Ur askan mot gryningen

 

 

Som en pånyttfödd fågel Fenix står hon där- Basilikan Sacré-Cœur (fotot är lånat) byggdes mer eller mindre på askan efter Pariskommunen.

I stridigheterna under våren 1871 förstördes stora delar av Paris. Här en bild från Place de Vendôme. Kolonnen med Napoleon har vräkts ner (den byggdes upp igen senare).


Åren 1870 och 1871 var fruktansvärda för invånarna i Paris. Tysk-franska kriget, belägringen (som varade i över fyra månader), inmarschen av de tyska trupperna och så- som om inte allt detta räckte ett inbördeskrig inom stadens murar.

Jag läser i Mary McAuliffes bok "Dawn of the Belle Epoque" och här börjar historien med just år 1870.  McAuliffe skriver bland annat om Victor Hugo som anlände till Paris i början av belägringen och den 22 oktober kan man läsa följade anteckning i den dagbok han förde: "Vi äter hästkött i alla dess former." Lite senare (i november) skriver han: " Nu tillagar man också råttpaté- det sägs att det är riktigt gott". Man svalt och man frös- djuren i den zoologiska trädgården i Jardin des Plantes blev offrade och serverade i olika former på Paris restauranger.

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"  Louise Michel


Louise Michel (1830-1905) var en av de ledande kommunarderna och arbetade dessutom som ambulansförare . Hon var god vän till Victor Hugo och han skrev en hyllningsdikt till henne "Viro Major".  « D’où viens-tu ? »Tu répondrais: « Je viens de la nuit d’où l’on souffre ;

Efter det att upproret tystnat blev det räfst och rättarting. De skyldiga skulle straffas. De som inte avrättades skickades till någon avlägsen koloni (öar brukar vara populära i sådana sammanhang). Victor Hugo kämpade för både Louise Michel och Henri Rochefort (som också stred på kommunardernas sida)- men de blev deporterade till Nya Kaledonien. Henri Rochefort lyckades dock rymma och tillbringade cirka tio år i landsflykt och återkom sedan i samband med en allmän amnesti år 1880.

Redan nästa år började man skönja en gryning.... den som inledde den tid som kom att kallas La Belle Époque.

Låna ej din nästas bok

Visst är bokomslaget vackert?


Octave Uzanne var en fransk journalist och boksamlare och han skrev en hel del om mode (och lite annat) också. Det blev en ansenlig mängd böcker och skrifter till slut och faktiskt- några av dem har blivit översatta till svenska. Två titlar hittade jag : Låna ej din nästas bok (som verkar vara en artikel som ingår i "något annat och större") och så "Böckernas död" (hemska tanke). Översättningarna är från 1947 respektive 1956.

Jag försöker att lära mig mera om "La belle époque" och läser just nu i Mary McAuliffes "Dawn of the Belle Epoque" som ger en ganska komprimerad sammanfattning av tiden från 1871 och fram till 1900. Jag kan inte svara till om McAuliffes bok är den bästa att läsa i ämnet men någonstans får man börja. "Dawn of the Belle Epoque" handlar enbart om Paris och det är väl också här man ska utgå från när man läser om denna" ljuva tid".

När man letar efter information om La Belle Epoque på nätet hamnar man ofta i just modet från den här tiden. Jag kunde inte låta bli att ta med den här bilden som visar korsettens utveckling under cirka tjugo år. Jag vet inte vilken variant som kan tänkas vara mest obekväm men nog ryser jag åt både "insnörning" och en massa "hosseband" (som man säger på ren skånska).

Mera om La Belle Epoque kommer så småningom. Jag inväntar också en fransk bok i ämnet.

La Belle Epoque

Mitt "jullov" har ägnats åt en del boksortering och "bokplanering". En hel del böcker har hamnat i papperskassar för vidare befordran till en välgörenhetsorganisation. Jag vill ha mera plats i mina hyllor. Det är bara att inse att en del så kallade hyllvärmare  aldrig kommer att passera just det stadiet och då är det bättre att någon annan kan få möjlighet att läsa dem. Så kan jag så börja fundera över vad jag vill låna och införskaffa. Jag läser väldigt gärna äldre litteratur och det blir säkert fokus på just den i år också.

Jag hittade en bok om La Belle Epoque skriven av historikern Michel Winock. Den känner jag att jag måste läsa (och jag får väl anstränga mig lite med franskan....).

Världsutställningen i Paris år 1900

La Belle Epoque brukar räknas från 1871 och fram till först världskrigets utbrott. Det var en tid av framsteg på många plan och kulturlivet var rikt och det frodades i många av Europas huvudstäder. Fred rådde och människorna fick igen framtidstro. Tyvärr slogs allt detta i spillror och den här tiden kom aldrig mera tillbaka.

Jag är mycket nyfiken på vad Michel Winock har att förtälja om denna mytomspunna tid i mänsklighetens historia.