Klassiker

Det har kommit en ny utgåva av Thomas Manns roman "Doktor Faustus"- det ska bokälskaren vara mycket glad över. Jag försökte låna boken (äldre översättning) från det lokala biblioteket som skulle ha den magasinerad men det visade sig att det enda exemplaret hade gallrats ut. Nu kanske man köper in ett nytt? Jag tänker investera med eget kapital i den här utgåvan för Thomas Mann ska man läsa i sakta mak.

(Det är Albert Bonniers förlag som står för utgivningen).

Efter att ha läst om Madame Bovary (en roman som tål att läsas flera gånger för man hittar ständigt något nytt att fundera över) kändes det som om det var dags att ta itu med "L'éducation sentimentale" som visserligen har översatts till svenska (Hjärtats fostran) men det är ett tag sedan så jag läser på annat språk. 

Thomas Manns bror Heinrich är kanske mest känd för sin roman "Undersåten" (och den finns faktiskt på  "mitt" biblioteksmagasin, det har jag kollat). Jag läste för många år sedan- dags för omläsning och så vill jag gärna försöka få tag på Heinrich Manns betraktelse över "en tidsålder". Då lär jag få läsa på originalspråket.

Åh, forna tiders journalister...

Ibland längtar jag faktiskt tillbaka till en annan tid, jag erkänner det å det livligaste. Allt var förvisso inte bättre förr men en del journalister från så kallade forna dagar kommer definitivt inte igen och inte deras sätt att skriva heller.

Jag tänker på Jolo, på Sven Aurén och på flanörernas flanör Adolf Hallman. Det finns naturligtvis flera...

Adolf Hallman (en hund som denna måste man bara älska).

"Å, denna luft av en liten parisisk bakgata där en människa lämnat kvar ett stycke av sitt förflutna! Den är frän och pepprad. Den kittlar näsborrarna, den svider i ögonen, den stöter en bort och suger en till sig igen." (Adolf Hallman).

De fysiska antikvariaten försvinner- det ena efter det andra. Jag skulle vilja stiga in i ett jättestor lagerlokal för äldre litteratur och bara söka igenom alla hyllor efter både glömt och icke-glömt.

Från mina egna hyllor har jag  plockat fram Sven Auréns "Fransk metamorfos" (1965). Den får duga så länge - i väntan på sommar och diverse utflykter till kanske ännu icke nedlagda antikvariat.

Kära Madame

Efter att ha läst ut första delen av Francis Steegmullers urval av Gustave Flauberts brev har jag plockat fram "madamen" från bokhyllan. Madame Bovary har översatts ett otal gånger och jag har 1936 års version (Kjell Strömberg). (Alltså inte versionen ovan).

Flaubert är mycket frispråkig i sina brev- hans rapporter från resan till Egypten och Turkiet (bland annat) handlar många gånger om bordellbesök och med noggranna beskrivningar av vad man hittar på i dessa hus (och även vad som kan bli följderna- inte lika behagligt).

 Det som har fängslat mig mest i breven är Flauberts beskrivningar av hur han kämpar och sliter med Madame Bovary. Han var perfektionist och det tog tid att få allt på plats. När så romanen äntligen kunde publiceras (i avsnitt i tidskriften Revue de Paris år 1856) blev det ett förskräckligt liv. Osedligt! Snusk! Så blev det rättegång och den stackars författaren utsattes för en rejäl smutskastningskampanj av etablissemanget.

Flaubert  blev frikänd och så var hans lycka gjord. Den bespottade boken blev naturligtvis en bästsäljare. Romanen gavs ut i sin helhet i april år 1857.

I januari samma år skriver Flaubert till Alfred Blanche (en högt uppsatt "Imperial official")

This is to inform you that tomorrow, Saturday, January 24, I shall honor by my presence the swindlers' bench in Room 6 of the Criminal Court, at 10 A.M. Ladies are admitted; decent and tasteful dress required.------

If my work has real value- if you find that you have not been mistaken about it- I pity my prosecutors. This book that they are seeking to destroy will survive all the better for its very wounds. They are trying to shut my mouth. Their reward will be a spit in the face that they won't forget.

Flaubert - i tanke och i känsla

Gustave Flaubert (1821-1880) var en flitig brevskrivare och tack och lov finns stora delar av hans korrespondens kvar att läsa (även i översättningar). Jag hittade en engelsk version - det finns två delar och jag går i kronologisk ordning.

Mycket kända är Flauberts epistlar till Louise Colet (1810-1876) - med henne hade han ett passionerat förhållande under några månader men brevväxlingen varade mycket längre. Louise Colet var mycket romantisk och jag skulle vilja säga något överspänd. Det sägs att Madame Bovary har lånat drag av henne. Flaubert tröttnade ganska snabbt på alla uppträden och anklagelser om bristande uppmärksamhet/otrohet i förhållandet. Han begav sig ut på en längre resa till bland annat Egypten för att få andas frisk luft. Louise Colet hittade andra att roa sig med och hon fortsatte att skriva både poesi och romaner.

I oktober år 1846 skrev Flaubert så här:-- "For there are two classes of poet. The greatest, the rare true masters are microcosms of mankind: not concerned with themselves or their own passions, discarding their own personality, they are, instead, absorbed in that of others; they reproduce the Universe, which is reflected in their works, scintillating, varied, manifold, like an entire sky mirrored in the sea with all its stars and all its azure. Then there are others, whose slightest cry is melodic, whose every tear wrings the heart, and who have only to speak of themselves to remain eternal. They might well have been unable to go further had they undertaken any different sort of work; they may lack breadth, but they have ardor and verve; had they been born with different temperaments, they might not have had genius. Byron belongs to this class, Shakespeare to the other."---

Marie Bashkirtseffs korta liv

På fotot en vacker ung kvinna- hon var 20 år när bilden togs, Marie Bashkirtseff. Då hade hon bestämt sig för att bli konstnär (hon var också musikalisk och kunde dessutom skriva). Marie, som var född i Ukraina, växte upp i en mycket turbulent hemmiljö och när hon var elva år gammal separerade hennes föräldrar- hon kom att leva tillsammans med sin mor och sin bror först i Nice och sedan i Paris.

Mellan åren 1877 och 1884 (det år hon dog) målade hon flera hundra tavlor och hon förde också dagbok. Dagboksskrivandet hade hon för övrigt börjat med redan som 12-åring. Hennes anteckningar kom att fylla nära hundra anteckningsböcker.

I dagböckerna skrev hon både om sin yttre och sin inre värld. Här kan man ta del av hennes intryck från resor (Italien, Spanien och Ryssland), hennes tankar om samhället, kyrkan och monarkin som institution- hon skrev också om den närmaste familjen. Marie Bashkirtseff var självutlämnande och när hon gått bort i TBC bara 25 år gammal redigerade Maries mor  dagböckerna som kom ut i tryck år 1887.

Nu har jag en sliten engelsk version av dagboken i min hand- det är över 700 sidor med text och inget man läser på en kväll (tack och lov, ska jag väl säga).

Jag har läst några av de sista raderna i boken- från oktober år 1884. TBC var en skoningslös sjukdom- kanske mest för att den ofta drabbade unga människor, människor som hade allt framför sig. (Båda mina morföräldrar rycktes bort av TBC- bara lite över 30 år gamla). Det är så sorgligt att denna unga, rikt begåvade kvinna fick ett så kort liv. Trösten är att hon i alla fall finns kvar i sina dagböcker och i sina vackra tavlor.

Vargtimmeläsning

Nadar "flyger" i ballong

Alltför många vet säkert hur det är att vakna så där fram på småtimmarna- att ligga och vrida och vända på sig för att till slut ge upp och tända lampan. I mitt fall blev det böckerna som räddade denna arla (alltför arla) morgonstund. Närmast tillhands var Richard Holmes "Footsteps- Adventures of a Romantic Biographer" från 1985. Holmes reste (under 1970-talet) i kända författares fotspår och i fyra långa kapitel skriver han om Robert Louis Stevenson,  Mary Wollstonecraft,  Percy Bysshe Shelley och Gérard de Nerval (och några till).

Nadar (Felix Tournachon) var inte bara fotograf han var också satirtecknare och han lyckades göra sig en mycket framgångsrik karriär under den andra republikens Paris. Dessutom överlevde han de flesta av sina vänner och år 1900 (då var han 80 år gammal)  organiserade han en stor utställning över sina foton i Paris-  samtidigt gav han ut sina memoarer "Quand j'étais photographe"- en bok som enligt Holmes är fylld av underhållande (ibland elaka) anekdoter om alla de kända personer han kommit i kontakt med under sitt långa liv.

Richard Holmes (som inte ska förväxlas med sin namne militärhistorikern) har skrivit flera läsvärda biografier och han har också fördjupat sig i flygkonsten, framför allt då flygning med hjälp av ballong).

I boken "Falling Upwards" (som jag tänker läsa) finns säkert ett avsnitt om bröderna Montgolfier- de första som lyckades skicka upp en varmluftsballong.

 Den 19 september 1783 gjordes där, med bl.a. Ludvig XVI, Marie Antoinette och Benjamin Franklin som åskådare, den första uppstigningen med levande varelser ombord. Ett får, en anka och en tupp placerades i en korg hängande undertill på en nykonstruerad ballong. Denna var 19 m hög, vägde 400 kg och hade en volym på 1400 m³. Den värmdes av glödande kol på ett galler som skickades med ballongen. Flygturen varade denna gång 8 minuter och dess passagerare landade välbehållna 3 km bort. (Källa: Wikipedia).

Den 7 oktober år 1870 lyckades Gambetta lämna det belägrade Paris med hjälp av ballong.

Själv håller jag mig helst på marken (med undantag för takrengöring då och då- men då befinner jag mig bara ett par meter ovan jord- inte mycket att orda om) men luftens pionjärer läser jag gärna om. Mycket spännande!

Flauberts papegoja

 

En gång hade jag Julian Barnes roman i min bokhylla men den är borta nu, tyvärr och på biblioteket är den redan bortgallrad.

Nå, det får bli den "äkta varan" i stället för papegojan kan man läsa om i den första av de tre berättelserna som har samlats i "Ett enkelt hjärta" - nyligen utgiven av Norstedts förlag (och det är utmärkt att det kommer en ny utgåva av de här små (stora) mästerverken.)

"Ett enkelt hjärta" är titeln på en kortroman eller lång novell och det handlar om den trogna tjänarinnan Félicité och hennes vandring på jorden. Flaubert som blivit kritiserad för sina tragiska och deprimerande romaner av bland andra George Sand hade antagit en utmaning och så (för att framför allt kanske tillfredställa madame Sand) skrev Flaubert sin vackra berättelse om Félicité. Félicité är en enkel kvinna av enkelt ursprung men hon har egenskaper och karaktär som få- och även om hennes liv egentligen är sorgligt i mångt och mycket så reser hon sig över allt- och framstår som en om inte levnadskonstnär så i alla fall en som klarar av att uthärda och ändå hitta och njuta av de få glädjeämnen som kommer i hennes väg. Novellen är så skickligt sammanvävd och Flaubert visar på ganska få sidor att han är en mycket stor författare.

Gustave Flaubert var också en flitig brevskrivare (hans korrespondens lär omfatta över 5 000 sidor) och en hel del av dessa brev finns att läsa i bokform.

”En människa är bara ett litet kryp. Vår glädje liksom vår sorg bör uppgå i vårt verk. Man urskiljer inte i molnen daggens vattendroppar som solen har fått att stiga dit upp!”  (citat från ett brev till Louise Colet).

Det finns en välskriven biografi över Flaubert- (på originalspråket) av Pierre-Marc de Biasi " Gustave Flaubert. Une manière spéciale de vivre (utgiven av Grasset & Fasquelle 2009). Lena Kåreland har recenserat i SvD.

Bortglömt på min önskelista

Sivar Arnér (1909-1997)

En av 1940-talets ledande prosaister- så kan man läsa på svenska wikipedia. Produktiv och prisbelönad många gånger om- idag- om inte bortglömd så nära nog.

Jag har en del av Arnérs böcker i min hylla redan men det finns plats för fler- till exempel "Han-hon-ingen" från 1951. Fin kritik får just den romanen i BLM från samma år.

En annan bortglömd författare är John Karlzén (Bernur skriver om hans "Så gör man inte" här.)

Själv skulle jag gärna vilja börja med några noveller- kanske novellsamlingen "Blå noveller" (även den omnämnd positivt i BLM från 1951).

 

Ivy Compton-Burnett har rykte om sig att vara svårläst. Jag gör gärna ett försök ändå och har lagt "Manservant and Maidservant" i min "önskekorg". Den här romanen är för övrigt den enda av hennes böcker som blivit översatt till svenska (Tjänare och tjänarinna) - Anders Österling hade tagit sig an verket och året var 1951. (Originalutgåvan är från 1947)

"Adjö och välkommen tillbaka" är den svenska titeln på den här romanen av Hans Fallada- men det är en äldre översättning från år 1934. Huvudpersonen är som så ofta i Falladas böcker en man som har otur i livet- här handlar det om en återfallsförbrytare. Det har kommit en hel del nya utgåvor av Hans Falladas romaner så kanske finns det hopp även för "Wer einmal aus dem Blechnapf frisst".

Jakarandaträdet

Herbert Ernest Bates är en mycket läsvärd författare- hans roman "Jakarandaträdet" blev översatt till svenska år 1950. Jag har dock läst på engelska eftersom det är betydligt enklare att hitta Bates böcker på originalspråket. Omslaget är vackert och man skulle kunna tro att handlingen är romantisk men så är icke fallet.

Läsaren hamnar i stället i Burma år 1942 och kriget står för dörren. De japanska trupperna är på väg mot en liten engelsk bosättning och det hastar att ge sig iväg - fienden rör sig med stor snabbhet. Det är Paterson (han förestår en risplantage) som tar initiativet till flykten- och han är en kontroversiell person bland sina landsmän- inte bara för att han har avancerat i hierarkin trots sin unga ålder utan också för att han håller sig med en burmesisk älskarinna (hennes bror är anställd som uppassare).

Så sätter flyktkaravanen i gång och det blir en resa fylld av konflikter, småaktighet, "kolonialistbeteende" och tragik. Här kommer snart mycket att ställas på sin spets och den som anses som galen och dum visar sig vara precis tvärtom. Bates har skrivit en mycket spännande och samtidigt psykologiskt ingående (och otäck) skildring av människor som ställs inför stora prövningar och som inte (i flera fall) klarar av att hålla huvudet kallt och behålla det som kallas för sunt förnuft.

"Jakarandaträdet" är en roman väl värd att ge ut på nytt.

Blommande jakarandaträd (lånat foto)

Brev med historia

 

Vincent van Gogh: Les lettres

Broché: 2150 pages
Editeur : Actes Sud (14 octobre 2009)
Collection : BEAUX LIVRES


Vincent van Gogh var en mycket flitig brevskrivare- det finns flera böcker med hans brev i urval- och den mest kompletta är förmodligen den här ovan men den har ett för mig alldeles oöverstigligt pris. Jag får drömma och betrakta omslagsbilden. (Van Gogh illustrerade ofta sina brev med teckningar).

Jean-Francois Millet: Aftonbönen (1857)

Jag nöjer mig för tillfället med H.P. Rodhes bok "Van Goghs värld" som innehåller ett urval av konstnärens brev.

"London, januari 1874

Käre Theo,

Tack för ditt brev. Jag önskar dig av hjärtat ett gott nytt år. Jag vet att det går bra för dig i affären för det har jag hört av herr Tersteeg. Av ditt brev ser jag att du har hjärta för konst, och det är en bra sak. Jag är glad över att du tycker om Millet, Jacque, Schreyer, Lambinet, Frans Hals etc., för, som Mauve säger "det är det riktiga". Ja, Millets målning Aftonbönen, "det är det riktiga", det är rikt, det är poesi.- Vad jag gärna skulle vilja tala med dig om konst, nu få vi i stället skriva till varandra så ofta som möjlige; gläd dig över det som är vackert så mycket du kan, de flesta gläder sig inte nog över det som är vackert.----

Madame de Sévigné (1626-1696) var en mycket bildad kvinna  och hon skrev många brev- i min hand just hu har jag "Selected Letters" (utgivning Penguin Classics.) och jodå, det finns svenska översättningar också.

Det är så underbart att läsa dessa gamla brev och jag kan se brevskrivarna framför mig med fjäder/stålpenna i hand och så ett bläckhorn på skrivbordet. När jag sist köpte skrivmaterial (papper) såg den unga expediten lite sorgset på mig och sa" ja, i min generation skriver vi ju inga brev längre- vi har ju våra smartphones".  Jag tänkte - ni skulle behöva skriva med vanlig penna på vanligt papper för att lära er att ta det lite långsammare. Allt ska gå så fort idag, intrycken ska komma från alla möjliga håll och jag tänker att det måste koka i skallen till slut.

Jag är och förblir en pappersälskare.

Minnesglimtar och gubbsuckar

Tack till Eva Ström som recenserade den här sonettsamlingen i Sydsvenskan förra fredagen- jag föll direkt och köpte boken. Hur kan man motstå en poesidebut som sker vid 95 års ålder? Dessutom i sonettform.

Det är få förunnat att kunna ha en så klar blick och så rörlig hjärna vid en ålder av nära 100. Martin Tegen skriver sitt liv och sina tankar i just 95 sonetter (en för varje år på jorden)- tillbakablickar blandas med det som händer just nu- ålderdom och ungdom samsas på sidorna. Verserna flyter lätt som en sommarvind och jag har svårt att föreställa mig hur man kan skildra ett liv på bättre sätt än så här. Jag är fylld av beundran och läser och läser om- noterar och funderar.

Det finns så mycket levnadsvisdom här.

Från sonett nr 2 hämtar jag:

Otåligt märker jag sekunders gång,
men kommer ändå överens med tiden.
Naturen tröstar mig med grönskans sång,
min oro finner just nu lugnet i den.

Naturen, ensamheten (när man är 95 år gammal har de flesta av ens vänner gått bort), barndomsminnen, människor och platser.... alla dikter har fått en rubrik. Goethe, Heine och Shakespeare får alla en egen sonett- och jag fortsätter att läsa och gör en resa i tid och rum.

"Men minnena kan nästan bli en börda,
en mild sordin blir kvar från allt det hörda" (från sonett nr 19 "Döda vänner")

Minnesglimtar och gubbsuckar är utgiven på Themis förlag.

Ett jubilar värd att fira

Axel Törnemans vackra bilder pryder tidskriften från år 1925


Jag talar om Svenska Turistföreningen-STF- som firar sitt 130-årsjubileum just i år. På biblioteket hittade jag (ganska undangömt i magsinet) hela 1935 års årgång av STF:s tidskrifter i bunden form. Då var det de första femtio åren man ville hylla.  Tänk att den här boken har klarat sig undan utgallring/bortforsling (det är också värt att fira)- en gång var den nr 281 på Törringe folkbibliotek. (Törringe ligger i närheten av Svedala).

"De som äro intresserade för bildandet af en allmän Svensk Turistförening, behagade sammanträda till konstituerande möte Fredagen den 27 Februari 1885 kl. 5 e.m. i stora salen å Stadshotellet."

Det var i Uppsala det hela började och det var under en brytningstid mellan gammalt och nytt resande. Man for inte längre "på tur" med häst och vagn i samma utsträckning- järnvägarna bredde ut sig och även ångbåtstrafiken fick allt flera kunder. Norrland var dock ett i mångt och mycket oskrivet blad för de flesta resenärer- år 1881 kunde man inte komma längre än till Ånge med tåg och man trodde att Sulitelma var Sveriges högsta fjäll.

Att kuska runt på cykel (eller velociped) var inte tillrådligt- "cyklarna voro på denna tid av den livsfarliga typ, som hade tramporna fästade vid det jättestora framhjulet och vars för skams skull medsläpande bakhjul icke bildade tillräckligt motvikt för att förekomma, att det obetydligaste hinder i vägbanan åstadskom en katastrof.". Snart kom dock den så kallade "kängurumaskinen" med likstora hjul och några år senare fattade man fördelen med luftfyllda ringar på cykeln.

Genom de här gamla tidskrifterna från 1935 (och främst då jubileumsnumret från februari) kan man göra en alldeles utomordentligt intressant resa genom ett annat Sverige. Här berättar Sigfrid Siwertz om turistföreningens fjällstugor, Axel Romdahl skriver om svensk natur i svensk konst och man ska absolut inte glömma att snegla på alla annonser i kanten- de är nog så viktiga för att illustrera tiden.

Reklam görs bland annat för den nya Rollericordkameran.

Visst har gamla böcker ett stort värde!

Undrens sjö

(Fotot är lånat)

 Fordom utgjorde denna sjö förnämsta
vattenvägen mellan hansestäderna vid Östersjön, i
synnerhet Lybeck, och städerna i det inre Ryssland. (Nordisk familjebok)

 Tjudskoje ozero- "Undrens sjö" ligger på gränsen mellan Estland och Ryssland. Jag följer Peder Sjögren och hans hustru Vera Alexandrova (hon var en mycket känd dansös) på en kombinerad bröllops- och reportageresa. Året var 1937 och man kunde ännu resa relativt fritt i Europa.

 

Klostret i Petjory

Vid stranden av Undrens sjö " har en spillra av gamla tsarryssland bitit sig fast. Staden heter Petjory och ligger alldeles vid gränsen mot Sovjet. När han ser ljuset genom de låga granarna och känner värmen från skogens barrbeströdda sand tänker han: här är jag född. Petjorys befolkning lever rikt i sitt inre och armt i sitt yttre. Oförfalskade människor som enkelt och självklart öppnar sig för besökaren, noterar Peder. Grånade stockhus längs kullerstensgator och klostrets gyllene lökkupoler bildar fond åt ständiga folkfester där vodkan flödar."

(s. 96 Det för mig ytterst intressanta mysteriet JAG- En bok om Peder Sjögren av Peter Ejewall. Ellerströms förlag.)

Så reser man söderut genom Ostpreussen- Peder Sjögren skriver bland annat ett kåseri med titeln "Vykort från Vaterlandet"- redaktören Sten Dehlgren (DN) refuserar. "Det vore bra om Herr Sjögren som förr undvek alla politiska uttalanden och sysslade med andra ting och förhållanden som Ni ju gjort förut i många år." Svaret lät inte vänta på sig: "Det är bara så att jag var i Tyskland, där något annat är svårt att upptäcka.----"

Det är en mycket gedigen skildring av ett äventyrligt och på många sätt också tragiskt liv som Peter Ejewall har skildrat i sin bok om Peder Sjögren. Jag låter mig ryckas med i oron och sökandet och boken inspirerar verkligen till  nedslag i Peder Sjögrens författarskap.

Konsten, kriget och kärleken

Jag vill inte påstå att författaren Peder Sjögren är bortglömd men hans böcker har i många fall gallrats ut från våra bibliotek. "Svarta palmkronor" (som filmatiserades) kan man kanske hitta och just den romanen finns ännu att köpa via bokhandeln- annars är det (som vanligt) antikvariaten som får stå till tjänst.

Jag har inte läst något alls av denne författare (men "Svarta palmkronor" såg jag en gång på TV och vill minnas att jag tyckte att hela alltet var ganska tråkigt- boken är säkert mycket bättre).

Peter Ejewall har skrivit en biografi över Peder Sjögren (1905-1966) (Ellerströms förlag har gett ut) och den har jag just nu i min hand- det är där jag tänker börja. Ejewall inleder med att skriva om hur han har följt Sjögren längs tre teman- tre problematiska K: konsten, kriget och kärleken.

Peder Sjögrens liv var komplicerat och - äventyrligt. Två krig deltog han i som frivillig- det spanska inbördeskriget och det finska vinterkriget.  Upplevelserna under det finska vinterkriget blev till en roman- "Kärlekens bröd" (1945). Sedan följde ett tiotal böcker men Peder Sjögrens prosa ansågs svåråtkomlig (han använde sig av så kallad "experimentell form" och han älskades mera av kritiker än av vanliga läsare. ) Svarta palmkronor och Kärlekens bröd anses dock vara mera tillgängliga för "gemene man".

''Ännu har ingen man gått till en front i den hemliga tanken att döda. Han har gått med den hemliga tanken att dö.''  Dessa ord är hämtade från "Kärlekens bröd" och de har blivit bevingade.

Sjögren räknas som något av en outsider, en mycket särpräglad författare och människa. Jag dras som en magnet till ett sådant författarskap.

Paris och Oslo

 Jag pendlar just nu mellan två städer- med hjälp av böcker förstås- det blir också en pendling mellan nytt och gammalt.

Jag tycker väldigt mycket om Paris- en vacker stad med oändligt mycket historia och med något spännande att utforska i nästan varje gathörn. Alexandre Lacroix tar läsaren med på en färd genom ett Paris som han har upplevt det- på köpet får man en hel del bok-och författartips. Jag har inte läst ut ännu men det har Nille (och det var tack vare henne jag hittade boken). Tyvärr ser det ut som om boken bara finns att tillgå på originalspråket (franska).

Sigurd Hoels roman "Fjorton dagar före frostnätterna" fanns på Malmö stadsbibliotek (som synes har den också översatts till engelska). Min utgåva är från 1950 och den har getts ut av Svalans bokklubb. Jag kan se att den inte har lånats ut sedan 2003 så den har levt ett farligt liv. Nu hoppas jag att den slipper bli nedmald på ett tag i alla fall.  Jag läser och följer doktor Knut Holmen genom hans medelålderskris- lite av "Winter of our discontent" över det hela. Sigurd Hoel är en mycket intressant författare och jag hoppas att man får upp ögonen för honom igen här i Sverige.

Boken kom ut på originalspråket redan år 1935 och den filmatiserades år 1966.

Avdelning skrämmande barnböcker eller så kallade "cautionary tales"

När jag var mycket liten och knappt kunde läsa hittade jag en bok hos mammas väninna- en stor bilderbok och titeln var "Pelle Snusk". Den började jag titta i men till slut blev det alldeles för otäckt- här klipps inte bara naglar av den snuskige utan man tar fingrarna också på köpet. Usch, tyckte jag och ville aldrig mera läsa den boken. En riktigt rälig berättelse!

Hilaire Belloc (1870-1953)  har skrivit i samma genre- hans "Cautionary Tales for Children" kom ut redan år 1907- säkert har de översatts till andra språk- men annars är det ganska lätt att få tag i samlingen via bokhandeln om man vill läsa på originalspråket. (Man får ha starka nerver eller kanske är det bara jag som är överkänslig....).

Det finns också små särtryck i det lilla formatet med de mest otäcka av berättelserna. Här kan man läsa om Jim som blev uppäten av ett lejon. Här den första versen av flera och hela härligheten finns att läsa på t ex Wikipedia för den som känner sig hågad.

Jim

Who ran away from his Nurse, and was eaten by a Lion.

 

      There was a Boy whose name was Jim;
      His Friends were very good to him.
      They gave him Tea, and Cakes, and Jam,
      And slices of delicious Ham,
      And Chocolate with pink inside
      And little Tricycles to ride,
      And read him Stories through and through,
      And even took him to the Zoo—
      But there it was the dreadful Fate
      Befell him, which I now relate.

Jag måste erkänna att de här verserna är något av det otäckaste jag har läst-jag ryser. Det gör jag inför den här versserien också.

Henry King

Who chewed bits of string, and was early cut off in Dreadful agonies.

      The Chief Defect of Henry King
      Was chewing little bits of String.
      At last he swallowed some which tied
      Itself in ugly Knots inside.

      Physicians of the Utmost Fame
      Were called at once; but when they came
      They answered, as they took their Fees,
      ``There is no Cure for this Disease.

      ``Henry will very soon be dead.
      His Parents stood about his Bed
      Lamenting his Untimely Death,
      When Henry, with his Latest Breath,

      Cried, ``Oh, my Friends, be warned by me,
      That Breakfast, Dinner, Lunch, and Tea
      Are all the Human Frame requires...
      With that, the Wretched Child expires.

Ät aldrig bitar av snöre med andra ord.

Mina komplimanger till författaren och hans diktkonst men tyvärr, det här är ingenting som jag vill ha i min bokhylla.

En resa längs "The Cut" och en ung flickas vedermödor

 Jag är just nu helt fördjupad i en roman av den engelske författaren Alan Patrick Herbert och boken ser ut precis som på bilden ovan-( ingen ska säga att jag köpte den för det vackra omslagets skull.)
Jag tror inte att den här författaren finns översatt till svenska (men jag har inte kontrollerat) - och nu lär det vara för sent, tråkigt nog, för han skriver riktigt fängslande.

A.P. Herbert (1890-1971) var en flitig skribent och han hann med att ge ut många böcker och skrifter.
Romanen "The Water Gipsies" är nog en av de mera kända av hans alster och den fick ett gott mottagande på sin tid (utgivningsåret var 1930). A.P. Herbert kan vara både ironisk och elak i sitt iakttagande av mänskliga svagheter- och han gisslar speciellt den så kallade överklassen (men alla kan få sin släng av sleven- oavsett klasstillhörighet).

Slussen vid Brentford (lånat foto)

Huvudpersonen i "The Water Gipsies" heter Jane och hon är dotter till en änkling som verkligen inte har haft så stor tur i livet (och han blir inte hjälpt av en god portion dåligt omdöme)- Jane bor på en husbåt tillsammans med pappa och en yngre syster- hon är förnuftig och nyfiken, ivrig att lära sig mera om livet men med utnyttande av hjärnvindlingarna hon begåvats med.

Jag har inte läst hela boken ännu men blev så begeistrad i både handling och personbeskrivningar att jag kände ett näst intill tvång att skriva några rader om denna speciella berättelse. Tiderna som man hamnar i kommer naturligtvis aldrig tillbaka men det är lärorikt och spännande och författaren har verkligen ett härligt sinne för humor. (Han är vass).

Ett kapitel har fått titeln "Up the Cut"- och vad är då "The Cut"- det undrade jag också. Att det var en vattenväg, det förstod jag men var fanns den och hur såg den ut? Jag blev mycket nyfiken. Jag hittade en hel sida om "The Cut" eller "The Grand Union Canal" som den egentligen heter.

The Grand Union Canal in England is part of the British canal system. Its main line starts in London and ends in Birmingham, stretching for 137 miles (220 km) with 166 locks. (Källa: Wikipedia).

A P Herbert var mycket förtjust i just "The Cut" och här är ett litet smakprov:

The locks are the landmarks and milestones and strenuous obstacles of the water highway. At the locks the boatwomen draw their water, buy their bread and milk: the lockkeeper comes out of his little house and, leaning over his garden fence, distributes the news of the day. On closing day the village lovers hand over the high gates and watch the boats go through, drawn by the water and the strange charm of gipsy vessels.

En svunnen tid... men underbar att läsa om. Här ytterligare ett utdrag från boken (och då handlar det om politik). Jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för Jane så jag vet vad jag ska göra idag!

Tematrio- Andra världskriget

Lyrans tematrio den här veckan handlar om det andra världskriget. Det finns såavis av böcker och filmer om ämnet. Speciellt de senaste åren har det varit hausse (mest faktaböcker) vad gäller  detta krig och dess historia.

Ska jag välja en bok blir det Norman Mailers "De nakna och de döda" som utspelar sig i Stilla havet. En otäck bok (men krigsskildringar är sällan något annat). Boken har också blivit till film.

Leslie Howard var en mycket fin skådespelare och med många roller i bagaget. År 1941 kom filmen "Pimpernel Smith" (Röda nejlikan i andra världskriget). Slutorden är klassiska: "We will all come back". Och tillbaka kom de ju- tack och lov.

Den sjätte juni år 1944 kom de över havet- och Cornelius Ryan skrev om människorna som var med- boken blev en storsäljare (och filmen gick för fulla hus). Min pappa och jag såg filmen tillsammans och pappa berättade om hur han hade nästan dansat till sitt arbete den där dagen i juni- det var en stor lättnad att invasionen äntligen kom.

George S. Patton

George Patton var en kontroversiell general och han krigade på sitt eget sätt- egensinnigt och skoningslöst- men han lyckades där andra misslyckades och han höll hårt på den militära disciplinen. Filmen om hans krigsinsatser (med George Scott i huvudrollen) har blivit en klassiker.

We herd sheep, we drive cattle, we lead people. Lead me, follow me, or get out of my way.

George S. Patton

Sist men inte minst filmen om Mrs Miniver - i  huvudrollen Greer Garson. Filmen byggde på en bok av Jan Struther och den har mycket fokus på Dunkirk och räddningen av de instängda soldaterna där.

Idealrealisation

 Henry Parland (1908-1930).

´Han blev bara 22 år gammal, Henry Parland och en enda diktsamling hann han med att ge ut under sitt korta liv "Idealrealisation"- postumt kom sedan en samlingsvolym med dikter, essayer, novellfragment och en roman "Återsken".

Modernista förlag ger ut Henry Parlands produktion på nytt (även om man får vänta några månader på böckerna).

Så här skriver Rabbe Enckell om "Idealrealisation":

"Idealrealisation" är inte av 40-talet, inte ens av 20-talet. Den har varit aktuell och akut redan under 80-talet och helt visst även tidigare. Den sätter in med rätt jämna mellanrum i en värld, som både älskar att krossa sina illusioner och få dem krossade"

Jag tror att 1920-talet var ett säreget årtionde. Man hade precis genomlidit ett stort och förödande krig- ekonomin var minst sagt i farozonen och man kunde förutspå ett annalkande oväder- mullret tilltog alltmer.

Herre Gud
låt oss hellre
dikta i pengar
som Ivar Kreuger
eller Basil Saharoff;
de kan ge fan i Nobelpriset.
River ut ett blad ur historien
och skriver ut kvitto:
erhållit Europa
vilket härmed erkännes.
(Henry Parland)

En annan finlandssvensk poet, Gunnar Björling sa om Henry Parland att han var "ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt". ---  och " Han var en representant för efterkrigsgenerationen- dess livshunger, illusionslöshet, rotlöshet och tragiska livsmedvetande."

Ingrid Arvidsson

(Lånat foto)

År 1949 kom Ingrid Arvidsson (f.1919) ut med en novellsamling- titeln var "Vårens ruiner" och den recenserades av bland andra Johannes Edfelt. Han öser lovord över debutanten (som hon var vid den här tiden)  - "graciöst handlag" och "Tjechovsk stil" är ord som förekommer i kritiken. (En av novellerna har för övrigt titeln "Pingst" och där förenas (enligt Edfelt) "skarpsynt verklighetsiakttagelse, lätt ironi och spröd, vemodig poesi".

Annars är Ingrid Arvidsson säkert mest känd för sin poesi numera- och det finns flera diktsamlingar att utforska. Tyvärr får man leta på antikvariat för i den "vanliga" bokhandeln finns inget att hämta och biblioteken har gallrat friskt.

Jag har beställt "Vårens ruiner" och tänker nog investera i en del diktsamlingar också, så småningom.

Här kan man hitta en dikt och här ett par till (av Arvidsson)

Min mor och jag- en gång för länge sedan.

Från en dotter- av Ingrid Arvidsson

-

Först bar hon mig

en liten tid.

Sedan blev världen kallare

för andra gången

när hon gick bort.

-

Nu bär jag henne

skyddad för världen.

Bär henne i benmärgen och blodet

en liten tid.

-

Hennes spår finns i mina steg

hennes väntan i mina rum.

Telefonen är tyst.

Det är jag som inte ringer

inte ringde, inte kom.

-

Det är hon som är den unga flickan

ute på sina egna vägar

bland vintergatorna.

Och jag måste lära mig

att se henne gå.