En stor översättargärning

Francis Steegmuller och Barbara Bray har båda bidragit till att göra korrespondensen mellan Gustave Flaubert och George Sand tillgänglig för tusenden (minst). "Flaubert- Sand The Correspondence" kom ut år 1993 i engelsk version och det krävdes två mycket skickliga översttare för att få allt på plats.

Det är över tio års brevväxling som hanterats med varsamma händer och dessutom försetts med ett rikt och praktiskt notsystem (noterna finns på varje sida så slipper man att hela tiden bläddra bakåt). Steegmuller har tagit sig an breven från Flaubert och Barbara Bray har översatt George Sands epistlar. Båda dessa fantastiska "språkgiganter" har nu gått ur tiden men de har lämnat kvar åtskilliga verk som vittnar om deras kärlek till det skrivna ordet.

Jag läser och njuter av varje brev, av de tankar som utbytts mellan två författare av sin tid- så olika men ändå med så stor känsla och respekt för varandra.

Omslaget pryds av Rodins gåtfulla skulptur " La Cathédrale"- två högerhänder som söker varandra. Det kunde inte passa bättre.

Ännu en duktig översättare

Margaret Jull Costa översätter från både spanska och portugisiska till engelska och hon kan sina saker. I "hennes stall" finns storheter som Javier Marias, Pessoa och Saramago och så Eça de Queiros - en författare som jag känner att jag absolut måste läsa mera av (och om).

Jag har läst ut hans roman om Fader Amaro men det var en dålig översättning och nu blir det omläsning- och den här gången av Jull Costas version. Översättarens arbete ska verkligen inte underskattas.

Knut Ahnlund har skrivit om spansk och portugisisk litteratur i essäsamlingen "Spansk öppning" (Atlantis förlag, 2003).

Eça de Queiros var Portugals dominerande romandiktare under andra hälften av 1800-talet och Ahnlund skriver först om Kusin Basilio och sedan också om Familjen Maia (båda romanerna utgivna av Pontes förlag). Den senare är en tegelsten på över 600 sidor- tolkning och översättning får idel ros av Ahnlund. Romanens undertitel är "Episoder ur det romantiska livet" och i stort handlar detta om " folk som i brist på tvingande försörjningsplikter med nästan narkotisk lidelse hänger sig åt känslostormar".

Tyvärr finns inte särskilt mycket av Eça de Queiros i svensk översättning så vill jag fördjupa mig i det här författarskapet blir det mestadels de engelska översättningarna som får anlitas.

Efter att ha läst berättelsen om Fader Amaro inser jag, precis som Ahnlund säger, att de Queiròs var mycket speciell- han bildade en alldeles egen skola. "Hans berättarstil är på en gång frän och gemytlig, och alldeles ohögtidlig, satirisk på ett sätt som inte alls utesluter värme, och absolut osentimental.

Jag blev själv förvånad över hur modern texten kändes- inte kunde man tro att den här boken var skriven i slutet på 1800-talet.

Nu väntar jag alltså på att ge mig i kast med fler romaner av denne store portugisiske författare.

Tysk torsdag: Översättaren

Översättare blir alldeles för ofta bortglömda. Jag satt och funderade över vad jag skulle skriva om idag, på den tyska torsdagen-  (än en gång stort tack till Bokmoster som startade denna fina utmaning)- jag tog fram en bok av Stefan Zweig för jag tänkte lite i banorna "tyskspråkiga favoriter"- lite förstrött tittade jag på översättarens namn och sedan letade jag och hittade en alldeles enastående översättargärning.

Det ska handla om Hugo Hultenberg (1870-1947). Den utgåva av Zweigs bok "Världen av i går" som tämligen nyligen har kommit ut på Ersatz förlag är översatt av just Hugo Hultenberg (visserligen något moderniserad men dock).

Hugo Hultenberg var docent i romanska språk men han undervisade även i engelska och han hade studerat tyska i bland annat Dresden. Han kom att bli en av Sveriges mest produktiva översättare och det var verkliga "godbitar" han tog sig an- böcker av kvalitet och värde. Under 1930-talet sinade strömmen av franska böcker för översättning och så tog sig Hugo Hultenberg i stället an engelskan och tyskan. Den mest lästa översättningen är den han gjorde av Linklaters "Det blåser på månen".

Översättare får ibland vända sig direkt till författaren i fråga för att få klargöranden- så här berättar Hugo Hultenbergs dotter Gunnel Lilja: "Vid översättningen av Barbusses krigsroman Elden grubblade Far över en passus där det stod att de hemvändande soldaternas kängor såg ut som violknippor. Far skrev och bad om ett förtydligande, men fick bara till svar: ’Jag tyckte de såg ut så’."

År 1945 erhöll Hugo Hultenberg det Letterstedtska priset för sina översättningar av Winston Churchills Savrola, Fram mot segern och Striden om Malakand samt Stefan Zweigs Tiden och världen och Tre mästare.

Informationen om Hugo Hultenberg har jag hämtat från Svenskt översättarlexikon - jag länkar här till sidan, raden av översatta verk är imponerande och här kan man hitta mycket att inspireras av. (Själv blir jag nyfiken på författaren Ernst Zahn. )

Idag skriver Bokmoster om Djurens rätt (ett mycket viktigt ämne), Mimmimarie har läst Timur Vermes "Han är tillbaka" och Sanna recenserar Bergtagen av Thomas Mann .

En makalös översättargärning

Via diverse irrvägar (för jag hade tänkt att skriva om något helt annat idag) hamnade jag mitt i Svenskt översättarlexikon och där läste jag om översättaren och författaren Eva Alexandersson. Vägen dit gick via novembernumret av "Magazine Littéraire"  där det på sidan 45 finns en stor annons som presenterar filmen "Violette" i regi av Martin Provost.  "Violette" är Violette Leduc- en på sin tid mycket kontroversiell författarinna- som blev mycket berömd för framför allt sin självbiografiska bok "La bâtarde" från 1964. Nu har alltså Leducs liv kommit i ny filmatiserad form och kritiken är både bra och dålig men jag är helt övertygad om att det är en sevärd film (fast hit till Sverige kommer den väl inte).

(Leduc hade ingen mindre än Simone de Beauvoir som beskyddande ängel och musa. )

Nå, så över till Eva Alexandersson och hennes översättargärning- "La Bâtarde" finns nämligen att läsa på svenska, utgiven av Bonniers förlag år 1969 och översatt (just det) av Eva Alexandersson.

Eva Alexandersson (1911-1994) har lämnat en synnerligen diger mängd av översättningar efter sig och hennes språkliga spridning är mycket imponerande. Hon översatte främst från franska och italienska men spanska, tyska och engelska fanns också med på paletten. Mycket omtalad blev hennes tacklande av den säkert synnerligen språkligt utmanande "Rosens namn" av Umberto Eco. Då skrev vi 1983.

" Under arbetet med Ecos roman läste hon de redan utkomna spanska, tyska och franska översättningarna. Den tyska utgåvan tyckte hon helt enkelt var dålig, den hoppade över alla svåra problem och var inte till mycket hjälp; den franska ansåg hon var mycket bra, om än en aning torr. Om sin egen översättning sa hon: ”Man kan aldrig lyckas helt. Det finns alltid något att slå ner på i en översättning, hur bra den än är.” (Svenskt översättarlexikon).

Eva Alexanderssons ypperliga arbete med "Rosens namn" blev både uppmärksammat och prisbelönat.

HÄR länkar jag till Eva Alexanderssons sida i Svenskt översättarlexikon. Nog är raden av översatta böcker imponerande och  lockar till både läsning och omläsning.

En fantastisk översättargärning

Ellen Wester 1873-1930. Fotot är lånat från Svenskt översättarlexikon (jag hoppas att det är OK.)

Så många översättare glöms bort eller förblir anonyma. De arbetar i det tysta, i det fördolda och ofta får de knappt ens tack för sina insatser. Jag, som läser mest så kallad översättningslitteratur, är djupt och evigt tacksam för de översättare som berikat och berikar mitt liv.

Ellen Wester är en kvinna värd att minnas och att ägna en stunds kontemplation över. Hon var en föregångskvinna- stark och drivande. Det fick man vara i början av förra seklet om man som kvinna ville skaffa sig en utbildning och försörja sig själv. Ellen Wester var autodidakt och redan som tonåring gjorde hon sin debut som översättare. (Tre språk minst behärskade hon då- ryska, tyska och franska). Något år senare kom den första översättningen från polska, ett språk hon senare kom att ägna större delen av sina översättningar åt.

Två nobelpristagares verk översatte hon till svenska (Reymonts och Sienkiewiczs) - dessutom verk av  Eliza Orzeszkowa, Józef Ignacy Kraszewski och Stefan Zeromski för att bara nämna några i den långa raden av författare som Ellen Wester spårade upp åt svenska läsare. Hon var synnerligen produktiv men det lär inte ha gått ut över kvalitén på översättningarna och Fredrik Böök gav henne ett fint eftermäle :

"Det är icke den dammiga och obestämda papperssvenska, som man tyvärr får hålla till godo med i så många översättningar; här är både saft och färg, och man kan läsa sida efter sida i den tanken att det man har framför sig är en originalförfattare av rang."

All information om Ellen Wester har jag hämtat från Svenskt översättarlexikon- sidan om henne är väl värd att studera och att imponeras av.

Tack till ännu en översättare

Här ännu en nederländsk författare- Willem Frederik Hermans- mer om honom så småningom. Jag har lyckats hitta en del nederländsk litteratur i engelsk översättning (och så snart biblioteket öppnar igen här i byn blir det svenska översättningar via fjärrlån- till dess får jag nöja mig med engelskan).

Jag har noterat att flera av de bästa nederländska böckerna har översatts till engelska av Ina Rilke- så jag blev naturligtvis nyfiken på henne.

"Born in Mozambique, East Africa, she learnt her English in Portugal, where she attended Oporto English school, complete with uniforms and cricket. 'I was raised on Pride and Prejudice and daffodils,' she said. 'Though as we never saw a daffodil, we didn't even really know what one looked like."

Ina Rilke översätter från nederländska och franska- framför allt. Att yrket är dåligt betalt är ingen nyhet- men Rilke blev så glad att för översätta författaren Cees Nooteboom att hon gärna gick ner i lön för just det uppdraget. Flerfaldigt prisbelönad som översättare är hon och HÄR är ett urval av hennes översättningar.

Sök översättaren!

Det här är nästan som att slå två flugor (Irland-Nederländerna) i en smäll. Per Holmers essäsamling "Vår man på Aran" har jag redan lagt på min önskelista och så ser jag att Holmer dessutom är en av våra främsta översättare av nederländsk/flamländsk litteratur. Jodå, sök hos t ex AdLibris på namnet och se bara vad som dyker upp. Tack vara Holmer kan vi nu läsa Pramoedya Ananta Toers romaner om Minke och det koloniala Indonesien, Anne Franks dagbok,  Hugo Claus "Sista bädden" och "En vandring i sömnen" och många fler intressanta författare och titlar. Här finns verkligen att botanisera i. Ett sextiotal titlar har Holmer översatt och HÄR kan man läsa mera (i en artikel i Norrköpings Tidningar).

Dessutom hittade jag författaren Louis Paul Boon (1912-1979- en belgisk författare som skriver på flamländska)- dessa titlar finns i svensk översättning. Louis Paul Boon lär ha varit kandidat till Nobelpriset- (och han  hann så klart dö innan det möjligen kunde bli dags).

Lilla kapellets väg 1975

Mitt lilla krig 1976

Menuett 1976

Svarta handen 1979

Det är för övrigt ont om översättningar av denne författare- inte ens på engelska finns det mycket att hämta. Synd, tycker jag.

Nio översättare svarar på frågor

Älskare av PG Woodhouse ska minnas översättaren Birgitta Hammar med stor tacksamhet (tyvärr har jag aldrig begripit mig på Woodhouse humor... men Birgitta Hammar har också översatt "Tre män i en båt" och den skulle jag inte vilja vara utan).

I BLM nummer 7 år 1953 finns en lång och intressant enkät- nio översättare tillfrågas om de problem man kan stöta på under arbetets gång. De nio är:

Sonja Bergvall
Torsten Blomkvist
Mårten Edlund
Birgitta Hammar
Nils Holmberg
Göran Salander
Einar Thermaenius
Elsa Thulin
Asta Wickman

Här några kommentarer- Sonja Bergvall säger "Lätt? Inte alls. Översättning är inte lätt. Man måste nog acceptera, att hur man än anstränger sig, och vilka "dygder" man eventuellt besitter, blir en översättning aldrig bra nog. Helt lyckas man aldrig fånga en författares stil."

Mårten Edlund talar om två viktiga regler: 1."Krångla inte till det i onödan, utan översätt som det står och gör det noggrant"- 2." Glöm aldrig det fyrdubbla ansvaret- mot författaren, mot uppdragsgivaren, mot läsaren, mot dig själv."

Göran Salander: " Att översätta är omöjligt. --- Man kan aldrig få en detaljerad uppfattning om den ström av tankar och känslor, den väv av associationer, som även de mest slitna ord i det främmande språket ger upphov till hos den som har det till modersmål."---"Översätter jag just nu författaren, eller bara språket?"

Elsa Thulin klagar över bristen på uppdaterade lexika och tycker "att det är av vital betydelse att översättare så ofta det är möjligt vistas någon tid i de länder, från vilkas språk vederbörande överflyttar verk till svenska."

Flera av översättarna i enkäten talar om svårigheterna med att översätta dialekt och slang. Några nämner klassiker som ofta har ålderdomligt språk- däri ligger naturligtvis också en utmaning när man översätter.

Som en extra upplysning- det finns ett Elsa Thulins översättarpris. Det delas ut av Sverigs författarförbund. HÄR en länk.

En otrolig översättargärning

I BLM nr 4 1953 hittar jag en artikel som fångar mitt intresse extra mycket- Herbert Friedländer skriver om Marie Franzos (som var brorsdotter till författaren Karl-Emil Franzos som jag har skrivit lite om HÄR).

Marie Franzos (1870-1941) levde och verkade i Wien och hon måste ha varit en utomordentligt språkbegåvad kvinna. På egen hand lärde hon sig först italienska och spanska- sedan också svenska och danska. Hon kom att bli en av de främsta översättarna av svensk och dansk litteratur. De allra bästa svenska (och danska) verken kunde spridas till en tyskspråkig läsekrets tack vare Marie Franzos. Bland de översatta författarna finns idel storheter som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin, Herman Bang och Ellen Key för att bara nämna några.

Marie Franzos efterlämnade också en stor brevsamling- nära 3000 brev- som finns bevarade i Nationalbibliothek i Wien. Till denna samling har många svenska författare bidragit och Herbert Friedländer gör en uppräkning. Högst upp på listan finns bland andra Alfhild Agrell och Hjalmar Bergman. Det som intresserar Friedländer mest är dock de 77 brev som skrivits av Hjalmar Söderberg som tydligen var "ökänt skrivlat" .

År 1907 skriver Söderberg " Ja, så är alltså olycksbarnet Dr Glas placerad. Låt oss nu hoppas att han säljs i 1.000.000 expl., så blir det ju alltid lite pengar. Tror Ni att jag att börja med kan motse honoraret för första upplagan utan allt för långt dröjsmål?"

Så här låter det år 1913 - boken det är fråga om är "Den allvarsamma leken":

" Ni skref till mig, att Ni inte trodde att boken "passade för Tyskland". Det tror jag visserligen inte heller att den gör, ty jag tror att hela mitt författarskap "inte passar för Tyskland".

Enligt Friedländer får man genom breven en god inblick i de svårigheter Söderberg hade att brottas med i sitt författarskap och så här sammanfattar Friedländer:

"När Hjalmar Söderbergs brev en gång utges, kommer de bland annat att visa att han långtifrån att vara "lat" åstadkom underverk av arbetsprestationer, trots familjetragedier och en tidvis så störd daglig tillvaro, att de flesta pennans män i hans situation skulla ha blivit alldeles lamslagna och improduktiva.

En tacksamhetens tanke ska vi skänka till Marie Franzos- för alla de fina översättningar hon gjort och för att hon bevarade denna skatt av brev.

Hur kommer saltet i havet?- eller 70-talet i fokus

Jag har en känsla av att 70-talet börjar komma i ropet igen- lite lagom nostalgiskt och för de som inte var med verkar en viss nyfikenhet vara väckt. Jag har läst en av två fjärrlånade tyskspråkiga (Österrike) romaner från den här tiden. Först ut var "Hur kommer saltet i havet?" av Brigitte Schwaiger. Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Brigitte Schwaiger förrän jag läste Jürgen Serkes "Frauen schreiben".

"Hur kommer saltet i havet?" blev en verklig hit, en storsäljare när den kom ut 1977. Över en halv miljon människor köpte boken och den satte Brigitte Schwaigers namn på den litterära kartan (men någon lika stor bästsäljare lyckades hon sedan inte åstadkomma).

Det här måste ha varit en kultbok på sin tid- och det är en historia som engagerar- man grips direkt av det här kvinnoödet från första sidan. Boken är skriven i jag-form och som en enda lång berättelse - men med små andningspauser (klart avskilda stycken). Helt klart har romanen mycket starkt självbiografiska drag. Försättsbladets citat anger tonen-

" Just det, alldeles riktigt! Avkoppling! Det är den djupaste meningen! Till avkoppling är de avsedda. Därför är jag också emot de så kallade intressanta kvinnorna. Kvinnor skall inte vara intressanta, de skall vara angenäma." (Arthur Schnitzler, Liebelei).

Det börjar med bröllopet- med stort B. Det som ska vara den stora lyckliga tilldragelsen... men... är det så? Från början förstår vi att här kommer det inte att bli några rosenröda moln- här finns inte några som helst sådana förutsättningar. Snart nog kommer vardagens verklighet att bidra med ännu mera gråskalor och ännu mera tristess. "Varför gifte hon sig med en typ som hon egentligen inte gillade? Varför gifte hon sig med en våning, en TV-apparat och en tvättmaskin i stället för att ta reda på vad hon egentligen ville?" Maken till tråkig tillvaro får man också leta efter- mannen utvecklar sig till att bli både kontrollerande och urtråkig- allt vet han bäst - en riktig kvinnoförtryckare är han. (Dessutom är han elak mot hunden).

"Yrke: hemmafru, står det i mitt nya pass. Snigel hade de lika gärna kunnat skriva. Snigel. Hår: färgat. Ögon: bruna. Särskilda kännetecken: inga, står det i passet. Massor. Det är bara det att man inte ser dem vid första ögonkastet. Särskilda kännetecken: slarvig, orättvis, otacksam, okunnig, orealistisk, olycklig, otillfredställd, lat, elak. Duka, duka av, diska, handla , laga mat, duka, duka av, diska."

Den här kvinnan utvecklas men det är plågsamt och svårt innan hon når sin frigörelse- för fri blir hon till slut. Jag tycker att Brigitte Schwaigers roman håller än- den är fortfarande mycket intressant att läsa och jag tycker att den i allra högsta grad är förtjänt av nya läsare. "Hur kommer saltet i havet?" finns på Bokbörsen och den går givetvis också att låna på biblioteket (även om jag misstänker att det i de flesta fallen då blir fråga om fjärrlån- men den här boken är värd lite väntan).

Översättningen är gjord av Karin Löfdahl. Här länkar jag till en intressant intervju med henne- och det kan vara värt att notera att Karin Löfdahl är den som har översatt de flesta av Herta Müllers böcker till svenska.

Tribut till en översättare: Ulla Roséen

Jag tycker att det är en alldeles utmärkt idé som Mrs C på bloggen "A ROOM OF MY OWN" - har kommit på :att biblioteken (exempelvis) sammanställer en bok/ett häfte med information om våra översättare. De är alldeles för anonyma.

Idag har jag hämtat hem ett antal mycket (som jag tror) spännande böcker från biblioteket. På bilden en av dem den bulgariske författaren Jordan Raditjkovs "Middagshetta" utgiven på Rabén & Sjögrens förlag (1976) och i översättning av Ulla Roséen. I förordet skriver hon om Raditjkov som föddes i en liten by på den bulgariska landsbygden men så småningom kom till den stora staden Sofia. Hans hjärta blev dock kvar hos människorna i hembyn och han skildrar deras liv (i myt och verklighet) i sina berättelser. "Middagshetta" består att ett urval av dessa berättelser - hämtade från flera novellsamlingar. Så citerar jag Ulla Roséen: "Ytterligare bruksanvisning för läsningen av dessa noveller torde vara överflödig. Jordan Raditjkov lyckas nämligen med konststycket att försynt få oss att se med nymornade ögon på en verklighet som kan tyckas främmande och exotisk men som i hans varsamma händer blir anbelägen och allmängiltig. Raditjkov avled år 2004.

Här länkar jag till en oerhört intressant artikel om Ulla Roséens arbete och här en länk till Kultur i öst (Bokförlaget Perenn) . Här kan ni läsa två av Jordan Raditjkovs noveller i översättning av Ulla Roséen.

"Ulla Roseen är översättare, född 1946 och bosatt i Nora. Hon var tidigare bland annat förlagsredaktör för Rabén & Sjögren under tio år men är från 1987 frilansande översättare och lektör på heltid. Ulla Roseen översätter framförallt från ryska, bulgariska, spanska och engelska. Bland författare hon översatt till svenska märks t.ex. Isabel Allende, Paul Auster, Camilo José Cela, Fjodor Dostojevskij, Seamus Heaney, Lev Tolstoj och Jeanette Winterson." (från Svenska Akademiens webbsida).

Jag kommer att uppmärksamma flera översättare här på min blogg.

Om översättningar

På bilden: Den helige Hieronymus

Länge leve alla översättare- dessa alltför ofta anonyma uttolkare av ord och tankar från främmande språk till det egna, mera välbekanta. Vad vore vi utan dessa ordkonstnärer? Jag sänder en tacksamhetens tanke idag och de flesta andra dagar med läsning på "schemat".

Idag läser jag ytterligare ett kapitel i Britt Dahlströms eminenta bok "Bara om böcker- ur litteraturens värld från Anonym till Översättare" (och- den här essäsamlingen finns fortfarande att köpa för bara några tior i internetbokhandeln). Och... ja...ni förstår säkert att jag har börjat bakifrån.

Det finns massor av språk på vår jord- cirka femtusen, läser jag. Det är verkligen en stor mängd. Givetvis behövs det då "förmedlare", mellanhänder. De allra första översättningarna gjordes av klassiska verk och översättarkårens skyddshelgon är Hieronymus (347-420). Om översättandets historia i Sverige (från medeltid och fram till 1900-tal) har Greta Hjelm skrivit- i "Gud nåde alla fattiga översättare" (Carlssons förlag, 1996). Här får man lära sig att bibelöversättningarna blev en riktlinje för språket på sin tid. År 1526 inleds det som kallas det "nyare svenska skriftspråket". På 1800-talet tog det verkligen fart med översättandet- nu började det bli populärt med "följetänger"och översättarna hade bråda dagar. Ibland när det var stormigt på havet uteblev en del leveranser- ja, då fick översättaren fylla ut handlingen. (Men man fick ta det lite försiktigt med påhitten).

Flera av 1800-talets översättare var mycket skickliga och deras arbeten har blivit odödliga. Här nämner Britt Dahlström CVA Strandbergs Byrontolkningar och CJ Backmans Dickensöversättningar. Wendela Hebbe fick försörja sig och sina barn som språklärare innan hon anställdes som journalist på Aftonbladet hos Lars Johan Hierta. Hon översatte verk av Prosper Mérimée, Bulwer Lytton och Charles Dickens. Carl August Hagberg är en annan mycket känd översättare (själv har jag stött på honom när jag försökte traggla mig igenom en del Shakespeare-dramer under studietiden).

Så citerar jag dessa tänkvärda ord från Britt Dahlström:" Översättare är betydelsefulla kulturförmedlare och det tror jag att de känner. Det är en yrkesgrupp som tycker om att tala om språk och litteratur. De reflekterar gärna över sin uppgift." Det talas om översättarens fyra dygder: " noggrannhet, känslighet, anspråkslöshet, djärvhet."

Jag tycker också att vi ska tänka lite på vad Greta Hjelm säger i "Gud nåde alla fattiga översättare": " De flesta översättare har nog upplevt, att ett fel på hundra sidor uppmärksammas mer än hundra sidor god översättning av herrar recensenter."

Jag sänder många tacksamhetens tankar till de översättare som har hjälpt mig att kunna ta del av världslitteraturens pärlor.

Bokbeställning

Jag blev så nyfiken på Giosué Carducci och hans poesi att jag kände mig tvungen att beställa (biblioteket) den enda svenska översättning jag hittade av hans dikter (och det är nog inte många för boken är bara på lite över 100 sidor). Översättningen är gjord av Aline Pipping- och henne blev jag också nyfiken på. Vem var denna dam som var så insatt i den italienska kulturen? Aline Pipping var nämligen också översättare av Dante. Jag hittade några rader på bloggen Kulturmagasinet.

"Kenny Aline Pipping var finländska - född i Tavastehus 1863 och verkar ha ägnat en stor del av sitt liv åt Dante. När hon dog i en ålder av hundra år hittade man i kvarlåtenskapen ytterligare två helt omarbetade versioner av Dante verk.
Hennes bok inehåller också illustrationer av Gustave Doré. Porträttet på Dante är emellertid målat av Sandro Botticelli "