Tysk torsdag: Noveller om en förlorad värld

Så har han gått bort från denna världen- Siegfried Lenz. Nära 90 år gammal blev han och han kommer att bli odödlig med allt det han skrivit. En hel del har blivit översatt till svenska men tyvärr inte hans novellsamling "So zärtlich war Suleyken" som handlar om det Masurien som Siegfried Lenz och så många andra med honom tvingades lämna under och efter andra världskriget.

Jag har inte läst alla berättelserna i den här samlingen ännu - men här finns det humor, iakttagelseförmåga och fantasi (säkert blandad med en god portion verklighet) i mängd. Det måste ha varit en mycket speciell plats att bo på- detta Suleyken (Suleyken är dock en fiktiv by men jag skulle tro att delar av Lenz hemort Lyck finns inristat i novellerna.)

I efterordet till novellsamlingen ( i allt 20 stycken) skriver Lenz om hur hans hemort låg bakom ryggen på all historia- inget "känt folk" har frambringats härifrån; i stället hittade man träarbetare, bönder och borstbindare för att ge några exempel- "das unscheinbare Gold der menschlichen Gesellschaft". Tålmodigt framlevde de sina dagar och när de talade med varandra så handlade det om urmodiga nyheter som till exempel fullmånens inverkan på nypotatisen.

Siegfried Lenz skriver att han velat fånga den masuriska själen med sina noveller och jag är säker på att han lyckats mycket väl med det.

"Diese Geschichten sind zwinkernde Liebeserklärungen an mein Land, Eine aufgeräumte Huldigung and die Leute von Masuren."

Dags att läsa och minnas en riktigt stor författare.

Tysk torsdag: Mira och Irma av Sabine Gruber

Tack alla högre makter för de små förlagen. Utan dem hade vi stått oss slätt, vi bokälskare.       Thorén & Lindskog  specialiserar sig på översättning av modern tysk litteratur och jag har precis läst ut "Mira och Irma" från årets skörd.

Spegelroman- kallas det så? Annars är det en bra beskrivning på den här romanen som suger läsaren till sig från så gott som första sidan. Irma och Mira, två kvinnor i två städer och med helt olika bakgrund och förutsättningar - men ändå inte helt väsensskilda från varandra. De kommer till tals i vartannat kapitel och först landar vi i Rom, på ett sjukhem där Mira arbetar som vårdare. Hon lever ett grått liv med ett dåligt äktenskap och med ett slitigt och ofta otacksamt arbete. Hon är omgiven av död och framför allt förgängelse,

I Wien finns Irma ,ensamstående mamma till Florian (tre år gammal). Hon är en svårt njursjuk kulturjournalist som även hon lever med döden i hasorna. (Dessutom skriver hon artiklar om "utdöende yrken"), En transplantation blir räddningen för Irma och hon blir besatt av att få veta mera om den person som donerat njuren.

Sabine Gruber är en mycket duktig berättare och orden flyter lätt genom sidorna. För mig är den stora behållningen tankarna som kommer efteråt- för jag tycker att romanen har ett djupare plan än det rent händelsemässiga. Vad innebär det att vara människa- vad kan vi välja och vad får vi oss tilldelat? Kärlek, förgängelse och slutligen död är de tre grundstenarna. Sabine Gruber har sett till att blanda ingredienserna på bästa sätt.

Och- ja- hon lyckas också med att knyta ihop säcken och få en gemensam nämnare innan boken tar slut. "Mira och Irma" (eller "Über Nacht" som är originaltiteln) blev nominerad till Deutscher Buchpreis år 2007.
.

Tillbaka till Hunsrück

Foto: Markus Braun

Året var 1984 vill jag minnas. Det var filmfestival (som vanligt) i Göteborg och det talades mycket om en film krävde mer än en natts sittning - en tysk film som hette "Heimat". Så många timmars film kände jag inte för utan jag väntade snällt tills det blev dags för svensk TV att visa "Heimat" i uppdelad form. Elva avsnitt blev det till slut.

I Heimat fick man följa en familj (Simon) under nästan ett helt sekel med start strax efter första världskriget. En krönika inte bara över en släkt utan också över en stor del av Tysklands historia. Edgar Reitz använder sig mestadels av svartvit film men ibland växlar han över till färg- och det gör berättelsen otroligt levande och vacker.

Handlingen utspelar sig i Hunsrück i västra Tyskland- nära gränsen till Frankrike och Luxembourg. Det är ett mycket speciellt landskap (med utdöda vulkaner bland annat)- mystiskt och gåtfullt. Dialekten är en variant av platttyska och kan vara svår att förstå för en icke infödd.

Några år senare kom en fortsättning "Heimat 2" och nu blev det fokus på den generation som växte upp i efterkrigstidens Tyskland- 40-talisterna. Allt speglat genom Hermann Simon som farit till München för att studera musik. Det är 1960-tal och tiderna börjar bli oroliga.

Jag skaffade dessa båda "Heimat" som DVD för flera år sedan och jag har börjat att se om. För tillfället är jag mycket uppslukad av just det dynamiska och omvälvande 1960-talet. Jag var för ung för att minnas merparten av det som stod på den politiska agendan då men ett av avsnitten har fått rubriken "Kennedy's barn"- och det berättar om en dag som ingen (som var med då) glömmer. Allt- smått som stort- som man uträttade eller råkade ut för den där gråa novemberdagen år 1963 har etsat sig fast i hjärnan för evigt.

Edgar Reitz är en mycket skicklig berättare och jag ser verkligen fram emot hans senaste film- förmodligen den sista- i Heimat-serien. Där handlar det om upptakten-  1800-talet.

Tysk torsdag: I falska fåglars paradis

"Vad är en äkta målning? En äkta målning är ett verk som förklaras vara äkta av en eller flera experter." s. 107 "Falska fåglars paradis".

På mitt bibliotek finns en liten antikvarisk hörna (i vestibulen, i regi av föreningen Bibliotekets vänner) och jag brukar alltid spana efter de där gamla (eller i alla fall något äldre) titlarna där. Förra veckan blev det ett rejält napp och jag hittade Wolfgang Hildesheimers "Falska fåglars paradis" - den svenska översättningen är från 1992 och boken har getts ut av Gidlunds bokförlag. Översättning: Håkan Svenungsson.

Wolfgang Hildesheimer (1916-1991) föddes i Hamburg men föräldrarna, som var judiska, lämnade Tyskland år 1933 och Hildesheimer kom att växa upp i Palestina. Efter andra världskrigets slut återvände han till Tyskland (och han anlitades som tolk vid Nürnbergrättegångarna), han blev också medlem i Gruppe 47.

Mest känd är Hildesheimer annars för sin Mozartbiografi.

Falska fåglars paradis är en så kallad skälmroman- och den är mycket underhållande och mycket "klurig". Det handlar, som titeln i någon mån anger, om bedrägeri och förfalskning(ar). Både konst och historia står i fokus för de där bedrägliga dimridåerna även om det är just måleriet som får sig tillägnat merparten av sidorna. Huvudpersonerna är två- Robert Giscard och hans nevö Anton Velhagen. De kommer båda att hamna i samma bransch- konstförfalskningens. Det finns ingen hejd på deras fräckhet. Här hittas det på och fabuleras och det målas och det blir till åtskilliga dråpliga situationer  under resans gång.

Vad sägs om en procegovinsk (Procegovinien är ett fiktivt litet land på Balkan) Rembrandt (han skapas och "döps" snabbt till Ayax Mazyrka och jodå, Giscard vet hur slipstenen ska dras för att få ihop en hel massa pengar och vi ska inte tala om hur många som luras.

I slutänden blir det ändå så att förfalskarna träffar på en överman- och historien får en snabb ändalykt. (Mycket väl regisserat slut, måste jag säga).

"Falska fåglars pass" är en bok som man vill läsa om genast för att vara säker på att inte ha missat någon finurlig passage eller någon speciell vändning.

--- Det spelar, när allt kommer omkring, ingen roll om Ayax Mazyrka har existerat eller inte, och det är meningslöst att gräva fram döda fakta för att i efterhand belysa dem med sanningens ljus; det är bättre att låta dem slumra sött.---- Och på samma sätt har Mazyrka existerat för de samtida förfalskarna, ty med tiden har det uppstått nya Mazyrka och framtiden bär ännu fler i sitt sköte. Vem som skapat dem, är det ingen som vet, och därför ar målningarna äkta till dess att motsatsen bevisats, vilket måhända aldrig kommer att ske, ty ett avslöjande ligger inte i någons intresse."

En kort men mycket innehållsrik och framför allt roande (och oroande) roman. Jag rekommenderar den å det varmaste.

Tysk torsdag: En bok "på vänt"

 Jag hade tänkt att skriva om Ralph Giordanos resa i Ostpreussen men boken tog sin rundliga tid att hamna i min brevlåda så det får anstå ett tag till. Ralph Giordano är över 90 år gammal men han verkar vara synnerligen aktiv fortfarande.

Giordano kommer från Hamburg och hans mor var judinna. Familjen lyckades överleva de hemska åren under 1930-och 1940-talen genom att hålla sig gömda i en källare. Om detta skrev Giordano i romanen "Familjen Bertini" (det finns en svensk översättning) som kom ut på originalspråket år 1982. Boken blev också till en TV-serie som visades några år senare på tysk television.

Om "Ostpreussen ade" skrev Siegfried Lenz så här " en kärleksförklaring inramad i svart". (Lenz kommer från Lyck i Masurien). ("Ostpreussen ade" kom ut år 1994 så det är ingen helt ny bok).

Debattens vågor verkar ständigt gå höga runt Giordano.(Det är bara att ta en titt på exempelvis det tyska wikipedia).

Jag ska göra ett nytt försök med Familjen Bertini (det är en ganska tjock roman och den finns i bästa fall att få tag på som fjärrlån) och Giordanos resa i det forna Ostpreussen ligger högt upp i högen på mitt läsbord.

 Sanna har skrivit om Juli Zehs roman Spieltrieb.

Svart och med ständig inbjudan till läsning (Tysk torsdag)

Ett dåligt samvete är den för mig, Theodor Adornos Minima Moralia men jag kommer aldrig att ge upp- eftersom boken består av korta "essä-kapitel" borde den inte alls vara svår att läsa- men filosofiska betraktelser är vad de är och för mig som bara har mardrömslika minnen av skoltidens filosofilektioner har ämnet i sig aldrig varit särskilt lockande.

I gymnasiet hade jag en filosofilärare (komplett med stålbågade glasögon och mustasch) och fastän jag har försökt att förtränga träsmaken hans lektioner gav mig minns jag ändå hans försök att göra oss intresserade (eller var det tvärtom?) av ämnet. "Röda hallon är röda- röda hallon är inte röda- röda hallon är röda och inte röda- röda hallon är röda eller inte röda". Sant eller falskt? Jag tänkte att jag ger blanka f-n i vilket och det var nästan så att jag inte ville äta hallon heller långeliga tider efteråt.

Men, till saken- Theodor Adorno (1903-1969). Adorno var en tysk filosof och eftersom han var av judisk familj (pappan) tvingades han att gå i landsflykt år 1938. Adorno bosatte sig i USA och han återkom inte till sitt hemland förrän efter nära 15 år i exil.

Boken Minima Moralia skrevs mellan 1944 och 1949 och den har undertiteln- reflexioner ur det stympade livet. Det är en svart bok- i mer än ett avseende. På första sidan kan man läsa följande citat (av Ferdinand Kürnberger):Livet lever inte.

Minima Moralia är skriven under en ond tid och det har naturligtvis präglat tankarna i den. Här ett citat från sidan 49 och det handlar om "givande".

Givandets förfall avspeglas i den pinsamma uppfinningen presentartiklar, som helt och hållet bygger på att man inte längre vet vad man ska ge därför att man egentligen inte vill ge något alls. De här varorna är lika kemiskt fria från personlig anknytning som de som köper dem; de är fabricerade för att stå och samla damm.

Nu har jag tagit fram mitt exemplar av Adornos tankar och jag vill gärna tro att jag snart kommer att kunna säga "den här har jag läst".

Detta är ett bidrag till "Tysk torsdag" som Bokmoster har startat.

Minima Moralia har getts ut av Arkiv förlag i serien Moderna klassiker (och den finns att få tag på fortfarande i vanlig (nät)bokhandel. Översättningen är gjord av Lars Bjurman.

Tysk torsdag: Med blicken mot öster

Tysklands gränser ändrades radikalt efter det andra världskriget. Av det tusenåriga riket återstod bara skärvor och Stalin såg till att ta ut sin hämnd. Milliontals tyskar tvangs på flykt från de östra delarna av landet. Som alltid i krig är det civilbefolkningen som får betala det högsta priset. Under de senaste åren har många böcker om "det förlorade öst" börjat att ges ut. Just nu har jag ögonen i "Die Deutschen im Osten Europas" som även handlar om tysk utvandring till Ryssland och andra platser i Europa.

 En annan riktigt läsvärd bok om de östra delarna av det gamla Tyskland är Ulla Lachauers "Die Brücke von Tilsit" och som titeln anger handlar mycket om just den här anrika staden (en gång ett handelsmetropol och med en vacker bro "Königin Luise-Brücke".

Bron i Tilsit har sin alldeles egen historia- upphovet var ingen mindre än tsaritsan Elisabeth (1709-1762), dotter till Peter den store. Den första bron uppfördes år 1758 (under sjuårskriget) - och det var general Fermor som då lät göra en flytande brokonstruktion över floden Niemen. Först 1907 erhöll staden sin första fasta bro. "Fantastisk ingenjörskonst" löd omdömet. År 1944 var sagan all.

Hermann Sudermann är tämligen bortglömd som författare idag. Sudermann föddes år 1857 i byn Matzicken i Ostpreussen. Idag tillhör området Litauen och det hus Sudermann föddes i har gjorts till muséum.

Sä här skrev jag om Sudermanns novell "Resan till Tilsit" för något år sedan: (Senaste svenska översättning är från år 1918....)

"Wilwischen ligger vid haffet*. Alldeles tätt invid haffet ligger Wilwischen. Och när man kommer från det stora vattnet och vill vika in i floden Parwe, då måste man förbi husen så nära att man känner sig frestad att ta ett par lökar- det duger också med kålrötter- och slå in fönstren med, där man sitter i båten." * haff= Haff (ty.) är en bukt med bräckt vatten av låg salthalt på grund av inströmmande flodvatten. Den är skild från havet av öar eller en smal landtunga (näs). Förekommer längs Östersjöns södra kust, framför allt Kuriska sjön, Frisches Haff och Stettiner Haff.
Strandsjö och lagun är i svenskan närmast synonyma begrepp.

Så tar berättelsen fart genast- den handlar om det äkta paret Balczus-fiskaren Ansas och hans Indre. De har levt lyckliga i flera år och har tre små barn- men så städslas den lömska pigan Busze som har stor likheter med Belzebub själv. Ansas blir helt förhäxad och tillbringar både nätter och dagar hos henne. Indre tiger och lider. Riktigt otäckt blir det när Busze lockar Ansas till att lönnmörda Indre- men den kloka Indre förstår vad som är i görningen på den där resan till Tilsit... (som Ansas har dragit med henne på). Det är hjärtskärande att följa den stackars kvinnans tankar och rädslor under färden. Slutet blir som sagt oväntat.

 

Man kan också läsa om Tilsit i Per Högselius bok "Östersjövägar" - han skriver om stadens rika kulturliv- om Johannes Bobrowski, Max von Schenkendorf och Hermann Sudermann. Bobrowski växte upp i just Tilsit och Högselius citerar från en av hans dikter:

 

Im Regen schlief ich,

im Regenröhricht erwacht ich.

Eh es blättert, seh ich den nahen Mond,

hör ich den Zugvogelschrei,

den Lufterschütterer, den weissen

Schrei, der die Luft zerschlägt.

 

Idag finns det ingen stad med namnet Tilsit. Sudermanns bok skulle väl fått heta "Resan till Sovjetsk" om den skrivits idag och det är väl inte troligt att Sovjetsk blir Tilsit så länge Ryssland styrs av mannen med de spända musklerna.

 

Flera tyska torsdagar: Mimmimarie skriver om Det nakna ögat av Yoko Tawada och hos Bokmoster kan man få en mängd fina tyska boktips!

Tysk torsdag: Gertrud Kolmar

 Foto: Axel Mauruszat

Auch ich bin ein Weltteil.
Ich habe nie erreichte Berge, Buschland undurchdrungen,
Teichbucht, Stromdelta, salzeckende Küstenzungen,
Höhle, drin riesiges Kriechtier dunkelgrün funkt,
Binnenmeer, das mit apfelsingelber Qualle prunkt.

-----


Ich bin ein Kontinent, der eines Tages stumm im Meere versinkt.

Från dikten "Die Unerschlossene"

Gertrud Kolmar (1894-1943) (som egentligen hette Gertrud Käthe Chodziesner) växte upp i Berlin och debuterade tidigt med diktsamlingen "Gedichte" 1917. Sedan dröjde det hela 17 år till nästa bok "Preussens Wappen" (1934) och år 1938 kom "Die Frau und die Tiere". Sedan mörknade det alltmer i Tyskland.  En judisk författarinna som Gertrud Kolmar kunde inte längre få sin röst hörd.



Uhlenhorster Fährhaus (1890)

Havet älskade hon och hon skriver så här om Hamburg, en stad som hon hade vackra minnen från:

"Malerisch sehen, das habe ich erst in Hamburg gelernt----- Wenn der Abend einen malvenfarbenen Himmel über das Wasser zauberte, sah am jenseitigen Ufer das Uhlenhorster Fährhaus mit seinen ersten Lichtern aus wie ein verschwundenes Schloss."

I september år 1942 deporterades Gertruds far Ludwig Chodziesner till Theresienstadt och där dog han bara några månader senare. Den andra mars 1943 tvingades Getrud Kolmar själv upp på ett tåg som gick österut- till Auschwitz. Man antar att hon mördades genast, vid ankomsten.
Hennes dikter lever för evigt.

Det finns engelska översättningar av Gertrud Kolmars poesi och i Lyrikvännen 5/2011 kan man hitta svenska dito.

I min hand just nu har jag Gertrud Kolmar: Liebesgedichte. Insel Taschenbuch (2010). Där kan man hitta hela den vackra dikten "Die Unerschlossene".

Tysk torsdag: Ida Pfeiffer

 Jag är i full färd med att läsa en bok om kvinnliga resenärer av den typ som reste med livet som insats och som främst var drivna av en oändlig nyfikenhet och upptäckarlusta. Det var kvinnor med skinn på näsan och med stort mod. Till den här skaran resenärer hör Ida Pfeiffer (1797-1858).

Ida föddes och växte upp i Wien och hon hade en hel massa bröder- fadern kom därför att behandla Ida som en pojke och hon fick växa upp under frihet och blev en verklig pojkflicka. Det väckte dock mammans missnöje för hon ville ha dottern bortgift och då minsann, får man kunna "uppföra sig" . Det stackars Ida fick finna sig i att bli bortgift "förmånligt" med en mycket äldre herre. Det blev ett olyckligt äktenskap och två söner föddes.

År 1842 var äntligen tiden inne för Ida Pfeiffer. Hon hade skilt sig från sin man och sönerna var vuxna. Hon beslöt sig för att fullfölja sina drömmar- att resa. Först for hon till Palestina- en färd som gick genom många länder och givetvis inte utan strapatser. Hon publicerade en bok om sina upplevelser på resan år 1846.

Ida- här i full mundering. Redo för tropikerna.

Det blev sedan resor till Norden (Island också), Sydamerika, Asien, Indonesien.... den här damen var nästan överallt men hon hade den typiskt europeiska inställningen att "vi är bäst" och verkar ha betraktat de människor hon mötte och de platser hon besökte en aning från "oben".

En extra äventyrlig resa blev den Ida företog till batakerna, ett folk som på den tiden ägnade sig åt kannibalism. Det höll på att sluta riktigt illa och Ida blev nästan slängt i grytorna. Hon räddade sig genom att säga att hon var för gammal och för seg för att utgöra en god måltid. Så slapp hon undan med livet.

Den sista resan gick till Madagaskar. Där blev Ida tillfångatagen och anklagad för att vara en upprorsmakare. Hon slapp åter undan med blotta förskräckelsen men den här turen tog på hennes krafter och hon hade också drabbats av en tropisk sjukdom som slutligen tog hennes liv. Då var Ida lite över 60 år.

Här en lista på de böcker som finns att läsa av Ida Pfeiffer. Jag misstänker att man kan hitta en del på Project Gutenberg också.

Eine Frau fährt um die Welt.

Reise in die neue Welt.

Eine Frau fährt um die Welt. Die Reise 1846 nach Südamerika, China, Ostindien, Persien und Kleinasien.

Nordlandfahrt. (Islandreise).

Abenteuer Inselwelt. (Borneo), .

Reise in das Heilige Land. (Israel, Jerusalem),

Verschwörung im Regenwald. (Madagaskar)

Flera tyska torsdagar firas hos: Bokmoster som skriver om en bok av Charlotte Link, Mimmimarie berättar om prinsessan Auguste Amalie av Bayern, Hanna på Feministbiblioteket har berömda och glömda idrottskvinnor i fokus (Katarina Witt).

Tysk torsdag: Det förlorade barnet

"Das verlorene Kind" tog den litterära världen med om inte med storm så i alla fall med styv kuling. Boken (som kom ut i hemlandet år 1926) blev snabbt översatt till dussintalet främmande språk. Den svenska översättningen är från år 1927 (Bonniers förlag) och den har ett förord av ingen mindre än Anders Österling.  Rahel Sanzara (som egentligen hette Johanna Bletschke) blev berömd så gott som över en natt. Förmodligen hade "Das verlorene Kind" undgått bokbålen år 1933 om författarinnan hade behållit sitt ursprungliga namn (och om hon inte hade gift sig med en judisk man)- nu såg hr Göbbels till att göra allt för att utplåna spåren av den här mycket läsvärda romanen.

"Das verlorene Kind" var annars den stora bokhändelsen år 1926 och den höjdes till skyarna av många av de stora författarna. Albert Einstein läste den också och sa: "Das verlorene Kind scheint mir das beste Prosastück zu sein, das von einer deutschen Dichterin während der letzten Jahrhunderte geschrieben wurde.... Das Buch ist nähmlich auf der ethischen Höhe eines Tolstoi, eine sprachlich vollkommene Meisterleistung".

Nu har jag också läst och låtit mig imponeras- främst av det vackra och poetiska språket. Ämnet är mycket otäckt- det handlar om ett lustmord på en fyraårig flicka.

Bonden Christian Scheffel bor på sin gård tillsammans med hustru och tre barn (två söner och en liten dotter, Anna.) På gården finns också hushållerskan Emma- en kvinna med ett fruktansvärt trauma i bagaget. Hon blev våldtagen som ung och den våldtäkten resulterade i en son, Fritz, som hon har uppfostrat och tagit om hand. Emma är mycket svårt skadad i själen och så överför hon sina själsliga sår på Fritz. Fritz växer upp till en folkskygg särling men han är en mycket god arbetskraft på gården och ingen kan ana vad som rör sig i huvudet på honom- med det blir man varse under läsningens gång.

Så händer det som inte får ske- Fritz mördar den lilla Anna och gräver ner kroppen i en lada.

Rahel Sanzara skriver med stor psykologisk insikt och hon kryper inte bara in under skinnet på mördaren utan också på Emma- och faktiskt på hela familjen Scheffel. Jag förstår mycket väl att den här boken vann så stor publik på sin tid och den finns ju även att få tag på i nya tyska utgåvor (den borde tryckas upp på nytt på svenska också). Det här är ingen vanlig "thriller" eller mordhistoria- den går mycket djupare än så och man läser och låter sig imponeras av alla personbeskrivningar. Jo, det är verkligen skickligt hantverk.

Rahel Sanzara gick ur tiden redan år 1936 (hon blev svårt sjuk). Tyvärr blev "Det förlorade barnet" hennes enda storverk. Hon skrev annat också men det höll inte samma klass, som jag förstår.

Rahel Sanzara (1894-1936)

Flera tyska torsdagar: Bokmoster skriver om HBTQ-Mannen (Thomas Mann), Mimmimarie har ett inlägg om bristen på tyska e-böcker och Sanna skriver om Döden i Venedig.

Tysk torsdag: Franz Fühmann - från Hitler till Ulbricht

Franz Fühmann (1922-1984) föddes i det som då hette Rochlitz an der Iser (idag Rokytnice) i dåvarande Sudettyskland. Han kom från en välbärgad familj och en familj som var mycket tyskvänlig och mycket antisemitisk.  Redan som 16-åring blev Fühmann medlem i S.A. (Sturmabteilung) och han var med bland de skränande, vandaliserande horderna under kristallnatten år 1938.  Han anmälde sig som frivillig när kriget bröt ut i september år 1939 men blev hemskickad genast eftersom han var för ung. Bättre "tur" hade han två år senare och han hamnade på östfronten. Där fick han hjälpa till med vägbyggen och överansträngde sig- han drabbades av bråck och så sändes han till Grekland (Athen). Det passade honom utmärkt för han var fascinerad av grekisk mytologi. Han fördrev tiden med att skriva dikter (bland annat) och så upptäckte han Georg Trakls poesi. Fühmann började tveka över sin invanda fascism. Det hade bildats en spricka i muren- en "sanningsspricka." År 1945 hamnade han i rysk fångenskap (Kaukasus) sedan blev det en så kallad "anti-fascistskola i närheten av Moskva.

Efter fyra år var lärotiden över och Fühmann slog sig ner i DDR. Han började skriva romaner, dikter och noveller och han var också aktiv inom kulturpolitiken. När Berlinmuren byggdes (1961) hörde inte Fühmann till dem som protesterade. Han tyckte att muren var nödvändig för att stoppa människoflykten till väst. (Protesterade gjorde han först år 1976 när Wolf Biermann blev persona non grata i sitt hemland.) Franz Fühmann dog innan järnridån föll och han förblev DDR trogen.

Jag har läst Fühmanns mest kända verk "Das Judenauto" (The Jew Car i engelsk översättning och det är den versionen som jag refererar till).

"Das Judenauto" är skriven i dagboksstil och har 14 kapitel som alla har rubriker som härrör sig till viktiga händelser i författarens liv. Exempel: "Down the Mountains- October 1938, Occupation of the Sudetenland", "To Each His Stalingrad- February 1943, The Battle of Stalingrad", " Muspilli- 20 July 1944, The Attempt on Hitler's Life" och sista kapitlet har fått rubriken "For the First Time: Germany- 7 October 1949, The Founding of the German Democratic Republic).

"Das Judenauto" gavs ut redan år 1962 och det är en mycket sanningsenlig och otäckt psykologisk skildring av hur en totalitär stat kan krypa in under skinnet på människor (särskilt unga människor).  Allmänheten förs bakom ljuset och som så ofta ifrågasätter få det som serveras dem.

 Intressant är att läsa Fühmanns skildring av krigsutbrottet år 1939- (den iscensatta attacken på radiostationen i Gleiwitz) " I didn't quite understand what good it did the Poles to break into the Gleiwitz radio station and shoot at the ceiling and talk Polish into the microphone, but finally decided it must be a peculiarity of this obviously inferior race, and I burnt with outrage and agreed with the speaker: there was really nothing for it but to shoot back!"---- suddenly I felt I was being sucked into a whirlpool, something bottomless, a cold, grey feeling, and quickly I thought to myself that the Führer would pull everything off all right,-----

"Das Judenauto" är en mycket obehaglig bok att läsa men den är välskriven och den ger en mycket god  bild av nazismens makt och förförelsekonster. Jag antar att Fühmann led av dåligt samvete under resten av livet och att han trodde sig sona sina synder genom att anamma en annan totalitär makts idéer. Som jag förstår det dog han mycket desillusionerad.

Så här skrev han kort före sin död: " I am in terrible pain. The most bitter is the pain of failure: in literature and in the hope for the society that all of us once dreamt of. I salute all my young collegues who have chosen truth as their writing's supreme value."

Den engelska översättningen är gjord av Isabel Fargo Cole och det är också hon som skrivit det mycket innehållsrika efterordet till boken. Förlaget heter Seagull Books.

Idag skriver Bokmoster om tyska e-böcker och Mimmimarie har läst Johan Åsards bok "Drottningens hemlighet" (som jag också vill läsa).

Tysk torsdag: Översättaren

Översättare blir alldeles för ofta bortglömda. Jag satt och funderade över vad jag skulle skriva om idag, på den tyska torsdagen-  (än en gång stort tack till Bokmoster som startade denna fina utmaning)- jag tog fram en bok av Stefan Zweig för jag tänkte lite i banorna "tyskspråkiga favoriter"- lite förstrött tittade jag på översättarens namn och sedan letade jag och hittade en alldeles enastående översättargärning.

Det ska handla om Hugo Hultenberg (1870-1947). Den utgåva av Zweigs bok "Världen av i går" som tämligen nyligen har kommit ut på Ersatz förlag är översatt av just Hugo Hultenberg (visserligen något moderniserad men dock).

Hugo Hultenberg var docent i romanska språk men han undervisade även i engelska och han hade studerat tyska i bland annat Dresden. Han kom att bli en av Sveriges mest produktiva översättare och det var verkliga "godbitar" han tog sig an- böcker av kvalitet och värde. Under 1930-talet sinade strömmen av franska böcker för översättning och så tog sig Hugo Hultenberg i stället an engelskan och tyskan. Den mest lästa översättningen är den han gjorde av Linklaters "Det blåser på månen".

Översättare får ibland vända sig direkt till författaren i fråga för att få klargöranden- så här berättar Hugo Hultenbergs dotter Gunnel Lilja: "Vid översättningen av Barbusses krigsroman Elden grubblade Far över en passus där det stod att de hemvändande soldaternas kängor såg ut som violknippor. Far skrev och bad om ett förtydligande, men fick bara till svar: ’Jag tyckte de såg ut så’."

År 1945 erhöll Hugo Hultenberg det Letterstedtska priset för sina översättningar av Winston Churchills Savrola, Fram mot segern och Striden om Malakand samt Stefan Zweigs Tiden och världen och Tre mästare.

Informationen om Hugo Hultenberg har jag hämtat från Svenskt översättarlexikon - jag länkar här till sidan, raden av översatta verk är imponerande och här kan man hitta mycket att inspireras av. (Själv blir jag nyfiken på författaren Ernst Zahn. )

Idag skriver Bokmoster om Djurens rätt (ett mycket viktigt ämne), Mimmimarie har läst Timur Vermes "Han är tillbaka" och Sanna recenserar Bergtagen av Thomas Mann .

Tysk torsdag: Spillrornas litteratur

 Portrait eines Heimkehrers (Foto: Renate och Roger Rössing)

Bilden ovan säger mer än tusen ord och den hemvändande soldaten bär på ett djupt lidande som fotografen har fångat och bevarat för evigt. Tyskland efter det andra världskriget var ett sargat land och fyllt av sargade människor. Det avspeglar också den litteratur som började växa fram. "Trümmerliteratur" kallas den för. Spillrornas litteratur.

Wolfgang Borchert (1921-1947) är en av spillrornas starkaste och mest berörande röster. Han fick sitt eget liv förött av kriget och tiderna. Innan han dog hann han med att skriva både dikter, drama och prosa. För bara ett par tior kan man bli ägare till fjorton prosastycken och ett drama av Borchert- dramat är givetvis "Utanför dörren" (Draussen vor der Tür). Det är Bodil Zalesky som har översatt och boken är utgiven av Perenn förlag.

Jag läser också om Borchert i en av mina böcker om floden Elbe- Borchert var från Hamburg och han har skrivit en hel del om hemstaden och om "sin" flod. En berättelse har titeln "Elbe" - och här kan man se floden från den idylliska Hamburgstadsdelen Blankenese.

"Darunter liegt die Elbe. Und da liegen auch Sterne drin. Dieselben Sterne, die im Himmel liegen, liegen auch in der Elbe. Vielleicht sind wir gar nicht so weit ab vom Himmel. Wir in Blankenese."

Borchert skriver om Elbe, om tystnad, om oväsen, om livslust och om allt som floden ger oss. Elbe innebär också död och smuts och elände men framför allt är det livets flod- på gott och ont.

"Elbe, stadtstinkende, kaiklatschende schilfschaukelnde sandsabelnde möwenmützige graugrüne grosse gute Elbe!"

"Till vänster har vi Hamburg, till höger Nordsjön, framför oss Finkelwerder och bakom oss kommer snart Danmark. Omkring oss Blankenese. Över oss himlen. Under oss Elbe. Och så vi-där i mitten." (Översättningen är min egen).

Blankenese som det tedde sig på 1800-talet

Man kan lyssna på Radioteaterns version (1948) av "Utanför dörren" HÄR. Många av de gamla fina skådespelarna finns med.....

"Elbe" av Wolfgang Borchert finns med i Ansgar Bachs "Die Elbe- Ein literarischer Reiseführer" (WBG 2010)

Tysk torsdag: Magdeburg- en stad med en tragisk historia

 

 

 Magdeburg var en gång huvudorten i Sachsen-Anhalt och en gammal och viktig handelsplats vid floden Elbe. Under 1520-talet fick man besök av en viss Martin Luther som predikade i staden och redan år 1524 hade man bestämt sig för att dras med i den rörelse som kom att kallas för reformationen. Magdeburg blev en protestantisk stad.

 

 

Tavlan ovan "Die Magdeburger Jungfrauen" är målad av Eduard Steinbrück.

 

Så dröjde det cirka 100 år - och det jäste och sjöd i Europa. Det trettioåriga kriget bröt ut . Magdeburg var vid den här tiden en av de allra största och mäktigaste städerna i Tyskland och med sina 30 000 invånare en stor handelsmetropol vid Elbe. Dessutom var staden ett starkt fäste för protestantismen. "Die heilige Wehrstadt des Protestantismus". I mars år 1631 närmade sig Tillys trupper staden med avsikt att inta den och förstöra den. Så blev det också och ett blodbad utan dess like blev följden. Här skonades varken män, kvinnor eller barn. Magdeburg blev i stort sett jämnat med marken och efter massakern återfanns bara cirka 500 invånare i staden. De övriga hade flytt eller blivit mördade. I slutänden ledde detta inte till något alls för Magdeburg blev senare protestantiskt igen- all blodsutgjutelse skedde helt i onödan (som så ofta är och har varit fallet).

 

Cirka 150 år senare satt en tysk författare i Jena och skrev ner historien om det trettioåriga kriget. Författaren var Friedrich Schiller (han kom från trakterna av floden Neckar för övrigt) - Han beskrev mycket målande och otäckt om hur han tänkte sig att det gått till när Magdeburg ödelades den där dagen i maj år 1631.

"Eine Würgeszene fing jetzt an, für welche die Geschichte keine Sprache und die Dichtkunst keinen Pinsel hat. Nicht die schuldfreie Kindheit, nicht das hilflose Alter , nicht Jugend, nicht Geschlecht, nicht Stand, nicht Schönheit konnten die Wuth des Siegers erwaffnen."

Tusentals lik  kastades i Elbe som färgades röd av blod. Man räknar med att minst 20 000 människor fick sätta livet till. Pappenheim jämförde scenerna med Jerusalems förstöring - Tilly tittade åt ett annat håll (som härförare ofta har för vana att göra när det plundras och våldtas)- han konstaterade bara "Alla våra soldater har blivit rika. Gud vare med oss."

Om detta kan man läsa i Uwe Radas bok "Die Elbe- Europas Geschichte im Fluss". En annan mycket trevlig bok om Elbe och dess historia är "Die Elbe- Ein literarischer Reiseführer" av Ansgar Bach.

Tysk torsdag: Ungdom utan Gud

Här en bild på den norska utgåvan av Ödön von Horvàths roman- det kommer en svensk översättning under år 2014, den är säkert väl värd att vänta på.

Ödön von Horvàth levde mellan 1901 och 1938 och växte upp i det som då var det stora Habsburgska riket. Trots sitt korta liv hann han med en riklig produktion av böcker och jag har just läst ett av hans mästerverk "Jugend ohne Gott", idag en klassiker och flitigt läst i tyska skolor bland annat. Den har översatts till ett otal språk och inte undra på.

"Jugend ohne Gott" kom ut år 1937 och mitt under en hemsk period i Europas historia. Den här romanen har ständig aktualitet, tyvärr, för den handlar om vårt förhållande till sanningen och vikten av att våga, att ha det där modet som krävs för att försöka ändra på det som är fel, och att sätta strålkastaljuset in i det allra värsta mörkret (även det som kan finnas i en människas själ).

Huvudpersonen är lärare, ett yrke som kan vara farligt att inneha i en totalitär tid och det visar sig också vara fallet här. De åsikter man får ha predikas via radion och ve den som tänker annorlunda. Så småningom kommer ett mord att sätta allting på sin spets.

Ödön von Horvàth har skrivit en oerhört tänkvärd och samtidigt kusligt spännande berättelse om de värden som vi inte får glömma bort, om diktaturers gissel och om konsten att stå emot påtryckningar och hot. Givetvis blev "Jugend ohne Gott" förbjuden läsning i det tredje riket.

"Man feierte den Geburtstag des Oberplebejers. Die Stadt hing voller Fahnen und Transparente. Durch die Strassen marschierten die Mädchen, die den verschollenen Flieger suchen, die Jungen, die alle Neger sterben lassen, und die Eltern, die die Lügen glauben, die auf den Transparenten stehen. Und die sie nicht glauben, marschieren ebenfalls mit. Divisionen der Charakterlosen under dem Kommando von Idioten. Im gleichen Schritt und Tritt."

Bättre kan det inte sägas.

Tysk torsdag: En gränslös sorg

Peter Handke (f.1942) är en österrikisk författare- en gång var han medlem i Gruppe 47. Handke har fått många av sina verk översatta till svenska bland annat den korta och intensiva romanbiografin "Wunschloses Unglück" som fått titeln "Berättelse om ett liv" i svensk översättning (1974). (Lite trist titel, tycker jag). På engelska blir det "A Sorrow Beyond Dreams" och det klingar vackert och vemodigt i mina öron.

I november år 1971 köper en 51-årig kvinna ett rött paraply, går till hårfrisörskan och gör sig fin, får manikyr och lägger sig sedan i en säng och intar en dödlig dos sömntabletter. Kvinnan hette Maria och hon var Peter Handkes mor.

På under 100 sidor tecknar Peter Handke ett porträtt av en från början levnadsglad och hoppfull ung kvinna som växer upp i mellankrigstidens Österrike. Men- Maria blir snabbt kväst i dåtidens samhälle. Utbildning blir det inte tal om (inte för en kvinna) och hon lämnar hemmet för att söka friheten (om än en mycket liten sådan). Hon möter kärleken i en gift tysk man- blir med barn men förhållandet saknar hopp och Maria får se till att hitta någon annan som vill gifta sig med henne. Ett resonemangsparti blir följden och det kommer att bli mycket olyckligt. Mannen super och misshandlar henne- hon föder flera barn och tvingas gå igenom ett antal illegala aborter. Medelåldern blir fylld av depressioner, sjukdom och lidande. Till slut orkar Maria inte längre.

"Wunschloses Unglück" är en brutal berättelse. Handke skonar inte läsaren men det känns (trots att han framstår som något kylig i sitt skrivande) ändå att han är ärlig och att han har medkänsla med sin olyckliga mamma. Hur var det att växa upp i en grå verklighet under en grå tid? Det kan man få lära sig om man läser den här boken. Jag blev själv mycket berörd av detta porträtt.

Under Tysk torsdag skriver idag: Bokmoster om En årslista, Mimmimarie skriver om böcker som ingår i litteraturkurs i modern tysk litteratur, Sanna skriver om Remarques På västfronten intet nytt.

Tysk torsdag: Preussaren

Vem skulle bättre kunna illustrera preussiskt om inte der Kaiser i egen hög person. Vill man vara elak kan man säga att han ser ut som en parodi på sig själv på fotot ovan. (Wilhelm var uniformstokig och ritade mängder av dem alldeles själv.)

Jag tog fram Jolos (Jan Olof Olsson) essäsamling "Eviga följeslagare" ur hyllan och hittade ett kapitel med titeln "Preussaren". Ingen kan/kunde skriva som Jolo och han är själv evig och odödlig. I den här essän läser jag bland annat om den samhällssatiriska tidskriften Simplicissimus - grundad av Albert Langen år 1896, (Langen var för övrigt gift med Björnstjerne Björnsons dotter).

Ferdinand von Rezniceks karikatyr av en csardasdansare från 1906 (Simplicissimus)

Jolo skriver också om den tidens motsvarighet till Harlekinromaner (den tyska varianten alltså) som sålde i mängder och författarinnan, Hedwig Courths- Mahlers , tjänade storkovan på sitt slabbedask.

Jag citerar: "Hon började skriva hemma i köket om det liv som i Kejsar-Tyskland tedde sig lysande- unga kvinnor, uppvaktade av ulanofficerare, arvtagerskor och fattiga ädla löjtnanter, baler på herrgårdarna, jaktfrukostar, bröllop."

Georg von Ompteda

Georg von Ompteda hörde däremot till en av de läsvärda författarna under den Wilhelminska tiden- i alla fall enligt Jolo. Ompteda är kanske mest känd idag för sina översättningar av Guy de Maupassants böcker till tyska men han var själv mycket flitig med skrivandet. Om man går in och kikar på Kungliga bibliotekets söktjänst Libris hittar man en hel del av Ompteda i svensk översättning- men det är gammalt och troligtvis kan man bara låna för att läsa på egna biblioteket. Möjligen finns det en del på antikvariaten. Jag måste erkänna att jag blir nyfiken på Omptedas romaner.

Bokmoster skriver idag om Nobelprisen som gått till tyskspråkiga författare.

Tysk torsdag: Mopsen som spydde

Visst är "hen" söt den lilla valpen- en mops i sin bästa ungdom (fotot är lånat).

Erich Jandl (1925-2000) var en österrikisk författare och han var den verklige ordkonstnären. Hans dikt om Ottos mops är nog hans mest kända.

ottos mops

ottos mops trotzt
otto: fort mops fort
ottos mops hopst fort
otto: soso

otto holt koks
otto holt obst
otto horcht
otto: mops mops
otto hofft

ottos mops klopft
otto: komm mops komm
ottos mops kommt
ottos mops kotzt
otto: ogottogott


En annan fyndig dikt av Ernst Jandl kan man läsa på svenska wikipedia här.

Ernst Jandl är en intressant författare och när jag skrev om kärlekspar i litteraturen i går kunde jag ha tagit med ett inlägg till för Ernst Jandl och Friederieke Mayröckr var livskamrater.  Nu blev det dikten om mopsen i stället.....

Vill man läsa några fler av Jandls bästa dikter tycker jag att man ska investera i Klaus Wagenbachs urval. (Boken är utgiven på det egna förlaget Wagenbach- så klart). Jag har beställt den här samlingen och ser fram emot en tidig julklapp till mig själv.


Idag har Bokmoster ett inlägg om tyska popkillar och Sanna skriver om  Terézia Mora och Årets tyska bokpris.

Tysk torsdag- historiens vingslag

 

Tyskland var en gång ett mycket stort rike och det omfattade stora delar av det som idag är både Litauen och Polen. Det som en gång var Ostpreussen har en rik historia och den är jag intresserad av. Det finns en hel del skrivet om de gamla platserna och i boken "Kulturlandschaft Ost-und Westpreussen" kan man verkligen få sitt lystmäte vad gäller information om vitt skilda ämnen och platser.

Här ovan en bild på det som en gång kallades för Nordens Venedig (det är inte bara Stockholm som har fått den benämningen) -Danzig (idag Gdansk).

I boken finns två hela kapitel om den här intressanta staden- med nedslag både i tidig och senare historia. Vackra illustrationer får man på köpet.

I ett annat kapitel skriver Martynas Purvinas om de litauiska boksmugglarna- en nog så spännande historia om modiga personer som vågade trotsa tsarens diktatur vad gällde det fria ordet. Litauen var på den tiden indelat i Storlitauen och Lilla Litauen. Den "stora delen" var rysk och den lilla tysk. (Jag uttrycker mig nu förenklat). Ryssarna ville med kraft hävda sin makt och då gällde det att införa det kyrilliska alfabetet. Detta gillades inte av befolkningen och det kom att bli till en veritabel guerillakamp. Böcker på det latinska alfabetet tryckes upp i mängd i det lilla Litauen och så smugglade man över på alla möjliga och omöjliga ställen längs gränsen.

Det var mestadels religiös litteratur men inte enbart. Den som ertappades kunde räkna med en gratis semester i Sibirien. Många fick sätta livet till på detta sätt.

"Kulturlandschaft Ost- und Westpreussen" omfattar nära 400 sidor och här kan man läsa om konstakademien i Königsberg, utvandringen från Salzburg till Ostpreussen under 1700-talet, bärnstensletande, Masuren... och mycket, mycket annat. Det är alls inte svårläst - skribenterna är många och- som sagt- ämnena likaså.Ett omfattande register och en historisk överblick får man på köpet.

Tysk torsdag: Berlin, Berlin!

På ett nätantikvariat hittade jag den här boken "Berlin literarisch". Den kunde jag så klart inte motstå och nu har jag i min hand lite över 300 sidor med blandade intryck från blandade författare. Här finns både nytt och gammalt (mest gammalt och det tackar vi för!). Berlin är den gemensamma nämnaren.

Det är också blandat vad gäller dikt och prosa vilket verkligen tilltalar mig. (Inte glömma bort lyriken!). Som en liten krona på verket får man också förslag på litterära stadsvandringar.

Den här typen av bok gillar jag för den kan (och ofta blir det just så) inspirera till vidare läsning av så många författare. Boken har flera kapitel med lockande titlar: "In literarischer Gesellschaft" - "Berliner Vergnügungen" och ett antal "Strassenbilder".  Bland de mera kända författarna finns exempelvis Hans Fallada, Kurt Tucholsky, Robert Walser och Theodor Fontane representerade.

Jag citerar från de sista raderna i en dikt av Mascha Kaléko:

---
Hier war mein Glück zu Hause. Und meine Not.
Hier kam mein Kind zur Welt. Und musste fort.
Hier besuchten mich meine Freunde
Und die Gestapo.
Nachts hörte man die Stadtbahnzüge
Und das Horst-Wessel-Lied aus der Kneipe nebenan.
Was blieb davon?
Die rosa Petunien auf dem Balkon.
Der kleine Schreibwarenladen.
Und eine alte Wunde, unvernarbt.

Från dikten Bleibtreu heisst die Strasse som man kan hitta i diktsamlingen In meinen Träumen läutet es Sturm.

Mascha Kaléko (1907-1975) föddes i det gamla Galizien (Chrzanów) i den del som idag tillhör Polen. Precis som så många andra flyttade hon med sin familj därifrån efter första världskriget. Främst är hon känd för sina dikter som hon först fick publicerade i tidningarna Vossische Zeitung och Berliner Tageblatt. En del av hennes dikter har översatts till andra språk (bl a engelska).