"Vera" av Elizabeth von Arnim

Mary Annette Beauchamp - von Arnim- Russell (Elizabeth von Arnim) fick ett både omväxlande och spännande liv men kanske inte alltid så lyckligt. Hon föddes i Australien (en av hennes kusiner blev också författare- Katherine Mansfield) blev gift i Tyskland och dog år 1941 i USA. Då hade hon avverkat ett antal älskare och två äkta män (nummer två var Frank Russell, bror till filosofen).

Elizabeth von Arnims produktion är stor och en del av hennes böcker har också översatts till svenska- bland dessa finns "Vera" från 1921 (senast översatt år 1995 och utgiven på Forum förlag).

"Vera" anses vara mästerverket bland von Arnims romaner. Boken lär grunda sig på författarinnans egna upplevelser i äktenskapet med Frank Russell och det är sannerligen inte något smickrande porträtt som görs av den manlige huvudpersonen Everard Wemyss.

Historien i korthet: Ung och ensam (försvarslös) kvinna faller för en man (Everard Vemyss) som är dubbelt så gammal och som har ett mystiskt förflutet. Everards fru, Vera, har hastigt avlidit under underliga omständigheter som kan peka på antingen självmord eller också har kanske Everard själv hjälpt till? Det hela är höljt i dunkel när stackars Lucy träffar honom. Uppvaktningen blir intensiv och kort- det går fort fram och redan efter bara ett par månader har Everard sett till att få ett giftermål till stånd. Nu är Lucy fast- men det inser hon först alldeles för sent.

"Vera" är en sorglig och hemsk historia om manligt förtryck. Everard brukar inte fysiskt våld - hans metoder är mycket mera subtila men ändock kraftfulla. Lucy blir snabbt ett offer utan egen vilja och kraft. Von Arnim gör ett mycket otäckt men träffsäkert psykologiskt porträtt av en kvinnas totala utsatthet.

Så här tänker Everard för sig själv: Women had no sense of property. They were unfit to have the charge of valuables. Besides, they got tired of them. Vera had actually quite soon got tired of the piano. His present. That wasn't very loving of her.... she, who had made such a fuss about Music when first he met her, gave up playing and for years no one had touched the piano.

Bertrand Russell uppskattade inte alls det föga smickrande porträttet av brodern och i sin självbiografi vidrörde han det så här: It caused me to give my children an emphatic piece of advice: 'Do not marry a novelist,'

Förmodligen inget dåligt råd i en del fall....