av Bertil Malmberg. A. B. 1934. 322 s. (Bonniers gula
serie.) Hcef. (34063) 5: 50.

Orig:s titel: Apis und Este. (So fing es an.)

Man har mycket svårt att avgöra var gränsen går mellan fakta och fiktion i denna välskrivna
skildring från tiden närmast före skotten i Sarajevo. Den österrikiska regimen med den osympatiske
tronföljaren å ena sidan och den storserbiska nationalismen å den andra träda fram med skrämmande
liv för vår syn. Boken kan avgjort rekommenderas. H. K.

"De fyrtio dagarna på Musa Dagh" av Franz Werfel (1936) och översatt av Bertil Malmberg, handlar om armeniernas grymma öde.

Några av många utgivningar i "Gula serien".

Den illgula boken i hyllan

Den här svenska översättningen av "Vie et aventures de Salavin" daterar sig till 1939 och är gjord av Ingeborg Essén och Sven Stolpe. Mitt exemplar är arvegods och noggrant uppsprättat och läst. (Dock inte av mig- ännu- men efter nära 100 sidor är jag fast.) Han skriver verkligen medryckande om den stackars Salavin ,Georges Duhamel.

Georges Duhamel (1884-1966) utbildade sig till läkare och han fick god användning för sina kunskaper under det första världskriget. Han var kirurg och otaliga var de operationer han utförde på sårade soldater. Efteråt kom han att avsky allt vad krig hette och han skrev två böcker om sina upplevelser. Den ena av dem (en samling noveller: Civilisation, 1918) tilldelades det prestigefyllda Prix Goncourt samma år. Den svenska översättningen kom ett år senare och fick titeln "Löjtnant Dauche".

Duhamel var även på förslag för Nobelpriset i Litteratur men därav blev som bekant intet. Idag är han tämligen bortglömd här i Sverige.

Fotot på Austerlitzbron i Paris är lånat

"Austerlitzbron är en vacker bro. Den välver sin båge mitt i en stor vit rymd. Så snart det börjar klarna över Paris, faller ljuset över denna bro. Där är alltid ett friskt vinddrag, där luktar resa, där är båtar som komma och gå, gatuförsäljare, kanonfotografer som ladda sina apparater i mörkret under sina fruars kjolar, med ett ord, där är alltid något som förnöjer ögat. Bron skjuter rygg som om den njöte av att klias av spårvagnarna och bussarna som kila fram över dess rygg. I allmänhet trivs jag förträffligt i trakten av Austerlitzbron. Det är en trakt som inte är alltför mycket förknippad med sorgliga minnen. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha gått över bron när jag varit på dåligt humör eller skämts över mig själv. Sådant har en del att betyda."  (s. 17 Salavins historia.)

En bortglömd italienare

I alla fall är han bortglömd i Sverige- Edmondo de Amicis (1846-1908). Flera av hans böcker har blivit översatta till vårt språk men de är av äldre datum. De Amicis stred som militär för Italiens enande och sedan övergick han till att arbeta som journalist och författare. Mest känd är han för sin ungdomsbok "Cuore" (Hjärtat på rätta stället) som kom ut år 1886 och som genast blev en stor succé. Boken finns översatt till många språk.

Här en vacker tysk utgåva av "Cuore" . (Herz)

De Amicis skrev också många reseböcker bland annat från Spanien och Konstantinopel- en del av de här skildringarna kan man få tag på i moderna engelska utgåvor (precis som "Cuore" (Heart of a Boy).

Tolstojs sista stora roman

 "Uppståndelse" är den svenska titeln och den är inte alldeles lätt att få tag på i bokform (tyvärr).   Betydligt enklare är det då att beställa en av de många engelska översättningarna (det kommer en till under 2014). Jag är helt övertygad om att "Uppståndelse" är förtjänt av en ny svensk utgåva för det var en bok som på sin tid sålde bättre än t ex Anna Karenina.

Originalutgåvan av "Uppståndelse" daterar sig till 1899 och den bevisar (enligt många som läst den) att Tolstoy sannerligen inte blev sämre med åren. Jag har redan tryckt på "send-knappen" och ser fram emot att läsa den här romanen som ska vara mycket svart i tonen.

Tolstoy blev 82 år gammal- han dog på flykt undan sin familj och ett olyckligt äktenskap. Resan blev svår för den åldrige författaren och i Astapovo tog den slut- Tolstoy hade drabbats av en svår förkylning som gick över till att bli lunginflammation. Det klarade inte den gamla kroppen av och så gick en av vår världs allra största författare ur tiden.

Från Sevastopols belägring av Leo Tolstoj

"Entimmesboken" står det på omslaget och nog är det så. Novellen består av cirka 50 sidor och det går rätt snabbt att läsa. Man gör dock klokt i att stanna upp då och då och reflektera för det här är sannerligen en stridsskrift - dock inte med de skrikiga orden och de stora åthävorna- Leo Tolstoj är en skicklig författare och han vet vad han vill säga och han gör det på ett mycket minnesvärt sätt.

Det hela tar sin början i Sevastopol i maj år 1855 och då har belägringen varat i drygt ett halvt år.

"Det hade redan förflutit sex månader sedan den första granaten susade iväg från Sevastopols bastioner och rev upp marken i fiendens ställningar, och sedan dess hade tusentals bomber, granater och kulor oavbrutet flugit från bastionerna mot löpgravarna och från löpgravarna, och dödsängeln hade oavbrutet svävat över dem."

Redan här i inledningen har Tostoj funnit sitt recept på att lösa konflikter- och det är ett mycket gott sådant. Varje armé ska successivt ta bort en soldat  tills bara enda soldat återstår för vardera sidan- "låt då dessa två soldater slåss" - så kan man göra upp allt på detta smidiga sätt.

"Antingen är krig en galenskap eller så är människan, om hon begår denna galenskap, ingalunda en förnuftig varelse, vilket vi av någon anledning tagit för vana att tro." (sid. 4)

Så berättar Tolstoj om några officerare och deras värld- deras upplevelser både i själva staden och sedan i löpgravarna. Jag tänker lite på romanen "På västfronten intet nytt" av Remarque när jag läser.

Här är till exempel furst Galtsin som irriteras över att soldaterna överger löpgravarna (för att de sårats)

"Vart är du på väg och varför? röt han (Galtsin) strängt åt honom.
Men då han kommit ända in på soldaten, märkte han att dennes högra ärm hängde tom, och att den var blodig upp över armbågen.
- Sårad, ers välborenhet.
- Av vad?
- Här någonstans, antagligen av en kula, sade soldaten och pekade på armen."  (s.22)

Bomber faller, männen dör som flugor och det hela beskrivs som det inferno det måste ha varit.

Tolstoj tillägnar sin berättelse det som han håller högst av allt nämligen sanningen. I den här novellen finns inga hjältar och heller inga bovar- det som etsar sig fast är krigets absoluta dumhet och absoluta lidande.

En av fotograferingskonstens pionjärer

 Den unge mannen på fotot är Roger Fenton (1819-1869). Han hade tänkt att bli jurist men konsten tilltalade honom mera och till slut blev det fotografering som blev hans stora passion. Fenton kom att bli en av de första krigsfotograferna och hans bilder från Krimkriget spreds snabbt i Europa. (Han hade tidigare också anlitats av de kungliga som fotograf).

På den tiden var det ett helt företag att asa med sig all utrustning. På fotot Fentons assistent med den stora vagnen som innehöll  kameror, stativ och allt  annat som behövdes. (Bilden är från Krimkriget).

En av de mera berömda stridande- 1st Baron Raglan. Armen hade han mist i slaget vid Waterloo. Han dog under Sevastopols belägring år 1855. (Foto: Roger Fenton).

Titeln på bilden är "I dödsskuggans dal". Fotot är taget av Fenton under belägringen av Sevastopol och lägg märke till  kanonkulorna som ligger överallt.

Belägringen av Sevastopol varade ganska exakt ett år - från september år 1854 till september år 1855.

Inte bara "Krig och fred" - vad man kan hitta i ett biblioteksmagasin

En stilig ung officer: Leo Tolstoj under Krimkriget (1853-1856)

Häromdagen såg jag ett intressant TV-program om Leo Tolstoj och man talade bland annat om hans deltagande i Krimkriget och hans tre noveller med titeln "Från Sevastopols belägring". Jag har varit på magasinsjakt och minsann, jag hittade en hel del.

 Här en av de tre novellerna (Samspråk förlag 1985) Översättningen är gjord av Jan Persson.

Det är Tolstojs dagboksanteckningar från den här tiden som fått bilda underlag till novellerna. Just den här novellen kom ut 1885 och den blev mycket uppmärksammad på sin tid. "I den här skildringen finns inga andra hjältar än sanningen." (citat från bokens baksida).

 Rejält förvånad (och glad) blev jag över det här fyndet. Den här utgåvan av"Herre och dräng" är tryckt år 1895 men den är i förvånansvärt gott skick. Jag ska läsa med andakt.

Här är början till en stor författarkarriär. De här självbiografiska berättelserna skrev Tolstoj redan under 1850-talet. Wahlström och Widstrand gav ut år 1980. Översättningen är gjord av Helga Backhoff Malmquist och boken är försedd med en efterskrift av Johannes Edfelt.

Jag tycker att jag haft en riktigt givande förmiddag på "mitt" bibliotek.

Låna ej din nästas bok

Visst är bokomslaget vackert?


Octave Uzanne var en fransk journalist och boksamlare och han skrev en hel del om mode (och lite annat) också. Det blev en ansenlig mängd böcker och skrifter till slut och faktiskt- några av dem har blivit översatta till svenska. Två titlar hittade jag : Låna ej din nästas bok (som verkar vara en artikel som ingår i "något annat och större") och så "Böckernas död" (hemska tanke). Översättningarna är från 1947 respektive 1956.

Jag försöker att lära mig mera om "La belle époque" och läser just nu i Mary McAuliffes "Dawn of the Belle Epoque" som ger en ganska komprimerad sammanfattning av tiden från 1871 och fram till 1900. Jag kan inte svara till om McAuliffes bok är den bästa att läsa i ämnet men någonstans får man börja. "Dawn of the Belle Epoque" handlar enbart om Paris och det är väl också här man ska utgå från när man läser om denna" ljuva tid".

När man letar efter information om La Belle Epoque på nätet hamnar man ofta i just modet från den här tiden. Jag kunde inte låta bli att ta med den här bilden som visar korsettens utveckling under cirka tjugo år. Jag vet inte vilken variant som kan tänkas vara mest obekväm men nog ryser jag åt både "insnörning" och en massa "hosseband" (som man säger på ren skånska).

Mera om La Belle Epoque kommer så småningom. Jag inväntar också en fransk bok i ämnet.

På önskelistan

Jag har suttit och kikat lite på kommande utgivningar (engelska) och fastnat för en trio som jag kanske kommer att skaffa så småningom. Först ut blir i så fall en bok om England under år 1914- händelser och människor. Mark Bostridge har författat och boken har fått hygglig press.

Damon Galgut ger sig i kast med att skriva om författaren E M Forster (han med " Ett rum med utsikt" och "En färd till Indien"). Den här boken får man vänta på ett par månader till- säkert kommer det då också mera infomation. Nyfiken blir jag i alla fall.

Sist ut i min önsktrio : Colm Tóibín kommer ut med en ny roman (oktober) "Nora Webster". Handlingen är förlagd till en liten stad på Irland och det är 1960-tal. Den här boken känns som ett måste.

Nobelpristagaren som gick upp i rök

Ja , nog undrar jag var alla böckerna om släkten Thibault har hamnat någonstans? Det är inte många bibliotek som hyser den här romansviten längre, det är bara att konstatera. På Bokbörsen kan man hitta något men jag inser att det blir enklast för mig att skaffa  den här så kallade "roman fleuve" på originalspråket. Jag har läste några av böckerna i serien som ung (nu är jag gammal) och jag tror att jag skulle läsa på ett helt annat sätt idag.

Jag råkade hitta en av studentföreningen Verdandis småskrifter (nr 399) i mina hyllor i går- den har titeln "Roger Martin du Gard" och författare är ingen mindre än "Hin Håles späckhuggare" Stig Ahlgren (1910-1996). Häftet är från 1937 och Ahlgren skrev naturligtvis i anledning av Martin du Gards Nobelpris i litteratur samma år.

"--- om Thibaultcykeln gäller att en genialisk arkitekt för en gångs skull vidtalat en fullgod byggmästare: plan och utförande har smält ihop till en karaktärsfull enhet" , så skriver han, Stig Ahlgren och så fortsätter han med att recensera romancykeln i alla dess delar. (Sju delar - tio volymer) bestod den av år 1937.

Jag tycker att det är på sin plats att citera några rader av Stig Ahlgren tagna från ett helt annat sammanhang.


"Det goda danska talesättet att Smagen er forskaellig lyder i svensk vulgäröversättning: smaken är fårskallig. Andras smak nämligen. Min egen är alltid felfri. Det latinska visdomsordet, De gustibus non est disputandum, att i smakfrågor ska man inte klösa ögonen ur varann, betyder helt enkelt: jag har rätt- du har fel, således behöver vi inte diskutera."----
-
"Smaken är spontan och kan odlas. Vi byter smak, förnyar den, får den att gripa om ett allt större register. Men allt fint behöver man inte uppskatta. Valet är fritt. Smagen er forskaellig! Om den sedan är fårskallig är den resandes ensak." (från "Smak och konst" i All världens berättare, maj, 1945).

Noveller i sikte: Edith Pearlmann

Under året kommer en novellsamling av Edith Pearlmann ut i svensk översättning och det är Elisabeth Grate förlag som ger ut. Jag är i full gång med den engelska versionen som Pushkin Press står för. Jo, hon är en novellkonstens mästare, Pearlmann, det är bara att konstatera. Hon har länge fått verka i skymundan (hon är en bra bit över 70 år gammal) och det är på sin plats- och hög tid- att hon blir mera känd och framför allt mera läst.

Hela 34 noveller innehåller samlingen (som jag inte ännu har läst ut)- många platser och olika historiska tider hamnar man på och i- men ofta rör sig berättelserna i närheten av Boston (det är där Edith Pearlmann är bosatt).

Läs Mark Lawsons recension i The Guardian HÄR.