Jag känner mig kluven till den här sortens böcker. Den engelske författaren Philip Larkin (1922-1985) såg till att mycket i hans skrivna kvarlåtenskap blev förstört och oåtkomligt för snokande blickar. Jag har full förståelse för att författare (och andra) inte vill att deras innersta tankar; privata brev och anteckningar ska läsas av kreti och pleti.
Ändå hittades en mängd brev som poeten skrivit till sin älskade- Monica Jones. Mellan december år 1946 och april år 1984 författade Larkin inte mindre än 1,421 brev och 521 vykort till Monica- det blir i allt cirka 7 500 sidor.
Monica Jones levde fram till februari 2001 - och breven hon fått från Larkin genom åren kunde hon inte med att förstöra. När hon gick bort såldes de till The Bodleian Library i Oxford . De har gåtts igenom av Anthony Thwaite och bokförlaget Faber and Faber står bakom utgivningen (2010).
Och ja, nu sitter jag här med den nära 500 sidor tjocka volymen och läser. Det är vackra och innehållsrika brev- skrivna med både sorg och glädje (och också ilska). Jag funderar samtidigt på brevskrivandets konst, en konst som håller på att dö ut med hjälp av internet och alla andra moderna tekniska hjälpmedel. Vad kommer den yngre generationen att lämna efter sig? Det kan man med all rätt fråga sig. Under tiden skäms jag lite åt mitt smygtittande men jag gläds också åt de skrivna brevens kraft och odödlighet.
Jag återkommer med flera tankar och eventuellt några citar från samlingen. Nicholas Lezard har skrivit lite om boken för the Guardian och HÄR kan man läsa.
.JPG)
2 kommentarer:
För många år sedan gick ett program i radio - kanske var det mer än ett - som hette, om jag minns rätt, Bör breven brännas? Där debatterades hur man borde förfara med avlidnas efterlämnade epistlar, särskilt brev från (och kanske också till) författare.
Några författare gör rent hus bland sina papper medan tid är. En av dem var Olle Hedberg som förstörde all sin korrespondens och mycket annat, något som Vilgot Sjöman kommenterade och beklagade i sin bok om honom - som i alla fall blev mycket bra.
Andra ser till att lägga till en klausul i sina testamenten att breven ska bevaras men inte få läsas eller citeras förrän en rundlig tid efter frånfället. Så var det med Oscar Levertin. När den samlingen väl blev öppen för granskning häromåret uppmärksammades det, fast de allra flesta som omtalas i breven sjunkit i glömska.
Amerikanskan Willa Cather motsatte sig att hennes brev skulle offentliggöras och man höll sig till det ända tills hennes siste nära släkting dog häromåret (själv dog hon 1947). Det hindrade inte forskarna från att nämna vad som stod i breven, men med omskrivningar, aldrig direkta citat. Att det inte var någon bra metod är lätt att se när nu ett brett urval av hennes brev getts ut.
En som bevarade hela sin väldiga korrespondens var George Bernhard Shaw. Den har kommit ut i många band och är väl ännu inte avslutad - där var nog mycket skrivet med en snegling mot eftervärlden.
Större delen av Lars Ardelius bibliotek har efter hans död för drygt ett år sedan hamnat i ett särskilt rum på Biskops Arnö, och alla papper (brev, manuskript, dagböcker, anteckningar osv) kom till Kungliga Biblioteket där de sorteras som bäst: ett utmärkt arrangemang.
Jag håller på med en annan omfattande brevsamling, den som Richard Hughes lämnade efter sig och som jag lovat hans barn att göra ett kommenterat urval ur (jag får se till att det snart blir klart, de börjar bli till åren). Där finns allt kvar, inklusive beställningar till vin- och tobakshandlaren, det ger en bra bild av hans dagliga vanor.
Bör breven brännas? Svaret är inte givet. Ska all elektronisk korrespondens bevaras till eftervärlden nu när skrivna epistlar blir en sällsynthet? Frågan är kanske onödig: Edward Snowden - ge honom Nobels fredspris i år - har visat att det sker helt oberoende av vad vi själva tycker om saken.
Ivo Holmqvist: Det som skrivs/sägs via elektronik kan man kanske lika gärna skrika högt ut på Gustav Adolfs torg( om man bor i Malmö). Något förenklat kanske men så känns det i alla fall. Jag gillar det gamla sättet att kommunicera men man har ingen kontroll från andra sidan graven. Bara att inse. På gott eller ont.
Jag tycker att Larkins brev är intressanta att läsa- trots en viss vånda från min sida.
Shaws korrespondens skulle jag nog inte ha tålamod att vare sig gå igenom eller läsa även om han var väldigt slagfärdig.
Skicka en kommentar