En gammal klassiker i ny tappning

Nu finns den också (sedan ett par år tillbaka) i storpocketformat. Mitt eget exemplar av "Anna Karenina" kändes gammalt och lite passé vad gäller översättningen. Jag investerade i Ulla Roséens gedigna arbete med den här ryska klassikern och nu ska jag ägna ett antal sommarkvällar åt att läsa och njuta av både handling och språk.

Om Ulla Roseen skrev jag några rader för ganska länge sedan nu - då handlade det också om den bulgariske författaren Jordan Raditjkov. Hans bok "Bortom Ural" (som kom i svensk översättning av Ulla Roseen år 1972) är jag fortfarande mycket nyfiken på.

Tolstoj och Tjetjenien

Det var brännbart stoff han skrev om, Tolstoj, när han tog itu med kortromanen Hadji-Murat (som kom ut 1912 (och alltså postumt). Det tog flera år för Tolstoj att färdigställa stoffet till berättelsen som handlar om kriget i Tjetjenien (under mitten av 1800-talet).

Jag har läst Hadji-Murat och just den här utgåvan är från 2006 och i översättning av Barbara Lönnqvist. (Lind & Co förlag).

Det är en sorglig historia från Kaukasus och inledningen är mycket vacker. Författaren går över ängar och fält mitt i sommaren- gräset är slaget och man ska just börja skära rågen. De vilda blommorna växer i sin allra största prakt och bara beskrivningen av dem är en stor njutning att läsa.

 "Svagt doftar trampörtens ljusröda luddiga blommor, grant blå lyser den unga blåklinten i solen men mot aftonen och ålerdomen bleknar den och övergår i rött."

Så går berättarens blickar till en tistelblomma som i folkmun kallas för "tataren" - han försöker bryta av den för att sätta den till den bukett han plockat men tisteln låter sig inte betvingas- och han börjar  att berätta historien om Hadji-Murat.

Det är krig och ryska trupper finns överallt i Kaukasus- man använder sina "muskler" för att slå ner alla självständighetsförsök och trots stora förluster så biter man sig fast- Hadji-Murat är en av Shamils närmaste män men nu lämnar han över sig till ryssarna- i hopp om att få sin fängslade familj frigiven.

Boken om Hadji-Murat är framför allt en nyttig historielektion och den visar med all önskvärd tydlighet att det inte alltid går att slå ner uppror med arméer och våld. Den ryske tsaren under den här tiden var Nikolaj I och i ett av kapitlen i boken får man läsa en mycket elak och säkert väldigt träffande beskrivning av honom.(Just det kapitlet vågade man inte ta med i 1912 års utgåva). Tsaren porträtteras som grym och liderlig och i stället för att döma ut dödsstraff utverkar han gatlopp. "Döms till 12 gatlopp mellan tusen man" Nikolaj. "Han njöt av att känna sig obevekligt grym och samtidigt tänka att han inte utdömde dödsstraff."

Tsar Nikolaj I vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot: knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön", vilket alltså inte var någon benådning

 Om Nikolaj I:s regeringstid skriver historikern Pogodin: "Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt." Han efterträddes av sin son Alexander. (Källa: Wikipedia)

Boken är försedd med ett alldeles utmärkt efterord som visar på parallellerna med modern tid. Jag kan också konstatera att Tolstojs berättarkonst verkligen är närmast oslagbar.

En totalt bortglömd bok av en totalt bortglömd författare

Floden Oka foto: Алексей Белобородов

Två romaner har jag redan läst av den ryske författaren Michail Osorgin och nu har det blivit en till- inhandlad på ett antikvariat för hans böcker är svåra att hitta idag. De exemplar som ännu finns väl fördolda i bibliotekens magasin är få och slitna.

"Terroristerna" kom ut på Tidens förlag år 1935 och den är översatt av Ester och Josef Riwkin (det är för övrigt detta par som har översatt samtliga de böcker av Osorgin som finns på svenska).

Michail Osorgin (1878-1942) (som jag har skrivit en del om här på bloggen tidigare) var väl förtrogen med uppror och omstörtande verksamhet. Han deltog aktivt i 1905 års revolution och han blev förvisad till Italien. År 1916 återvände han till hemlandet men år 1922 kom nästa förvisning- först till Kazan och sedan slutligen följde deportationen till Tyskland. Osorgin dog i exil (då i Frankrike).

"Terroristerna" handlar om tiden runt år 1905 och en grupp revolutionärer som aktivt försöker att störta den rådande ordningen. Romanen har två delar och den första beskriver framför allt hur en ung kvinna från överklassen dras med i kampen mot tsaren och hans styrande ordning. Det är tidvis otäckt för här skyr man inga medel. Bomber används flitigt och även självmordsbombare. Många helt oskyldiga får sätta livet till. Här ställs ochranan mot revolutionärerna- här finns agenter och dubbelagenter- ingen kan klaga på spänningshalten i den här berättelsen. En intressant person i det rika galleriet är popen, fader Jakob, som dyker upp på de mest oväntade platser och som iakttar i tysthet (och så antecknar han flitigt i sina skrivböcker). "Ett historievittne" , beskrivs han som.

Andra delen har titeln "Flykten" och vi får följa den unga Natasha som nu har tillfångatagits (hon är dömd till livstid) och hennes tid bland likasinnade i ett av Moskvas fängelser. Hon lyckas fly - och hur hon planerar och slutligen också genomför sin flykt är verkligen en nagelbitare.

Osorgin (och översättarna) har ett så vackert språk och naturen är ständigt närvarande (trots bomber och fängelseceller). Floden Oka skymtar fram på många platser och ger en alldeles speciell stämning åt den ödesmättade handlingen.

"Nu var hon endast ett sandkorn i oändligheten, utan klara önskningar och världsliga band. Hon hade varken något förflutet eller något kommande, och nuet var endast hästens tramp och tidlösheten. Runt omkring henne voro miljarder sandkorn, oräknade, utan medvetande men likväl levande. Allt detta förflyttades och stod stilla, levde och fanns inte till. Det var omöjligt att fatta eller förklara det, lika omöjligt som att betvivla det."

Från de mörka alléerna till Arsenjevs liv

Den värsta hettan har förhoppningsvis börjat lägga sig och jag kan krypa fram ur skuggan igen- det har nästan varit för varmt att läsa och juli blev avgjort ingen bra månad för böcker. Sommargästerna börjar troppa av och biblioteket har plötsligt fått ett synligt lager av lockande litteratur. Hem kom jag med en riktig önskebok- Ivan Bunins Arsenjevs liv som kommit ut på Akvilon förlag i år. Den längtar jag att sätta ögonen i och jag blir än mera inspirerad efter att ha läst Sten Wistrands recension. Den länkar jag till här.

I livets ström

En ung Ilja Ehrenburg (1891-1967)


Det är titeln på Ilja Ehrenburgs memoarer (första delen av två). (Tidens förlag, 1962). Ilja Ehrenburg föddes under det stora svältåret 1891 i Kiev.


"1891- det är ett årtal som ryssarna länge kommer att minnas, och franska vinodlare med. I Ryssland härjade hungersnöden det året: tjugonio guvernement var drabbade av missväxt. Leo Tolstoj, Tjechov, Korolenko sökte bispringa de nödställda, satte igång penninginsamlingar, ordnande utspisning i hungrande byar; allt sådant var bara en droppe i havet, och år nittioett kom under långa tider att heta "svältens år". Samma år tjänade franska vinodlare massor med pengar: torkan dödar sädesfälten med höjer vindruvornas kvalitet."---

Ehrenburg var ett besvärligt (och bortskämt) barn- föräldrarna hade det gott ställt men sonen visade tidigt ett "svårt lynne".  Jag läser och konstaterar att jag inte tycker att memoarförfattaren verkar överdrivet sympatisk och senare i livet blev han en sådan som klarade livhanken genom att vända kappan efter vinden (och lite till). Men- hans minnen är intressanta att ta del av och språket är ofta mycket målande.

Familjen flyttade från Kiev till Moskva och så här skriver Ehrenburg:

"Allting har förändrats, men kanske mest av allt Moskva. När jag tänker tillbaka på min barndoms gator, har jag en känsla av att ha sett dem på bio.----

Telefonen höll sitt intåg: den fanns bara i förmögna hem och på stora firmors kontor, det var komplicerat att ringa- man stod och vevade på ett handtag och måste sedan ringa av. Också elektriciteten kom, men jag fortsatte länge att leva i det svarta snöfallet från osande fotogenlampor. Kaklet glänste på holländska ugnar. Man eldade duktigt. Mellan dubbelfönstren, täckta av frostens abstrakta måleri, låg gråa lager av vadd; ibland placerades där små bägare med pappersrosor. Om somrarna surrade flugorna. De målade golven blänkte. Tystnaden stördes understundom av det gälla skallet av små hundar- spetsar och de numera utdöda mopsarna var på modet. På byråerna stod porslinskineser och nickade tills man blev yr i huvudet. I emaljerade muggar med tsarens vapen lyste gaffrerade rosor. Till teet serverades sylt, och därav fanns mångahanda slag: krusbär, ryska jordgubbar, nypon, paradisäpplen, svarta vinbär."

Moskva år 1920

Ehrenburg kom att bli mycket aktiv inom bolsjevismen och för det tillfångatogs han och blev svårt misshandlad i fängelset. Han släpptes ut efter ett halvår och valde då att ta sig till Paris. Året var 1908 och en annan känd person som befann sig i Paris just då var Vladimir Uljanow (Lenin). Ehrenburg blev bjuden till Lenins lägenhet och i memoarerna kan man läsa om det mötet. Paris var en smältdegel under förra seklets första årtionden och här samlades en mängd kultur- (och politiska) personligheter. Ehrenburg träffade många av dem.

Andra delen av Ehrenburgs memoarer heter "Minnen" och där kan man läsa om hans liv i revolutionsårens Ryssland bland annat. Översättningen är gjord av Vladimir Semitjov.

Yaroslavl- en stad vid Volga

Jaroslavl, stad i Ivanovos industriområde, R.S.F.S.R., vid övre Volga, 250 km. n.n.ö. om Moskva; 114,277 inv. (1926). J. har ett fördelaktigt läge vid Volga (betydande hamn) och järnvägen Moskva-Arkangelsk. Centrum för textilindustri (särsk. bomull), läder-och kemisk industri, tobaksfabriker; fabriker för elektriska maskiner. J. har breda gator och bulevarder, flera muséer, talrika vackra kyrkor och ett av Rysslands äldsta kloster (1100-talet), bibl. och pedagogiskt inst. sedan 1924. Jaroslavl är den äldsta staden vid Volga, grundad år 1025 av Jaroslav. Under revolutionen 1918 förstördes dess vackraste delar.--- (från Svensk uppslagsbok, 1937).

Idag har staden cirka 600 000 invånare och de äldre stadsdelarna är numera utnämnda till världsarv. Under 1600-talet var Yaroslavl den näst största staden i Ryssland.

Ett gammalt vykort från Yaroslavl.




Mikhail Kuzmin

Två stora ryska poeter kom från Yaroslavl : Nikolaj Nekrasov (1821-1878) och Mikhail Kuzmin (1872-1936).

In the feathergrass steppe
Sources lie buried,
The thirsty sun knows
Life isn't raspberries

In barren haymeadows
A child tarries,
Walnut crosier
Outstretched, gold-eyed,
The bracing treasure,
Slender, streams.
(Från dikten "Artesian Well" av Mikhail Kuzmin),



Kuzmin var också musiker men det var poesien som han kom att ägna mestadelen av sitt författarliv åt.  Debuten kom år 1906 (Alexandrinska sånger) men det som gjorde Kuzmin extra känd var hans roman Krylja (på svenska "vingar") ;den första ryska romanen med ett homosexuellt tema. "Wings" finns i engelsk översättning - utgiven av Hesperus förlag. Det är en kort roman på bara drygt 100 sidor- säkert läsvärd.

Anna Lavrinenko är en ung rysk författarinna (född i Yaroslavl år 1984). In 2006 she was the Debut Prize finalist with her first published long story “Eight Hours to Sunrise” which also won the special prize of Trud Daily and has been made into a screenplay. Her stories have been published by the leading literary magazines.

Tver

 "Kalinin, före 1932 Tver, stad i Centrala industriområdet, R.S.F.S.R.; 106,337 inv. (1926). K. ligger vid järnvägen Moskva-Leningrad, 150 km. n.v. om Moskva, kring Tvertsas och Tmakas inflöde i Volga, som är segelbar hit för ångare. Staden har betydande textilindustri, waggon-, metall- och läderfabriker. Katedral från 1693; slottet från 1300-talet, är nu museum. K. är en av mellersta Rysslands äldsta städer (grundad 1182) och var till 1929 huvudstad i guvernementet Tver."

Hämtat från Svensk Uppslagsbok (1937). Idag (sedan 1990) heter staden återigen Tver och nu bor här ungefär 400 000 människor. Under tre månader år 1941 ockuperades dåvarande Kalinin av den tyska hären och staden förstördes.

Nog ligger Tver mycket vackert och det mesta har naturligtvis återuppbyggts. (Fotot är lånat).

Den ryske författaren Michail Saltykov-Sjtjedrin föddes i närheten av Tver (i byn Spas-Ugol - året var 1826). Detta var under livegenskapens tid : "In my childhood and teenage years I witnessed serfdom at its worst. It saturated all strata of social life, not just the landlords and the enslaved masses, degrading all classes, privileged or otherwise, with its atmosphere of a total lack of rights, when fraud and trickery were the order of the day, and there was an all-pervading fear of being crushed and destroyed at any moment". (Michail Saltykov).

År 1870 publicerades Saltykovs roman (en satir) "Historien om en stad" och den finns i ny utgåva (Bokförlaget Tranan 2005). Jag har inte läst boken ännu men det har jag för avsikt att göra. Per-Arne Bodin recenserade "Historien om en stad" i Svenska Dagbladet i november år 2005. Här ett utdrag:

"Romanen skildrar livet i staden på ett groteskt sätt. En av ståthållarna visar sig vara en mekanisk docka som bara upprepar: "det här tolererar jag inte" och som dessutom har en dubbelgångare. En annan försöker med polisiära medel införa senapen. I ett avsnitt gör ståthållaren sin eriksgata till en dynghög i utkanten av staden, i ett annat så funderar han på att grunda en akademi men bygger i stället en arrestlokal."

På mitt läsbord just nu har jag en annan roman av Saltykov: Familjen Golovljov - (från 1876) och utgiven av Norsteds & Söners förlag 1933. Översättningen är gjord av Gunnar Gunnarsson. Jag har fjärrlånat boken från Malmö Stadsbibliotek och den är väl läst och mycket sliten (den faller nästan sönder och borde lagas- men det där med att binda om böcker är väl omodernt numera.) Det finns en notering att den bundits om 1965 så nog har den blivit flitigt lånad en gång i  tiden.

Jag tackar Ivo Holmqvist för detta fina boktips.

Jag har för avsikt att fortsätta min läsfåtöljsresa längs floden Volga.

När lindarna blommade i Kiev

Så har jag den äntligen i min hand- första delen av Konstantin Paustovskijs självbiografiska "Berättelse om livet"- Ungdomsår. Den svenska översättningen är från år 1963 (Karin de Laval) och förordet är skrivet av Artur Lundkvist.

Nog är det synd att en sådan här bok ska förpassas in i ett biblioteksmagasin- och ännu mera synd är det att den inte längre finns att få annat än på antikvariat. Jag läser och jag låter mig föras tillbaka till ett tidigt 1900-tal och till staden vid Dnjeprs strand- Kiev. Här tillbringade Konstantin Paustovskij sina första år- ända fram till dess att fadern miste sitt arbete- då tvingades den unge Konstantin bort för att bli omhändertagen av sin morbror i Brjansk.

Jag läser om resor till Krim och till Brjansk, om mormor som hade en sådan vacker trädgård med skära oleandrar och om farmor, en ilsken turkisk dam som kedjerökte starka cigaretter, om moster Nadja med konstnärsdrömmar- hon som dog så tragiskt. Jag läser om skolan och alla kufiska lärare och om ett land där det har börjat mullra och där man kan ana att revolutionen är på väg.

Så han kan måla och berätta Paustovskij! Så levande och så vackert men samtidigt också sorgligt och ibland grått- men aldrig någonsin färglöst.

"Aldrig förut hade jag sett så gamla lindar. På natten försvann deras kronor uppe i himlen. När det blåste flög stjärnorna som eldflugor mellan grenarna. På dagen var det mörkt under lindarna, men högt uppe kvittrade fåglarnas brokiga skara, i den friska grönskan. De slogs, visslade till varandra och flaxade från en gren till en annan.
- Vänta lite, sade morbror Kolja. Snart blommar alla de här lindarna, och då....."

Och så blommade lidarna- näktergalen sjöng och om natten doftade blommorna extra starkt- Paustovskij tycker att doften fyller natten ändå upp till stjärnorna som strålar över Kiev.

Man skrev år 1904- sommaren fortskred. I lindarna kvittrade fåglarna och solen sken genom lövverket. Så kom budet: Tjechov är död. "Jag hade redan läst Tjechov och älskade honom mycket. Medan jag gick tänkte jag på att sådana människor som han aldrig borde dö."

Konstantin plockar ängsblommor tillsammans med sina vänner och lämnar dem till Volodja som ska fara till begravningen i Moskva. Moster Marusja hade skurit av några jasminkvistar till buketten.

Månen gick ner och stjärnorna tändes.

En liten behändig (och mycket läsvärd) bok

Porträttet föreställer den ryske författaren Sergej Aksakov (1791-1859)

. När jag var på biblioteket under veckan som gick traskade jag (som vanligt) in i magasinet som sedan  drygt ett år tillbaka är öppet. Lite förstrött började jag leta i bokstavsordning bland skönlitteraturen och så drogs blicken till en liten vacker bok - "En familjekrönika" av Sergej Aksakov. Det låter ryskt, tänkte jag och nappade genast till mig mitt fynd. (Jag är inte alltför hemma i rysk litteratur, det erkänner jag mycket villigt- men man kan väl lära sig mera).

Sergej Aksakov var god vän med Gogol och han skrev kanske inte med glödande penna men väl med vacker natur och goda minnen i åtanke- han berättade om "den gamla goda tiden."

Aksakov kom från öster om Volga- det  som kallas för basjkirernas och tatarernas land- han växte upp på familjegodset och han skildrar ofta naturen i sin hembygd. "En familjekrönika" handlar (som namnet anger) om släkt och familj- och boken är till stor del självbiografisk. Mest handlar det om farfar Stepan, han som inte nöjer sig med att bo kvar i Simbirsktrakten- det är alldeles för trångt där och för många släktingar som bråkar om allt möjligt. Farfar skaffar sig land i Ufa-provinsen i stället och så börjar berättelsen som följer livet på gården med alla bekymmer och glädjeämnen. Det är ett underbart porträtt av en mycket speciell man. Inte alltid så lätt att tas med men ärlig och rättvis på sitt eget sätt. Den här lilla boken ger en god inblick i livet som det måste ha tett sig en gång för länge sedan (hos det övre skiktet av befolkningen). Aksakov är en mycket duktig berättare och jag skulle mycket gärna vilja läsa mera av honom.

När jag letade efter bilder av Ufa hittade jag den här som föreställer ett teatersällskap (från 1934). Det är ett gammalt och slitet foto (lånat från Wikipedia) och jag undrar så över dess historia... om bilder kunde tala (på mer än ett sätt).

"En familjekrönika" är utgiven av Tidens förlag (Tidens klassiker) och det exemplar jag har i min hand är från 1991. Översättningen är gjord av Manja Benkow Förordet har Nils Åke Nilsson skrivit.

Här en länk till de ryska klassiker som getts ut av Tiden.

Från bibliotekets magasin

Jag var på jakt efter ryska klassiker och tittade in i bibliotekets magasin. Det blev en god skörd och nu har jag Ivan Gontjarovs "Oblomov" på mitt läsbord. Det är en mindre tegelsten på över 500 sidor så det kommer väl att ta sin tid att läsa den.

Ivan Gontjarov (1812-1891) visste jag inte mycket om men Oblomov är hans stora mästerverk, så mycket har jag förstått. "Gontjarovs roman blir till en skildring av Ryssland på gränsen mellan livegenskapen och en ny tid, mellan försoffning och utveckling. Men genom Oblomov kan moderna läsare betrakta också sin egen tids likgiltighet och slappa välbefinnande med skärpt sinne."

Oblomov kom ut år 1859 och då hade livegenskapen ännu inte avskaffats i Ryssland (det skedde år 1861  och som "tack" blev tsar Alexander II sprängd i bitar tjugo år senare. ) Oblomov är en så kallad antihjälte och han lever sitt liv iklädd morgonrock. Soffan är favoritplatsen (och där befinner han sig oftast i horisontalläge). Enligt vad jag har läst var Gontjarovs eget liv inte helt olikt Oblomovs i vissa delar.

Ryska författare, Fotot är taget omkring 1860. Överst till vänster en ung och stilig Tolstoj och sittande längst till vänster Gontjarov- bredvid honom Ivan Turgenev.

"Min" utgåva av Oblomov är översatt av Hjalmar Dahl (reviderad av Lars Erik Blomqvist). Wahlström & Widstrand förlag (1980).

Tankar om Taganrog

Tsar Alexander I:s palats i Taganrog

Marie Himmelsfärdskatedralen i Taganrog- kyrkan där Anton Tjechov döptes år 1860

"Jag är i Taganrog.... Staden gör samma intryck som Herculaneum eller Pompeji... Alla husen är tillplattade, väggarna har inte rappats på långliga tider, taken har inte målats om, fönsterluckorna är stängda. Bortom Politsejskaja tar gyttjan vid, gyttjan som torkar och blir klibbig och pösig... Jag har kunnat konstatera hur smutsigt Taganrog är, hur tomt och slött och okunnigt och trist. Här finns inte en skylt utan stavfel. Gatorna ligger öde: dagdrivare som är tillfreds bara de har magarna fulla, sprätthökar i långrock och mössa... Lättjan är lika allmänt utbredd som förmågan att hålla till godo med några kopek och en oviss framtid... Särskilt motbjudande är dessa ständigt tillbommade fönsterluckor."  Taganrogs store son (Anton Tjechov) hade inga behagliga minnen av sitt barndomshem.

I ett brev till en bekant i S:t Petersburg fortsätter Tjechov att gissla sin hemstad så här:

"Här är allting till den grad asiatiskt att jag inte tror mina ögon. Sextiotusen invånare ägnar sig uteslutande åt att äta och dricka och fortplanta sig, andra intressen har man inga.---- Inte en tidning, inte en bok. Här finns varken patrioter eller affärsmän eller poeter, inte så mycket som en anständig bagare."


Taganrog (Ryssland) ligger vid den nordöstra stranden av Azovska sjön - idag har Taganrog nära  300 000 invånare och ser förmodligen helt annorlunda ut.

(Om Tjechov och hans liv kan man läsa i otaliga biografier- jag hittade den som Henri Troyat har skrivit och det är därifrån jag har hämtat Tjechov-citaten).

Två ryska litterära storheter: Anton Tjechov och Leo Tolstoj (fotot taget i början av förra seklet).

Anton Tjechov hör till de stora klassiska författarna i rysk litteratur och behöver ingen som helst introduktion av mig. Hans teaterpjäser sätts upp kontinuerligt över hela jordklotet. Hans noveller finns  i mångas bokhyllor. (Även i mina). Under den gångna helgen har jag läst "Stäppen" - en poetisk resa genom ett förgånget Ryssland-  allt skådat genom en liten pojkes ögon. "Det eviga moder Ryssland" stiger fram på sidorna (som recensenten sa.)

"Ryssen älskar att minnas, men han älskar inte att leva" (sid 70).I "Stäppen" berättas många historier under resans gång, men det som sätter de djupaste spåren hos mig är naturbeskrivningarna.

"Så åker man en timme och ett par... Man möter ett ensamt kummel eller en stenkvinna, som ställts där Gud vet när och av vem, ljudlöst glider en nattfågel över stäppen... Och så småningom vaknar inom en minnet av stäpplegender, berättelser som man hört av resande, den gamla barnsköterskans sagor, som hon fört med sig från sitt hem på stäppen, och vad man själv hunnit se och fatta av allt detta. Och i stäppgräsets sus, i de ensamma gestalterna och stenkumlen, i den blekgröna himlen, i månljuset, i nattfågelns flykt- i allt vad man ser och hör tycker man sig förnimma skönhetens seger, jubel, ungdom, blomstrande kraft och lidelsefull livslust."

Konstantin Paustovskij och "Telegrammet"

Konstantin Paustovskij (1892-1968)

Jag började morgonen med att leta fram 1947 års samlade All världens berättare (jag har dem i inbundet skick)- där, på sidan 822, (oktobernumret) finns novellen "Telegrammet" av den ryske författaren Konstantin Paustovskij.

Jo, han kan skriva. "Telegrammet" är en vacker, sorglig och mycket tänkvärd berättelse om en åldrig mor och hennes dotter. Katarina Petrovna bor i ett "museum"- hennes hem är fyllt av minnen från förr och det står under distriktsmuséets beskydd, får man veta. Katarina är gammal och starren har fördunklat hennes syn- hon trevar sig fram och hennes dagar tycks henne numera oändliga. En gång var hon en vacker ung kvinna och hon bodde i Paris - där hade hon sett Victor Hugos kista föras genom avenyerna.

Enda barnet, dottern Nastja bor långt borta i Leningrad. Hon har "inte tid" och det dröjer mycket länge mellan hennes besök i hemmet. Nastja dövar sitt dåliga samvete med att skicka sin mor pengar.
" --- Katarina Petrovna satt där helt förtumlad med pengarna i handen, och dessa pengar var henne tunga som vikter av järn. Så tog hon glasögonen på sig och läste de få orden på postanvisningen. Orden var alltid precis desamma: så mycket att göra, så tiden varken räckte till att resa eller ens skriva ett ordentligt brev."

Nastja är fullt upptagen med att arbeta som sekreterare i Konstnärsförbundet- hon hjälper till med att anordna konstutställningar och har bråda dagar. Så kommer ett brev- från hennes mor, Katarina: "Hjärtebarnet mitt- denna vinter överlever jag inte. Kom hem, om så också bara på en dag.---"
Men- dottern har- som vanligt- inte tid.

Den här novellen är så gripande och skriven med så mycken psykologisk insikt- ämnet är klassiskt och oändligt sorgligt.

"De begravde Katarina Petrovna följande dag. Det hade frusit på och ett lätt snöfall hade börjat. Dagen vitnade, himlen var torr och ljus fast grå som om urtvättad lärft varit spänd över huvudet. Långt bort på andra sidan floden var det gråblått och det kom en skarp, frisk snölukt därifrån, framlockad ur videbarken av den första köldknäppen." Översättning: Asta Wickman

Bokförlaget Akvilon har gett ut en samling av Paustovskijs noveller ganska nyligen :
Noveller (1924-1966, sv. övers. 2012). Bokförlaget Akvilon.

Mera ryskt

Min far hyste ett stort intresse för Ryssland och rysk litteratur. Under många år samlade han på sig böcker av och om ryska författare. Nu har jag plockat fram den här novellsamlingen från hyllan:

Ryska noveller (Almqvist & Wiksell/Gebers Förlag AB 1960). Översättning och urval är gjorda av Hans Björkegren och Victor Bohm. Bo Mossberg har illustrerat.

Här kan man hitta noveller av kända och okända (åtminstone för mig) författare. Nyfiken blir jag speciellt på Konstantin Paustovskij  "Med sin fylliga realism och sina varmt lyriska naturskildringar för den traditionen vidare från Tolstoj och Tjechov men vittnar också om intryck från Hamsun." (citat:Wikipedia).

Flera av de "kända" finns representerade: Tjechov, Bunin och Pasternak för att nämna några av dem.

Noveller brukar vara en bra inkörsport till andra och större verk.  Vi får väl se.

De svarta klassikerna

 Jag har en rad svarta Penguin- klassiker i min hylla- klassiker som jag inte har läst ännu och som det är dags att ta itu med. I morse drogs min blick till "Red Cavalry and Other Stories" av Isaac Babel.

(Det finns en del svenska översättningar av Isaac Babels verk men de har några år på nacken ).

Isaac Babel fick ett mycket tragiskt slut (som så många andra författare under Stalins terror-regim.)

På fotot ovan Stalins dödsdom över Babel.

Så här berättar Isaac Babels dotter:

"...his trial took place on January 26, 1940, in one of Lavrenti Beria's private chambers. It lasted about twenty minutes. The sentence had been prepared in advance and without ambiguity: death by firing squad, to be carried out immediately. Babel had been convicted of 'active participation in an anti-Soviet Trotskyite organization,' and of 'being a member of a terrorist conspiracy, as well as spying for the French and Austrian governments.' Babel's last recorded words in the proceedings were, 'I am innocent. I have never been a spy. I never allowed any action against the Soviet Union. I accused myself falsely. I was forced to make false accusations against myself and others... I am asking for only one thing -- let me finish my work.' He was shot the next day and his body was thrown into a communal grave All of this horrific information was revealed in the early 1990s."

Ivan Bunin och de mörka alléerna

Titeln är passande (fast jag läser den engelska versionen "Dark Avenues"). Det är mörker som råder i de här berättelserna- svart mörker, sorg och vemod faller i tunga droppar över läsaren. Mina tankar går till Hjalmar Söderbergs citat från "Gertrud": Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet. 

Så här börjar titelnovellen:" In the cold, foul weather of autumn, on one of Tula's highways flooded by rains and indented with many black ruts, up to a long hut with a government posting station in one wing, and private living quarters where one could rest or spend the night, have dinner or ask for the samovar in the other, there drove a tarantass, bespattered with mud and with its top half-raised, pulled by three quite ordinary horses with their tails tied up out of the slush."

Novellerna i den här samlingen har kommit till mellan 1937 och 1949 och de är skrivna i exil. Kärlek, lust och ond bråd död handlar många av dem om men det som verkligen fångar in mig som läsare är naturskildringarna. Bunin skriver en mycket poetisk prosa. Min absoluta favorit bland de många berättelserna har titeln "A Late Hour" och den handlar om kärlek som aldrig dör- en man reser på minnets vägar och ser tillbaka på sin ungdoms stora kärlek. Han går på de bekanta gatorna och samtidigt följs han av de där dagarna från förr- den lyckliga tiden då hans hjärta var fyllt av kärlek och naturen färgades i så många nyanser.

"When I looked to the left , I saw a path, overgrown with dry grasses, disappering under more apple trees, and beyond them, peeping out low from behind some other garden, a solitary green star, glimmering impassively, and at the same time expectantly, and soundlessly saying something. But both the yard and the star I saw only in glimpses- there was one thing in the World: the delicate twilight and the radiant twinkling in the twilight of your eyes."

En annan novell av ett helt annat slag är  "Iron Coat". En man tillbringar bröllopsnatten med sin unga brud- men- hon vill inte älska med honom och ber att slippa för hon har svurit att förbli orörd. Mannen lyssnar inte på henne utan "kräver sin rätt". Det hela slutar i tragedi och det visar sig att flickan lovat bort sig till en björn (Iron Coat). Det hela skulle kunna vara dumt och fånigt men i stället blir det mystiskt, mytiskt, sorgligt och vackert.

"A Cold Autumn" handlar om de där dagarna under sommaren år 1914- då världen stod still för att sedan aldrig bli sig lik igen. En pojke säger farväl till sin far som beger sig till fronten. Faderns sista ord till sonen " You live, be happy in the world, and then come to me...."- novellens slutord: "I have lived, have been happy, and now I shall soon be coming.".

Kärlek, lust och sorg. Så sammanfattar jag boken- och- jag konstaterar att jag tycker mycket om Bunins sätt att skriva.

Exilens Nobelpristagare

Douglas Smith har skrivit om den ryska aristokratin och dess öde under och efter den ryska revolutionen. I kapitlet med rubriken "Exodus" läser jag om den ryske författaren och sedermera Nobelpristagaren Ivan Bunin.

I juni 1918 hade Bunin och hans fru Vera kommit till Odessa från Moskva. Där hyrde de en lägenhet och de kunde ett tag leva som om ingenting hade hänt- men mindre än ett år senare intogs Odessa av den Röda Armén och Bunins vänner bönade och bad att han skulle fly medan ännu var tid. (Bunin tillhörde aristokratin). Bunin vägrade och stannade kvar- på gatorna fladdrade baneren med texter som "Död åt bourgeoisien". Bunin sa så här: " Bolshevism is a revolution, all right, the very same revolution which forever gladdens those who do not have a present, who have a past that is always 'cursed' and a future that is always 'bright'.... Seven lean cows will devour seven fat ones- but they themselves will not become fat."

Samtidigt kritiserade Bunin monarkisterna och alla som ville ha den gamla ordningen tillbaka. Han vägrade att ansluta sig till de Vita. Den sjunde februari 1920 tvingades Ivan Bunin att ge upp och han lämnade hemlandet för att gå i exil. "This is the last time I will see the Russian shore.---- Behind us- horror and hopelessness."

Bunin tillsammans med ett antal författarkolleger. Bunin är nummer två från höger (sittande).
(Maxim Gorky längst till vänster på främsta raden).

 Ivan Bunin (1870-1953)

Ivan Bunin slog sig ner i Paris och år 1933 tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ... för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen. Bunin kom inte själv till utdelningsceremonin men sa så här (bland annat) i sitt tal:

 "For the first time since the founding of the Nobel Prize you have awarded it to an exile. Who am I in truth? An exile enjoying the hospitality of France, to whom I likewise owe an eternal debt of gratitude. But, gentlemen of the Academy, let me say that irrespective of my person and my work your choice in itself is a gesture of great beauty. It is necessary that there should be centers of absolute independence in the world. No doubt, all differences of opinion, of philosophical and religious creeds, are represented around this table. But we are united by one truth, the freedom of thought and conscience; to this freedom we owe civilization. For us writers, especially, freedom is a dogma and an axiom. Your choice, gentlemen of the Academy, has proved once more that in Sweden the love of liberty is truly a national cult."

Vackra ord och viktiga ord.

I dagarna har förlaget Akvilon gett ut Arsenjevs liv av Ivan Bunin och tidigare har man också gett ut novellsamlingen "Mörka alléer" av samme författare.

Jag har den engelska översättningen "Dark Avenues" och den känner jag att jag borde läsa. Snarast.

Här en länk till Hermia på bloggen Hermia Says som har skrivit om Mörka alléer.

Tolstoys okända

Leo Tolstoy - foto från 1860-talet

Each narrow cell in which we dwell
Is a foul and dark latrine,
And the fetid breath of living Death
Chokes up each grated screen,
And all, but Lust, is turned to dust
In Humanity's machine.

(Från The Ballad of Reading Gaol (1898) av Oscar Wilde)

Leo Tolstoys sista roman (Resurrection i engelsk översättning) kom ut år 1900 (och hade dessförinnan publicerats i följetongsform, året innan). Jag har läst den engelska översättningen från 2009 (Anthony Briggs). Det var ingen lustbetonad läsning precis. Ämnet är svart och mycket sorgligt. Det handlar mycket om fängelser och förhållanden i fängelser. Det handlar också om en olycklig mans försök att frälsa sig själv och att försöka göra det onda han gjort ogjort.

Jag konstaterar att detta inte kommer att bli min favorit bland Tolstoys böcker men jag skulle för den skull inte vilja ha boken oläst. Den är en stark partsinlaga mot de vidriga förhållanden som rådde i Ryssland under den här tiden- och inte bara i fängelserna.

Dmitri Nekhlyudov tillhör adelsskiktet och han äger både jord och hus på skilda platser. Som ung vistades han hos ett par mostrar och där träffade han och förförde en ung tjänsteflicka, Katyusha. Hon blir med barn och han lämnar henne i sticket. Så småningom länkar ödet deras vägar samman igen- då ska Dmitri vara jurymedlem i en rättegång där hon står åtalad för mord. Det visar sig att Katyusha hamnat i samhällets absoluta bottenskikt och att hon blivit prostituerad. Dmitri grips av en våldsam ånger för vad han gjort och han viger sitt liv åt att försöka hjälpa både Katyusha och andra samhällets olycksbarn.

Tolstoy arbetade i hela tio år på "Resurrection" och han skrev färdigt under starkt inre tvång för han behövde pengar. Romanen såldes för 12 000 rubel och varenda kopek gick sedan till Dukoborzerna, en förföljd religiös sekt.

De (dukoborzerna) håller strängt på alla människors jämlikhet och "bugar sig för gudomen i människan". I likhet med kväkarna förkastar de all yttring av våld, såsom krig, kroppsstraff och så vidare, och utmärker sig för arbetsamhet, enkelhet i seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla.--------
  Lev Tolstoj och en av hans söner lade sig ut för de förföljda dukoborzerna och lyckades slutligen bereda möjlighet för dem att utvandra, och vid förra sekelskiftet utvandrade i runt tal 10 000 från Kaukasien till Kanada (sedan en del gjort ett misslyckat försök att slå sig ned på Cypern), där de upprättade blomstrande kolonier. Hundra år senare beräknas deras antal till omkring 20 000.
(Källa: Wikipedia)

"Resurrection" skrevs under en olycklig tid i Tolstoys liv och jag tycker att det präglar hela berättelsen- det är svart och dystert. Boken fick mycket blandad kritik när den kom ut och det var ömsom vin, ömsom vatten (mest vatten). Om man läser den som partsinlaga (och det är kanske så den ska läsas) måste den dock ha varit ett mycket viktigt dokument på sin tid. Det var en tid då snaran hade dragits åt extra hårt i Ryssland - Alexander III var ingen framstegsvänlig och "mild" tsar precis och sonen Nikolaus gick helt i hans fotspår. Man kan känna mullret från den kommande revolutionen på sidorna.

Översättaren, Anthony Briggs har skrivit ett förnämligt förord och han jämför "Resurrection" med "The Ballad of Reading Gaol" - samma patos och ämnet är det samma, det också. Briggs översättning har för övrigt fått otaliga lovord.

Tolstojs sista stora roman

 "Uppståndelse" är den svenska titeln och den är inte alldeles lätt att få tag på i bokform (tyvärr).   Betydligt enklare är det då att beställa en av de många engelska översättningarna (det kommer en till under 2014). Jag är helt övertygad om att "Uppståndelse" är förtjänt av en ny svensk utgåva för det var en bok som på sin tid sålde bättre än t ex Anna Karenina.

Originalutgåvan av "Uppståndelse" daterar sig till 1899 och den bevisar (enligt många som läst den) att Tolstoy sannerligen inte blev sämre med åren. Jag har redan tryckt på "send-knappen" och ser fram emot att läsa den här romanen som ska vara mycket svart i tonen.

Tolstoy blev 82 år gammal- han dog på flykt undan sin familj och ett olyckligt äktenskap. Resan blev svår för den åldrige författaren och i Astapovo tog den slut- Tolstoy hade drabbats av en svår förkylning som gick över till att bli lunginflammation. Det klarade inte den gamla kroppen av och så gick en av vår världs allra största författare ur tiden.

Från Sevastopols belägring av Leo Tolstoj

"Entimmesboken" står det på omslaget och nog är det så. Novellen består av cirka 50 sidor och det går rätt snabbt att läsa. Man gör dock klokt i att stanna upp då och då och reflektera för det här är sannerligen en stridsskrift - dock inte med de skrikiga orden och de stora åthävorna- Leo Tolstoj är en skicklig författare och han vet vad han vill säga och han gör det på ett mycket minnesvärt sätt.

Det hela tar sin början i Sevastopol i maj år 1855 och då har belägringen varat i drygt ett halvt år.

"Det hade redan förflutit sex månader sedan den första granaten susade iväg från Sevastopols bastioner och rev upp marken i fiendens ställningar, och sedan dess hade tusentals bomber, granater och kulor oavbrutet flugit från bastionerna mot löpgravarna och från löpgravarna, och dödsängeln hade oavbrutet svävat över dem."

Redan här i inledningen har Tostoj funnit sitt recept på att lösa konflikter- och det är ett mycket gott sådant. Varje armé ska successivt ta bort en soldat  tills bara enda soldat återstår för vardera sidan- "låt då dessa två soldater slåss" - så kan man göra upp allt på detta smidiga sätt.

"Antingen är krig en galenskap eller så är människan, om hon begår denna galenskap, ingalunda en förnuftig varelse, vilket vi av någon anledning tagit för vana att tro." (sid. 4)

Så berättar Tolstoj om några officerare och deras värld- deras upplevelser både i själva staden och sedan i löpgravarna. Jag tänker lite på romanen "På västfronten intet nytt" av Remarque när jag läser.

Här är till exempel furst Galtsin som irriteras över att soldaterna överger löpgravarna (för att de sårats)

"Vart är du på väg och varför? röt han (Galtsin) strängt åt honom.
Men då han kommit ända in på soldaten, märkte han att dennes högra ärm hängde tom, och att den var blodig upp över armbågen.
- Sårad, ers välborenhet.
- Av vad?
- Här någonstans, antagligen av en kula, sade soldaten och pekade på armen."  (s.22)

Bomber faller, männen dör som flugor och det hela beskrivs som det inferno det måste ha varit.

Tolstoj tillägnar sin berättelse det som han håller högst av allt nämligen sanningen. I den här novellen finns inga hjältar och heller inga bovar- det som etsar sig fast är krigets absoluta dumhet och absoluta lidande.

Michail Osorgins gröna värld

Fotot på den blommande kronärtskockan har jag lånat från Wikipedia. (Obs. de små sniglarna!)

" En gång, då jag var trött av stad, fann jag en liten skogstomt i en trakt med obebyggd mark och träsk. De första frön jag sådde lade grunden till en trädgård, min trädgård, där jag känner varje grässtrå. Jag förnimmer ingen ägarinstinkt, bara stolthet i att kunna delta i naturens skapande.

De dagar jag tillbragt med att gräva i jorden, plantera och så, ha vunnits åt livet. Jag har varken blivit botaniker eller lantbrukare- sådana människor äro alltför lärda eller alltför praktiska. Min vänskap med den gröna världen har tillåtit mig att se det, som stadsbor varken se eller ana. Jag försöker inte omvända dem till min tro men ägnar dem ändå mina iakttagelser."

Jag har läst Michail Osorgins (1878-1942) vackra lovsång över ett liv med natur och trädgård " Den gröna världen" som kom i svensk översättning år 1940. De böcker som finns av Osorgin på svenska är samtliga översatta av Josef och Ester Riwkin- och jag känner stor tacksamhet mot dem. Tråkigt är det förstås att se att Osorgins böcker är så gott som helt bortglömda idag.

Osorgin framlevde sina sista år i Frankrike och den stuga med skogstomt som han skriver om i "Den gröna världen" fanns i Sainte-Geneviève-des-Bois i de södra förorterna till Paris. Osorgin ger liv åt både växter och djur- och speciellt fäster jag mig vid hans lovsång till kronärskockan- här de sista raderna :

"Att förstå kronärtskockan är att älska den, men det är endast möjligt efter dess död. Det blottade hjärtat kan inte leva, det ger sig hän en gång och för alltid. Däri ligger dess stora företräde. Människans däremot går ur hand i hand, så väl stoppat och lappat, att mottagaren inte ens märker det, och om han gör det opponerar han sig inte- han handlar på samma sätt.

Denna sträva enstöring, oförmögen till förräderi och fladdrande lättsinne, bevarar sin skatt under många skikt och taggar. Poeterna går förbi den och besjunga rosen, liljekonvaljen och andra obetydliga, allmänt erkända blommor. Det är därför att poeterna äro känsliga och känslosamma men inte lyhörda, de gissa men fördjupa sig inte, de kanske känna igen en ananas men kunna inte skilja på kål och kålrabbi."

Osorgin kryddar sina iakttagelser i naturens värld med egna funderingar och tankar- om världen, människan och omgivningen. Ibland är han pessimistisk men det vackra och det ursprungliga som omger honom får honom ändå att anta en djupt medmänsklig och om inte hoppfull så dock stoisk ton.

" Världen skapades för ganska länge sedan. Boktryckarkonsten har inte heller uppfunnits i går, till och med parlamentet är ålderstiget. Men människans tanke visar ingen elasticitet, och erfarenheten lär henne absolut ingenting. Det är inte heller säkert att sanningen ligger mitt emellan de båda polerna. Bara ett är visst. Stora Björnen kommer ännu länge att klia sig, uttråkad av jordbornas suckar."

Om vintern skriver han så här: "Och varifrån kommer rimfrosten? Det är vintern som skakar fram vita stjärnor ur sina pälsärmar".

Djuren får ofta namn i Osorgins berättelser- trevligt var det att läsa om de tre igelkottarna Aljosja (den elaka), Vadia (melankolikern)  och Adelaide (den mera älskliga) som alla har sina egna personligheter och som Osorgin räddar undan en granne som tycker att igelkottskött är "extra läckert". (Adelaide visar sig senare vara en han men får behålla sitt namn ändå).

"Den gröna världen" är en så värdefull bok, fylld av tankar och framför allt kärlek till naturen, en natur som är värd all respekt och all aktning. Så lägger jag boken ifrån mig- en stor läsupplevelse rikare. Jag önskar verkligen att flera natur- och bokälskare fick möjlighet att fara på resa i Osorgins värld.