Elbe som gräns och som litterär inspiration

Elbe är en lång flod och en del av den (cirka 10 mil) kom att utgöra gräns mellan dåvarande DDR och Förbundsrepubliken Tyskland. Det kan tyckas länge sedan nu men jag, som växte upp under det kalla kriget, har minnena alltför väl inrotade.

På fotot ovan (taget den 26 november 1989) visas hur kan man för första gången på mycket länge kan fara i båt från den ena sidan av Elbe till den andra i rent "nöjessyfte". (Här mellan Darchau i öst och Hagenow i väst. Fotot är taget av Rolf Pätzold)

Den som försökte sig på att gå över gränsen riskerade att råka ut för en så kallad SM70. Ett djävulskt vapen som självutlöstes vid minsta beröring- det var dessutom laddat med så kallade dum-dum-kulor för att åstadkomma mesta möjliga skada på den som kom i dess väg. Uwe Rada berättar i sin bok om två unga män som miste livet på grund av det här fasansfulla vapnet- två av många.

 Dömitzer Brücke- en järnvägsbro som idag står där som ett stålskelett- raserad först i andra världskriget och sedan ännu mera söndersprängd. (foto: Christian Fischer).

Bron var 1050 meter lång och den invigdes redan år 1873. Det gick snabbt också- bara tre år tog det att avsluta projektet. Just här bildade för övrigt Elbe en gräns- gränsen mellan storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin och konungariket Hannover (som var preussisk provins sedan år 1866).

I knappt hundra år fick bron stå där - den 20 april 1945 kom de allierades bombplan och släppte en stor last över bron som kollapsade på många ställen. Därmed försvårade man också för många av de flyktingströmmar som gick västerut. Bron kom senare att symbolisera den tyska delningen. Här vill många nu bygga ett Elbemuseum, ett "Museum Literaturraum Elbe".

 Ett helt kapitel i Uwe Radas bok om Elbe tillägnas romanen "Nachglühen" (2008) skriven av Jan Böttcher. En roman som handlar om den fiktiva byn Stolpau vid Elbe.

"Da ist die Elbe, mit jeder Streckmetallplatte, die sie zwischen den Betonsäulen herausreissen, wird die Sicht frei auf den Fluss."

Här går gränsen genom floden och litteraturvetaren Axel Kahrs skådade över Elbe från väst och gjorde reflektionen: "När jag tittade över mot den andra sidan såg jag staketet och jag hörde hundarnas gläfsande. Ändå var landet där borta ett tyst och stilla land. Man såg ingenting. Inga skorstenar med röken stigande upp, inga röster, inga tåg hördes, bara detta gläfsande från hundarna. För befolkningen i öst var Elbe en spökflod. För oss var det en flod utan en andra strand, en flod utan ett "mittemot"."

(Min egen ytterst fria översättning).

Författaren Arnold Stadler skriver även han om Elbe som gränsflod. "Elbe glittrade som ett nordens "fata morgana". (fata morgana är en typ av hägring).

"Das Wendland ist eine schön besiedelte Welt mit der Elbe aus Himmelsrichtung und mit Dächern wie Schiffen, die sich hinter dem Deich ducken, als Lebenszeichen."

(Arnold Stadler).