onsdag 30 september 2020

Lapis lazuli

 

Bebådelsen av Fra Angelico.

Esther Kinskys ” Grove” är uppdelad i tre partier som består av kortare stycken ( totalt cirka 60) - alla med egna rubriker. Det andra partiet handlar mycket om barndom och relationen till en högt älskad far. I sjuårspresent får den lilla flickan ett vackert hängsmycke i lapis lazuli- blåaste blått och med guldstänk insprängt i stenen. Men- flickan tycker att smycket är obehagligt , kvävande , ända tills fadern börjar berätta. Lapis lazuli utvanns först i det forna Persien och att hacka fram denna dyrbarhet var ett farligt arbete som kostade många liv. Lapis lazuli kunde också malas ner till stoft och användes då som färgpigment av konstnärer. Ultramarin - bortom havet. Så blir smycket till något magiskt och vackert och berättelsen fortsätter med en tur till Florens och konstens värld. Fra Angelico är den konstnär som mest förknippas med den djupa och intensiva blå färgen och far och dotter går på jakt efter hans tavlor.

” After becoming acquainted with the use of lapis lazuli, I came home with a fondness for the blue stone on my necklace, and could occupy myself for long periods of time, picturing how it had been extracted from a mine deep in Persia, examining the small sprinklings for their golden lustre in the sunlight”.

tisdag 29 september 2020

Då voro bokarna ljusa

 

Det handlar, som synes, inte om Vilhelm Ekelund utan om Hans Dhejne (1891-1986)-poet, konstnär, författare, litteraturskribent. Längs med en av stadens promenadstråk och utmed havet finns den poetiska bänken med Hans Dhejnes dikt. Här kan man sitta och fundera över evigheten både i poesi och verklighet. 

I bokhyllan hittade jag en essäsamling från 1971 ” Då voro bokarna ljusa” av Hans Dhejne. En tredjedel av innehållet tillägnas landet som man kan skåda från den poetiska bänken, nämligen Danmark för Dhejne var väl insatt i Danmarks kultur, historia och framför allt - litteratur. Inledningen ägnas åt den danska guldåldern - och jag minns förra årets besök på Statens Museum for Kunst och alla de underbara tavlorna som visades från just den tiden i Danmarks historia. Karen Blixen och Hans Christian Andersen kan man läsa om och så följer ett antal intryck från europeiska strövtåg. En mycket bra blandning, tycker jag. 


måndag 28 september 2020

Till det gåtfulla


 Etruskisk hantverksskicklighet i form av ett örhänge.( bilden är lånad från Wikimedia Commons )

Gåtfulla, beskrivs de ofta som, etruskerna och det finns mycket att läsa om dem. För ett tag sedan hittade jag ” Myternas etrusker: ursprung, frihet, undergång” av Barbro Santillo Frizell bland bibliotekets hyllor. Nu har jag gjort ett nytt fynd- en utställningskatalog från Malmö Museum från 1987 och just det året visades en mängd etruskiska föremål upp i muséets lokaler. Katalogen har många vackra illustrationer och den är dessutom faktaspäckad. Jag varvar denna läsning med en annan- Esther Kinskys ” Grove” ( ” Hain” på originalspråket) och här rör sig berättaren i trakterna kring Olevano - på höga höjder och med utsikt över en kyrkogård. De döda är ständigt närvarande. Saknad och sorg är teman men någonstans anas ett ljus. Esther Kinskys språk är så vackert, poetiskt ( och översättaren ,Caroline Schmidt, har fått mycket beröm för sitt arbete) och här har jag hittat en bok som jag vet att jag kommer att läsa om. Italien vistas jag gärna i - och på läsbordet finns dessutom ” Italiens moderna historia”. Läslyckan är fullständig.

söndag 27 september 2020

Till det inre av Västergötland

 

Hallonflickan. Rekonstruktion av Oscar Nilsson och hon finns att se på Falbygdens Museum i Falköping. Bilden är lånad från Wikimedia Commons. 

En del av helgen kommer att ägnas åt Egil och Anders Josefsons ” Från det inre av Västergötland” som bjuder på en resa genom en gammal kulturbygd och med extra fokus på det riktigt, riktigt gamla- författarna ( far och son) är båda arkeologer. Boken är rikt illustrerad och även försedd med kartor. Jag har stannat till i närheten av Rogestorps gård - mellan Falköping och Kinnarp. Här hände det sig en dag år 1943 att en man vid namn Karl Vilhelmsson skar torv. Det var krig i världen och det gällde att ta till vara det ” bränne” som fanns tillgängligt. ” Rätt va ja gravde feck ja e hånn på spáen.”, förklarade Karl V., och det visade sig att han stött på ett skelett där nere i torven. Brott kunde snabbt avskrivas och så tog arkeologerna vid. Sent omsider och åtskilliga år efteråt kunde man konstatera att skelettet tillhört en ung kvinna och att hennes allra sista måltid hade bestått av mogna hallon. Troligen hade hon blivit offrad och för cirka 5500 år sedan. Tanken svindlar.  


lördag 26 september 2020

En ovanlig syskonkärlek

 

Erika och Klaus Mann (Foto: Eduard Wasow).

Det var jämngamla, födda med bara ett års mellanrum och de följdes åt livet igenom. Erika hängav sig åt teater och kabaré - Klaus valde skrivandet men kom att stå i skuggan av den store allsmäktige fadern. Upp från biblioteksmagasinets kulvert hämtades Andrea Weiss ” Flykt till livet - berättelsen om Erika och Klaus Mann från 2001 - och jag är tacksam att boken inte gallrats ut för det här är en mycket välskriven biografi över både personer och tiden de tvingades leva i. Flykt är ett huvudtema och flykt inte bara från den framväxande nazismen i Tyskland utan också från livets svårigheter och tillvarons oändliga kaos. För att komplettera bilden tänker jag också läsa Klaus Manns självbiografiska ” Vändpunkten- historien om en intellektuell mellan två världskrig”. Min ( egen) bok är från 1989 och utgiven av Norstedts förlag- förord av Thomas von Vegesack. Modernista ger ut på nytt i höst. 

På läsbordet ligger ännu ett kulvertfynd- ” Hermann Hesse, en outsiders väg” av Hans Levander. Att läsa medan regnet smattrar mot rutan.


fredag 25 september 2020

Om vin i litteraturen

 


På jakt efter inspiration .... jag hittade den här boken som väckte intresse. En historisk och litterär resa med fokus på Sverige. Vem drack och när och vad. Nyfiken blir jag och även om jag inte är någon vinexpert så vet jag åtminstone vad jag gillar/ogillar vad gäller druvsafter. Annars letar jag i magasin.         ( bibliotekens) och bland egna undanskymda hyllor. Böcker har oftast ingen bäst-före datum och de verkliga pärlorna finner man också oftast bland det som inte är alldeles dagsfärskt. 

torsdag 24 september 2020

En rebell

 

Staden vaknar. Målning av Umberto Boccioni (1882-1916). ( Wikimedia Commons ).

Han blev ett av det stora krigets offer, Umberto Boccioni. Mångsidig, rebellisk och oerhört talangfull var han och han blev en del av den futuristiska vågen som leddes av Marinetti. Futuristerna var synnerligen angelägna om att dra ut i kriget - en del av dem, inklusive Boccioni, anslöt sig till den lombardiska cykel- och automobilfrikåren ” Volontari Ciclisti Automobilisti”. Den 17 augusti 1916 befann sig Boccioni utanför Verona för en militärövning ( till häst)- hästen skrämdes och Boccioni föll mycket olyckligt - på huvudet. Han dog nästan omedelbart av de skador han åsamkades. Kvar finns hans odödliga konst ( en hel del har köpts upp av amerikanska muséer). Tack och lov finns det mycket att beskåda digitalt - vackert, växlande och ibland outgrundligt. Alltid berörande. Boccioni får ett välförtjänt omnämnande i Eskil Fagerströms ” Italiens moderna historia”.



onsdag 23 september 2020

Recensenternas favoriter ( för 30 år sedan)

 

Opabinia. Rekonstruktion av José Manuel Canete och lånad från Wikimedia Commons.


Sydsvenska Dagbladet var en helt annan tidning på den tiden och när man läser de gamla kultursidorna och jämför med nutid blir man rätt så beklämd över sakernas tillstånd idag. Nå, och så till den fylliga rapporten från januari 1991. Tretton böcker har hamnat på topplistan och bland dem finns fyra diktsamlingar. Inte illa. ” Ljuset spränger natten” av Carlos Drummond de Andrade, Czeslaw Miloszs samlade dikter, ” Violinbyggarnas stad” av Henrik Nordbrandt och ” I väntan på pendeltåget” av Karl Vennberg bestod den utvalda kvartetten av. På listan finns också Claudio Magris ” Donau” som blivit en klassiker och Witold Gombrowicz dagbok från 1953-1956. Novellsamlingen ” En ros åt Emily och andra noveller” av William Faulkner framhålls speciellt och så på fackbokssidan- ” Livet är underbart” av Stephen Jay Gould. Gould berättar om femögda djur ( opabinia) och naturens slumpmässiga historia. Boken finns fortfarande aktuell på originalspråket. Den svenska översättningen får antikvariaten stå till tjänst med. Essäer? Jodå, den genren finns representerad genom Octavio Paz och ” Lerans barn”. En väl avvägd blandning, tycker jag ( Kerstin Ekman, Janet Frame och Virginia Woolf placerar sig också.)

tisdag 22 september 2020

Monacensia

 

Annette Kolbs glasögon. Foto: Amrei-Marie ( Wikimedia Commons ).

Vissa böcker tar man fram ofta. Läser, läser om. I mitt fall blir det gärna Hermann Kestens ” Meine Freunde die Poeten” där han berättar om och porträtterar av ett stort antal författare som han mött under livet. Boken kom ut år 1953 men är odödlig. En av de avporträtterade är Annette Kolb (1870-1967), pacifist och så gott som ständig resenär. Ofta också persona non grata på grund av sina åsikter och sitt engagemang. Det första världskriget tillbringade hon i landsflykt i Schweiz - Weimarrepubliken blev en frist men så kom korpralen och hans anhang, bokbål ( Kolbs verk spädde på brasorna) och Annette Kolb gick i exil ännu en gång, nu gick flykten till USA. Hon fick ett rikt och mångskiftande liv och bland hennes många publicerade böcker finns romaner, novellsamlingar, essäer, brevväxlingar, biografier och memoarer. Tyvärr kniper det med de svenska översättningarna vilket jag tycket är trist. 

Sina sista år tillbringade hon i München och i Monacensia finns hela hennes litterära arv bevarat. Monacensia är ett kulturellt nav för staden München -ett arkiv, en samlingspunkt för minnen om man så vill och beläget invid Münchens stadsbibliotek. Det vore en dröm att få vandra runt där.


måndag 21 september 2020

Helgen som gick

 


Ralph Waldo Emerson (1803-1882).

Vackra höstdagar och trädgårdsarbete går hand i hand men det passar också bra att pausa med en bok och försöka sila bort en del oljud ( varför måste man sätta igång en motorsåg klockan åtta en söndagsmorgon?). Boken jag försjönk i var Sture Packaléns ” Günter Grass: författare och provokatör” , färsk från förlaget (Carlsson) och visserligen är Grass huvudperson men det ges också en mycket god bild av hela den tyska litteraturscenen under senare delen av det förra århundradet. Inspirerande och synnerligen informativt. På min ” vill läsa-lista” finns också en äkta klassiker - Emersons ” Naturen och andra essäer” som snart ( förhoppningsvis) finns på bokhandelsdiskarna. Ett poetiskt manifest som berättar om människan och den natur som omger henne, läser jag. En nyutgåva i serien Norstedts klassiker, en serie som det är väl värt att botanisera i. 

söndag 20 september 2020

Den läsande flickan

 


Det är en så rofylld bild, den av den lilla flickan som läser och går in i en annan värld. Henri Lebasque heter konstnären och han rörde sig i kretsen kring nabisterna bland andra. ” Joy of light” har han sammanfattats med. 

Åter till Ravlunda

 

Utsikt vid Ravlunda en sommar för några år sedan. Ett böljande landskap som man vill dröja kvar i. Jag har läst ” Trubbel”  Jan Malmborgs biografi om Olle Adolphson- en krönika över ett intensivt och hårt, självförbrännande liv. Olle Adolphson har fått sin sista vila på Ravlunda kyrkogård. 



Inte långt från Olle Adolphson hittar man en annan gravvård, Fritiof Nilsson Piratens. Inne i kyrkan, som är från 1200-talet, kan man via kalkmålningar ta del av svenskarnas härjningståg i trakten.



lördag 19 september 2020

Onödigt vetande

 


Vacker och närmast änglalik ser hon ut, Margherita av Savojen. Bara 16 år gammal blev hon bortgift med Umberto, kung av Italien. ( En militäriskt inriktad herre med yviga, vaxade mustascher som så småningom skulle bli offer för en mördares kula.) Margherita gjorde vad hon kunde för att popularisera den relativt nya monarkin i Italien - hon var så gott som ständigt på resande fot och år 1889 blev hennes namn odödligt. Så- nästa gång ni beställer in en pizza Margherita är det damen ovan som bör vara i åtanke. En bagare i Neapel skapade anrättningen. Om detta kan man läsa i Eskil Fagerströms bok ” Italiens moderna historia”.  

fredag 18 september 2020

I de många prisernas tid

 


Prix Goncourt, Prix Renaudot, Prix Femina... de långa listorna väller fram. Mycket att kika på, kanske rent av för mycket. Det känns som det är bäst att avvakta och ta det med ro. Tids nog blir allt mera hanterbart. Idag gör jag som Madame Lebasque- jag sätter mig i solen på en bänk. Med en bok. Den vackra tavlan är målad av Henri Lebasque.

torsdag 17 september 2020

Utsikt från ett fönster

Målat av Pierre Bonnard ( 1867-1947).

Pierre Bonnard var en del av konstnärsgruppen ” les Nabis” - och gruppen var speciellt aktiv under förrförra seklets tio sista år.
Bonnard har målat flera fönstervyer men jag fastnade för den här med de fina detaljerna i förgrunden.  Skrivdonen, framför allt. Så inbjudande att försöka författa brev med den utsikten! Platsen är Le Cannet i sydöstra Frankrike ( Alpes-Maritimes).

onsdag 16 september 2020

En mycket bildad man

Willy Kyrklund (1921-2009)

En kommande bokutgivning på Ellerströms förlag :” En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska” fick mig att stanna till ett tag och fundera och så hittade jag den andra samlingsvolymen ( utgiven 1996) av Kyrklunds verk, ” Berättelser, dramatik: Anföranden, artiklar” ( del 1 rymmer prosaverken). Kyrklund är ingen ” lätt” författare och lugn, ro och full koncentration rekommenderas.  Själv börjar jag bakifrån - med anföranden och artiklar och hittar - passande nog i sammanhanget- ” Tal till grekvänner”(1987). I talet, som i mångt och mycket är en självbiografi, hittar jag det här citatet: ” Jag tänker inte för er eller för någon eller någonsin redogöra för min bedrövliga karriär inom den ärorika finska krigsmakten. Slutresultatet för min del var uppenbart nog: Fosterlandskärlek innebär krig, religion innebär oandlighet, idealism av vad slag den vara må innebär förljugenhet. Jag har icke heller senare i livet funnit anledning att ändra på denna benämning.”

tisdag 15 september 2020

Eld och luft


Imposant var hon sannerligen, Katarina den stora. Innan hon blev den mäktiga envåldshärskaren var hon en liten prinsessa från Pommern. Tyska, om man så vill. Det fick en speciell betydelse så småningom när det ryska väldet skulle moderniseras och utvecklas. Arbetskraften kunde då med fördel hämtas västerifrån, från Bayern , Hessen, Pfalz etc. ” Volgatyskarna” kom de att kallas, de som vågade sig på det vådliga företaget att flytta. Den ryske författaren Sergei Lebedev har berättat deras historia i ” The Goose Fritz”, en bok som är ett monument över sorgliga människoöden som länge varit bortglömda och sopade under mattan. Här blir historien levande igen och med hjälp av den unge Kirill ( huvudpersonen), som är det yngsta och enda kvarvarande skottet på ett stort familjeträd, företas en resa bakåt i tiden och på slingriga vägar. Lebedev är en gudabenådad berättare och när man väl kommit in i handlingen går det inte att lägga boken åt sidan. Allt inleds mycket passande med en storm där farmor Karolina och lille Kirill tillsammans sliter för att rädda vad som räddas kan. Karolinas gestalt kommer sedan att vila över varje sida. Krig, förföljelser, utrensningar- det blev dessa människors lott. Rysslands historia är fylld av blod, av tragedier. Jag strök under de här raderna av Lebedev: ” Fire, water, air, earth- they were the children of fire and air, never knowing water and earth. The children of the great mirages that rose over Russia- the generation of the pause, when the monster of Russian statehood had almost died, was weak and wraithlike. When the stmosphere changed and one could barely breathe, it turned out that they had nothing to lean on, that their existence was founded upon the play of air currents.” Boken har översatts av Antonia W. Bouis. Jag hoppas verkligen att ” The Goose Fritz” blir översatt till svenska.

måndag 14 september 2020

New Vessel Press


Äntligen har jag börjat fördjupa mig i ” The Goose Fritz” och hans sorgliga öde ( fast han försvinner tidigt bort från handlingen- åtminstone i fysisk form). Förlaget som gett ut boken, New Vessel Press, är ett mindre amerikanskt dito baserat i New York. Man specialiserar sig på översättningslitteratur och jag tycker att utgivningen är intressant och väl fördelad på olika länder och författare. Jag har kikat på kommande utgivningar och om några månader kommer en ny bok av Sergei Lebedev att finnas på bokhandelsdiskarna ( får man hoppas). Den här gången handlar det om ett nog så aktuellt ämne- gifttillverkning. ” Untraceable” är titeln och huvudpersonen är en kemist, professor Kalitin, som vill tillverka det ultimata giftet- det som inte går att spåra och vars verkningar inte går att stoppa. Otäck läsning säkert.
En annan titel som väcker intresse är Marina Jarres ” Distant Fathers”. Marina Jarre ( 1925-2016) föddes i Lettland men kom att tillbringa större delen av sitt liv i Italien. ” Distant Fathers” är självbiografisk och ger ett porträtt av en komplicerad och ” multinationell familj” med avstamp i 1920-talets och 1930- talets Lettland. Marina Jarre har lämnat en rik produktion bakom sig och jag hoppas att flera av hennes böcker blir översatta.

söndag 13 september 2020

Levnadshistoria


Nytt på läsbordet är Edward Careys fiktiva biografi över lilla Marie, föräldralös flicka från Alsace och så småningom en legend. Marie blev nämligen Madame Tussaud och vägen dit var kantad av dramatiska händelser både i världen och på det privata planet.



Den här romanen har legat på läsbordet länge och börjar bli ett dåligt samvete. Flera av Lebedevs böcker finns i svensk översättning och det kommer nog en svensk utgåva av ” Gåsen Fritz” också med tiden. Här handlar det om en pojke vid namn Kirill och hans grävande i sitt förflutna med vägar ner till tidigt 1800-tal då hans släkt kom invandrande till Ryssland från Tyskland. En familjekrönika med andra ord och stackars Fritz blir tyvärr inte långlivad, så mycket kan jag avslöja.
Annars bläddrar jag i det omfångsrika och tunga verket ” Kalksten” av Ingemar Wickström och konstaterar att kalk är ett stort ämne- och faktiskt mycket intressant. Boken har fokus på Limhamn och får mig att minnas hur huset jag bodde i som barn alltid skakade till varje vardagseftermiddag vid exakt samma klockslag ( var det fem i tre?). Alla dessa dagliga ” jordbävningar” orsakade sättningar och husets terrass fick så småningom byggas in och ” stagas”. Hur som helst kalken i Limhamn ( och det var i kalkbrottet man sprängde varje vardag) har en lång och rik historia och Ingemar Wickström har gjort en detaljerad utredning och illustrerat med mängder av fina bilder/foton.

lördag 12 september 2020

Om den fysiska bokhandelns betydelse



Pandemin gjorde och gör livet begränsat men en viss lättnad kan anas, ett ljus där vid horisonten. Att vara beroende av den digitala världen för att existera känns inte alls bra och det är tröttsamt att bläddra och ” senda” på en bildskärm. Jag är därför glad att kunna uppsöka den lokala bokhandeln igen efter en tids uppehåll. Hyllorna är välfyllda och höstens bokflod väller fram. Inget som att gå bland bokhögar och bokhyllor- titta, plocka fram, bläddra och fundera. Det som inte finns beställs hem på direkten. Aldrig har jag uppskattat ” min” bokhandel som nu. Det senaste inköpet blev  Eskil Fagerströms ” Italiens moderna historia”- en bok som jag absolut vill äga. Om Italien vet jag alldeles för lite och jag ser fram emot att få bilda mig. Mera kunskap skaffar jag mig också, förhoppningsvis, med ” Kalksten” en tungt verk som handlar om Limhamns kalkbrott. Här får dock biblioteket stå till tjänst. 

Ute dröjer sig sommaren kvar och det blir vårplan(t)ering i trädgården med ett antal nya blomsterlökar som ska grävas ner ( rådjurssäkra blommor gäller). Det är alldeles sant som ordspråket säger: Den som har en boksamling och en trädgård har aldrig tråkigt.
 

fredag 11 september 2020

Klassen


Hermann Ungar (1893-1929)


Det är ett tag sedan som jag kunde botanisera i Politikens Boghal vid Rådhustorget i Köpenhamn, men sist jag var där drogs min uppmärksamhet till en liten svart bok med titeln ” Klassen” med en för mig helt okänd författare. Den frestelsen kunde jag inte motstå, boken inköptes men har blivit liggande oläst. Nu har jag ändrat på det förhållandet och grottat ner mig i en grotesk och kafkalik tillvaro, en tillvaro som mestadels utspelar sig i skolans värld och med en paranoid lärare som huvudperson. Ja, stackars Josef Blau. Han har det inte lätt- att tygla och undervisa en skock tonåriga pojkar är besvärligt och mardrömsaktigt blir det om man dessutom lider av svåra vanföreställningar. Här är världen både svart och grå- det vilar en makaber tristess över Blaus tillvaro. En som dock sätter färg på tillvaron är onkel Bobek som lever på växlar och som äter och dricker upp alla pengar. En av de där växlarna ska komma att ställa till det rejält i Blaus tillvaro. Ungar lyckas verkligen driva fram ett både spännande och otäckt skeende och in på scenen kommer dessutom en ” deus ex machina” (i form av motsatsen, en veritabel djävul vid namn Modlizki. Hermann Ungar blev bara lite över 30 år gammal, en hypokondriker som föll på att ha ropat varg alltför många gånger och när han väl drabbades av verklig och svår sjukdom var det ingen som reagerade- förrän det var för sent. Ungar dog av brusten blindtarm. 

Nu lägger jag ” Klassen” åt sidan och känner mig nöjd med att ha fått stifta bekantskap med ännu en relativt bortglömd författare. ” Klassen” har getts ut av det danska förlaget ” Sidste Århundrede”; någon svensk översättning har jag inte hittat.

torsdag 10 september 2020

Saxat från LIRE


Det finns mycket att läsa i det senaste numret sv Lire- Magazine littéraire och många boktips. Här ovan den senaste boken från historikern och författaren Georges Vigarello. Hans produktion är riklig och i den finns till exempel ” Skönhetens historia”, ” Virilitetens historia” ( föga förvånande slut på förlaget) och ” Kroppens historia”, en del har översatts till engelska ( inget till svenska). Trötthetens historia från medeltiden till våra dagar- nog kan det vars något att fördjupa sig i. Tycker i vart fall jag.

Marie-Hélène Lafon är känd för svenska läsare och säkert blir hennes nya ” Histoire du fils” översatt snart. Ett familjedrama med ett oönskat barn i centrum.



Daniel Mendelsohn är en amerikansk författare och översättare. Hans böcker har kommit ut i flera länder ( förutom Frankrike) men inte i Sverige såvitt jag kan se. ” Three Rings” är helt färsk och beskrivs som en blandning av memoarer, biografi, essäsamling och ” fragment”. Mycket lockande för att inte säga oemotståndligt.
Läslistan växer - och det är glädjande.

onsdag 9 september 2020

Väcker nyfikenhet


”Sarmater: troligen iranskt folk, som på 300-talet f. Kr. invandrade i nuvarande Ukraina österifrån och senare utsträckte sitt välde till nuvarande Ungern och Rumänien. De stred ofta mot romarna.” Så lyder en del av den information som finns att hämta i Nationalencyklopedin. Jag läser recensionen av ” Sarmatiska havet” i Axess och grips av en stor nyfikenhet och lust att få veta mera om detta gåtfulla folk. Jo, jag ska skaffa boken. Thomas Ljung är poet, biolog och kulturhistoriker och nu har han alltså gett sig i kast med att utforska de ” mystiska” sarmaterna. Resultatet har blivit en ” lappkatalog” på 300 sidor. ( En gång kallades Östersjön söder om Gotland för ” Mare Sarmaticum” får man bland annat veta).


Sarmatiskt pansarrytteri attackeras av romerska styrkor.

tisdag 8 september 2020

Sorg, saknad och minne


Esther Kinsky är en tysk författarinna som tack och lov blivit översatt till engelska - men tyvärr inte till svenska- ännu. ” Grove” ( Hain - på originalspråket) handlar om sorg, ensamhet och minnet av dem vi saknar. En sörjande kvinna reser till Italien ( Olevano) mitt i vintern, hyr ett hus med utsikt och försöker hitta rätt i en ny tillvaro. Det är den kortfattade sammanfattningen av en bok som jag antar innehåller många bottnar och vindlingar.
I min hylla har jag redan Kinskys roman ” River” som också rör sig på minnets stigar - och med många utvikningar. ” River” har jag plockat fram för omläsning i väntan på ” Grove”. Minne och saknad är något jag själv fördjupar mig i just nu- jag sorterar gamla brev, läser, behåller och kastar. Alla dessa människor som dröjer sig kvar genom det skrivna ordet....


Olevano. Målat av Heinrich Reinhold.

måndag 7 september 2020

Höstsonat och linjerat papper

Tegelskulptur av Per Kirkeby. ( Vid Deutsche Bibliothek, Frankfurt am Main). Foto: Falkenreich. Lån från Wikimedia commons.

Johannes Jørgensens dikter passar bra att försjunka i när regnet smattrar mot rutorna och mörkret börjar göra sig mer och mer påmint.
—-
Jeg saae den regntaette Taage
ud over et skovklaedt Land,
og dybt mellem Løvrøde Banker
en Glans af et blygraat Vand.
—-
( från Høstdrøm, 1891).

Per Kirkeby (1938-2018) var en dansk konstnär och författare. Han är speciellt känd för sina skulpturer och de finns att beskåda på många olika platser runt världen. Men- Kirkeby skrev också och det finns gott om böcker från hans penna - på ( mest) danska. Tyvärr verkar många av dessa alster svåra att få tag på men jag ska leta vidare och snart kan man väl våga sig över Sundet igen. Då hoppas jag att jag hittar den här:


söndag 6 september 2020

Stjärnlösa floder

Acheron, suckarnas flod. ( William Blake).

Jag läser om de stjärnlösa floderna i Robert MacFarlanes ” Underland”. Kapitlet inleds med de fem dödas floder som alla flyter ihop till ett enda stort vatten i Hades, dödsriket. Acheron är den stillsammaste av de fem och även här ror Karin sin båt fram och tillbaka.
Så far MacFarlane ut på en färd mot karstlandskapets hemligheter - ett landskap fyllt av underjordiska, stjärnlösa vattendrag med grottor och slukhål. Det finns många sådana landskap världen runt men MacFarlane har valt trakterna runt floden Timavo (Reka) i ” Carso”.
” Floden Timavo kommer ner från bergen, faller ner i en avgrund och sedan, efter att ha flutit omkring 130 stadia under jord, dyker den upp nära havet igen” - så skriver Poseidonius redan 100 år före Kristus. Så vecklar flodens historia ut sig och det visar sig att mycket finns kvar att utforska. Djupet är stort, farligt och oändligt.  Att stiga ner i underjorden ger en känning av en icke-existens som har lockat och lockar grottforskare och dykare i synnerhet. ”Det eviga mörkrets tystnad och oändligheten” ( Natalia Molchanova).
Ja, Timavo är sannerligen en dröm och karstlandskapet är en skrämmande skönhetsupplevelse.


Timavo - underjordiskt, stjärnlöst. ( fotot är lånat från Wikipedia).

lördag 5 september 2020

Tystnaden

De kristna martyrerna i Nagasaki ( målning av okänd konstnär). Lån från Wikipedia.

Jag har läst Shusaku Endos ” Tystnaden” som handlar om de kval och lidanden de kristna i Japan tvingades utstå. I bokens brännpunkt finns den portugisiske jesuitprästen Rodrigues och det är honom man som läsare får följa på en resa in i hopp och förtvivlan. Japan var ett i princip tillbommat land på 1600-talet och de kristna missionärer som ändå begav sig dit fick smyga sig in. Ofta blev de upptäckta och då väntade raffinerade straff. Rodrigues blir förrådd och tillfångatagen och han frågar
sig var Gud finns alltmedan tystnaden breder ut sig. Endos roman har blivit till film ( Martin Scorsese) och film såväl som bok har flitigt recenserats. I berättelsen finns både Kristus och Judas och så den stora tystnaden som kanske får sin förklaring. Själv kom jag att tänka på Paul Scotts bok ” Tystnadens torn” ( en av delarna i Rajkvartetten) där den engelska missionären Edwina Crane utbrister ” There is no God, not even on the road from Dibrapur” .
Shusaku Endos roman är omgärdad av gåtfullhet men den ger också en verklig bild av en tid i historien som man kanske inte bör glömma bort.


fredag 4 september 2020

Nytt på läsbordet


En resa ner i underjorden lockade mig och nu ska jag bege mig till katakomberna i Paris, Lofotens strandgrottor och en del andra mystiska platser. En ovanlig reseskildring är det säkert och troligtvis också mycket lärorik. Från MacFarlane gör jag ett tvärt kast till Frank Jaeger och hans ” genialiske evenrtyrbog” - ” Den unge Jaegers lidanden” som jag lyckades få tag på via ett antikvariat. Denna svenska översättning är från 1955 och gjord av ingen mindre än Daniel Hjorth ( LT förlag). På bokens baksida finns en fyndig dikt med följande lydelse:

Lägg denna bok intill ditt kalla hjärta
och låt det värma sig av Jaegers smärta.
Följ, läsarinna, med om du behagar
till barndomstidens grå och trista dagar.
Rys, läsare, när Satan spelar spratt
med Sille och hans basfiol en natt.
Och farbror Herman då, glöm honom ej
och den förträfflige monsieur Corneille.
Ja, upp och ner han bärs på livets våg
och slutar som fallerad teolog.
Men frågar du om denna bok är sann,
så svarar vi, vad vi i lagen fann:
” En lögnhals hålles för en ärlig man,
när inte han i lögnen gripas kan.”
P.S. Och undrar du vem denna bok förlagt,
så vet: med LT Jaeger har kontrakt.

Och nu bär det iväg till främmande platser med böckernas hjälp.

torsdag 3 september 2020

Tomater och läsning

Målning av Pekka Halonen (1865-1933)

En enda tomatplanta har jag och det räcker gott. Tomater har en tendens att mogna nästan alla på en gång och jag gillar inte vare sig tomatmarmelad eller ketchup så varje frukt på plantan avnjutes au naturel.

När jag letade efter bilder på tomater fastnade jag för Pekka Halonens tavla i rödaste rött och grönt och så fick jag lära mig något nytt dessutom nämligen att Pekka Halonen var en viktig kugge i det som kallas ” Den finländska konstens guldålder”, en period som varade i cirka femtio år - och fram till 1920. Jag hittade också den här bilden med ett för bloggen passande motiv.


Läsande barn. Pekka Halonen (1916).

onsdag 2 september 2020

De ensammas ö

Tove Jansson på Klovharun år 1958. Fotot är lånat från Wikipedia.

” Anteckningar från en ö” handlar om två kvinnors liv på en mycket liten ö långt ute i Finska viken. Klovharun är en klippatoll och så liten att havet och vågorna utgör ett ständigt hot. Att bo här måste vara den verkliga utmaningen och när två femtioåriga damer beslutar sig för att göra just så blir deras liv minst sagt äventyrligt- och ensligt, men detta var ju syftet. I mitten av 60-talet startade bygget av en stuga ( minsta möjliga) på denna ödsliga plats. Bygglov hade man inte men det kunde fixas i efterhand ( mest praktiskt så). Boken består av en serie av anteckningar och är dessutom försedd med Tuulikki Pietiläs gåtfullt vackra illustrationer. Här fångas det säregna skärgårdslandskapet på ett mycket speciellt sätt och jag dras in i den ensamma och karga världen.
Att bo med utsikt över oändliga havsvidder.... en dröm. Jag fastnar i en våranteckning. Stor tystnad råder men så en natt händer det och från långt borta hörs liksom ett åskmuller fastän inget syns på det nu isbelagda havet. ” När vi vaknade var hela havet fullt av islossning. Otroliga tabernakel tågade förbi, förda av en mild sydväst, gnistrande bildsköna, stora som spårvagnar, katedraler , urtidsgrottor, allt! Och de bytte färg precis som det behagade dem , isblått, grönt- och på kvällarna orange. Tidigt på morgnarna kunde de vara rosa.”
Under nära trettio år kunde Tove Jansson och  Tuulikki Pietilä njuta av avskildheten på ön och jag kan njuta av de nedtecknade minnena.


tisdag 1 september 2020

Haute couture på svenska

Augusta Lundin (1840-1919).

Augusta Lundin föddes i Kristianstad och var ett av sju barn till skräddaren Anders Lundin. Kristianstad var en regementsstad och militären behövde ständigt uniformer så brist på arbete rådde det inte för skräddare. Äpplet faller inte långt från trädet som bekant och Augusta och två av hennes systrar visade tidigt fallenhet för yrket. Bara 23 år gammal beger sig Augusta Lundin till Stockholm i syfte att vidareutbilda sig inom yrket och tre år senare öppnar hon eget. Ryktet om hennes yrkesskicklighet spreds som ringar på vattnet och så skapades undan för undan ett stort och vida berömt modehus. Om Augusta Lundin, hennes tid och framför allt hennes vackra skapelser läser jag i Lotta Lewenhaupts och Anna Bergman Jurells bok ” Augusta Lundin” haute couture på svenska. De utsökta kreationerna får gott om plats och varje klänning, jacka, kjol etc har sin historia att berätta. Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet, en utställning som säkert ger mängder av skönhetsupplevelser - utställningen drar sedan vidare till Malmö och i februari ska det gå att njuta av Augusta Lundins välsydda kreationer även där. Något att se fram emot.