tisdag 31 januari 2017

I want to live in a hut by the river and pretend I'm Polynesian


Orden i rubriken är Rupert Brooke's, poeten som dog så tragiskt och så ung år 1915. Jag läser antologin "Poetry of the Thirties" sammanställd av Robin Skelton. Jag tror att en hel del unga poeter tänkte som Brooke under det trettiotal som skulle komma att bli mer och mer desillusionerat. Det var minst sagt oroliga tider med hög arbetslöshet, framväxande ideologier av icke-demokratisk art och så var det inbördeskriget i Spanien där så många unga män miste livet och/eller fick se sina illusioner gå upp i rök.

I den här antologin samlas både de stora och de kanske inte fullt lika stora. Här finns Auden, Spender och Dylan Thomas, så klart. Själv fastnar jag för den nordirländske poeten (han var från Belfast) Louis MacNeice.

" It's no go the merry-go-round, it's no go the rickshaw,
All we want is a limousine and a ticket for the peepshow.
Their knickers are made of crêpe-de-chine, their shoes are
made of python,
Their halls are lined with tiger rugs and their walls with
heads of bison.---

Från dikten Bagpipe Music ,1938

" Time was away and somewhere else,
There were two glasses and two chairs
And two people with the one pulse
(Somebody stopped the moving stairs):
Time was away and somewhere else.
---------------
Time was away and she was here
And life no longer what it was,
The bell was silent in the air
And all the room a glow because
Time was away and she was here.

Från dikten Meeting Point , 1939.

måndag 30 januari 2017

Släkt och vänner

Anita Brookner (1928-2016) hann med att skriva ett tjugotal romaner och då ska man betänka att hon debuterade i 50-årsåldern. Det blev ungefär en bok om året och det stora genomslaget kom med "Hotel du Lac" som belönades med Bookerpriset år 1984. Ett flertal av Anita Brookners verk har översatts till svenska men efter 1994 tog det plötsligt stopp. Lite synd kan man tycka.

Jag har dammsugit bibliotekets hyllor (resultatet blev tämligen magert) och så kom jag hem med "Släkt och vänner" från 1985 (svensk översättning 1987).

Det här är en något kuslig familjekrönika (jag tänker på Selambs när jag läser) med en mäktig och styrande matriark, Sofka Dorn. Sofka är änka och hon gör vad hon kan för att kontrollera sina fyra barn så att deras liv ska bli framgångsrika. Naturligtvis misslyckas hon kapitalt. Anita Brookner studerar sina karaktärer med stor finess och kryper verkligen under skinnet på dem. Handlingen tilldrar sig mestadels i London men med några avstickare till Californien och den franska rivieran.

söndag 29 januari 2017

Connemara


"Connemara - ett område på de yttersta delarna av västra Irland vars gränser inte är definierade." Allt enligt svenska Wikipedia. Jag tror att Tim Robinson ger en betydligt bättre beskrivning i sin trilogi om detta magiska, karga område långt borta i evigheten.

Första delen i trilogin finns nu på mitt läsbord. "Connemara- listening to the wind".

Vad Robinson inte vet om Connemara är förmodligen inte värt att känna till. Han har varit bosatt där i över trettio år och skrivit flera böcker om trakten.

Denna söndag tänker jag lyssna till vinden som sjunger över Connemaras steniga kust. Den har mycket att berätta.

lördag 28 januari 2017

Karensminde av Iben Mondrup


"Bjørk sidder i solen i døråbningen. Hun føler sig godt tilpas, hun er varm. Når luften står stille på gårdspladsen mellem de tre hvide bygninger som ligger i en hestesko, er der skygge under kastanjens store haender; traet er vokset op mellem brostenene, hun kan gå hen og saette sig under det hvis det bliver for varmt."

Det är en strålande vacker sommardag på Møn. Karen och Jens är i full gång med ombyggnationen av det stora hus de köpt (Karensminde) och som förutom egen bostad också är tänkt att vara Bed & Breakfast. Karen och Jens är nyblivna pensionärer och har nu flyttat från Grönland där de bott de senaste fyrtio åren. Barnen (tre stycken) har alla bosatt sig i Danmark och det känns bäst att ha familjen någorlunda samlad.

Så händer det förfärliga - Jens ramlar ner från en stege och drabbas av en svår hjärnskada. Han blir till ett hjälplöst kolli som måste vårdas dag och natt. Karen faller långsamt samman under bördan. Så vecklas berättelsen om familjen ut. Gamla sår och konflikter kommer plötsligt i dagen när de vuxna syskonen tvingas samman. "Karensminde" handlar om Familjen (med stor bokstav) och dess komplexitet och ofta komplicerade mönster. Trådar går mellan syskon och mellan barn och föräldrar och inte så sällan har de både knutar och trassel. Hilde, Knut, Björk - Karen och Jens. Alla tecknas de mycket levande. Det finns inget falskt eller konstgjort i den här skildringen och när jag nu lägger boken åt sidan känner jag mig djupt imponerad av Iben Mondrups berättarkonst. "Karensminde" är en fortsättning på "Godhavn"(2014) och jag ser fram emot att fortsätta läsningen av den här familjen även om det blir i omvänd ordning.

Tyvärr har ingen av Iben Mondrups böcker blivit översatt till svenska - däremot till engelska, tyska och franska.

fredag 27 januari 2017

Dolly


Anita Brookner var en mycket produktiv författarinna och temat i hennes böcker var ofta ensamma kvinnor. Jag har mycket kvar att utforska i Brookners utgivning och så läste jag "Dolly" från 1995.

Huvudpersonen, Jane Manning, berättar sin och sina föräldrars historia och så kommer då också Dolly in på scenen. Dolly är en udda fågel som inte riktigt passar in i någon värld men hennes anpassningsförmåga och hennes skådespelartalang är framstående. Dolly blir en del av familjen Mannings liv när hon gifter sig med Janes morbror - hon blir "moster Dolly", en något udda moster. Anita Brookner har (som vanligt) tecknat flera ingående och mångfacetterade kvinnoporträtt. Det händer inte så mycket i boken - det är människostudierna som bär handlingen som drivs framåt genom det ena dödsfallet efter det andra.

Anita Brookner är mycket skicklig på att skildra kvinnor och kvinnors inre liv och det är naturligtvis detta som är romanens styrka. "Dolly" blev en hyfsat god läsupplevelse men jag tror inte att boken hör till toppskiktet i Brookners produktion. Det finns dock mycket mera att utforska.


torsdag 26 januari 2017

Leenden, skratt och tänder


Han ser imposant ut, kung Sol i sin kungliga stass komplett med peruk, krona och spira. Porträttet är målat av Hyacinthe Rigaud år 1701. Då var Ludvig XVI i sextioårsåldern. Trots all pompa och ståt kan  betraktaren inte undgå att lägga märke till ålderns härjningar - framför allt de insjunkna kinderna och den hopsnörpta munnen. Ludvig hade inte en enda tand kvar.

I Colin Jones bok " The Smile Revolution in Eighteenth Century Paris" kan man läsa mycket om tänder och tänders betydelse - en hel del hårresande berättelser får mig att rysa till rejält- jag har goda minnen av tider innan den så kallade vattenborren blev en självklarhet hos tandläkaren. Alla ingrepp (inklusive kauteriseringen av ett stort hål i gommen som Ludvig fick vid en tandutdragning där en del av käken följde med) skedde givetvis utan bedövning. I Paris fanns det också gott om "tandvårdscharlataner" och i ett kapitel berättas det om Le Grand Thomas (lika bred som lång) som satt planterad på Pont-Neuf och drog ut tänder till nytta kanske men också till stort nöje för en mängd åskådare.
Our Grand Thomas, beplumed in glory
The Pearl of Charlatans (or so's the story).
Your tooth aches? You need never doubt
Le Grand Thomas will yank it out.

Colin Jones skriver om "leendets revolution" som orsakades av bättre tandhygien, tillgång till tandläkare men framför allt också en annan syn på skratt och öppet visad glädje. Det var under 1700-talets mitt som Paris på allvar började att le. Innan dess hade det ansetts ofint, rentav vulgärt, att dra på smilbandet (och tandstatusen var förstås den största orsaken). Det var konstnärer som Elisabeth Vigée Le Brun och Jean-Baptiste Greuze som banade väg genom sina porträtt av leende människor men även författare som exempelvis Samuel Richardson (Clarissa log vackert) drog sina strån till stacken.



"The Smile Revolution" är en mycket gedigen skildring av en värld i förändring och boken ger en intressant inblick i framför allt 1700-talets atmosfär och tänkande. Dessutom lär man sig mycket om både tandläkare och tänder.

onsdag 25 januari 2017

Regn


Il pleut dans mon coeur comme il pleut sur la ville, skrev Paul Verlaine. Somerset Maugham gjorde det litterära regnet odödligt i novellen med samma namn och nu har jag läst H C Andersens berättelse om ett äkta svensk regnväder som drabbade honom i Dalarna.

"Regnet öste ned så det plaskade; ingen hade lust att komma ut i det vädret. Vassen i kärren neg och svajade, det var ett riktigt regngille för den, och det susade från sävtopparna: "vi dricker med foten, vi dricker med toppen, vi dricker med hela kroppen och står ändå på ett ben, hurra!"--- Och säven vajade och regnet öste så det plaskade efter. Jo, det var ett väder att komma till Säterdalen i och skåda dess berömda skönhet.--- Än drog det ena öket för mycket, än drog det andra för lite, och så knäcktes tistelstången. Tack öde! Det var en förtjusande körtur."

Än värre blev det när sällskapet äntligen kom fram till värdshuset.

"Hela långa kvällen satt jag och såg dit bort under denna alla skurars skur, jag trodde Vänern, Vättern och ett par sjöar till strömmade genom ett jättesåll från molnen. Mat och dryck hade jag beställt, men jag fick ingendera; man löpte opp och man löpte ner, elden dånade i skorstenen, pigorna snattrade, karlarna satt och söp, resande kom, blev inkvarterade och fick både stekt och kokt; flera timmar svann hän, jag höll ett krafttal till pigan, och hon svarade flegmatiskt: " Herrn sitter och skriver i ett kör så då kan han ju inte äta".

Natten blev inte bättre, en eldsvåda bröt ut och Andersen var inte i god form när resan fortsatte till Leksand för att fira svensk midsommar. Men det är en annan historia. Resan företogs år 1849 och Andersens "I Sverige" anses vara en av hans allra bästa böcker .

tisdag 24 januari 2017

Inte bara sagor

Hans Christian Andersen

H C Andersens sagor var en stor del av min barndom. I sovrummet i lägenheten på Erik Dahlbergsgatan i Malmö utspelades ofta veritabla dramer när min far läste högt från exempelvis Stor-Klas och Lill-Klas och Den lilla flickan med svavelstickorna. Skrik och tårar och så min mor som en furie i dörröppningen. "Vad är det du läser?"

Men- H C Andersen är inte bara sagor han skrev mycket annat också. Nog är det lite synd att det ofta glöms bort - om inte helt så i alla fall nästan. Nu har jag letat bland hyllorna och hittat reseskildringen "I Sverige" i översättning (från 1944) av Tage Aurell. H C Andersen var den store turisten och han hann med flera resor under sitt relativt långa liv.

" Det är ljuvlig vår, fåglarna sjunger,- du förstår inte deras sång? Här skall du få den, i fri översättning. "Sätt dig på min rygg!" säger storken, våra gröna öars heliga fågel, " jag bär dig över Sundet, Sverige har också friskt doftande bokskogar, grönskande ängar och sädesfält; i Skåne bortvid de blommande aplarna bak bondens stuga, tror du dig vara kvar i Danmark!"

måndag 23 januari 2017

Rekommendationer från andra sidan sundet


Förra årets mest omtalade danska roman blev säkerligen Merete Pryds Helles "Folkets skønhed" - en släktroman och en berättelse om en svår och fattig uppväxt på Langeland med start under 1930-talet. Den här boken är jag mycket nyfiken på.


Iben Mondrups "Karensminde" blev också flitigt omnämnd på kultursidorna. Jag har inte läst något av den här författarinnan och tycker att det vore på tiden.  Här handlar det om Karen och Jens som har återvänt till Danmark efter att ha vistats flera år på Grönland. Nu ska man förverkliga sina drömmar och starta ett Bed&Breakfast på Mön. Barn och barnbarn förväntas dela entusiasmen. 

söndag 22 januari 2017

Bröderna Grimm- inte bara Snövit av Andréa Räder


"Bröderna Grimms sagor? Fy fan!" Så skrev August Strindberg i ett brev till författaren Birger Mörner år 1894. Strindberg var som bekant en grinig herre, en riktig gnällspik. Bröderna Grimms sagor var förvisso inte det enda han beklagade sig över i den här världen.

Andréa Räders biografi om de båda bröderna Jacob och Wilhelm Grimm har jag nu (nästan) läst ut med mycket stor behållning. Fram träder ett sympatiskt porträtt av två bröder som sannerligen fick kämpa för tillvaron. I hemmet fanns sex minderåriga barn när fadern, Philipp, dog i lunginflammation  år 1796. Då var äldste sonen Jacob bara elva år men han tog, stoiskt och utan att tveka, på sig ansvaret för att ta hand om familjen. Det var verkligen en utmaning men viss och ovärderlig hjälp fick han från sin moster, Henriette Zimmer, bosatt i Kassel och hovdam hos den hessiska kurfurstinnan.

"Jag kysser Er hand i mina tankar och ber än en gång om Er välvilliga omsorg om mig och mina syskon och förblir högaktningsfullt Er hörsammaste systerson."
För att få hyfsat betalda arbeten krävdes utbildning - både Jacob och hans ett år yngre bror Wilhelm skickades iväg till gymnasiet i Kassel och sedan till universitetsstudier i Marburg. Det var i Marburg som livet skulle ta en ny vändning för brödraparet. En av lärarna där var Fredrik Carl von Sevigny och hans välfyllda bibliotek kom att bli en stor inspirationskälla och väg in i poesi och medeltida historia. Kärleken till litteraturen var väckt och bröderna började också lägga grunden till sin samling av sagor och legender.

Andréa Räder har skrivit en rik och omfattande biografi över både bröderna Grimm och deras tid i historien. (Jacob och Wilhelm Grimm sysslade inte enbart med sagor, de var också framstående språkforskare). Räders biografi är dessutom mycket behaglig att läsa med väl disponerad text och med otaliga vackra illustrationer. Humor saknas inte heller.

Bröderna Grimm tvingades leva under under Napoleonkrigens mörka skugga. Jag vågar inte ens föreställa mig hur livet kunde vara i alla dessa tyska städer när härarna marscherade av och an. För att ta ett exempel ur boken: Staden Kassel invaderades av franska trupper- Hessen upphörde att vara Hessen och blev i stället Kungariket Westfalen. Jérôme Bonaparte, Napoleons yngste bror, utropades till kung. Den enda tyska han lyckades lära sig var ( i översättning) "och i morgon fortsätter det lika lusticht" (han gillade att festa, Jérôme). Det påstås att Jérôme badade i rödvin som hans lakejer sedan tappade på flaskor för att sälja. Det var ingen som ville dricka rödvin under den franska ockupationen förståeligt nog.

Biografin avslutas med femton utsökt illustrerade och helt nyöversatta sagor ur bröderna Grimms samlingar.

Varje sann poesi låter sig tolkas mångfaldigt, då den är sprungen ur livet och dit den alltid återvänder. Den träffar oss lika omedelbart som solstrålen var vi än står. Därför kan sagorna också vara till lärdom och nytta i livet. Men detta var varken deras syfte, med undantag för ett fåtal, eller anledningen till deras uppkomst.

(Ur förordet till Kinder- und Hausmärchen.)

lördag 21 januari 2017

Läsning i vargtimmen

Jacob och Wilhelm Grimm

I min ålder får man vara beredd på att vakna lagom till de där gråa och ödsliga vargtimmarna då tystnaden lägrar sig både utomhus och inomhus. Vad göra? Ja, inte tänker jag ställa till med stortvätt och inte tänker jag lägga mig ner och räkna får heller. Det som fungerar bäst för mig är att ha en rejäl hög med böcker inom nära räckhåll (det är bra att kunna välja bok efter sinnesstämning). I natt drog jag iväg till sagornas värld men bara indirekt. Sagor är kanske inte den lämpligaste läsningen om man vill sova lugnt.



På bordet vid sidan av mig fanns i natt "Bröderna GRIMM- inte bara Snövit" av Andréa Räder. Detta är enligt baksidan den första svenska biografin om Jacob och Wilhelm Grimm. Som en extra bonus bjuds man också på hela femton nyöversatta sagor ( men dit vågar jag mig inte under natten). Jag har inte hunnit så långt i läsningen ännu men jag kan konstatera att illustrationerna är många och vackra samt att berättandet flyter i precis lagom flödande strömmar . Så här tycker jag att en biografi ska skrivas. Jag vet vad jag kommer att syssla med under kommande vargtimmar.

fredag 20 januari 2017

Michel Déons Irland


Cast a cold Eye
On Life, on Death.
Horseman, pass by.

Detta kan man läsa på William Butler Yeats gravsten i Sligo. Den franske författaren Michel Déon har skrivit en bok (det blev hans sista för han lämnade denna världen i december i fjol) om Irland och om irländarna. Det är ett ämne han kände väl till eftersom han länge varit bosatt på den gröna ön - han dog för övrigt i Galway, nära ett hundra år gammal.

Michel Déon var en mycket produktiv författare och flera av hans böcker blev så kallade bästsäljare. Jag tror att jag har några av dem någonstans bland hyllorna. Svenska översättningar finns säkert (jag har dock inte letat ). Irland är landet som aldrig upphör att locka och fascinera och jag har ett mycket nostalgiskt förhållande till detta ö-rike.

Jag kommer att läsa Michel Déons tankar om sitt andra hemland med stort intresse.


torsdag 19 januari 2017

Lektyr på en öde ö


Om någon skulle fråga mig vilken bok jag helst tog med till en öde ö skulle svaret bli lätt : William Butler Yeats samlade dikter.

Jag vet inte om Clive Janes har fått samma fråga men i "Poetry Notebook 2006-2014" berättar han i alla fall om flera favoriter. I kapitlet "Five favourite Poetry Books" listas de här verken:

1. The Tower av W.B. Yeats
2. Collected Poems av Robert Frost
3. Look, Stranger! av W.H. Auden
4. Poems1943-1956 av Richard Wilbur
5. The Whitsun Weddings av Philip Larkin

James lämnar smakprov från flera av de här diktsamlingarna.

Från Auden härrör dessa rader. Tidlösa.

And all sway forward on the dangerous flood
Of history that never sleeps or dies,
And held one moment, burns the hand.


Hemstaden


Den här byggnaden finns inte längre. Husarkasernen i Malmö revs för att ge plats åt höghuskomplexet Kronprinsen.

Jag är född och uppväxt i Malmö. Området mellan dåvarande Stadsteatern och det gamla väster var länge min egen mycket trygga värld för på den tiden var Malmö en tämligen lugn plats att växa upp i.  Jag minns söndagspromenader längs Södergatan som då var trafikerad av både bilar och spårvagnar (gamla 3:an, ringlinjen). Wessels hörna lockade med något så storslaget som rörlig julskyltning och på biografen Scania visades matinéer (idag har Scania omvandlats till ett exklusivt möbelvaruhus). På en annan hörna låg Buttericks med sina skämtartiklar som såldes på andra våningen (trappan upp dit var rätt skranglig och av trä). Så kom 1970-talet och rivningsraseriet. Allt gammalt skulle bort. Politiker och byggherrar omvandlade staden till oigenkännlighet. "En bombad stad," sa min far som också hade vuxit upp i Malmö (men på söder, på Kristianstadsgatan).

Jag lämnade Malmö för gott just under den här tiden och jag har aldrig längtat tillbaka. Än mindre gör jag det idag fastän bussen kan forsla mig dit på under en timma. Det blir korta besök när det blir av.

Nu läser jag Lars Åbergs bok "Framtidsstaden - om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?". (Kön på boken är lång på mitt bibliotek). Jag tänker hoppa friskt bland kapitlen - rubriker som "Apardheid var vidrigt men lite kvinnoförtryck har ingen dött av" och "Har ni något problem så startar vi ett projekt" attraherar direkt till läsning.

En sak torde vara mycket säker, så länge man inte vill erkänna eller ens se de problem som finns kommer heller inget att bli bättre och själv befarar jag att situationen har gått helt över styr. Kommande generationer får betala. Après nous le déluge. Det var väl så hon sa, Madame de Pompadour.

onsdag 18 januari 2017

Till Alexandria


I böckernas värld är allt möjligt och man kan resa precis var som helst i både tid och rum. Just nu befinner jag mig i Alexandria och det är tidigt 1950-tal. Yitzhak Gormezano Goren skriver om en judisk familjs öden i "Alexandrian Summer" och jag fängslas av porträttet av en nu försvunnen tid.

Jag letade lite i kommunbibliotekens (det finns fyra stycken) förråd och hittade då boken ovan, den om Alexandrias antika bibliotek, som jag genast beställde. Det antika biblioteket i Alexandria var ju ett av världens sju underverk. Så mindes jag Lawrence Durrell's Alexandriakvartett - jag var så ung när jag läste den och minnet är kort. Jag ser fram emot att läsa om och börjar med "Justine".

tisdag 17 januari 2017

The Hungry Grass av Richard Power


"The Famine", den stora hungersnöden, härjade Irland i slutet av 1840-talet. Stapelfödan, potatisen, angreps av pest och människor svalt ihjäl i tusental. De föll ned döda i det gröna gräset och på platsen där de föll växte sedan bara "hungry grass" och marken ansågs sedan obrukbar, besmittad.

Fader Thomas (Tom) Conroy känner sig som det där hungriga gräset - som präst lever han ett ensamt liv och det är ont om andlig näring i en avkrok som Kilbride.

"The Hungry Grass" kom ut år 1969 och den katolska kyrkan på Irland hade redan börjat genomgå en hel del stora förändringar. Det är i den här tiden vi befinner oss i romanen. Fader Tom kommer från en dysfunktionell familj och det var inte meningen att han skulle bli präst, den lotten hade fallit på hans bror, Frank, men Frank hoppar helt sonika av utbildningen och Tom tänker "varför inte" - och så avgörs hans öde.

Boken inleds med en prolog som beskriver fader Toms begravning. I de följande kapitlen får läsaren så ta del av de sista veckorna i fader Toms liv- hans göranden och låtanden med tankar, funderingar och tillbakablickar på ett liv som han inte känner sig nöjd med. Fader Tom är en verkligt intressant romankaraktär - en synnerligen begåvad man med skarp tunga och väl utvecklad iakttagelseförmåga. En man som ser rakt igenom allt strunprat och lismande. De övriga prästerna i församlingen hyser en viss skräck för honom. "The Hungry Grass" är fylld av dråpliga situationer och beskrivningar - kanske kan man kalla boken för en komisk tragedi.

Det finns en obetalbart stark scen där fader Tom har tvingats närvara vid ett politiskt möte ( en ren cirkus med präster, politiker och andra "storkäftar") - moderna tider kräver som bekant moderna lösningar och fantasin sätter inga gränser. Nu ska det lilla Kilbride göras världsberömt."Ask not what Kilbride can do for you but what you can do for Kilbride". Fader Tom kan inte tiga :

" Dispatch center," said Father Conroy, unable to stomach any more.
" I beg your pardon Father, I'm referring to the tourist trade."
"Dispatch center!" repeated Father Conroy."For sorting and labeling of emigrants. We'd also need a reception center for handling of new settlers."
"What? Ah now, Father, I'm serious."
"So am I," snapped Father Conroy, as the County Manager and staff tried on dutiful smiles. " What we need at the present time is a change of population. We need to bring in a complete new race of people. Germans for preference. We need to move the present lot out, lock, stock and barrel, every mother's son of them.------ I'd know that new German homes were springing up all over the parish, healthy as mushrooms. Besides, they'd have left places like Dachau and Belsen behind them. I bet we  could find plenty of fuel for those old gas ovens."---- Plenty of deadwood, said Father Conroy, " like us".

"The Hungry Grass" var länge en bortglömd bok - nu har förlaget Apollo gett ut den på nytt. Det tackar jag för.

måndag 16 januari 2017

Nyfiken på: Richard Power


Richard Power (1928-1970) är en irländsk författare som är mest känd för romanen The Hungry Grass som beskriver de sista dagarna i en prästs liv. Låter det tråkigt? Det kan jag försäkra er att det inte är, för jag har nu hunnit en bra bit in i handlingen och börjat få ett grepp (om än litet) om den besvärlige Tom Conroy, församlingspräst någonstans långt ute på den irländska landsbygden.

Richard Powers böcker (han dog relativt ung och det blev inte någon större mängd) finns inte översatta till svenska såvitt jag kan se. Jag får vara nöjd och tacksam över förlaget Apollos engelska nyutgåva från 2016. Fortsättning följer.

söndag 15 januari 2017

Madonna in a Fur Coat av Sabahattin Ali


Sinopfängelset. Här har många poeter, journalister och författare vistats. Så även Sabahattin Ali.

Det fria ordet har ofta ett högt pris. Den turkiske författaren Sabahattin Ali (1907-1948) fick plikta med livet och han tvingades också uthärda flera fängelsevistelser. Idag hör hans böcker till de mest lästa i hans hemland och " Madonna in a Fur Coat" är den verkliga bästsäljaren. Penguin Classics har nu gett ut denna klassiker från 1943 i engelsk översättning.

I 1930-talets Ankara möter vi bokens berättarjag tillhörande en arbetslös ung man som lite håglöst vandrar runt i staden. Till slut träffar han på en gammal klasskamrat som erbjuder honom ett kontorsarbete. På arbetsplatsen finns också Raif Bey, en "grå" man som inte verkar ha något liv alls- men det blir Raifs röst som kommer att fylla sidorna, en röst som talar genom en liten svart anteckningsbok som Raif överlämnar på sin dödsbädd.

I denna anteckningsbok göms ett helt liv, ett liv som en gång var fyllt av drömmar och förhoppningar och spirande kärlek. Allt hände en gång i Berlin på tjugotalet. Det är här Raif träffar Maria (madonnan i pälskappan), som kommer att bli hans eviga kärlek. Två människor möts och allt kunde ha slutat lyckligt men ödet lägger käppar i hjulet och så återstår bara aska och stum förtvivlan. "Madonna in a Fur Coat" är en melankolisk, vacker och lågmält intensiv berättelse om två ensamma människor som aldrig riktigt får mötas.

Jag skulle gärna vilja läsa mera av Sabahattin Ali och jag ser att det finns en svensk översättning av hans roman "Djävulen inom oss" (översättningen är från 1978). Återstår att få tag på den.

lördag 14 januari 2017

Vännerna

Christopher Isherwood och Wystan Auden. (Foto: Carl van Vechten).

De höll ihop genom alla år, Isherwood, Auden och Spender. John Sutherlands Spender-biografi handlar nästan lika mycket om hela trion. Isherwood höll sig mest till prosan men Auden var en poesiens mästare. Han var för övrigt på tal för Nobelpriset mer än en gång och nog hade han förtjänat utmärkelsen.

Jag har plockat fram en gammal sliten Faberutgåva "Collected Shorter Poems 1927-1957" av Auden. Diktsamlingen är tillägnad Christopher Isherwood och Chester Kallman (den senare Audens partner).

Although you be, as I am, one of those
Who feel a Christian ought to write in prose,
For poetry is magic : born in sin, you
May read it to exorcise the Gentile in you.

Så inleder poeten boken och bättre kan det inte uttryckas.

fredag 13 januari 2017

I döda poeters sällskap


Jag läser just nu John Sutherlands ganska omfattande biografi över den brittiske poeten Stephen Spender (1909-1995) och hans tid. Här finns de - alla de stora- Wystan Auden, Christopher Isherwood, Virginia Woolf och Ray Chandler för att bara nämna några.

Slutet av 1920-talet var en speciellt dynamisk tid, självförbrännande, hetsig. Unga diktare drogs till Weimarrepublikens Tyskland där de tyckte sig kunna leva fritt och utan censur. Livet var en cabaret. Men molnen hade redan börjat hopa sig vid horisonten och Hitler väntade i kulisserna. Så kom det spanska inbördeskriget. Spender (liksom en del andra författare) rapporterade om det som skedde- Spender skrev för tidningen The Daily Worker men ganska snart blev han besviken på kommunismen

Om Stephen Spenders sexuella preferenser har det skrivits spaltmeter. Han var gift två gånger och levde utåt sett i ett "vanligt äktenskap" men han hade en strid ström av manliga älskare under så gott som hela sitt liv. Spenders son har skrivit en "mommie-dearest"-biografi om sina föräldrar där han i princip avrättar dem båda två. Den typen av bok är inget jag uppskattar och därför har jag valt att läsa John Sutherlands betydligt mera nyanserade porträtt av en stor poet.

I think continually of those who were truly great.
Who, from the womb, remembered the soul’s history
Through corridors of light, where the hours are suns,
Endless and singing. Whose lovely ambition
Was that their lips, still touched with fire,
Should tell of the Spirit, clothed from head to foot in song.
And who hoarded from the Spring branches
The desires falling across their bodies like blossoms.
 
What is precious, is never to forget
The essential delight of the blood drawn from ageless springs
Breaking through rocks in worlds before our earth.
Never to deny its pleasure in the morning simple light
Nor its grave evening demand for love.
Never to allow gradually the traffic to smother
With noise and fog, the flowering of the spirit.
 
Near the snow, near the sun, in the highest fields,
See how these names are fêted by the waving grass
And by the streamers of white cloud
And whispers of wind in the listening sky.
The names of those who in their lives fought for life,
Who wore at their hearts the fire’s centre.
Born of the sun, they travelled a short while toward the sun
And left the vivid air signed with their honour.

(The Truly Great av Stephen Spender)

torsdag 12 januari 2017

Ett provocerande inlägg


John Sutherland är litteraturhistoriker och författare. Han skriver också regelbundet i tidningen The Guardian. Jag har läst en del av hans böcker och de brukar vara synnerligen lärorika - dessutom skriver Sutherland på ett tillgängligt sätt ( inget akademiskt fnöske, här inte.)

Jag slöbläddrade bland nyare titlar idag och hittade då "The War on the Old" som getts ut av Biteback publishing i London. Boken är en av flera i en serie som fått det lockande namnet "provocations". John Sutherland bör veta vad han skriver om för han är nära 80 år gammal och väl förtrogen med hur det är och känns att tillhöra den övre delen av ålderspyramiden.

Jag skulle tippa att behandlingen av äldre lämnar en hel del övrigt att önska även i England.

För mig blir kanske boken inte så provocerande men säkert ger den många nyttiga insikter. Det blir till att knappa hem en beställning.

Om original


Varje stad brukade förr ha sin samling av så kallade original. Från min hemstad, Malmö, minns jag Tage tosa, David och ett par till vars namn jag nu har glömt. Må de alla vila i frid för originalens tid är förbi.

Lemberg hade sin beskärda del av udda existenser och om dem berättar Józef Wittlin i sin essä om hemstaden. "Foolish Jas" såg till att närvara som ceremonimästare på alla större begravningar, "Eat-up, kitty" gick längs huvudgatan och ropade till alla förbipasserande just "eat-up, kitty". Ibland fick han sällskap av en man i österrikisk militäruniform som skrek, gjorde honnör och vrålade ut kommandon. Jag föreställer mig att centrala Lemberg var en mycket spännande plats på den tid det begav sig.

Wittlin berättar också om skräddaren Sozanski, en verklig trollkarl med sax och nål. "For every national celebration this man, who had the ugliest dentition in all Lwów, changed into a czamara, in which he looken most interesting. (På bilden ovan kan man se en man iklädd czamara).

Wittlin beskriver sin stad så levande och med stor kärlek. Jag läser med andakt .

onsdag 11 januari 2017

Lejonens stad


Pushkin Press är ett förlag med mycket intressanta utgivningar. Dessutom har böckerna ett så tilltalande format. På min önskelista hade jag länge Józef Wittlins långa essay om hemstaden, Lvov, och nu har boken äntligen landat i brevlådan.

Galiziens och Lodomeriens huvudstad Lemberg var en blomstrande metropol med inte bara en järnvägsstation utan flera- en av dem byggdes så sent som 1904 och var en mycket påkostad skapelse med glas(taks)täckta hallar och perronger. Här kom fjärrtågen från Wien, Berlin och Paris in. Det var heller inte för inte som Lemberg fick namnet "Lilla Wien".






I Lemberg huserade den galiziska lantdagen, ståthållaren och tre biskopar (en romersk-katolsk, en 
grekisk- ortodox och en armenisk-katolsk). Här bodde också den judiske överrabbinen. Konsulaten var många och likaså hotellen. Flera höll verkligt hög internationell klass med elektricitet indragen och hiss,telefon och rinnande varmt och kallt vatten. Det elegantaste av dem alla var "Hotel George" som än idag håller hög klass.

Det fanns inte mindre än fyra polska gymnasier, ett tyskt, ett rutenskt och så småningom öppnades också ett hebreiskt. Precis som i Wien fanns ett otal caféer.
-
År 1900 bodde cirka 160 000 människor i Lemberg och mer än hälften av dem var polacker , 45 000 var judar och 30 000 var rutener.


-
Lemberg var inte bara ett centrum för byråkrati utan också en så kallad "bibliopol"- det vill säga en stad med en stor mängd förlag och bokhandlar- antikvariat, kritiker och författare. Här fanns "Hermann Altenburg" och "die Polnische Buchhandlung" bland andra. Tidningscaféet "Imperial" var mycket 
välbesökt.


Så kom krigen och allt förändrades. Józef Wittlin skrev sin betraktelse över hemstaden år 1946. Då var han bosatt i USA, efter en äventyrlig flykt undan nazisterna. 

"All this my heart remembers, saves and cherishes too,
The flavour of the bread there, and where the.wild mint grew,
How joy would till the soul there, flood it with heavenly bliss,
That land remains forever dear, the sacred memory persists"

Leonard Podhorski-Okolow





tisdag 10 januari 2017

Alas, poor Ireland


"A Levée at the Castle, attended as usual by pimps, parasites, hangers-on, aidecamps, state officers, expectant clergymen, hungry lawyers, spies, informers, and the various descriptions of characters that constitute the herd of which the motley petty degraded and pretended Court of this poor fallen country is made up. Alas, poor Ireland."
Sir Vere Hunt 1813

Irländsk historia genom 400 år av utvalda dagböcker bjuds man på i Melosina Lenox-Conynghams urval (Lilliput Press i Dublin har gett ut). Första bidragsgivare är faktiskt en tysk, Ludolf von Münchhausen , en anfader till baronen med de fantastiska berättelserna. Ludolf, som levde mellan 1570 och 1640, var en vittberest herre och Irland besökte han som 20-åring. Resan från Bristol och över Irländska sjön var inte behaglig enligt dagboksförfattaren - det blåste storm och folk spydde till höger och vänster. Han var lättad över att så småningom få sträcka på benen i Waterford men irländare var ett underligt släkte, tyckte han. Inte gillade de främlingar och de hade besynnerliga vanor, som att rida utan både skor och stigbyglar.

"Justitice is very strict in Ireland because the people are of a natural savageness and malignity"

Von Münchhausens resa på Irland varade nästan ett år och jag tror inte att han återvände.

I allt innehåller den här samlingen ett trettiotal dagboksutdrag av varierande längd och merparten av skribenterna hör hemma i 1800-talet.





måndag 9 januari 2017

Kartans vita fläckar


Det är inte ofta jag släpar hem böcker i folioformat från biblioteket men igår gjorde jag ett undantag - jag kunde givetvis inte motstå Fransisca Mattéolis kartinspirerade berättelser från historien. Mattéoli beskriver sin bok i inledningen och hon är noga med att påpeka att den vare sig är en lärobok i geografi eller en vetenskaplig skrift. I stället har Mattéoli satt ihop ett mycket vackert illustrerat verk, fyllt av gamla och detaljrika kartor av ett slag man sällan träffar på. Hon berättar om både lyckade och misslyckade expeditioner, om järnvägarnas framfart och framför allt om de djärva personer som vågade livet i sin önskan att åstadkomma det som andra ansåg vara totalt omöjligt.



Floder, hav, vildmark, berg och is- allt får läsaren möta här. Själv berörs jag extra mycket av Ernest Doudart de Lagrées misslyckade försök att segla sig uppför Mekongfloden på 1860-talet. Det blev en mardrömsfärd. I stället för ett stilla vattendrag möttes expeditionen av gyttja och ogenomträngliga vattenfall. "Forsarna strömmar fram med öronbedövande dån och i vattnet kryllar det av fyra meter långa krokodiler." Allt blir bara värre och värre och Doudart orkar inte fullfölja resan. Han förs till Yunnan i Kina och dör av sina umbäranden. Alla hans noteringar och anteckningar (mycket värdefulla) glöms bort. " Detta år, 1868, håller det andra kejsardömet på att kollapsa. Kriget mot Tyskland är nära förestående. Och källan till Mekong? Asiens geografi? Äsch! Frankrike har andra bekymmer."

söndag 8 januari 2017

Och fyrarna fick lysa


Min dag brukar inledas med sjörapporten från SMHI. Visst sätts fantasin igång när man hör namn som Utklippan, Drogden, Grönkallen och Bjuröklubb för att bara nämna några av många väderstationer (och fyrplatser) längs våra kuster. Nu kan jag också läsa om flera av dessa drömobjekt i "Och fyrarna fick lysa", ett vacker och innehållsrik bok som getts ut av Svenska fyrsällskapet.

Svenska fyrsällskapet bildades 1996 och nu har man alltså firat 20-årsjubileum. Att det behövs eldsjälar för att rädda våra fyrar står obönhörligen klart när man läser boken. Idag sker det mesta med automatik, fyrar läggs ner och det finns inte längre några fyrvaktare som spejar ut över ett öppet hav. Visserligen har en del fyrar förklarats vara kulturminnesmärken men vad hjälper det när det saknas pengar till underhållet.

I "Och fyrarna fick lysa" kan man läsa om fyrarnas historia, om optikens mysterier och också få en inblick i hur livet för fyrpersonalen en gång gestaltade sig. Allt är så fint illustrerat med både nya och äldre foton.

I slutet av boken ges dessutom en mängd lästips för den som vill veta mera om fyrar och fyrplatser.





lördag 7 januari 2017

Beckett och kriget


Min bokönskelista har antagit astronomiska proportioner och det är svårt att veta var man ska börja. Det köps inte in någon större mängd engelska böcker till "mitt" bibliotek men Jo Bakers senaste roman har det investerats i och jag har ställt mig i kön. "A Country Road, A Tree" ( titeln är hämtad från inledningen till "I väntan på Godot") handlar om Samuel Becketts år i Frankrike under det andra världskriget. Boken är att betrakta som en slags fiktiv biografi och jag måste beundra Jo Bakers mod. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att ge sig i kast med en så privat författare som Beckett. Jo Bakers tidigare roman "Huset Longburn" blev en bästsäljare och den finns till och med att köpa i pocketutgåva. Kanske att det kommer en översättning av "A Country Road, A Tree" också. Hoppas kan man ju.

fredag 6 januari 2017

Ett avsked


Günter Grass gick ur tiden i april år 2015. Jag läser hans allra sista tankar som nu finns i engelsk översättning.

" In the old days, mail was private. The mailman was one of the family; you waited for him. Conversations between the door and the doorjamb: How are the children, and the wife? The dog was glad when he arrived.
Nowadays there's seldom a letter among the junk mail, and almost never a handwritten one, one worth rereading. Soon we will have nothing more to say to each other. No secrets between the lines or implied in a hand that trembles- unless mail arrives on its own, tenderly written in the sand at low tide."
(s. 44)
Översättning: Breon Mitchell.

torsdag 5 januari 2017

To Hell with Cronjé av Ingrid Winterbach

General Piet Cronjé (1836-1911). År 1900 blev han tillfångatagen vid Paardeberg och sedan förd till Sankt Helena. När Boerkriget var slut fick han återvända till Transvaal.

Ingrid Winterbach (f. 1948) är en sydafrikansk författarinna och hon skriver på afrikaans- kanske är det därför hon ännu inte blivit översatt till svenska. Däremot finns en del av hennes böcker att läsa på engelska.

"To Hell with Cronjé" från 2002 har sina rötter djupt förankrade i Boerkriget (1899-1902) och läsaren dras omedelbart in i den bistra verkligheten. Året är 1902, kriget är i sitt slutskede med sitt vanliga facit av nedbrända och skövlade hem, döda människor och här också stora interneringsläger. Genom det öde stäpplandskapet (karoon) vandrar nu bokens huvudpersoner Reitz Steyn och Ben Maritz. De är på väg till Ladybrand med en svårt sårad kamrat, Abraham.


" The landscape gradually opens up and becomes flatter. The distance from horizon to horizon appears greater. Their thoughts simply waft away, become wispy and as light as tumbleweed. They see the horizon. They see the changing cloud formations. They see the shadows of clouds moving across the landscape. They see bushes, rocks and ant hills. What is there to add to this".

Reitz är geolog och Ben är naturhistoriker. Båda är väl över fyrtio år gamla. De letar sig långsamt fram i den oländiga terrängen genom en natur som blir oändligt levande på grund av den speciella iakttagelseförmåga som dessa naturkännare begåvats med. Kriget är ständigt närvarande- man talar om slagfält och om minnen från strider och man längtar hela tiden till det vanliga livet med frid och ro. På kvällen skänker lägerelden tröst. Så blir männen tillfångatagna och de anklagas för att ha deserterat. Vägen leder nu åt ett annat håll och katastrofen lurar i bakgrunden. Slutet blir vare sig lyckligt eller olyckligt.

"To Hell with Cronjé" är en mycket poetiskt skriven berättelse om en tid som jag tror alltid kommer att vara nära den som är född och uppvuxen i Sydafrika. Ingrid Winterbach har fångat alla mörka toner och undertoner både i historien och i landskapet och för mig blev den här romanen en av förra årets stora läsupplevelser.

onsdag 4 januari 2017

En upplyst kvinna


Fanny von Arnstein (1758-1818) föddes och växte upp i Berlin där hennes far var en framstående bankir. Hon gifte sig som 18-åring och kom till Wien. Fanny var en handlingskraftig och rikt begåvad kvinna och hon öppnade strax en salong som skulle komma att bli en av de mest besökta i den österrikiska huvudstaden. Madame de Staël och hertigen av Wellington hörde till gästerna.

Hilde Spiel har skrivit en biografi över denna intressanta kvinna. Boken finns i engelsk översättning tack vare det amerikanska förlaget New Vessel Press, ett mindre förlag som specialiserar sig på översättningslitteratur.

tisdag 3 januari 2017

Imperiets olycksbarn


Det kan man kalla många av de barn som föddes och växte upp i "the Raj" - föräldrakontakten var oftast minimal och så snart som möjligt förpassades barnet till hemlandet och någon hemsk internatskola med pennalism högst på schemat.

Jag har läst första delen av Jane Gardams trilogi om Old Filth (filth är här förkortning för failed in London try Hongkong ) eller Edward Feathers. Hela den här trilogin kommer för övrigt ut i svensk översättning under 2017, men jag är otålig och läser på originalspråket.

Edward Feathers (Old Filth) är en av dessa imperiets olycksbarn som får en fasansfull barndom men som mot alla odds överlever och så småningom gör en lysande karriär som jurist och domare. Jane Gardam har gjort ett mycket ömsint och vackert porträtt av en man med en rik personlig historia. Det är samtidigt att porträtt av en svunnen epok och kanske ,framför allt, har  författaren målat en tavla över människans oändliga ensamhet på denna jord.

Den svenska titeln på den här första volymen är "En engelsk gentleman".  Nu ska jag fortsätta med del två " The Man in the Wooden Hat".

måndag 2 januari 2017

Iza's Ballad av Magda Szabó


Magda Szabó ( 1917-2007) är en ungersk författarinna, mest känd utanför sitt hemland för romanen "The Door" som tilldelades Prix Femina Étranger år 2003. Det finns ett par svenska översättningar av Szabós verk men de är alla av äldre datum såvitt jag kan se.

Iza's Ballad kom ut redan 1963 (svensk översättning 1968) och jag har läst den engelska versionen från 2014.

Ettie och Vince är ett äldre par som lever i stillhet och relativ lycka någonstans på den ungerska landsbygden. Dagarna är sig lika, lugn och harmoni råder. Det enda barnet, dottern Iza, är en framgångsrik läkare och numera (efter skilsmässan från Antal) bosatt i den stora staden Budapest. Hon kommer sällan hem men skickar då och då presenter - ofta i form av nymodigheter som till exempel den elektriska brödrost som Ettie aldrig använder. Så drabbas Vince av obotlig cancer och tynar långsamt bort. Ettie är helt plötsligt ensam. "Heaven was a long way off and offered no recompense".

Så vecklar dramat ut sig. Iza är de praktiska lösningarnas kvinna och inget utrymme lämnas för medkänsla och fantasi. Ettie får finna sig i att avveckla hela sitt hem (inklusive den älskade hunden Captain) och flytta till Budapest, till Iza som har en modern lägenhet på sjätte våningen i ett stort bostadskomplex. Magda Szabô beskriver så väl både den gamla kvinnans skräck i den nya miljön och   Izas oförmåga att förstå och känna. Den mur som finns mellan de två kvinnorna går inte att riva ner. Tystnaden talar sitt alldeles egna språk genom sidorna och fram till det sorgliga slutet.

Iza's Ballad lämnar ingen läsare oberörd och jag hoppas verkligen att Magda Szabós böcker ska återuppväckas även här i Sverige.


söndag 1 januari 2017

Ett nytt år

Snart har vi ljuset här igen.

Det gamla året avslutade jag med att lyssna på vacker musik i Sankt Olofs kyrka i Skanör. Mezzosopranen Evanna Lai hade kommit ända från Kanada för att uppträda i den här lilla församlingen. Det blev en oförglömlig afton i den ljussmyckade medeltidskyrkan.

Så skriver vi 2017. Tiden går vidare och det här året kommer säkerligen inte att skilja sig så mycket från det som just tonat bort bland alla fyrverkerierna. Jag kommer att ta min tillflykt till böckernas värld som vanligt. Någon planerad läsning blir det inte utan jag följer inspirationen om och när den behagar infinna sig. I december har det handlat mest om öar på den här bloggen och kanske blir det en del danska nedslag framöver (många av de där öarna var ju just danska). Min läslista är kilometerlång - on verra- som man säger i Frankrike.

God fortsättning, önskar jag hur som helst.