måndag 30 juni 2014

Att dras med i virveln


 "En folkhögskola är som ett kvarnhjul- allt dras med i virveln". Citatet kommer från Tora Vega Holmström (1880-1967)- svensk konstnär. Fram till den sista augusti i år kan man se en utställning av hennes främsta verk på Moderna muséet i Malmö.

Tora Vega Holmström växte upp på folkhögskolan Hvilan utanför Åkarp i Skåne- hennes var hette Leonard Holmström och han drev Hvilan (som för övrigt är Sveriges äldsta folkhögskola) som blev en mycket kreativ och intellektuell miljö under den här tiden. Dessutom startades kurser för kvinnor vilket var en nymodighet på 1870-talet.

Tora Vega drogs i riktning mot konsten och hon fick studera på Valand i Göteborg (1900-1902). Där träffade hon andra unga kvinnor som också strävade efter att göra sig en plats i samhället och att inte förbli fastgjutna i de traditionella rollerna .

"Jag längtar till överallt i världen", sa Tora Vega och for till Paris (där träffade hon bland andra Rainer Maria Rilke och de båda skulle förbli vänner och brevväxla under många år).




Under en tid år 1912 vistades Tora Vega i Finland - det var tack vare den finske konstnären Gallen-Kallela (självporträtt ovan). Så kom kriget men så snart det gick for hon ut igen- Paris, sydvästra Frankrike, Nordafrika....

Tora Vega försörjde sig på sitt måleri men det var inte fett- för att klara livhanken måste hon också måla porträtt och blommor. I slutet av år 1920 bestämde hon sig för Marseille, en stad hon kom att älska. "Marseille kan ta döden på en men det upphör aldrig att roa mig..-"

Foto: Daniel Schwen

År 1939 kom ett nytt krig och det gick inte att bli kvar på kontinenten. Dessutom sviktade Tora Vegas hälsa. Hon återvände till Sverige och Skåne där "den citrongula rapsen ropade från vångarna".

Dr sista åren tillbringade konstnärinnan i Lund där hon gick ur tiden år 1967.

Det är en verkligt fin utställning Moderna muséet har dukat upp för besökarna. Tavlorna är många och spridda över olika tider i  Tora Vega Holmströms liv. Sällan har jag blivit så gripen av ett konstnärskap som detta- fram träder bilden av en mycket självständig kvinna med en vacker själ (och hon åldrades också med behag, Tora Vega.) Hon levde ett omväxlande och intressant liv som säkert inte var lätt alla gånger, men klagade gjorde hon inte. Hon såg, hon levde och hon målade.

"TVH har det bästa i hela Lund, jag ser morgonstjärnan" (ur ett brev från Tora Vega till väninnan Käthie år 1963) två år senare skriver hon "Jag är den lyckligaste ensamboende människan i Lund för jag har Ali, min hjälpfru.".

Jag har lånat Birgit Rausings innehållsrika biografi om Tora Vega Holmström från biblioteket. (Alla citat kommer därifrån) Rabén & Sjögren förlag 1981.

"Blommor, frisk luft, hav och eld, det är det som gör att man kan leva på jorden." (TVH)

söndag 29 juni 2014

Då färgfotografen kom till Ystad


Jag kom inte tomhänt ut ur bokhandeln i Ystad. Jag tycker om att leta bland hyllorna efter "lokal litteratur" och min blick fastnade på en nätt bok med ett antal fina färgfoton från ett Ystad av år 1928.


Färgfoton? Jo, minsann. Tekniken var inte obekant på 1920-talet för redan år 1893 hade de båda franska bröderna Auguste och Louis Lumière (på fotot ovan) kommit fram till en avgörande grundmetod för att framställa färgbilder. Patentet kom år 1904 och kom att bli lika viktig som deras uppfinning av kinematografen. Jag läser vidare i boken:

"Metoden gick ut på att man preparerade en glasskiva med potatisstärkelsekorn av några tusendels millimeters storlek som i tre lika delar färgats in i rött respektive grönt och blåviolett. Kornen pressades till färgfilter vilka fördelades på en klibbig glasskiva så noga att de vidrörde varandra utan att ligga ovanpå. Mellanrummen fylldes med koldamm innan ytan ströks över med en tunn fernissa. Över fernissan gjöts slutligen en hinna av bromsilvergelatin." Den så kallade "autokromen" hade skapats.

Fotona i boken om Ystad är tagna av amatörfotografen Gustaf W:son Cronquist (1878-1967). Man bjuds på en resumé av Cronquists liv som fotograf (spännande nog) och så kommer vi till den 12 juli år 1928- en vacker sommardag och fotografen beger sig ut på vandring i Ystad. Han börjar vid hotell Saltsjöbaden (där han troligtvis övernattat) och man kan se att det fläktar lite för talldungen i förgrunden av fotot har blivit suddig på grund av den långa exponeringstiden. Dagen blir behagligt mild (21 grader) och turen går genom hela det centrala Ystad och avslutas vid Regementet. (Södra Skånska Infanteriet (I 7)och jag blir lätt nostalgisk för här gjorde min far sin rekryt bara några år senare). Femton foton får man njuta av i boken och de är alla försedda med intressanta och lärorika kommentarer.


Ett exempel på tidig färgfotografering (1910) platsen är Stockholm .

Då färgfotografen kom till Ystad är utgiven av Kulturnämnden i Ystad (1997).

lördag 28 juni 2014

I Barbara Pyms förtrollade värld


Gårdagen gick i bussarnas tecken (inga förseningar här!) och givetvis hade jag med mig lektyr på färden även om jag tycker om att titta ut också för nog är vitsen med resandet att se och uppleva så mycket som möjligt.

Jane and Prudence  kom ut 1953 och är Barbara Pyms tredje roman. Jag är helt betagen! Barbara Pym skulle verkligen förtjäna en renässans (dvs nya översättningar). Med tanke på frekvensen av utgåvor i Viragos regi kan man sluta sig till att Pym är mycket populär än idag i sitt hemland. (England).

Jane Cleveland och Prudence Bates är mycket goda väninnor- trots en viss åldersskillnad. Jane är stadgad hemmafru och gift med en präst medan Prudence (29 år gammal) lever sitt liv som kontorsslav hos en excentrisk (och trist) författare. Väninnorna har den engelska litteraturen gemensamt (både Prudence och Jane har studerat ämnet vid Oxford). och boken är fylld av hänvisningar till speciellt de metafysiska poeterna (Marvell är en flitig gäst på sidorna).

Som vanligt i Pyms böcker händer inte så mycket utan det är främst personbeskrivningarna och de dagliga irritationsmomenten (och glädjeämnena) som fyller sidorna. Just den här romanen är farlig att ta med på en resa för rätt som det är sitter man där och nästan gapskrattar.

"We know that men are not like women", went on Miss Doggett firmly. `Men are very passionate`, she said in a low tone. Ì shouldn't like Jessie to hear this conversation`, she added, looking over her shoulder. `But you and I Mrs Cleveland- well, I am an old woman and you are married, so we can admit honestly what men are.`
`You mean that they want only one thing?`said Jane.
`Ýes, that is it. We know what it is.`

Annars är det Jane som står för den mesta underhållningen- här har vi en kvinna som är härligt befriad från choser och exter- hon är inte road av vare sig matlagning eller att sköta ett hushåll och det skapar så klart problem med tanke på att hon förutsätts vara sin man prästens "hjälpreda" i just sådant. Lägg till att Jane också är notoriskt nyfiken och har en förmåga att säga "fel saker" i bästa välmenande rättframhet. En annan sida hon har är att hon gärna vill agera "matchmaker" och den som speciellt drabbas är Prudence.

Stackars Prudence har en sällsynt förmåga att bli förälskad i olämpliga män- och i romanen får vi följa ett par sådana på förhand dömda "romanser".

A young man, who had evidently been about to ring the bell, stood on the doorstep. He was rather flashily dressed and carried a large suitcase.
' Good morning, madam,' he said. ' Are there any old clothes for sale here?'
'This is the vicarage,' said Jane in a rather vague tone.
' Oh, I see....' His confidence seemed to leave him for a moment.
'So you wouldn't really expect any, would you?' Jane asked. 'Unless the ones I'm wearing would do?'
' The ladies like to keep old things to wear in the mornings', he said. 'I know that.'
I expect I shall go on wearing these all day,' said Jane.
' My days don't really have mornings as such, not in that way, I mean.'
The young man edged away from her.
He thinks he has come to a private mental home, thought Jane, the patients are not dangerous, but are allowed to take walks in the grounds.

Jane and Prudence är en riktig liten pärla- och den är både underhållande och tänkvärd- dessutom ger den väldigt fina inblickar i 1950-talets England. Book Snob har skrivit en innehållsrik recension av boken här.

 Jag har hittat tre svenska översättningar av Barbara Pyms romaner:

Höstlig kvartett (Quartet in Autumn)

Förträffliga fruntimmer (Excellent Women)

Kärlekens klenoder (The Sweet Dove Died)

Antikvariat eller bibliotek får stå till tjänst för de här böckerna finns inte längre att få i den vanliga bokhandeln.

torsdag 26 juni 2014

När Höganäs blev Ystad


 Jag hade siktet ställt på Höganäs men så lyste de stora tavlorna på centralstationen med ord som "signalfel" och tider som hela tiden verkade att flytta sig framåt stötvis. Nja, här ids jag inte vänta längre jag tar tåget till Ystad i stället, tänkte jag. (Det är praktiskt med skånetrafikens sommarkort).

När jag anlände till resans nya mål hade staden vid havet precis vaknat och de två trevliga gynnarna på fotot ovan tog sig en extra tupplur på stora torget.


 "Medicin för själen"- visst är den fin, skylten som berättar om Ystads antikvariat (som jag tyvärr inte hann med att besöka).

Ystad är en väldigt trevlig stad och med många intressanta skyltar.


Jag vet inte om jag skulle vilja ha adress Apgränd....

Den vanliga bokhandeln (för det finns en sådan också i Ystad) hann jag med och givetvis kom jag inte ut tomhänt- men det skriver jag om vid ett senare tillfälle.


Hemfärden blev inte helt okomplicerad. Tågstopp på grund av en olycka och bussning (den bussen var minst sagt proppfull) till Rydsgård som plötsligt fick agera ändstation på banan. Jag och många andra fick ett utsökt tillfälle att studera Rydsgårds station under en längre tid. (Hit längtar jag inte tillbaks) . Rydsgård är ett typiskt så kallat stationssamhälle och det växte upp under slutet av 1800-talet (järnvägen kom hit år 1874)

Orten fick sitt namn efter Rydsgårds gods, 5 km norrut. 1895 tillkom även Trelleborg-Rydsgårds järnväg (TRJ). Persontrafiken på TRJ nedlades 1956, men godstrafiken på sträckan Rydsgård-Skivarp fortlevde fram till 1970. Rydsgård låg ursprungligen delvis i Villie landskommun, Ljunits härad och delvis i Örsjö landskommun, Vemmenhögs härad. Båda dessa kommuner uppgick 1952 i Rydsgårds landskommun. Numera ingår Rydsgård i Skurups kommun. (Källa: Wikipedia).

Givetvis gör jag ett nytt försök med Höganäs!

Full brevlåda



Jag kan knappast bärga mig! En hel trio romaner av Barbara Pym väntade på mig igår. Sommarens läsprojekt har börjat.

tisdag 24 juni 2014

Tematrio: Sommarläsning


Lyran undrar vad vi ska läsa i sommar. För mig lutar det starkt åt Barbara Pym. Jag har hittat några av hennes böcker på nätantikvariat och idag damp en av dem ner i lådan- "Jane and Prudence" från 1953 och alltså en av de första romanerna från den här fina författarinnan.

En annan författare som jag sneglar lite åt är portugisiske José Maria Eça de Queiroz - Jag har precis läst ut hans "Familjen Maia" som jag verkligen tyckte om. En mycket underhållande och lätt skruvad roman om en familj (framför allt farfar och sonson) under senare delen av 1800-talet. Jag borde skriva några rader om den boken. Qui vivra verra.

Kusin Basilio står näst i tur bland  Eça de Quieroz romaner. (Den finns precis som Familjen Maia i svensk översättning. Tack, Pontes förlag!!

Jag misstänker att både Pym och Eça de Quieroz kommer att hålla mig sysselsatt under de två månader som återstår av sommaren.

Om att skynda långsamt eller varför man inte bör pinka samtidigt som man går


Aisopos (620 f.Kr -560 f.Kr) målning av Diego Vélazquez


Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne" kommer jag nog att köpa- jag har den just nu som lånebok. Montaignes tankar ska man läsa långsamt, man ska fundera lite och så ska man läsa om. I det sista kapitlet som har titeln "Tronen i världen" skriver Compagnon lite om renässansmänniskan och om användandet av tid. Han citerar (som Montaigne) Aisopos (han med fablerna).

Aisopos herre (Aisopos var slav från början) hade tydligen för vana att göra så mycket som möjligt på en gång och han stannade inte upp ens för att uträtta sina behov.

Detta sätt att utnyttja tiden gillas inte av Montaigne som säger "Låt oss ta oss tid att leva; låt oss följa naturen; låt oss glädjas åt nuet; låt oss inte jäkta för ingenting."

"Njut av dagen utan att bekymra dig om morgondagen."

Ännu bättre gillar jag den här sentensen: "Även på den högsta tronen i världen sitter vi ändå bara på vår egen rumpa." (Kan det sägas bättre?)

Renässansmänniskorna hade inga exter för sig och de var raka i sin kommunikation får jag lära mig. Det får mig att tänka på min farmorsfar (indelt knekt) som verkligen hade platsat under den här tidsperioden. Honom hann jag aldrig träffa men han lever kvar genom alla sina kärnfulla uttryck- till exempel: "Jorden är alltid frusen för lata svin" och mera direkt "Det man säger bak min rygg det svarar röven för".  Jo, det kan finnas gott om renässansvisdom även i ett soldattorp i Ölme, konstaterar jag och så läser jag vidare i Compagnons utsökta lilla bok.

Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne i översättning av Jan Stolpe och utgiven av Atlantis förlag.

måndag 23 juni 2014

Minnenas poesi

(fotot är lånat)

Ripe as a fruit the world lies in my lap,

Jag "städade" en gammal ryggsäck och ut föll en dikt på engelska - en dikt som min vän Susan skickade mig en gång. Nu är Susan borta, hon har lämnat den här världen men jag vill gärna tro att hon finns någonstans - på en vacker och lugn plats.

Jag mindes dikten- det är Karin Boyes "Mogen som en frukt" i engelsk översättning av David McDuff. Denna engelska översättning kan man läsa i sin helhet här (Karin Boye-sällskapet). Susan älskade Karin Boyes dikter.

Mogen som en frukt

Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande, brinnande
solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som
simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.

Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär mina
hungriga händer.

söndag 22 juni 2014

Längtan till Italien: Villa Cimbrone i Ravello


Med utsikt över det blåa havet vid Amalfikusten hittar man Villa Cimbrone.  Huset har gamla anor och köptes in år 1904 av Ernest Beckett (Lord Grimthorpe). Idag finns ett hotell här och jag förmodar att gästerna njuter av trädgård, utsikt och närheten till historia (både av äldre och nyare datum).

(Fotot ovan är lånat).



 Michael Holroyd (biografiernas mästare) har låtit Villa Cimbrone bilda navet i berättelsen om kvinnorna med de frånvarande fäderna "illegitimate daughters- absent fathers".



En av de mera berömda kvinnorna i den här skaran är Alice Keppel- älskarinna till  Edward VII (och några till). Alice Keppels dotter med Lord Grimthorpe, Violet Trefusis, har också en framträdande roll i boken och även om jag har läst om henne tidigare (som Vita Sackville-Wests stora kärlek) så blir jag än mera nyfiken och vill gärna läsa någon/några av hennes romaner.


"Broderie Anglaise" beskrivs av Holroyd som en post-modern roman av en författare i exil. Den skrevs ursprungligen på franska och det tog 50 år innan den blev översatt till engelska.

Holroyds egen favorit band Violet Trefusis verk är "Hunt the Slipper" som finns utgiven av förlaget Virago i serien Modern Classics. Romantisk komedi är genrebeskrivningen. Några tankar (en bloggares) om boken kan man läsa här.

fredag 20 juni 2014

En riktigt härlig, somrig och ljus midsommar önskar jag med hjälp av Margaret Kennedy och Vintage Classics


Fast det lär nog bli en del regn på många platser. Min regnmätare har redan fått cirka fem millimeter och lite åska kom det som extra underhållning. För att inte sillen ska bli blöt och snapsen utspädd kanske det är säkrast att duka inomhus.

Jag hittade tre vackra omslag att illustrera med (inte midsomriga kanske men trevliga att sätta ögonen på ändå, tycker jag)



I serien Vintage Classics satsar man på den engelska författarinnan Margaret Kennedy-( 1896-1967 med utgivningsstart i augusti ).

Om romanen "The Constant Nymph" (eller "Sangers cirkus" som den heter på svenska) skrev jag lite här.

torsdag 19 juni 2014

Om katter

 
Frank Paton heter konstnären.
 
Det sägs att man antingen är hund- eller kattmänniska. Jag är båda delar och tycker faktiskt om alla djur (även om jag vill ha en del på lite avstånd). Med hem från biblioteket kom en bok med titeln "Älskade katter" av Jan-Öjvind Swahn- en väl illustrerad bok som har ett blandat och trevligt innehåll.
 

Horatio Henry Couldery har verkligen lyckats fånga en trio hungriga och nyfikna katter. En liten fisk till middag vore smaskens, säger säkert de här missarna.


En japansk lyckokatt- visst ser han/hon snäll och inbjudande ut? Maneki Neko herter den här typen av katt på japanska och man ser dem ofta i affärernas skyltfönster. Den resta tassen kan ha lite olika betydelser beroende på om den är lyft till höger eller vänster. I det här fallet (högertass) kallar katten till sig pengar och tur.

En författare som verkligen tyckte om katter var Edith Södergran och från hennes "Dikter" ( 1916 )kommer de här raderna (och dikten finns givetvis citerad i Jan-Öjvind Swahns bok -( utgiven på Ordalaget Bokförlag 2008)

Lyckokatt

Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!

Ännu en duktig översättare



Margaret Jull Costa översätter från både spanska och portugisiska till engelska och hon kan sina saker. I "hennes stall" finns storheter som Javier Marias, Pessoa och Saramago och så Eça de Queiros - en författare som jag känner att jag absolut måste läsa mera av (och om).

Jag har läst ut hans roman om Fader Amaro men det var en dålig översättning och nu blir det omläsning- och den här gången av Jull Costas version. Översättarens arbete ska verkligen inte underskattas.

Knut Ahnlund har skrivit om spansk och portugisisk litteratur i essäsamlingen "Spansk öppning" (Atlantis förlag, 2003).

Eça de Queiros var Portugals dominerande romandiktare under andra hälften av 1800-talet och Ahnlund skriver först om Kusin Basilio och sedan också om Familjen Maia (båda romanerna utgivna av Pontes förlag). Den senare är en tegelsten på över 600 sidor- tolkning och översättning får idel ros av Ahnlund. Romanens undertitel är "Episoder ur det romantiska livet" och i stort handlar detta om " folk som i brist på tvingande försörjningsplikter med nästan narkotisk lidelse hänger sig åt känslostormar".

Tyvärr finns inte särskilt mycket av Eça de Queiros i svensk översättning så vill jag fördjupa mig i det här författarskapet blir det mestadels de engelska översättningarna som får anlitas.

Efter att ha läst berättelsen om Fader Amaro inser jag, precis som Ahnlund säger, att de Queiròs var mycket speciell- han bildade en alldeles egen skola. "Hans berättarstil är på en gång frän och gemytlig, och alldeles ohögtidlig, satirisk på ett sätt som inte alls utesluter värme, och absolut osentimental.

Jag blev själv förvånad över hur modern texten kändes- inte kunde man tro att den här boken var skriven i slutet på 1800-talet.

Nu väntar jag alltså på att ge mig i kast med fler romaner av denne store portugisiske författare.

tisdag 17 juni 2014

Det var mig en liden en


Jag tog till den rena skånskan när jag försökte hitta min beställda bok på biblioteket (det är numera "självservering" som gäller).  Jag letade och jag letade men inte såg jag min bok. Den snälle bibliotekarien fiskade fram "En sommar med Montaigne" från hyllan- och som sagt, den är liten  till formatet men förhoppningsvis större i andra avseenden. Trevlig sommarläsning lär det bli i alla fall.


Äntligen kom jag också ihåg att plocka åt mig Isherwoods "Farväl til Berlin"- den fanns inne (den senaste svenska utgåvan har några år på nacken så det är inte rusning).

Glädjande nog har mitt bibliotek rejält utökade öppettider fram till och med slutet av augusti. Det tackar vi för. Det är alltid mycket folk i rörelse och även om inte alla lånar böcker så är det ändå så trevligt att se ett så levande bibliotek.

måndag 16 juni 2014

Blåmunketid



Blåmonke/Blåmunke- en intensivt ljusblå blomma som helst växer på magra sandjordar. Stormen Simone spred fröna in över en stor del av min trädgård och nu finns en hel matta av bara ljusblått. Humlorna surrar- det lider mot midsommar.

Munkar och präster fyller annars min lästid- jag är helt fördjupad i berättelsen om den stackars
frustrerade fader Amaro och hans förbjudna känslor för den vackra Amelia. José Maria Eça de Queiros kan verkligen skriva fängslande och jag ångrar inte ett ögonblick att jag skaffade "The Crime of Father Amaro"- det är en förvånansvärt "modernt" skriven bok (den kom ut i slutet av 1870-talet). Slutet lär inte bli lyckligt- olycksbådande muller hörs ganska tidigt bland sidorna.

En annan klassiker som jag gärna vill läsa i sommar är Theodor Fontanes "Vor dem Sturm" (Before the Storm i engelsk översättning). Det är en tysk variant av Krig och Fred och boken tar läsaren med till vintern 1812-1813. Napoleon härjar runt i Europa- och ja, 1812 var ju året för hans misslyckade fälttåg till Ryssland. Theodor Fontane sätter siktet på den franska härens återtåg och de franska truppernas ankomst till Berlin. Vor dem Sturm är en tegelsten på nära 700 sidor. Jag lär behöva tid.....
                                                 

Lite mera lättläst  är nog Richard Russos roman "That Old Cape Magic" . Bröllop och begravningar varvas alltmedan livet har sin gång och det förflutna alltid har en tendens att ständigt vara närvarande. Jag erkänner villigt att det var Cape Cod som lockade mig.... Cape Cod som också får mig att resa långt bort i minnets vinklar och vrår. Svunna somrar... för inte alltför länge sedan.

söndag 15 juni 2014

Det vimlar av präster


José Maria Eça de Queirós (1845-1900) Portugisisk författare. (Målad av Rafael Bordalo Pinheiro).

I romanen "Some Tame Gazelle" av Barbara Pym  dök den ena prästen upp efter den andra på sidorna. Nu är jag där igen så att säga. Jag har börjat läsa "The Crime of Father Amaro" (El crimen del Padre Amaro) av den portugisiske författaren José Maria Eça de Queirós.

Romanen är från slutet av 1870-talet men den är en klassiker och det finns ett par filmatiseringar också. "The Crime of Father Amaro" är för övrigt Portugals första realistiska roman, läser jag, och influerad av den "franska skolan" och författare som Gustave Flaubert, bland andra.

Det finns såvitt jag vet ingen svensk översättning men däremot två engelska. Den senare är att föredra (har jag fått reda på) men jag kämpar med den första och den är något tungrodd, det kan jag varna för.

På svenska kan man läsa de Queirós "Kusin Basilio" (utgiven år 1987 på Pontes förlag) och "Familjen Maia" (Pontes förlag, 1996).

José Maria Eça de Queirós tillbringade flera år utomlands och bland annat i England. Om engelsmän tyckte han inte. 
 
"A strange people, for whom it is out of the question that anyone can be moral without reading the Bible, and strong without playing cricket, and a gentleman without being English! And it is this that makes them so detested. They never fuse, they never lose their Englishness."

En recension av "The Crime of Padre Amaro" kan man läsa här.
 

fredag 13 juni 2014

The heartbreaking silliness of everyday life


"She reminds us of the heartbreaking silliness of everyday Life", skriver Anne Tyler om Barbara Pym (1913-1980). Jag har läst Pyms debutroman "Some Tame Gazelle" som kom ut 1950. (Jag vet inte om det finns någon svensk översättning- jag tror det inte).

Jag tycker mycket om Barbara Pyms sätt att skriva - det är lite av en blandning mellan Jane Austen och Anthony Trollope (i den här boken figurerar många präster).

Belinda och Harriet Bede är två damer i femtioårsåldern- de lever tillsammans (ogifta båda två) i eget hus och med ordnade ekonomiska förhållanden. Hushållerska har de också. Harriet är den utåtriktade, den mera dynamiska- hon är mode - och klädintresserad (och Barbara Pym verkar att tycka mycket om att beskriva kläder) och så är hon förtjust i att lägga an på präster. Friare har hon också, men hon tackar ständigt nej till äktenskap (då kan hon inte flirta med alla dessa präster längre).

" Fortunately at this moment, for the conversational going was heavy, a firm step was heard on the stairs and Harriet came into the room, radiant in flowered voile. Tropical flowers rioted over her plump body. The background was the green of the jungles, the blossoms were crimson and mauve, of an unknown species. Harriet was still attractive in a fat Teutonic way. She did not wear her pince-nez when the curates came to supper."

Belinda är mera allvarligt lagd, hon är blyg och lite hämmad i sitt uppförande. Församlingens "archdeacon", Henry Hoccleve, var en gång hennes tilltänkte men han drog sig ur för Belinda var inte tillräckligt spännande (tyckte han då). Belinda lever i en drömvärld och fantiserar fortfarande om ett liv med Henry, som nu är gift med den tämligen osympatiska Agatha.

Den som är ute efter spänning och raffel göre sig inte besvär med Barbara Pyms romaner. I "Some Tame Gazelle" händer inte mycket (i varje fall inte på ytan)- det är ett stilla liv som skildras med skördefester och små middagar med sherry etc. Det intressanta är personskildringarna och inblicken i det där "vanliga livet" som inte alls alltid är så vanligt. Pym har dessutom en god portion humor - humor av ett lågmält slag. (Inga hä-hä- snarare lite nedtonade hi-hi).

Jag blev riktigt ledsen när romanen tog slut och nu saknar jag både Harriet och Belinda. Mycket.

Barbara Pym var tämligen flitig med pennan och nu ska jag fortsätta min läsning av henne.

torsdag 12 juni 2014

Litteraturens särlingar



I min hand just nu har jag "Kult- outsiders och särlingar i litteraturen" av Tomas Lidbeck (Bibliotekstjänst, 2003).

Här kan man läsa om alla de där mytomspunna originalen- de som banade sin egen väg och som ofta stod vid sidan av alla konventioner. Lidbeck fördjupar sig i tjugofem stycken (jag tror att man hade kunnat göra en sådan bok väldigt tjock....).

Många av dessa författare är mycket kända- andra lite mera "obskyra" om man får säga så. Jag fastnade direkt för Isabelle Eberhardt  (1877-1904) som dog ung och som inte hann med att producera så mycket i bokväg. Hon måste ha varit en mycket speciell kvinna- och fylld av motsatser. Hon kom från ett välbärgat hem men hon valde själv det enkla livet - nomadtillvaron. Hon drack (inte bara vatten) , hon rökte hasch och hon förde ett utsvävande erotiskt liv. Hon drunknade i öknen.

Bara 21 år gammal miste Isabelle sin älskade mor (som också verkar ha varit verkligt originell) och efter begravningen köpte hon arabiska manskläder och en häst och så satte hon kurs på det innersta Sahara. Från och med år 1900 levde Isabelle som nomad i öknen och hon följde med åtskilliga kamelkaravaner . Hon träffade en arabisk regementskvartermästare och intensiv kärlek uppstod. Paret gifte sig.

År 1902 utbröt oroligheter i södra Oran och så Isabelle skickades dit för att rapportera. Hon började nu skriva korta noveller och betraktelser över livet i Oran och i öknen.

Natten till den 21 oktober drabbades den by hon tillfälligtvis bodde i av en svår översvämning och Isabelle drunknade. Manuskripten höll på att försvinna de också men de räddades och rekonstruerades så småningom.

På svenska finns "Berättelser från Maghreb" (en novellsamling) utgiven 1993 och läser man på franska eller engelska finns det en hel del att välja bland av/om Isabelle Eberhardt.



onsdag 11 juni 2014

Inspirerad av "Lire"



 Det är alltid lika intressant att se vad som översätts (eller ges ut) i andra länder. I det här fallet är det Frankrike som är i fokus. I tidskriften Lire (som min snälla brevvän skickar mig varje månad) läser jag om "senaste nytt" i bokutgivning. Jag fastnar för en handfull böcker direkt. Först ut en roman från Nya Zealand "The Book of Secrets" av Fiona Kidman. Här handlar det om 1850-talets nya Zealand och religiös fanatism som får till följd att de som inte hyser alldeles samma åsikter måste hålla tyst- skaffa sig hemligheter.


Afrika- mycket negligerat i översättningshänseende här i Sverige men kan och vill man läsa på antingen franska eller engelska har man ett ganska stort utbud. Jag blir intresserad av kongolesiske In Koli Jean Bofane och hans Congo Inc.- Le Testament de Bismarck. Huvudpersonen är Isookanga, en pygmé som bor i en liten by alldeles vid ekvatorn- Isookanga har upptäckt internet och så blir det en resa i tid och rum.



Alessandro Baricco är inte obekant för svenska läsare- (jag tyckte mycket om hans "Silke")- i Lire skriver man om hans roman "Emmaus" - som finns i engelsk översättning " a loss of innocence story".



Enrique Vila-Matas har skrivit flera romaner - Tranans förlag har översatt och gett ut  hans "Dublinesque" (som jag verkligen gillade). I höst kommer det mera i svensk översättnig av Vila-Matas (Bartleby & Co). I Frankrike vill man så klart gärna läsa om "det egna" och då blir det Vila-Matas självbiografiska roman om 1970-talets Paris. Den boken finns också i engelsk översättning "Never Any End to Paris". (Jag har redan tryckt på send-knappen )

tisdag 10 juni 2014

Deckarklassiker


Jag erkänner det villigt- nu är jag ute på hal is för jag är ingen direkt älskare av den här genren- men: det finns undantag och ska jag  läsa deckare så blir det något av det som räknas som klassiker (eller moderna klassiker).

I den franska tidskriften Lire (som ägnar det senaste numret åt pocketböcker) finns en liten annonssida med franska översättningar av klassiska deckare.

Nicolas Freeling (1927-2003) är mest känd för sina böcker om Van der Valk (nog gick det en serie på svensk TV baserad på de här deckarna?) Sedan tog han livet av sin huvudperson och då blev det ett ramaskri utan like. Det blev till att hitta på en ny personlighet (och det kom en ny serie av böcker).

Det finns en hel del svenska översättningar men biblioteken har gallrat ganska flitigt.


Vera Caspary (1899-1987) hade hade jag inte alls hört talas om. Född i Chicago och utbildad till sekreterare började hon snabbt tröttna på att skriva dikterade texter (med dålig grammatik, som hon sa) och satsade i stället på egna alster. Det blev tidningar och tidskrifter som tog hand om hennes produktioner men till slut blev det också böcker. År 1929 kunde Vera Caspary helt förlita sig på sig själv och hon sa upp sig från sitt arbete.

"Laura" (1942) blev Vera Casparys största "hit".  Boken filmatiserades år 1944. (Det finns en svensk översättning).

måndag 9 juni 2014

Lite lokalpatriotism


Sommaren är här. Pingsten har bjudit på både sol och varma temperaturer och en massa sommargäster som nu kommer att vara bosatta här fram till i alla fall mitten av augusti. "Nu har fylet kommit" brukade min far säga och så morrade han över köer och semestervikarier överallt.

Själv morrar jag inte så mycket utan försöker ta tillfället att njuta av vad säsongen har att erbjuda. Biblioteket frestade mig med boken "Runt Öresund- exotiska utflykter" en bok som är skriven på både svenska och danska.

Första kapitlet har titeln "Geologi" och det är nog så spännande. Jag minns mycket väl den där decembermorgonen år 2008 när sängen plötsligt började skaka och maken omedelbart ropade "earthquake"!- och visst var det så. Jordbävning och 4,7 på richterskalan minsann. Inte undra på att underlaget kändes bräckligt helt plötsligt.  I boken får man rekommendationer på geologiska utflykter till vulkanen vid Frualid (mitt i Skåne) Möns klint (Danmark) och så kan man läsa om den svarta graniten i Östra Göinge. Vackra illustrationer bjuds man dessutom på. (Arena förlag har gett ut)


Så har det äntligen blivit min tur (bibliotekskön var ganska lång) att läsa om slottsfruarna på Skarhult. Utställningen "Den dolda kvinnomakten" pågår hela sommaren. Med start år 1550 presenteras så fruarna och det är historiker som skrivit texterna- sju kapitel i allt (och det sista kapitlet har den nuvarande slottsfrun Alexandra von Schwerin författat.

I brevlådan hittade jag dessutom senaste numret av den franska tidskriften "Lire" - och ja, så ska jag bara få tid att sätta mig ner och läsa lite också.

fredag 6 juni 2014

Det är 70 år sedan



I gryningen den 6 juni år 1944 kom den, invasionen som så många hade väntat på. Det var en dag då många unga män miste livet för att hjälpa till att göra Europa fritt.

Filmen "The Longest Day" beskriver många öden - från just de första 24 timmarna av dagen D.





Vy över Sword Beach- i förgrunden William Millin med sin säckpipa. Han spelade sig genom tyskarnas eldgivning.  He played "Hielan' Laddie" and "The Road to the Isles" as his comrades fell around him on Sword Beach. Millin states that he later talked to captured German snipers who claimed they did not shoot at him because they thought he was crazy.

(Källa: Wikipedia).

torsdag 5 juni 2014

Jakten på klassiker


Jag kommer aldrig att sluta jaga efter klassiker- moderna som äldre. Alla sätt är bra utom de tråkiga, heter det ju och jag hittade en liten behändig bok för att bli ytterligare inspirerad.

"The Rough Guide to Classic Novels" är precis vad den utger sig för att vara och naturligtvis finns många av de kända verken nämnda men man hittar alltid den (eller de där) boken/böckerna som möjligen har blivit lite bortglömd/a genom åren och som i alla fall jag inte känner till.


Nu fick jag plötsligt siktet inställt på Tanger (fotot är lånat) i norra Marocko. En stad som var mycket populär bland både jet-set och "kulturfolk" under många år.


Den amerikanske författaren (och kompositören) Paul Bowles bodde större delen av sitt liv  i Marocko (han dog i Tanger år 1999)- och "The Sheltering Sky" (Den skyddande himlen) har handlingen förlagd till Nordafrika och öknens hetta. Port och Kit Moresby är på flykt undan efterkrigets Europa och de söker sig till Afrika - här tror de att de ska undkomma den västerländska civilisationens grepp. Det blir inte alls som de har tänkt sig.

Boken filmatiserades år 1990 (regi: Bernardo Bertolucci) och då kom också en svensk nyutgåva av romanen. (Den första svenska översättningen är från 1951 och det engelskspråkiga originalet kom ut år 1949).

Det finns flera romaner av Bowles i nya utgåvor- Penguin Modern Classics står för de flesta av dessa.

onsdag 4 juni 2014

Mrs Oliphant- värd att beundra


 John Sutherlands "Lives of the Novelists" ger en sammanfattning av nära 300 engelskspråkiga   författare. Den här boken är en av de bästa investeringar jag gjort. Det som är så extra fint med den är att Sutherland också skriver om många bortglömda före detta storheter och han kommer också ihåg en del mera udda typer. Känt och okänt i blandning och mycket välskrivet.

 
Margaret Oliphant (född Wilson, 1828-1897) fick verkligen inget lätt liv, men en hyfsad utbildning såg hennes far till att hon försågs med. Margaret växte upp i trakterna av Edinburgh (Skottland) men kom till London i tjugoårsåldern. Hon gifte sig med sin kusin, Francis Oliphant och så började hon skriva romaner för att bidra till hushållskassan. Det gick riktigt bra och Mrs Oliphant (det var så hon kallade sig) blev lite av en celebritet i det viktorianska London. Maken var sjuklig och kunde inte bidra med mycket till familjens (tre barn föddes i äktenskapet) uppehälle. Dessutom försörjde Margaret sin alkoholiserade bror. 

Så dog Francis i galopperande lungsot och nu blev det ännu mera akut för Margaret att skaffa pengar. Hon skrev- och skrev. Så slog tragedierna till igen- den ena efter den andra. Först dog dottern- sedan de båda sönerna med några års mellanrum. Till slut blev det för mycket för Margaret och hon tappade geisten (inte undra på). "Rather a failure" var det omdöme hon gav sig själv (mycket orättvist, tycker jag). Margaret Oliphant ligger begraven i närheten av Eton.




Margaret Oliphant var  mycket produktiv  och hon var en av drottning Victorias favoritförfattare.

Här kan man läsa mera om Mrs Oliphant (med en lista på de böcker hon skrev).

John Sutherland rekommenderar Salem Chapel.(Fast jag skulle nog inte själv välja den romanen)- kanske läser jag i stället "Miss Marjoribanks"

Mrs Oliphants stil lär påminna lite om Anthony Trollopes. .

tisdag 3 juni 2014

Berlin, som det en gång var.... (Tysk tisdag)

Potsdamer Platz år 1914


"Att gå långsamt längs livligt trafikerade gator är en stor förnöjelse. Strömmen av människor sköljer över dig som vid ett bad av bränningar". Så skriver författaren och flanören Franz Hessel.

Weimarrepublikens Berlin var stort, (fyra miljoner invånare),  bullrigt, fyllt av kultur och nöjen, rikt på caféer och restauranger- staden präglades vidare av en mycket internationell atmosfär. Berlin var Europas stora kulturcentrum under 1920-talet.



Anrika Anhalter Bahnhof (fotot är från år 1900). Idag återstår bara några rester av den ståtliga byggnaden. Kriget skövlade och förstörde det en gång så vackra Berlin.


  På Leipziger Strasse låg de fina butikerna och affärerna- här en vy över varuhuset Wertheim.

"Att flanera är som att läsa gatan. Människoansiktena, kioskerna, skyltfönstren, kaféernas uteserveringar, spårvagnarna, bilarna, träden, blir alla lika viktiga bokstäver som tillsammans bildar ord, meningar och sidor i en ständigt föränderlig bok. Om man vill flanera korrekt får man inte ha några särskilda planer." (Franz Hessel).


Christopher Isherwood har skrivit ett par böcker som har handlingen förlagd till Berlin.


Franz Hessels böcker får man läsa på tyska (kanske finns något på engelska). Jag har inte hittat några svenska översättningar (men jag har kanske inte letat tillräckligt ihärdigt så om jag har fel- rätta mig genast!)

Peter Fritzsches "Reading Berlin 1900" handlar mest om Berlins tidningar- vilket kan vara nog så intressant.

Om Berlin och Weimarrepubliken kan man läsa i till exempel "Weimar -Tyskland löfte och tragedi" av Eric D. Weitz. Dialogos förlag 2009. Översättningen är gjord av Claes-Göran Jönsson.