söndag 8 december 2019

Strålglans

Majolikahuset i Wien. En skapelse av arkitekten Otto Wagner. Foto: Thomas Ledl

Det gick långsamt utför med det stora habsburgska riket under Franz Josefs tid men just kring sekelskiftet blomstrade kulturlivet - Wien var en smältdegel av olika impulser från rikets alla hörn och håll. Ett område som speciellt kom i blickpunkten var arkitekturen och otroligt nog fick den understöd av den ärkekonservative kejsaren. Det byggdes som aldrig förr. Otto Wagner var ett av de stora namnen under denna tid och hans verk är idag en del av stadsbilden.


Wagner formgav alla stationer och broar åt Wiens stadstrafik - ett gigantiskt arbete.

Jag har läst ut Ulf Irhedens bok om Franz Josef och hans tid och det är mestadels en sorglig historia med krig, upplopp och deprimerande familjeinteriörer. Men- det vilar ett skimmer, en strålglans över Franz Josefs långa ( nära 70 år) regeringstid. Det gamla  habsburgska riket är idag upplöst i ett flertal mindre länder, människorna från kejsartiden är borta och i många fall har även deras gravar raserats eller helt skrapats bort. Av mänsklig hand såväl som av tiden. Finns något kvar i de gamla ”lydstaterna” idag? Jo, och jag citerar från boken ” Järnvägsstationen med sin restaurang, den av plataner kantade huvudgatan som ledde till torget med rådhus, sparbank, postkontor och teater känns lätt igen, även om en del av byggnaderna har ändrat funktion genom åren....”
Jag kan också tillägga att boken om Franz Josef ger en mycket god inblick i Österrikisk historia och kultur - kejsaren är i fokus men runt honom skapades historien och på den vilar nutiden. Inte att förglömma.

lördag 7 december 2019

En österrikisk trio


Rykande färsk på mitt läsbord är Ulf Irhedens bok om kejsar Franz Josef och hans tid, en tid som varade från 1848 och till och med 1916. Så länge är det inte många som har regerat och det kom att bli en svanesång för det stora Habsburgska riket. Vad som hände då påverkar oss idag för så är det med det förgångna- det sitter kvar och vi gör klokast i att bekanta oss med det på de sätt vi kan.
Perenn förlag har gett ut.




För den som till äventyrs ännu inte läst Joseph Roths mästerverk, Radetzkymarschen, kan jag bara säga : ” Gör så!”. Jan- Olof Olsson utnämnde denna roman till världens bästa bok och även om det finns andra åsikter är detta en bok som definitivt hör till en lista över omistliga läsupplevelser. Här skildras en familj och dess undergång och ett rikes sönderfall.


Om  Kapucinerkryptan skrev jag i januari 2016. Det här kom att bli Joseph Roths sista roman och den är en fortsättning på Radetzkymarschen. Fram till 1938 vindlar berättelsen genom spillrorna av en före detta stormakt. Ruin förlag har gett ut.

fredag 6 december 2019

En god investering


Scavenius/Michaëlis praktverk ” Bybilleder” ,som handlar om konst och litteratur med Köpenhamnsanknytning, är en ständig inspirationskälla och en guldgruva att ösa ur. Den var inte billig i inköp och tung att släpa hem men vilken glädje den boken har gett mig. För tillfället är jag helt försjunken i Herman Bangs debutroman ” Haabløse slaegter”, en roman som blev totalförbjuden, förklarad ” otuktig” och sedan beslagtagen. Bang bötfälldes och hotades med fängelse.


I ” Bybilleder” hittade jag Erik Henningsens målning av en vanlig syn i 1880-talets Köpenhamn, nämligen vaktparaden. Erik Henningsens bild är hopfogad med ett utdrag ur Herman Bangs ” Stuk” som även den är en skildring av Köpenhamn under 1880-talet. ” Ett paradis för gycklare”, skriver författaren, en plats där man dansar på Dybbøls ruiner. Danmark led fortfarande i sviterna av det stora nederlaget år 1864 och allt hopp om återförening med Sönderjylland släcktes med det fransk-tyska kriget 1870.

Flera av Herman Bangs romaner finns i svensk översättning av inte alltför gammalt datum.

torsdag 5 december 2019

Året var 1884


Ett dramatiskt foto från den tredje oktober 1884. Fotografen är okänd.

1880-talet kom att bli mycket händelserikt i Danmarks historia. Den politiska scenen höll på att ändras och det förekom både upplopp och slagsmål lite varstans och så hade en helt ny tidning sett dagen. Politiken föddes den första oktober år 1884 och som serverat på ett fat kom den stora branden på fotot ovan. Huset som blev lågornas rov var Christiansborgs slott och oersättliga värden gick till spillo. På en annan tidning, Nationaltidende, arbetade Herman Bang, och just den kvällen satt han och åt middag hos tidningens ägare. Ett reportage kunde han inte motstå och under hela kvällen sprang Bang fram och tillbaka från middagsbordet till brandplatsen. Det blev en kamp mellan de två tidningarna om den bästa skildringen av brandnatten. Givetvis vann Bang äran åt sin arbetsgivare. Det blev Nationaltidende som tog hem spelet om lösnummerförsäljningen.



Herman Bang. (1857-1912)

På mitt läsbord har jag just nu ” De stridbare danskere” av René Karpantschof och Jan-Olof Olssons ”Eviga följeslagare”- en bra kombination, visade det sig.




onsdag 4 december 2019

En skandalroman


Och nu går jag tillbaks till den viktorianska tiden. År 1899 blev romanen ”Red Pottage” lite av en bestseller och det blev ett himla liv för författarinnan, Miss Mary Cholmondeley, hade tagit upp ämnen som otrohet och kvinnors rättigheter. Dessutom utdelade hon en rejäl spark i rumpan på prästerskapet. Mary var själv prästdotter och hon växte upp i ett litet samhälle i Shropshire. Någon särskilt lycklig barndom verkar hon inte ha haft men hemmet var i alla fall fyllt av böcker. Vändningen i Marys liv kom år 1896 när familjen flyttade till London och nu gavs det möjligheter för henne att bli publicerad. Den första framgången kom med ” The Danvers Jewels” - en detektivhistoria som blev mycket populär men ”Red Pottage” är den av hennes böcker som bäst har motstått tidens tand och den har getts ut i flera nya utgåvor. Jag vet inte om det finns någon svensk översättning. Läsinspiration kan man få om man letar upp de recensioner som finns på en del engelska bokbloggar. För egen del skulle jag gärna vilja komma över ett exemplar av Viragos utgåva - omslaget är så vackert.


En senare utgåva av Red Pottage.( dock inte Viragos).

tisdag 3 december 2019

Wilhelm Bendz

Vinhandlaren Christian Waagepetersen med familj. Målning av Wilhelm Bendz 1830.

Det fanns inte så många stora konstsamlare under den danska guldåldern men en hel del som samlade i mindre skala. En av dessa var vinhandlaren Waagepetersen som var en välbeställd man med god utbildning. Bendz porträtt har familjen och arbetet i centrum med husfadern vid det överbelamrade skrivbordet och porträtten ( ett av dem är av kungen, Frederik VI) på väggen ovanför. En liten pälsig hund får också komma med.
Konstnären, Bendz, var i början av sin karriär. Han hade haft Eckersberg som lärare på konstakademien i Köpenhamn och i början av 1830-talet bar det iväg på ”grand tour”, bildningsresan, till sydligare nejder. Ett år i München följdes av Italien och Venedig - men allt slutade mycket tragiskt. Bendz ådrog sig lunginflammation och han dog i Vicenza, bara 28 år gammal.


Ett både mörkt och ljust vinterlandskap från Fyn av Wilhelm Bendz.

måndag 2 december 2019

Stol nummer 18


Och nu går jag bakåt i tiden- cirka ett hundra år. Det var år 1922 som Albert Engström valdes in i Svenska Akademien och fick sittplats nummer 18. ( just idag är stolen i fråga vakant).

I foajén till min lilla stads lilla bibliotek finns ett litet bokhylleantikvariat. Ibland går det att göra riktigt intressanta fynd där. Böcker anses ju av många som något som inte passar in i de nya trendiga husen med så kallad öppen planlösning ( inga bokhyllor där, inte). För mig som inte följer modet är det bara att tacka och ta emot när tillfälle bjuds och mitt senaste fynd från det lilla antikvariatet blev ett par böcker av Albert Engström. Nu grottar jag ner mig i mustiga skärgårdsberättelser med originella typer av alla de slag - men det finns också annat. Det lackar mot jul och novellen ”Fattigstugan” kändes angelägen. Här handlar det om ett barndomsminne och den tolvårige Albert har skickats iväg till fattigstugan med en matkorg. Han pulsar genom drivorna och kommer så fram till denna sorgens boning, ett ruttet och snett hus med små utrymmen och det styrs av en ” regenta”. I detta ruckel bor socknens uttjänta och fattiga åldringar och Albert Engström berättar om deras liv och öden på ett mycket levande och samtidigt medkännande sätt. Kitta På Sne som råkade i olycka som mycket ung och som fick en son - men nu är sonen död och Kitta är ensam och utblottad. Falka-Stava  var en gång ”regementshetär” - nu tigger hon pengar till snus och är stendöv. Stortjuven Stolpe har tillbringat större delen av sitt liv i fängelse och nu tar hans son Kalle efter i förslagenhet. ”Fattigstugan” är en sorglig historia, den lämnar ingen oberörd. Minst av allt mig.


Mellan Jukkasjärvi och Vittangi. Målning av Albert Engström.

söndag 1 december 2019

Ett spännande revolutionärt drama från Dublins undre värld

Liam O’Flaherty (1896-1984)

Jag läser gamla Biblioteksblad, en mycket god inspirationskälla för en älskare av äldre litteratur. Här kan man hitta mycket som numera är helt bortglömt, en del förstås kanske rätteligen så men att förpassa Liam O’Flaherty till glömskans mörker- det ska man verkligen inte göra. Romanen ” Angivaren” kom i svensk översättning år 1930 och har sedan inte återuppstått. I engelskspråkig version finns ett par senare utgåvor och boken har dessutom blivit till film. Handlingen utspelar sig i 1920-talets Dublin, ett Dublin som är svårt märkt av inbördeskriget och dess efterdyningar. Gypo Nolan anger en god vän till polisen och så sätter människojakten igång. Jag minns boken som otäck och olidligt spännande. Svartare än så här kan det knappast bli. Biblioteksbladets recensent beskriver Nolan som ett monstrum och som ett ” klumpigt och förföljt vidunder”, men erkänner samtidigt att skildringen är både eggande och färgstark.


lördag 30 november 2019

Årets böcker

Österrikes sista kejsarinna Zita av Bourbon-Parma (1892-1989).

Det gamla Europa var inte helt hädangånget under 1980-talet när Richard Bassett reste runt i det som en gång var det stora Habsburgska väldet. Från Trieste till Prag och sedan till Wien gick färden med en avstickare till Polen och Warszawa. Oväntade möten och ovanliga platser fyller sidorna i Bassetts krönika över en svunnen värld. Givetvis har jag lagt upp den här boken på min önskelista. ” Last Days in Old Europe” är en av årets böcker som omnämnts i ett par tidskrifter. Det är den tiden på året nu när vi översvämmas av litterära priser och bokrekommendationer men det är alltid lika spännande att se ” vad som finns på tapeten”.


Som ett P.S. kan jag tillägga att Zita av Bourbon-Parma ( och Österrike) var ett av flera oväntade möten under Bassetts resa.

fredag 29 november 2019

Den japanska lönnen


Den japanska lönnen i Clive James trädgård kommer att fortsätta att glöda med sitt röda lövverk. Clive James är borta efter många års kamp mot en svår sjukdom men hans böcker liksom lönnen finns kvar. Jag har tagit fram hans magnum opus från år 2007 ” Cultural Amnesia” ett verk som det tog över fyrtio år att färdigställa. Varje sida är mättad av kulturella guldkorn och redan i förordet stannar jag till och läser om den österrikiske skribenten Egon Friedell och hans ” Kulturgeschichte der Neuzeit” som, minsann, finns översatt till svenska. Visserligen en trettiotalsöversättning, men dock. ” Kulturhistoria: från svarta döden till världskriget”. Friedell tog livet av sig när Hitlers trupper annekterade Österrike i mars 1938.
Så läser jag James vackra dikt Japanese Maple som finns i samlingen ”Sentenced to Life”. Här de avslutande raderna.
” A final flood of colours will live on
As my mind dies
Burned by my vision of a world that shone
So brightly at the last, and then was gone.”

Den sista bok som Clive James hann färdigställa blev ” Somewhere Becoming Rain” - en hyllning till poeten Philip Larkin.


torsdag 28 november 2019

Tavlor på en utställning

Kirurgen Christian Fenger med hustru och dotter. Martinus Rørbye 1829. Tavlan finns på Ribe konstmuseum.

Det ska inte handla om musik utan om konst för äntligen och i sista momangen blev det av att besöka Statens Museum for Kunst ( ett stenkast från Nørreports station) och utställningen Dansk guldålder. Tavlorna har tidigare visats på Nationalmuseum i Stockholm och nu bär det av till Paris för ”Grande Finale”. I två stora salar hängde la crème de la crème av danskt 1800-talsmåleri och vi lät oss berusas av allt det vackra som omgav oss. Utställningen har fått undertiteln ”Verdenskunst mellem to katastrofer” och dessa två katastrofer är den brittiska flottans bombardemang av Köpenhamn i september år 1807 och så det förödande kriget av år 1864. Efter detta var Danmark reducerat till ett lilleputland och ärren sitter kvar än idag även om gränserna justerades efter det första världskriget. Men- emellan dessa år producerades det en mängd betydande konst som kom att få beteckningen ” Den danska guldåldern”. Museisalarna var indelade i olika rubriker som visade likaledes olika motiv. Här fanns tillfälle att fördjupa sig i ” Det nya borgarskapet”, ” En ny syn på naturen”, ” Intimiteter” och ”På resa” för att nämna några av ” momenten”. Martinus Rørbyes bild av familjen Fenger blev en av mina favoriter. Kanske var det hunden som fick mig att stanna till extra länge- trots att man ser den från sidan är det blicken, de trofasta ögonen som kommer i fokus - men fru Fenger med sin stickning och sin spetsmössa är också ett blickfång.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa boken om utställningen, ett praktverk som vägde tungt i ryggsäcken på hemvägen men här kan man läsa det mesta som är värt att känna till om epoken och illustrationerna är många. Jag skaffade också en biografi över konstnärsparet Jerichau och Baumann.

onsdag 27 november 2019

En bok om en dikt


Ian Sansom är en stor beundrare av W H Auden och under över 25 år har han försökt att skriva en biografi över den berömde poeten men utan framgång. Sansom fastnade i en dikt och så blev det en bok om ” September 1 1939”.
” It is not a book about grief.
It is not a book about loss.
It is not a book about some great self-realisation”
skriver Sansom i inledningen som är fylld av självkritik och förebråelser. Auden tyckte illa om just den här dikten dessutom men det gör kanske intresset än större. Sansoms bok har jag väntat på länge och nu när den äntligen ligger på mitt läsbord tänker jag ta god tid på mig att läsa. Att det kommer en svensk översättning ska man nog inte inbilla sig. Det handlar om lyrik och då brukar intresset vara svagt. Tråkigt nog.

tisdag 26 november 2019

Examen i maskinlära

Vasily Polenov: Den gamla vattenkvarnen

Det var tänkt att Henrik Pontoppidan skulle bli ingenjör. Han hade tidigt visat fallenhet för matematik och så leddes han in på den banan- med föräldrarnas goda minne. Tack och lov blev det ingenting av just den karriären. Den blivande författaren och nobelpristagaren straffade ut sig själv och visade dessutom upp ett utvecklat sinne för humor. Det kom till ett avgörande skriftligt prov i ämnet maskinlära och det gällde att beskriva en turbinanläggning i både ord och bild. Pontoppidan tog sig an uppgiften på följande vis : ” Af vandmøller findes to slags. Ved den ene slags kommer vandet fra oven, ( se vedføljende tegning).” Her fandtes en tegning af en amagerkone med en paraply i øsende regn. ” Ved den anden slags kommer vandet fra neden.”. Her fandtes en tegning af en amagerkone, som sadt paa en potte. ” Det er vad Henrik Pontoppidan ved om vandmøller.”

Från sidan 110 i ” Livsrusen -En bog om Henrik Pontoppidan av Flemming Behrendt ( Gads forlag).


Amagerkone ( utan både potta och paraply) målad av Julius Exner.

måndag 25 november 2019

The Man in the Red Coat av Julian Barnes

Dr. Pozzi at home. John Singer Sargent (1881).

Bokomslaget med Singer Sargents porträtt drar blickarna till sig och nyfikenheten väcks. Vem är denne doktor Pozzi? Julian Barnes såg tavlan för första gången på National Portrait Gallery i London dit den hade lånats från U.S.A. Året var 2015 och Barnes kunde inte slita sig från intrycket och så började han söka och leta. Resultatet av alla ansträngningar blev till den bok jag alldeles precis har läst ut. Det börjar med en resa till London i juni 1885. Tre prominenta herrar var på väg över Engelska kanalen för en del ” intellectual and decorative shopping”. De hade försetts med ett rekommendationsbrev ställt till författaren Henry James som åtog sig att underhålla de tre under vistelsen i den engelska huvudstaden. Den franska trion bestod av prins Edmond de Poulignac, hertig Robert de Montesquiou-Fezensac och doktor Samuel Jean Pozzi. En lång och vindlande berättelse följer, en berättelse som tar läsaren med in i la Belle Époque och många av dess aktörer. Helt kronologiskt är det inte och det gäller att inte släppa koncentrationen, men det är värt all ansträngning att träda med in vid sidan av scenen. På denna växlar aktörerna - Sarah Bernard och Oscar Wilde har betydande roller och Joris-Karl Huysmans med romanen ” Mot strömmen” står ofta i blickpunkten. Denna olycksaliga bok som indirekt blev Oscar Wildes stora olycka. ( Barnes är inte särskilt förtjust i Wilde). Pozzi är så klart bokens röda tråd i dubbel bemärkelse och hans liv var både rikt och sorgligt- men framför allt omväxlande. Pozzi var gynekolog och han var en skicklig sådan - en del av hans patienter möter man på sidorna (Sarah Bernard, bland andra) och Pozzi, ja, han dyker upp lite varstans och i många sammanhang. ” Pozzi was there” . Julian Barnes har tecknat ett porträtt av en intressant man men också av en minst lika intressant tid- en tid som definitivt tog slut när det stora kriget kom. Jag är inte helt säker på att den här boken kommer i svensk översättning men hoppas kan man ju. För min del kommer det att bli både en och flera omläsningar.

söndag 24 november 2019

Poeten från Lane’s Landing


Wendell Berry är poet och lantbrukare i Kentucky. Jag föll för den här diktsamlingens titel ” The Peace of Wild Things”. Närheten och kärleken till naturen går som en röd tråd genom sidorna och här finns också längtan efter tystnaden i allt brus som vi så ofta tvingas leva i. Jag väljer några rader ur dikten ” How to be a Poet”
—-
Breathe with unconditional breath
the unconditioned air.
Shun electric wire.
Communicate slowly. Live
a three-dimensional life;
stay away from screens.
Stay away from anything
that obscures the place it is in.
There are no unsacred places;
there are only sacred places
and desecrated places.


En liten bok att läsa så småningom.

Från Paris till Rom

Mitt läsbord kollapsar snart men jag lever efter principen ” kyrkan bär fler” ( en lek som jag minns från min barndom, ska jag tillägga) och visst finns det plats för lite till... det senaste tillägget blev Carina Burmans bok om Ellen Rydelius och Rom. Mycket intressant läsning om en kvinna som verkligen vågade och orkade. Ellen Rydelius hade en privilegierad uppväxt men den byttes snabbt i tragedi när fadern tog sitt liv. Ellen tvingades i all hast att hitta en födkrok och så blev hennes språkkunskaper räddningen. Jag läser om arbetet som journalist, om äktenskapet med Harald Wägner ( olyckligt) och så om de resor Ellen företog med dottern Maria (Ria). Rom, Paris, Berlin blev några av de städer som hon skrev böcker om och när kriget kom och utrikesresandet blev lagt på is blev det i stället svenska resehandböcker. Rom var dock favoritstaden och det är också boken om Rom som Carina Burman ägnar sig mest åt.
Ellen Rydelius var även en mycket anlitad översättare, främst från ryska - Dostojevskij och Tolstoj hör till de författare hon tog sig an. Gamla resehandböcker brukar inte lagras länge och i många fall är det kanske förståeligt men Ellen Rydelius intryck och beskrivningar från 1920-talets Europa är säkert fortfarande mycket läsvärda. För egen del skulle jag gärna vilja läsa ” Paris på 8 dagar” från 1928- det lär stå mycket om de ”exilerade” ryska författarna där.
Jag hoppas att Carina Burmans bon om Ellen Rydelius har lyckats återuppväcka intresset för en unik skribent och en ovanlig kvinna.

lördag 23 november 2019

Över Sundet

Konstnär: Christen Købke ( en av den danska guldålderns mest betydande.)

En gråbrun dager vilade över Kongens by igår, ungefär som på tavlan härovan. Regnet strilade ner och det var med raska steg som jag styrde kosan över ett nu helt öppet rådhustorg (det stora metrobygget har äntligen avslutats). Den stora klockan slog tio och jag stegade in i Politikens Boghall som ligger bara fem minuters promenadväg från Hovedbanegaarden. Här väntade de fyllda hyllorna och de stora bokborden och jag tog god tid på mig att botanisera bland nyheter och det som inte var så nytt. Boghallen har nämligen en rätt så stor klassikersektion ( i mosats till svenska bokhandlar som  mestadels kanske för ett tiotal titlar i genren.) Bokhandelsdöden har tyvärr också drabbat Köpenhamn och den fina Gads boklåda på Ströget är borta sedan länge. Borta är också det lilla franska librairiet med de små hundarna och de originella damerna. Hundarna kunde befinna sig lite var stans i butiken så med jämna mellanrum hördes ropet ” pas paa hundene”, det gällde att se sig för.
I boghallen fanns många frestelser och givetvis kom jag hem med mer än planerat. Tyngst i ryggsäcken var helt avgjort Flemming Behrendts biografi över Henrik Pontoppidan ” Livsrusen” , lite lättare i vikt var Joseph Roths roman ” Job” och så kunde jag inte motstå Julian Barnes ” The Man in the Red Coat” och den har jag redan kastat mig över. Det blev en lyckad förmiddag i den stora staden och en nöjd resenär återvände hem (efter sedvanligt tågstrul).


fredag 22 november 2019

Veckans magasinsfynd

Jerome K. Jerome (1859-1927)

Klassikern från 1889 ” Tre män i en båt” har väl de flesta hört talas om och boken kommer ständigt i nya utgåvor. Lite mindre känd är uppföljaren (1900) ”  Tre män på velociped” och det är den som jag letade upp i biblioteksmagasinet. Bokförlaget Trevi har gett ut och året var 1971. Jerome K. Jerome var flitig med pennan men inget av hans alster gjorde lika stor succé som ” Tre män i en båt”, en humoristisk berättelse om en färd på floden Themsen. ( Passar utmärkt som högläsningsbok). Men nu har jag alltså placerat velocipedboken på läsbordet ( jag gillar ordet velociped ). De tre männen har blivit äldre men de är trots det redo för nya utmaningar - denna gång med hjälp av nymodigheten med de två hjulen ” velocipeden”. Resan börjar i England men merparten av historien har fokus på Tyskland och det blir ganska småelakt med många nålstick i tyska vanor och ovanor. I ett av kapitlen gisslas den så kallade mensurfäktningen, en väldigt tysk företeelse som främst ägde rum i studentkretsar. Man duellerade med svärd och att få ett sår i ansiktet ansågs mycket ärofullt. Det där med mensurfäktning är för övrigt en hel vetenskap och jag är sannerligen ingen expert. Så här skriver Jerome:” Hela intresset koncentreras på sårens tillkomst. De uppträder alltid på endera av två ställen- uppe på hjässan eller på ansiktets vänstra sida. Ibland flyger en bit av en hårbevuxen skalp eller ett stycke av en kind upp i luften, för att sedan förvaras i ett kuvert av sin stolte f.d. ägare och gå laget runt under gemytliga kvällar.—— Varje students strävan är att lämna universitetet med så många ärr som möjligt, och därför tvivlar jag på att de bemödar sig om ens ett ringa mått av skydd som en sådan stridsmetod kan skänka.”


Den tyske författaren Gustav Sack. Med mensurärr.

torsdag 21 november 2019

Exilens Paris

Seine i gråväder. Målning av Alfred Sisley.

Jag befinner mig i Paris. Ja, inte rent fysiskt utan i bokens värld. Nina Berberovas memoarer ” Med mina understrykningar” lockade till omläsning. För bara något år sedan kunde man hitta flera av hennes romaner på ” mitt” bibliotek, visserligen magasinerade men dock. Nu är de borta, drabbade av det där skoningslösa utgallringsmonstret som alltför ofta verkar slå ner på ”fel” böcker. Åtminstone med mina ögon sett. Nina Berberova fick en renässans mot slutet av sin långa levnad och plötsligt dök hennes böcker upp även i svensk översättning. Berberovas memoarer ger en mycket god bild av det ryska emigrant/exillivet i Paris och Frankrike och sidorna är fyllda av författarmöten av de mest skilda slag. Exilanterna levde ofta hårt och skoningslöst. Berberova blev mycket gammal och fick ett omväxlande och rikt liv men lätt var det sannerligen inte. Jag sneglar mot en novellsamling med dussintalet berättelser från Paristiden, ” Billancourt Tales” ( jag har inte hittat någon svensk översättning). Billancourt ligger strax utanför Paris och det var en plats kantad av fabriker och industrier. Hit flockades många ryssar under tjugo- och trettiotalen och Berberova fann gott om inspirationsmaterial för sitt skrivande just här.


Jag lägger ” The Billancourt Tales” till min önskelista. Så får vi se om tomten noterar och levererar så småningom.

onsdag 20 november 2019

Turgenevka

Ivan Turgenev (1818-1883)

År 1875 grundades ett bibliotek i Paris, ett så kallat emigratbibliotek som kom att bli en viktig plats för oberoende rysk litteratur. Redan då flydde många från förtrycket i Ryssland. Biblioteket hade två grundare - German Lopatin ( revolutionär som lyckats fly från Sibirien) och Ivan Turgenev. Biblioteque Russe Tourgeniev som det kom att kallas blev så småningom ett av de största ryska biblioteken i Europa och det växte bland annat genom stora bokdonationer. Efter 1917 tog det i ordentligt och man beräknar att flera hundra tusen ryska emigranter sökte sig till Frankrike.  Turgenevbiblioteket drog till sig stora författare som Osorgin, Aldanov och Bunin för att nämna bara några få. ” Turgenevka” kom det att kallas. I maj 1940 tågade Hitlers trupper västerut och en månad senare marscherade tyska soldater genom Paris. Det dröjde inte länge förrän Turgenevka utsattes för en plundring av aldrig skådat slag. Den ryska författarinnan Nina Berberova blev ögonvittne och hon skriver så här: ” Jag gick genast uppför trappan. Dörrarna var vidöppna. Det stod två lådor på trappavsatsen, två till inne i hallen. Snabbt, effektivt, i rytmiska gester packades böckerna ihop. Jag var chockad. Men trots det frågade jag på min dåliga tyska vad som pågick. Men det var alltför uppenbart. Jag fick ett artigt svar att böckerna skulle skickas iväg. Vart? Varför? Ingen svarade.” Så skövlade nazisterna en oersättlig boksamling. Mera om härjade bibliotek kan man läsa i Anders Rydells ” Boktjuvarna” - det var inte bara konst som nazisterna stal och skövlade utan också böcker.




tisdag 19 november 2019

Kulturella damer

Anna Amalia av Braunschweig Wolfenbüttel (1739-1807)

Jag är i full färd med att läsa om salongsvärdinnor i Paris men så ” hittade” jag Anna Amalia och stannade till ett slag. Weimar var hennes plats på jorden och här samlade hon sin tids kulturpersonligheter - Goethe och Schiller var bland dem. Konst, musik och litteratur stod i fokus och  hon har fått ett stort bibliotek uppkallat efter sig.


Rokokosalen i Anna Amalia-biblioteket. ( fotot är lånat från Wikipedia).

Biblioteket brandhärjades för femton år sedan och tyvärr ödelades då en del av bokbeståndet. Idag är byggnaderna återuppbyggda och trots allt kunde många av de oskattbara bokvolymerna räddas.
Om Anna Amalia har det skrivits flera biografier - men man får nog läsa dem på originalspråket, tyska.

måndag 18 november 2019

Den förvanskade Rembrandt i Nida

Evangelisten Matteus med ängel. (Rembrandt)

I min hand just nu finns en novellsamling utgiven av bokförlaget Tranan. Den är inte dagsfärsk utan från år 2005. Säkert redan utgallrad från de flesta bibliotek. Boken har titeln ” Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke” och här bjuds man på lite över tjugo berättelser ur den moderna litauiska litteraturen. En del gillar jag mer än annat, så klart - registret är brett och de flesta smaker kan nog tillfredställas. En av mina favoriter i samlingen är Alfonsas Andriuskevicius ” Den förvanskade Rembrandt i Nida” som handlar om en resa A.A företog tillsammans med författaren Sigitas Parulskis ( den senare finns för övrigt också representerad i boken). Turen gick till Nida, eller Nidden som platsen en gång hette. ” Det finns en Rembrandtbild där två personer är avbildade; den rynkige, utmattade evangelisten Matteus som skriver på sitt evangelium och en rundkindad, atletisk ängel—- denna bild animerades i höstas i kurorten vid havet, Nida. Den utmattade Matteus var jag och den biffiga ängeln Sigitas Parulskis.” Det blir en ovanlig resa på många sätt och det är ett omaka par som har ( det föreställer jag mig i alla fall) mer eller mindre tvingats ihop. Två skribenter med olika synsätt och i olika åldrar. Blandningen blir till en underhållande historia med underfundig humor och ett oväntat slut. ( Slutet inträffar den 11 september 2001).
Noveller kan ofta inspirera till vidare läsning och jag har beställt Sigitas Parulskis ” Tre sekunder himmel” från ett närliggande bibliotek. På engelska finns också ( utgiven 2018) ” Darkness and Company” . En bok om Litauen och förintelsen.


söndag 17 november 2019

Söndag

Familjeidyll. Nils Dardel 1923.

Söndagar kan vara precis lika gäspigt tråkiga som på Nils Dardels tavla. Jag hittade en novell av den tjeckiske författaren Karel Capek som ytterligare beskriver fenomenet söndag. Capek slår verkligen huvudet på spiken. Han beskriver söndagar som andligt förkrympta, dagar då det ofta blåser ihållande och häftigt, dagar då spårvagnarna går med stor oregelbundenhet - dessutom luktar alla hundar extra illa och matsmältningen är usel. Över hela världen härskar samma söndagstristess. Slutklämmen blir också till en sammanfattande förklaring och nog så tänkvärd.
” Det är inte för stadens buller och oväsen som stadsborna ger sig på flykt när söndagen kommer, det är från småstaden som de flyr, från dess ledsamhet, från de trögt gående klockorna och den virriga tristessen. Det är denna undanträngda småstad, dold under veckan i verkstäder, affärer och hushåll, som erövrar sön- och helgdagarna och tar våra gränder i besittning. Det är inget flanerande, det är en manifestation: Vi är här, vi de gamla jungfrurna, fäderna och mödrarna, farbröderna och tanterna. Vi tidlösa, vi eviga.”
( översättning: Inge Rosenfeld).

lördag 16 november 2019

Utflykt till en ålabod

Hammershus slottsruin (Johannes Herman Brandt)

I Fritiof Nilsson Piratens ” Historier från Österlen” (utgiven postumt 1972) dröjer jag kvar vid en av de sista berättelserna i boken, den som fått titeln ”Utflykt till en ålabod”. Här skriver Piraten om några veckor i ”splendid isolation” i en ålabod någonstans på ” en rät linje mellan Hörups kyrka och Hammershus på Bornholm. I denna ålabod finner en rastlös själ sin ro och havet och naturen ger bättre underhållning än en myllrande värld. Sandhammarens klitter med marviol och sodaört bildar en avlägsen bakgrund till den lilla boden med sitt tjärade papptak. I nattens mörker blinkar fyren och stjärnorna lyser på himlen.

” Då höjer sig sakta en vulkanröd kalott över Bornholm. Den växer, löser sig ur skuggorna, är ett klot. Stor och röd går fullmånen upp, reflexerna faller som blodsdroppar på det mörka vattnet. Den krymper efterhand som den stiger, det röda ljusnar till ljus orange och allt klarare strålar ljuset. En gyllne gata går över havet in i stranden. Plötsligt drar en vindkåre över vattnet, omärklig för mig där jag sitter på sanddynen. Men för en flyktig stund krusas vattenytan, skuggorna skärpes i mångatan, det är som ett ändlöst fågelsträck lyfte mot ljuset och förbrändes, försvann. Åter ligger havet blankt, månen går sin stigande bana mot söder.”

fredag 15 november 2019

Den utvaldes ensamhet

Alfred de Vigny (1797-1863)

Han började sin bana som militär men snart tog skrivandet överhanden och verken blev många. Främst diktsamlingar och skådespel men också noveller. Alfred de Vigny var samtida med både Victor Hugo och Lamartine och han blev precis som dem både berömd och upphöjd. Men- de sista trettio åren av hans liv blev isolerade, han valde elfenbenstornet fjärran från vimlets yra.

Jag hittade en novell, ”Det röda sigillet” i All världens berättare (december 1945), en novell som ingår i ”Servitude et grandeur militaires” från 1835 - ( Krigets träldom och storhet). Handlingen är förlagd till tiden för Napoleonkrigen. Annars är det inte särskilt gott om svenska översättningar av de Vignys böcker - men det finns ett strålande undantag från 2018. ”En diktares dagbok” bygger på de anteckningar som de Vigny förde under större delen av sitt liv och som hittades först efter hans död. Jag är övertygad om att denna dagbok ger många intressanta inblickar inte bara i de Vignys liv utan också i det dåtida franska kulturlivet. Bokförlaget Faethon har gett ut.


torsdag 14 november 2019

Piraten i Malmö


Den här boken är det lång kö på och jag hade tur som hittade ett ”snabblånsexemplar”. Då får man ligga i men särskilt svårläst är det ju inte. Fritiof Nilsson Piraten förknippas mest med Kivik och Österlen men han var faktiskt bosatt i Malmö under de sista femton åren av sitt liv (1957-1972). Jan Sigurd har lagt ner ett enormt arbete på att leta upp människor från olika håll, människor som alla har det gemensamt att de på något sätt kommit i beröring med den kände och mytomspunne författaren. Vad är sant och vad är skröna? Jag bryr mig inte om vilket för det hela blir till både underhållande och också sorglig läsning. För mig som hade Malmö som hemstad under mina första tjugo år i livet blir boken en rejäl nostalgitripp. Öresundsbåtarna, den vackra tågfärjan, miljöerna runt Hamngatan och Stortorget ... Fritiof Nilsson Piraten besökte gärna Köpenhamn och restaurang A Porta - här utspelar sig följande scenario: ” - Vill ni dricka något innan maten? spörjer kyparen. - Svenskar dricker väl alltid något, utbrister två damer vid grannbordet, Så berättar damen närmast att Storm Petersen- karikatyrtecknaren- alltid tecknade svenskar med blå näsor. Piraten hade inte hört det förut. Jo, säger damen, detta förargade en del av era landsmän. På en svensk fråga om han inte kunde måla en svensk näsa i normal kulör svarade han: Selvfølgelig kan jeg det men hvordan fanden skal man så kunne se, at det er en svenskere! ” (s.155).
Min far var en stor beundrare av Piratens författarskap och i min hylla finns de flesta av Piratens böcker i vackert inbundna band. De förtjänar läsning och omläsning.


Piratens sista viloplats. Ravlunda. ( fotot är mitt eget).

Flodernas magi

Warszawa vid floden Wisla. Målning av Canaletto. (1700-tal).

Floder är kulturbärare och alla stora floder har mängder av historia att berätta. Claudio Magris reste längs Donau och skrev en bok om det mäktiga vattendraget, en bok som blev en klassiker. I mina hyllor har jag flera böcker om floder - Memel, Oder, Elbe och så Nina Burtons ” Flodernas bok” som jag plockar fram med jämna mellanrum. Just nu vill jag veta mer om Polens stora flod Wisla och letar  information där jag tror att den kan finnas. Wisla, Vistula, Weichsel... är den största floden inom Östersjöns vattenområde, läser jag och med sina hundra mils sträckning Polens huvudflod. Wisla flyter genom många stora städer som till exempel Warszawa och Krakow.


En vacker vy strax utanför Krakow. ( fotot är lånat från tyska Wikipedia).

Polens historia är tragisk, fylld av krig och mänskligt lidande och det avspeglas också i litteraturen.

I am calling to you, stranger
Who will dig out the white bones
Once the fighting is over
You who will be holding my skeleton
My country’s banner
( Krzysztof Kamil Baczynski 1921-1944).