tisdag 30 april 2013

Der Müßiggänger (Dagdrivaren) av Yusuf Atılgan

Foto: Paul Keller

Yusuf Atılgan anses vara en av den moderna turkiska romanens pionjärer. Nu har jag (äntligen) läst hans "Aylak Adam"(från 1959) som nu finns i tysk översättning. Det tog ett litet tag att komma in i romanen men efter cirka 50 sidor lossnade allt och så var jag fast.

En man (han kallas bara för C.) vandrar ensam genom Istanbul på jakt efter kvinnan med stor "K"- en kvinna som han är helt säker på ska finnas där någon stans, det gäller bara att hitta henne. Under tiden betraktar han människorna och staden och han analyserar och funderar. Hans syn på människorna är inte positiv och hans kommentarer är fyllda av svart humor- "C" är definitivt inte en älskare av denna världen.

Biografer och barer och gator passerar genom hans tillvaro, som är, om inte inrutad så dock begränsad och det är C själv som sätter ramarna. Romanen tar läsaren genom fyra årstider (det är så den är indelad) och varje årstid har en brännpunkt. C träffar först Güler- en ung kvinna med vackra blåa ögon som han spanat in under sina ensamma promenader- kanske är hon den rätta? Så berättar Güler om sina drömmar som är "en lägenhet med tre rum och kök och två barn". Därmed är hennes saga hos C all för vardagsrutiner är det värsta han vet. Någon "matkassebärare" tänker han inte bli omvandlad till.

"Und dann? Meine Damen und Herren, verpassen Sie diese Gelegenheit nicht! Kommen Sie herein, schauen Sie her. Ein Drama in drei Akten. Erster Akt: Die Berge sind ganz flach. Zweiter Akt: Überall Hügel! Dritter Akt: Die Ebene ist versunken. So viel für heute, meine Herren. Guten Abend. Wir hoffen, Sie morgen wieder hier begrüssen zu dürfen."

Raskt vidare till nästa dam, Ayse, (som är något äldre och mera erfaren). Det blir en het och intensiv sommar. Allt kunde ha fungerat så bra men C, som ständigt söker tvåsamheten kan inte leva i den.  Han kommer evigt att bli den "förlorade vandraren" på jakt efter något som inte finns.

Orsaken till att C är som han är kommer fram gradvis genom samtal och dagboksanteckningar- det blir till en sorglig och ändå intressant psykologisk studie som löper parallellt med den yttre handlingen i romanen.

Jag är så glad att jag hittade den här boken - en verkligt stor läsupplevelse- och jag önskar verkligen(som vanligt) att den blir översatt till svenska. 

Till sist: ett exempel på den svarta humorn som genomsyrar boken.

"En av de saker som han inte förstod hos människorna var deras vana att alltid läsa tidningar. Varför var det tvunget att känna detta behov att bli deprimerad varje morgon?--- I den här staden köptes tusentals tidningar- se till exempel på den här gamle mannen- blir han glad över att läsa: I STADSDELEN FATIH HAR TVÅ HUS BRUNNIT NER och kan han sedan förnöjt säga "Gudskelov har jag inget hus där"? EN MAN HAR DÖDAT SIN FRU. "Jaha, ja. Vem vet vad för sorts slampa hon var" UPPROR I KINA". " Låt dem bara slå ihjäl varandra, allihop." (min egen lite knackiga översättning)

Der Müssiggänger har getts ut av Unionsverlag (Türkische Bibliothek) och översättningen är gjord av Antje Bauer. Det finns ett lärorikt efterord och dessutom berättas det om både omslaget och översättaren. En stor eloge för det!!





måndag 29 april 2013

Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod


Orden i rubriken tillskrivs den grekiske filosofen Herakleitos och så tänkte jag när jag läste Stefan Zweigs novell "Journey into the Past" som har getts ut i översättning av flera engelskspråkiga förlag.

Det handlar om den ambitiöse men fattige Ludwig som får anställning (och bostad) hos en äldre och sjuklig "councillor". Från att från början starkt ha ogillat arrangemanget med att vara inneboende kommer Ludwig snart att trivas- mest för att hans arbetsgivare har en ung, attraktiv och mycket omtänksam hustru. Kärlek och passion uppstår men det hela kan inte fullbordas för Ludwig sänds iväg till Mexico på ett viktigt uppdrag. Så kommer kriget (första världskriget) emellan och de älskande skiljs åt- under nära tio år. Under tiden har Ludwig gift sig och skaffat familj i sitt nya hemland men nu reser han tillbaks till Tyskland för han längtar efter sin första stora kärlek. Frågan är - går den att återfå?

Kärlek är skör och passion ännu skörare och flyktigare. Människor förändras- åren sätter sina spår och ungdom flyr snabbt sin kos. "Journey into the Past" är en mycket vacker och sorglig berättelse om hur tider förändras och vi med dem.

Just den här novellen var länge "försvunnen"- Zweig skrev och filade på den under många år. Först år 1976 kom den ut på originalspråket. Tack vare framför allt Pushkin Press kan nu nya läsare glädjas åt denna berättarkonst.

söndag 28 april 2013

Hale Asaf- ett konstnärsöde


Jag sjönk in i den här omslagsbilden- en tavla av den turkiska konstnärinnan Hale Asaf (1905-1938).
Hon räknas in i en grupp som kallade sig "Föreningen för oavhängiga konstnärer och bildhuggare"- de eftersträvade en helt ny uttrycksstil, inspirerad av de tyska expressionisterna.

Hale Asaf

Hale kom mycket ung till Paris och bosatte sig där för att utveckla sitt konstnärskap. Hon var sjuklig och drabbades av cancer som tog hennes liv alldeles för tidigt. Hennes arv åt eftervärlden är alla de vackra tavlorna med starka färger och så rena i formen.

Självporträtt av konstnären.

lördag 27 april 2013

William Blake på svenska


Boklördag (som jag läser till morgonkaffet) listar som vanligt DN:s kritikers favoritlista bland nyutkomna böcker. På nummer 9 hamnar denna vecka Carl-Johan Malmbergs "Stjärnan i foten" - en bok som handlar om den store William Blake.

Den kommer jag definitivt att investera i- för det är en bok man vill ha i de egna hyllorna.


Blake var inte bara poet- han var också konstnär. Nog skulle jag vilja äga en av hans böcker med egna illustrationer... vackrare än så här blir det knappast.

 "Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens."  William Blake

The Man Booker International Prize for Fiction 2013



Tio finalister har valts ut och den 22 maj får vi veta vem som vunnit den här äran.

Det "internationella" Man Booker-priset delas bara ut vartannat år. Här är de tio :

U R Ananthamurthy- och hans bok "Samskara:rit för en död man" finns i svensk översättning. (Ordfront förlag)

Aharon Appelfeld- även han har fått några böcker översatta till svenska: Undrens tid (Atlantis förlag) och Kaveldunets land.

Lydia Davis-  Novellsamlingen "Samarbete med en fluga" kan man läsa på svenska (kom ut här 2012) (Sekwa förlag)

Intizar Husain- denne pakistanske författare (f.1925) skriver på urdu och kanske kan det förklara bristen på översättningar- men fem av hans sju novellsamlingar och en av hans fem romaner finns i alla fall på engelska. Romanen "Basti" har ganska nyligen givits ut av NYRB- förlag.

Peter Stamm- Peter Stamm känner flera svenska läsare till och det ska de tacka förlaget Thorén & Lindskog för. Stamms roman "Sju år" kom nyligen ut i svensk översättning och det kommer mera snart - något att se fram emot!

Yan Lianke- svensk översättning kommer snart av hans "Drömmar om byn Ding" (Det är Atlantis förlag som ger ut)

Marilynne Robinson -"Gilead" har getts ut i svensk översättning av Bazar förlag

Marie NDiaye -Hennes "Tre starka kvinnor" (t ex) finns att få i Månpocket

Vladimir Sorokin -Hans roman "Snöstormen" har nyligen kommit ut på Norstedts förlag

"Immigrant writer Novakovich records his journeys to find his roots, some to his native Croatia, some no farther than Cleveland, where he searches for the grave of his grandmother, who refused to return to Croatia with the rest of her family. This moving collection reflects the joys and the difficulties in returning to a homeland left behind."


Josip Novakovich - en kroatisk författare som är bosatt i USA. Jag har inte kunnat se att han blivit översatt till svenska (ännu).

Tio mycket intressanta författare och jag undrar just vem som ska få utmärkelsen.

fredag 26 april 2013

En bortglömd ryss


Staden Perm - en vacker (lånad) vinterbild. Perm ligger cirka 140 mil från Moskva och alldeles vid foten av Uralbergen. (Om man åker med den transsibiriska järnvägen får man kanske stanna till här en stund.)

Jag har bläddrat igenom en nätupplaga av tidskriften Biblioteksbladet (från 1940) och hittade då ett par författare som jag blev nyfiken på. En av dem var ryske Michail Osorgin (född i Perm) som har översatts till svenska (och faktiskt finns hela fem av hans böcker att hitta på vårt språk). De flesta av dem är översatta av Ester och Josef Riwkin.

Osorgin (1878-1942) deltog i revolutionen år 1905, arresterades och förvisades efter ett tag till Italien. Så återvände han till Ryssland igen år 1916 men blev igen förvisad år 1921- denna gång till Kazan och år 1922 blev han slutligen deporterad till Tyskland. Frankrike kom att bli hans slutdestination och han skaffade sig en stuga i Sainte-Geneviève-des-Bois som ligger alldeles i närheten av Paris.

"Lev nära naturen", blev hans motto och hans bok "Den gröna världen" (1940, Tidens förlag) handlar om det lugna lantliga livet med trädgård och blommor som lisa för själen. (Den boken vill jag mycket gärna läsa).


"Den tysta gatan"(från 1930) ska annars vara hans mest kända bok och den finns även översatt till engelska. De första raderna lyder: "I en liten avkrok av det oändliga världsalltet, någonstans inom vårt solsystem, här på jordklotet, i Ryssland, i Moskva, i ett hörnhus vid den lilla gatan Sivtsev Vrasjok satt den lärde ornitologen Ivan Aleksandrovitj i en länstol i sitt arbetsrum".

Jag tror att det är dags för fjärrlån.....

I svensk översättning finns:

Den tysta gatan (1932)
Terroristerna (1935)
Den långa färden (1936)
Frimuraren (1938)
Den gröna världen (1940)

I Bonniers Litterära Magasin (årgång 1936) kan man läsa lite om Osorgin .

Heinrich Kühn


Ett utsökt vackert kvinnoporträtt - en lek med skuggor och toner.

Heinrich Kühn (1866-1944) var en av fotograferingskonstens stora pionjärer. Han räknas som Österrikare (men han var född i Dresden) och han tillhörde den grupp som kallade sig för pictorialister.

Kühn experimenterade med olika tekniker och olika preparat- han var en föregångare vad gäller att få fram helt nya toner och färgskiftningar. Hans foton inspirerades av den impressionistiska stilen.

Här kan man se flera exempel på Kühns skicklighet bakom kameran (och i mörkrummet).

torsdag 25 april 2013

Madame de Prie- historien om en kvinnas fall


Jeanne-Agnès Berthelot de Pléneuf (madame de Prie 1698-1727)

I novellen "Twilight" eller som den heter på originalspråket "Geschichte eines Untergangs" skriver Stefan Zweig om ett verkligt människoöde - och ett sorgligt sådant. Madame de Prie var ung och vacker och populär bland de högsta kretsarna i dåtidens Paris. Så populär att hon blev älskarinna till herigen av Bourbon.

Det ligger alltid en fara i att leva i närheten av makten- det är så lätt att få sina vingar brända och så skedde för madame de Prie också. Det hände över en natt och så var hon plötsligt persona non grata. Iväg skickades hon därför i expressfart till sitt slott i Courbepine. Det var rena Sibirien för den här damen och hon leddes och vantrivdes.

Stefan Zweig går in under huden på den här unga kvinnan och lever med i hennes våndor, ensamhet och isolering. Det är ett fascinerande psykologiskt porträtt av en ytlig, utsvävande men ändå så utsatt människa. Slutet kan naturligtvis inte bli lyckligt och det är bitvis plågsamt att läsa- men ack vad han kan skriva, Zweig. Allt blir så levande, allt blir så klart och ingenting är nytt under solen. Så tänker i alla fall jag när jag lägger den här boken åt sidan- en mycket fin läsupplevelse rikare.

"Geschichte eines Untergangs" har blivit till film The Fall of the Marquise de Prie (1996) (i huvudrollen Charlotte Rampling).

Nog måste berättelsen om madame de Prie ha översatts till svenska.

Mot döden av Arthur Schnitzler


Fast jag har läst på engelska.... den svenska översättningen är nära 100 år gammal och om den inte finns i Project Gutenberg (jag har inte kollat) kan den nog vara svår att få tag på. Så fick jag anlita Pushkin Press igen (boken är dock ett begagnat exemplar som en gång befunnit sig på ett bibliotek i Oxfordshire). "Dying"(originalutgåvan från 1895) är bara 120 sidor lång och det är Anthea Bell som står för översättningen.

Felix och Marie är älskande och de lever tillsammans. När vi kommer in i handlingen har Felix precis fått veta att han lider av en obotlig sjukdom (som jag förmodar är TBC) och att han bara har ett år kvar att leva. Maries första reaktion blir fönekelse och förtvivlan- hon vill inte heller leva längre utan önskar att dö tillsammans med Felix "jag vill dö med dig".

Så följer ett rastlöst flackande från plats till plats- allt för att försöka glömma och bota sjukdomen som dock fortskrider obönhörligt. Läsaren träder in i både den sjukes värld och vårdarens- det är otroligt skickligt berättat av Schnitzler (som ju var läkare till professionen också). Den sjuke vill leva och kämpar emot med alla medel - vårdaren blir allt mera trött och sliten och får enorma skuldkänslor över att vara frisk och att ibland önska att "allt ska ta slut". Felix, som från början slagit ifrån sig när Marie yttrat sin önskan om att dö tillsammans med honom blir undan för undan allt mera besatt av just den tanken- spiralen snurrar allt snabbare och boken får ett kusligt thrillerartat anslag- nästan lite i stil med Edgar Allan Poe. Man vet inte hur det hela ska sluta förrän på absolut sista sidan.

Schnitzler var bara lite över 30 år gammal när han skrev boken, som jag tycker är ett litet mästerverk.

Jag länkar till "Salongen" som har flera inlägg om Schnitzlers författarskap och även en översättning från en roman av honom. (Therese). Nu väntar jag med spänning på att det ska komma nya utgåvor på svenska av Schnitzlers verk och under tiden letar jag vidare i magasin och antikvariat.





onsdag 24 april 2013

Jag fortsätter att läsa Stefan Zweig





Just nu har jag de här novellsamlingarna att se fram emot. Pushkin Press ska verkligen ha en eloge för att de gett ut och ger ut så mycket av Zweig. Man kan säkerligen hitta de här novellerna i svensk översättning också- men förmodligen får man bege sig till antikvariat och biblioteksmagasin (om man nu inte föredrar att läsa på originalspråket så klart).

Det handlar om Anna Maria Lenngren



Lyrikvännens nr 3 för i år ägnas till större delen åt Anna Maria Lenngren. Som bonus får man också -som prenumerant- en liten bok om Dagens dikt ,som firat 75-årsjubileum.



Fru von Grossen häftigt ringer,
Ropar på pigorna, på sin dräng,
Säger till honom: »Ack, kära Springer,
Laga att kusken,
Den drumliga slusken,
Skyndar i fullt fläng,
Att allt är i ordning, att ingenting felar,
Flätade manar och blanka selar,
Att det blir förspändt och han kör fram!»
Nu kommer vagnen med yr och dam:
Frun tar hastigt på sig kappan,
Störtar sig utföre trappan
I sitt åkdon, anfådd och brå -
Piskan smäller,
Resan nu gäller
In uti staden att handla ... hvad då?
Jo, godt folk ... en docka trå.

Anna Maria Lenngrens "Engelska vagnen". Just den dikten skriver Eva Ström om i det här numret av Lyrikvännen.

Så mycket att läsa i denna fullspäckade tidskrift.... nästa nummer som kommer redan i juni ska ha "Fåglar" som tema. (Då hoppas jag på några utdrag ur Bengt Anderbergs poesi!)

Ayfer Tunç och en saga om en man vid namn Aziz Bey



Ayfer Tunç (f. 1964) är en turkisk författarinna som har en rad romaner och novellsamlingar bakom sig (och mer kommer säkert)- många av dem har översatts till andra språk och berättelsen om Aziz Bey finns att läsa på svenska "Sagan om herr Aziz" (Storge förlag, 2010).

"Life is a short adventure between two great lonelinesses called birth and death. " Så säger Ayfer Tunç på sin hemsida (som jag länkar till HÄR).

Jag tillbringade en del av gårdagen i sällskap med den olycklige Aziz Bey, mannen som aldrig kunde bli tillfreds med vad livet bjöd honom. Det är en fängslande historia som författarinnan väver kring ett människoöde som är präglat av rastlöst sökande och sorg. Vad är vi människor om inte produkten av de val vi gör (och inte gör)?

"He went through the streets that resemble no others, where blood-shedding rage and maddening indifference, stone-hard pain and hysterical joy, tragic births and ridiculous deaths, venomous hatred and feeble love, cats and dogs, the crooked and the straight, white and black live together as brothers and sisters of the same parents but tear each other to pieces nevertheless; streets that are too complicated to be understood by those of the respectable life facade, and that resemble a brief summary of the enigma called life. He went, he turned round and came back. His relatively short life was quickly spent on a speck of earth populated by those who fed on one another. Without knowing all this who could know who was right and who was wrong?"


Till vänster på detta lånade foto en turkisk tambur. Den spelas oftast med stråke.

Aziz Bey växer upp som enda barnet till två föräldrar som inte älskar varandra. Fadern är en hård man som är missnöjd med tillvaron (och det låter han hustrun få betala för). Aziz har alla möjligheter att få en god utbildning och ett bra arbete men han sumpar alla sina chanser- utom en. Han lär sig att spela tambur- och det gör han med bravur. En stormande förälskelse i Maryam leder honom på verkliga villovägar - han hamnar i Beirut dit han far utan att berätta något för föräldrarna. När han så småningom återvänder har modern dött av oro och fadern vägrar att öppna hemmets dörrar för den förlorade sonen. Så följer ett mycket irrande liv i Istanbul där just tamburen kommer att bli den enda försörjningsmöjligheten- men Aziz Bey vill bara spela sorgliga sånger- och det kommer att bli till ett problem.

Berättelsen om Aziz Bey är berättelsen om en man som står vid sidan av det brusande livet, han är en ensam själ och kan inte ta till sig de gåvor han faktiskt har fått och får. Han förblir vid sitt lidande och sitt missnöje ända in i det sista. Ändå lär man sig att känna för honom under den här vackra sagans gång.

"The locals of those streets miss Aziz Bay- whose secret sorrow they did not sense for years- swaggering down the street in his threadbare stage costume with purple satin collar and cuffs, carrying his tambur in its faded black case. The street was orphaned."

Jag tyckte så mycket om den här novellen och det finns flera noveller i boken som också förtjänar idel beröm. (Ayfer Tunç skriver gärna om ensamma och enstöriga personer). Nu önskar jag bara att det kommer flera översättningar av denna synnerligen intressanta författarinna!

tisdag 23 april 2013

Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur

foto: Vittoria della Mente

Snart blir han 25 000 euros rikare- den irländske författaren John Banville. Han har nämligen tilldelats Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur.

Ett prestigefyllt pris som har ganska många år på nacken. (Väl över 50). Det delas ut varje år till en europeisk författare (som utmärkt sig särskilt) och en förutsättning är att hans/hennes verk ska ha översatts till tyska språket.

HÄR är  hela långa listan på pristagare. (Många intressanta och stora namn i den). År 2011 fick svenske P O Enquist priset.



måndag 22 april 2013

Istros Books (och Storge förlag också)



Ayfer Tunç, är en turkisk författarinna som jag har blivit väldigt nyfiken på. Hennes novellsamling "The Aziz Bey Incident and other stories" finns i engelsk översättning (och faktiskt finns det en svensk översättning också- "Sagan om herr Aziz" utgiven på Storge förlag .) "Storge är ett oberoende förlag, grundat 2008. Förlaget satsar på turkisk litteratur i dess breda urval.
Förlaget kommer också att ge ut svenska böcker som vi tycker är bra. "



Fast nu var det mest Istros Books det skulle handla om. Istros Books är ett engelskt förlag som specialiserar sig på litteratur från Balkan (främst) och man ger ut i två serier: Best Balkan books och Books from the Edge- i den senare serien hamnar och här citerar jag: " Books from the Edge are from those countries which lie partly outside the Balkans and partly in: the fruitful borderland of ‘the Edge’. This year’s titles come from Croatia and – for the first time– from Turkey. We are planning to present both books and their authors at the London Book Fair 2013, where Turkey will be the country of focus, and Croatia will have a national stand for the first time!"

Visst verkar det intressant?

Jag kommer att hålla ögonen både på svenska Storge förlag och på Istros i England. Mycket spännande med dessa utgivningar.




Fox Talbot och Daguerre


Om dem kan man läsa i boken "Capturing the Light" av Roger Watson och Helen Rappaport. Det handlar alltså om fotograferingskonstens historia.

Det var en kapplöpning, förstår jag, mellan engelske Fox Talbot (1800-1877) och franske Daguerre (1787-1851).


Den här bilden av ett fönster från Lacock Abbey år 1835 är framkallad från världens äldsta negativ. Bakom "kameran" stod Henry Fox Talbot.


Det första fotografiet som med en person på motivet. Boulevard du Temple i Paris. Fotot taget av Louis Daguerre (1838).

Både Talbot och Daguerre kom att få mycket stor betydelse för fotografiets utveckling. Jag ser fram emot att så småningom läsa om deras "kapplöpning" i "Capturing the Light".

En historia om integritet


Warwick Deeping (1877-1950) var en engelsk författare som började sin karriär som läkare men som så småningom övergick till att skriva (mestadels) romaner på heltid. Han producerade ett antal bestsellers och var omåttligt populär i sitt hemland under många år. Alla var inte lika förtjusta i hans alster och George Orwell (till exempel) avskydde hans "melodramatiska skisser".

Detta till trots sålde böckerna och framför allt då "Sorrell and Son" som filmats två gånger och som senast år 1984 blev till en TV-serie (Yorkshire Television). (Sorrell and Son har översatts till svenska (Sorrell och hans son)- men det är gamla översättningar- från 1920-och 1930-talen).

Jag har läst Sorrell and Son och jag förstår mycket väl att den blivit och fortsätter att vara populär. Vem kan inte undgå att tycka mycket om kapten Sorrell som kommer hem från kriget (första världskriget) för att finna att hustrun tröttnat på honom och att han nu står ensam i världen med sin lille son. Sorrell får börja från grunden och ta enklast möjliga jobb- utstå försakelser och förakt och bli mycket illa behandlad. Ett enda hjälper honom att uthärda- kärleken till sonen, Christopher.

Sorrell är en man med stor integritet och han låter sig inte köpas av någon- vare sig för pengar eller för något annat. Jag tycker att Deeping har gjort framför allt ett fint porträtt av mellankrigstidens England- det är det som är den stora behållningen av boken. Att den gör sig som TV-serie är jag helt övertygad om (jag har tyvärr inte sett 1984 års version). All litteratur kan inte vara i Nobelprisklass (det skulle vara urtråkigt för övrigt...) och ja, visserligen är det kanske romantiskt i överkant både här och där i Deepings berättelse men den lämnar ändå spår hos läsaren- det vill jag nog lova. Jag citerar bokens baksida:

"Warwick Deeping's novel is the story of loyalty, dedication and passion, reflecting the author's intense belief in the indomitability of the human spirit."





söndag 21 april 2013

"I write of love and death. What other subjects are there?"

Arthur Schnitzler 1870-1931

Det yttrandet tillskrivs den store (och nog ser han också imposant ut?) österrikiske författaren Arthur Schnitzler. 

Schnitzler föddes och dog i Wien och utbildade sig först till läkare- ganska snart kom dock författandet att uppta all hans tid och han skrev såväl drama som romaner och noveller. Han hör hemma i den så kallade dekadenta skolan.

Just nu är jag på gång att läsa hans kortroman (eller långa novell) "Sterben" som även finns i engelsk översättning (och Schnitzler kan man också läsa på svenska- det finns många verk att välja bland).

Schnitzlers böcker hörde till dem som brändes på bokbålen i Tyskland år 1933.

lördag 20 april 2013

Översättning på gång


Jo Jung Rae är en mycket känd koreansk författare  och nu kommer äntligen hans stora epos om hemlandet och dess historia (den moderna) ut i engelsk översättning. "Taebaek Mountain Range" kom ut ffg under 1980-talet och det finns redan översättningar till franska, japanska och kinesiska.

Boken handlar om Korea och "hur det gick med allt" efter det att den japanska ockupationen var över efter det andra världskriget. Här kan man läsa lite mer och från Wikipedia kan man hämta följande:


"Jo Jung-Rae has devoted his entire life to literature. His writings attain an excellence that marks him as a world-class author. His popular multi-volume novels Taebaek Mountain Range and Arirang, which have become modern classics since their publication in the 1980s, are considered the epitome of his talent. With the publication of Han River in 2002, Jo completed his trilogy of works on Korean modern history. Sales reached a record-breaking number in Korea-- over 10,000,000 copies."


På kartan visas (i rött) den mäktiga bergskedjan Taebakbergen- som sträcker sig hela 50 mil längs Koreas östra del. Höjden uppgår oftast till 1000 meter.


Seoraksan- den högsta punkten (1 708 m)  på Taekakbergen. Foto: Juliana Ng

fredag 19 april 2013

Caesarion av Tommy Wieringa


Caesarion hette han, sonen som Cleopatra fick med Julius Caesar (det antas i alla fall att Julius Caesar var fadern). Caesarions liv blev kort och Julius Caesar fick han inte se mycket till. Moderns öde är välbekant.

Tommy Wieringa har lånat Caesarions namn för att berätta om en annan ung man som tvingas göra en invecklad resa genom livet. Det här är romanen om en vådlig och mångbottnad färd genom tre världsdelar och ett stort antal länder.

Ludwig (som ibland kallar sig för Caesarion) föds i Alexandria i Egypten- hans mor Marthe är från Holland och hans far är österrikare (namnet är Schultz). Det dröjer inte länge förrän fadern försvinner ut i periferin för att aldrig mera återkomma- och så måste Marthe försöka klara försörjningen på egen hand. Det blir först en flytt hem till en syster i hemlandet - en parentes- för den slutliga destinationen blir den lilla staden Alburgh (som säkert ska vara det verkliga Aldeburgh) i East Anglia. (Suffolk). Marthe köper ett hus som ligger på en klippa alldeles invid Nordsjön- varje år rasar en bit av klippan ner i havet och huset är ständigt hotat.

"What a house means. The walls around a cavity. It means inside, it protects you against the outside."

Ludwigs liv är ensamt och han är starkt knuten till sin mor. När han fyllt 15 år får han via en klasskamrat reda på att Marthe som ung medverkat i ett antal pornografiska filmer- hans värld slås omkull. Tillvaron blir som ett gungfly och inte blir det bättre när Marthe åter igen ger sig av- nu till Los Angeles (där hon kommer att återta sin gamla karriär i filmbranschen). Ludwig följer efter snart nog (nu har han utbildat sig till pianist).

Så följer en hetsig och svår tillvaro där Ludwig hela tiden söker fylla det tomrum som framför allt modern, Marthe, har lämnat. Från land till land går resorna- USA, Österrike, Holland, Tjeckoslovakien och också till Panamas djungler (här får berättelsen en definitiv "touch" av Joseph Conrads "Mörkrets hjärta".)

Tråkigt har man sannerligen inte när man läser den här boken- så många nyanser, så många lager och så många stenar som vänds. Wieringa har skildrat ett mycket annorlunda liv och allt slutar också i en slags försoning. "Caesarion" blir på sätt och vis Caesar- i vart fall över sitt eget liv. Det är gott så.

"Caesarion" kom ut i Nederländerna år 2009 och den blev översatt till engelska något år senare. Nu föreligger den i pocketutgåva via Portobello Books. Översättningen är gjord av Sam Garrett. Jag hoppas så klart att det kommer en svensk översättning så småningom. Det är den här boken värd.



När stormfloden slog till


Foto: Christian Nyholm-Olsen

Året var 1911. Platsen var Lögstör, en liten stad på nordvästra Jylland. Här lever man fortfarande med ständiga översvämningshot och senast 2005 var gatorna åter vattenfyllda. Lögstör är en av Danmarks mest utsatta städer vad gäller stormfloder.

Den där dagen år 1911 var min morfar ute med sin kamera och så tog han bilden som jag tycker är väl värd att återge. I bakgrunden kan man se huset (med skylt) där morfar hade sin ateljé. Mittemot -där en kvinna står och funderar på om hon ska våga sig ut på gatan (Jernbanegade)- fanns båtbyggare Carl Poulsens verkstad. Lögstör sjöd av liv på den här tiden med många små affärsrörelser.



Lögstör är mycket vackert beläget alldeles intill Limfjorden och med närhet till det dramatiska Vesterhavet (Nordsjön).

Løgstør - Limfjordsmuseet2.JPG    Lånat foto av Limfjordsmuséet i Lögstör.

torsdag 18 april 2013

Der P.O.W. och en liten bit av historien om Gruppe 47



Det är torsdag och alltså dags för något tyskinspirerat. Vad kan då passa bättre än ytterligare ett kort nedslag i Helmut Böttigers bok om "Die Gruppe 47"?

I det andra kapitlet börjar den verkliga historien ta form och man hamnar inte i Tyskland utan förvånande nog i USA, närmare bestämt i Camp Ellis (HÄR en länk till en informativ sida om lägret), ett läger för tyska krigsfångar i Illinois.

Det var här Hans Werner Richter (1908-1993) skrev sin dikt om livet som P.O.W. (prisoner of war) som publicerades (17 november 1944) i tidskriften "Die Lagerstimme" (som gavs ut av fångarna). Jag citerar några rader:

Der P.O.W.

So nun vergeht des Lebens Lauf
An jedem Morgen stehts du auf
Und bist ein PoW.
----
Allein am Abens ist es nett
Ermuedet sinkst du dann ins Bett
-- Und bleibst ein- PoW.

Så började grunden obemärkt läggas till detta litterära sällskap som alltså intierades av Hans Werner Richter. Richter föddes på ön Usedom i Östersjön och kom tidigt i bokhandlarlära. År 1933 emigrerade han till Paris men återvände till Berlin och så småningom hamnade han också i die Wehrmacht. Han tillfångatogs av amerikanska trupper i november 1943 (Monte Cassino). I USA kom Richter så småningom att lära känna en annan blivande medlem av Gruppe 47- Alfred Andersch.  Det kom att bli ett fruktbart samarbete.


Hans Werner Richters sista bok.


I "Geschichten aus Bansin" skriver Richter om sin ö- Usedom. Berättelse som alla har Richters far i centrum.

AKO Literatuurprijs




2009
Erwin Mortier – Godenslaap (det årets vinnare)
 
Joris van Casteren – Lelystad
Joke van Leeuwen – Alles nieuw
Carolina Trujillo De terugkeer van Lupe García
Christiaan Weijts – Via Cappello 23
Tommy Wieringa – Caesarion
AKO (Amsterdamsche Kiosk Onderneming) är ett prestigefyllt litteraturpris (instiftat år 1987) som delas ut i Nederländerna. Vinnaren får 50 000 euro och en statyett. I raden av pristagare finns ännu inte Tommy Wieringa (han har dock vunnit andra litterära priser) men det kan nog hända att han kommer att hamna på prislistan så småningom. Hans roman "Caesarion" blev i alla fall nominerad år 2009.

Tommy Wieringas böcker har inte översatts till svenska ännu såvitt jag kan se men det kanske kommer.

Wieringa (f. 1967) växte upp i Aruba (Nederländska Antillerna) men hans familj återvände till Nederländerna när han var tio år gammal. Han blev "utslängd" från skolan vid 17 års ålder men tog sig ändå till universitetet (via omvägar, läser jag) och studerade till journalist. Hans roman Joe Speedboat (från 2005) har översatts till över ett dussin språk (bland andra engelska).

Just nu är jag i full gång med att läsa "Caesarion" som finns i engelsk översättning (Portobello förlag).

onsdag 17 april 2013

Stamford Raffles, Lee Kuan Yew och J.G. Farrell


Den gemensamma nämnaren är Singapore. Man borde nog läsa Victoria Glendinnings biografi (från 2012) över Singapores grundare- Stamford Raffles (jo, hotellet har fått sitt namn efter honom). Raffles (1781-1826) var en rörlig och äventyrlig man- kan man lugnt säga- han föddes ombord på ett skepp utanför Jamaica och ett antal år senare började han en karriär i det Brittiska Ostindiska kompaniet. År 1805 skickades han till Penang och så- år 1819- lyckades han förvärva ön som skulle bli till Singapore. En lyckad imperiets man. (Hotellet byggdes först år 1887).

Lee Kuan Yew lever visst än. Han var Singapores första premiärminister (1959- 1990). Det är en lång regeringstid. Många var de brev jag en gång skickade till denne herre (han svarade inte på dem om någon undrar). Lee Kuan Yews definition på demokrati är/var nog inte riktigt den som vi tänker oss här i Sverige och i hans fängelser fanns det åtskilliga politiska fångar. Den man som mina brev handlade om var studentledare och stod i opposition till Lee Kuan Yews regerande parti. Någon bild på Lee Kuan Yew tänker jag inte lägga upp. Hur det står till med yttrandefriheten i Singapore idag känner jag inte till.


I min hylla har jag den här boken av J G Farrell men jag har inte läst den ännu. Den handlar om Singapore strax före den japanska invasionen. Romanen kom ut år 1978 och jag tror inte att den blivit översatt till svenska. En kort recension kan man läsa HÄR.

Så till sist


En Singapore sling (mest gin i den tror jag). (foto: Paul Fenton).

Ingen blir profet i sitt eget land


Den irländske författaren John McGahern (1934-2006) blev mycket illa behandlad i sitt hemland och hans böcker förbjöds. Under flera år kände han sig mycket ovälkommen på Irland. Detta trots att han av många ansågs vara den störste irländske författaren sedan Beckett. Så småningom återvände han dock och bosatte sig i  County Leintrim.


Jag har läst den roman som anses vara hans största mästerverk "Amongst Women" (1990 och i svensk översättning "Bland kvinnor" 1996). Den här boken har också gjorts till TV-serie.

Amongst Women är berättelsen om den desillusionerade republikanen Moran som bor med sin andra hustru i Great Meadow. Fem barn har han varav tre döttrar. Nu är han gammal och ser tillbaka på sitt liv som spelas upp i olika scener och akter. Berättelsen är inte kronologisk men det är inte alls svårt att följa med i handlingen.

Det handlar om relationer-  mellan män och kvinnor,  mellan fäder och söner och i allra högsta grad döttrar. Det är intensivt och det är hårt. Moran är en enstörig man, fåordig och svår till sitt lynne. Han lever ett inrutat liv och han är på kant med så mycket i tillvaron. Sällan har jag läst ett så fängslande och sorgligt psykologiskt porträtt av en människa. Jag tycker också att McGahern fångar en stor del av Irland i ett nötskal.

""Who cares? Who cares anyhow?" det är det mantra som förföljer Moran och som ekar mellan sidorna i boken.

Moran slogs för att få ett fritt Irland men vad blev det av det hela? Männen i hans pluton blev slaktade och bara ett fåtal var kvar när vapenstilleståndet slöts.

"What did we get for it? A country, if you'd believe them. Some of our own johnnies in the top jobs instead of a few Englishmen. More than half of my own family work in England. What was it all for? The whole thing was a cod."

Jag kan inte göra rättvisa åt den här romanen vad jag än skriver- jag länkar till John McGaherns dödsruna i tidningen The Guardian och och så till Colm Toibins tankar om "Amongst Women" (där man även kan läsa ett utdrag ur boken).


tisdag 16 april 2013

Inte bara "A Clockwork Orange"


Anthony Burgess (engelsk författare 1917-1993) håller på att bli bortglömd- något som gör mig väldigt ledsen. Visserligen kommer han säkerligen alltid att i viss mån leva kvar genom "A Clockwork Orange" (Apelsin med urverk) men han skrev ju så mycket annat för han var sannerligen  produktiv.



Jag sitter just nu och sneglar mot ett begagnat exemplar av hans "Malayan Trilogy" eller som den också kallas "The Long Day Wanes". Burgess var bosatt i Malaysia under flera år så han visste vad han skrev om.

HÄR kan man läsa mera om trilogin.



Singapores fall




Jag kände en gång en kvinna som i sin tur var mycket god vän med en äldre dam som en gång var bland de sista att ta sig ut från Singapore år 1942. Hon hoppade med sitt lilla nyfödda barn ner i en liten båt som skulle komma att ta henne och några andra till räddningen. Det var i sista stund.

Singapore föll den 15 februari samma år och så tog japanerna över. Kvinnor, män, barn tvingades iväg till fångläger under fasansfulla transporter och inte blev det bättre när man väl kommit fram till slutdestinationen. Tusentals försmäktade.

Man talade om japanernas "cykelblitz"- de kom inte alls som man hade förväntat sig via havet utan slugt och listigt trängde de sig in "bakvägen". Engelsmännen blev tagna på sängen.

"Tenko" är en TV-serie i flera delar som visats i både England och USA. Den finns att köpa på DVD om man är intresserad. Jag har sett den för ganska länge sedan och det är en stark berättelse om överlevnad och outsägligt lidande i ett japansk fångläger (för kvinnor) någonstans i Malaysias djungler. Det jag minns speciellt är det otäcka kommandot "Women, bow!

I översättarnas värld- med blick på Grekland


Jag är mycket dålig på grekisk litteratur- det kan jag bara konstatera efter att ha läst och verkligen gripits av Alexandros Papadiamantis roman Mörderskan.

Något lite klokare kanske jag kan bli om jag läser "Fikonträdets sång" en samling noveller av moderna grekiska författare. Översättaren och redaktören heter Jan Henrik Swahn (och det är för övrigt han som översatt Mörderskan.)

I decembernumret av BLM för år 1947 finns en lång artikel skriven av Börje Knös "Den moderna grekiska litteraturen". Jag undrade vem Börje Knös var och det gick mycket lätt att hitta- han finns nämligen upptagen i Svenskt översättarlexikon och där kan man lära sig att han började sin bana med franska men redan på 1930-talet började han också översätta grekisk litteratur. Det blev så småningom elva översatta romaner från nygrekiska till svenska. Framför allt ska vi här i Sverige vara tacksamma över att Börje Knös gav sig i kast med Niko Kazantzakis mest berömda verk: Spela för mig Zorba. Den svenska översättningen år 1949 blev en av de allra första över huvud taget. Boken har sedan kommit i flera utgåvor.

År 1954 tilldelades Börje Knös Svenska Akademiens översättarpris. Börje Knös levde mellan 1883 och 1970 och han var verksam in i slutet.

Jag citerar Bo-Lennart Eklund:" Utan tvekan kan Börje Knös insats för de kulturella relationerna mellan Sverige och Grekland sägas vara en av de allra främsta under 1900-talet."

Några av de författare som Börje Knös framhåller i sin artikel i BLM är:

Pantelis Prevelakis (Dödens sol: 1964)

Angelos Terzakis (Prinsessan Isabella: 1948)

Stratis Mirivilis (Den heliga sjöjungfrun: 1958)

Giorgos Theotakas: Makter (1943), Argo (1944) Leonis (1945).

Två grekiska författare (lyriker) har hittills tilldelats Nobelpriset i litteratur nämligen Giorgos Seferis och Odysseus Elitis.

måndag 15 april 2013

Hurra för tant Mary!


Den här boken (fast i dansk översättning) fanns också i min morbrors bokhylla. Författare: L E Tiddeman (initialerna står för Lizzie Ellen). Jag har lyckats få tag på ett antikvariskt exemplar-( bara för jag var så nyfiken. )

Vem var hon denna L E Tiddeman? Ja, det är höljt i dunkel för mig men just den här boken är utgiven på ett kristet förlag tillhörigt "The Religious Tract Society". Det kanske kan sätta lite ljus på författarskapet. Inte vet jag. Jag tippar också att boken har flera sedelärande budskap-och för den sakens skull behöver den ju alls inte vara dålig.

Min morbror var så vitt jag vet inte särskilt religiös (han var nog som "folk var mest" på den tiden). En kvalificerad gissning är förstås att min morbror (som hette Jens) nog var mera förtjust i böcker som Göngehövdingen.....


Jag noterar också att jag har köpt en bok med synlig historia. År 1925 fick en flicka vid namn Edna Hayes  från byn Cummersdale den här boken som gåva av sin söndagsskola (i Carlisle). Nu har den fått ett nytt hem hos mig.


Cummersdale av idag. (Foto: Oliver Dixon).


En barnboksklassiker som nyss fyllt 100 år


Födelsedagen uppmärksammades speciellt i hemlandet, Tyskland men den här boken är annars översatt till ett otal språk , däribland svenska (senaste utgåva är dock från 1951....). Filmat den har man också gjort och det finns till och med en opera om detta berömda sagobi.


Författaren, Waldemar Bonsels (1880-1952) hade ett omväxlande liv- han slutade skolan utan examen- for till nederländska Ostindien (där stannade han inte länge- han blev mycket illa berörd av förhållandena där) och så bosatte han sig ett tag i Schleißheim. Det var där han skrev boken om biet Maja år 1912- en bok som skulle röna mycket stor popularitet. Under första världskriget arbetade Bonsels som krigskorrespondent först i Galizien och sedan även i Baltikum.

Från och med år 1918 framlevde han sina dagar i Ambach. Han tog inte avstånd från nazismen under Hitlertidens Tyskland- och han belades med publiceringsförbud av den amerikanska och den engelska krigsmakten strax efter kriget. Han fick också genomgå en så kallad "avnazifieringsprocess".

Ändå brändes Bonsels böcker (med undantag för Biet Maja) på nazisternas bokbål år 1933- då de ansågs vara "otyska" och dessutom innehöll "erotiska passager".

Jag har inte läst boken om det lilla biet men det känns som om det vore dags. En ny och vacker utgåva med de ursprungliga illustrationerna (av Waltraud och Ottmar Frick) kom ut i samband med 100-årsjubiléet (DVA förlag) DVA = Deutsche Verlags-Anstalt.