Tysk torsdag: Magdeburg- en stad med en tragisk historia

 

 

 Magdeburg var en gång huvudorten i Sachsen-Anhalt och en gammal och viktig handelsplats vid floden Elbe. Under 1520-talet fick man besök av en viss Martin Luther som predikade i staden och redan år 1524 hade man bestämt sig för att dras med i den rörelse som kom att kallas för reformationen. Magdeburg blev en protestantisk stad.

 

 

Tavlan ovan "Die Magdeburger Jungfrauen" är målad av Eduard Steinbrück.

 

Så dröjde det cirka 100 år - och det jäste och sjöd i Europa. Det trettioåriga kriget bröt ut . Magdeburg var vid den här tiden en av de allra största och mäktigaste städerna i Tyskland och med sina 30 000 invånare en stor handelsmetropol vid Elbe. Dessutom var staden ett starkt fäste för protestantismen. "Die heilige Wehrstadt des Protestantismus". I mars år 1631 närmade sig Tillys trupper staden med avsikt att inta den och förstöra den. Så blev det också och ett blodbad utan dess like blev följden. Här skonades varken män, kvinnor eller barn. Magdeburg blev i stort sett jämnat med marken och efter massakern återfanns bara cirka 500 invånare i staden. De övriga hade flytt eller blivit mördade. I slutänden ledde detta inte till något alls för Magdeburg blev senare protestantiskt igen- all blodsutgjutelse skedde helt i onödan (som så ofta är och har varit fallet).

 

Cirka 150 år senare satt en tysk författare i Jena och skrev ner historien om det trettioåriga kriget. Författaren var Friedrich Schiller (han kom från trakterna av floden Neckar för övrigt) - Han beskrev mycket målande och otäckt om hur han tänkte sig att det gått till när Magdeburg ödelades den där dagen i maj år 1631.

"Eine Würgeszene fing jetzt an, für welche die Geschichte keine Sprache und die Dichtkunst keinen Pinsel hat. Nicht die schuldfreie Kindheit, nicht das hilflose Alter , nicht Jugend, nicht Geschlecht, nicht Stand, nicht Schönheit konnten die Wuth des Siegers erwaffnen."

Tusentals lik  kastades i Elbe som färgades röd av blod. Man räknar med att minst 20 000 människor fick sätta livet till. Pappenheim jämförde scenerna med Jerusalems förstöring - Tilly tittade åt ett annat håll (som härförare ofta har för vana att göra när det plundras och våldtas)- han konstaterade bara "Alla våra soldater har blivit rika. Gud vare med oss."

Om detta kan man läsa i Uwe Radas bok "Die Elbe- Europas Geschichte im Fluss". En annan mycket trevlig bok om Elbe och dess historia är "Die Elbe- Ein literarischer Reiseführer" av Ansgar Bach.