söndag 31 mars 2013

"Bestenliste" -tyska litteraturkritiker väljer bland månadens böcker




Varje månad väljer 31 tyska litteraturkritiker ut de gångna 30 dagarnas bästa böcker (enligt dem). Glädjande är det att se Dino Buzzatis klassiker "Tatarstäppen" på plats nr nio)

I mars månad toppar Hilary Mantel listan men henne är jag själv så väldigt utled på - mest för att hennes böcker finns precis överallt och i alla sammanhang- så jag går vidare med de övriga nio:

David Wagners senaste roman "Leben" har transplantation som huvudämne. Jag hoppas på en översättning! Den är i alla fall nummer två på kritikernas lista.



I år är det 200 år sedan den tyske dramtikern Georg Büchner föddes- då kan det passa bra att läsa en biografi över hans liv. Den kommer på plats nummer tre på listan. Hermann Kurzke har ägnat lång tid åt att författa boken.


Här en roman vars handling tilldrar sig i det forna DDR- åren är 1973-1989. Hela 700 sidor så mycket att läsa.... (Plats nr 4)

En utvecklingsroman, läser jag, som liknas vid Buddenbrooks. (Plats nr 5)


En dystopisk framtidsskildring. "Nichts von euch auf Erden" av Reinhard Jirgl. (Plats nr 6)

Naturlyrik på delad 7/8-plats. Nico Bleutge "Verdecktes Gelände".



Platsen delas med Botho Strauss "Die Fabeln von der Begegnung". Strauss är ingen direkt okänd författare och flera av hans böcker har översatts till svenska. Botho Strauss är dessutom nämnd som kandidat till Nobelpriset i Litteratur.


Sist ut i raden blir Ernst Wilhelm Händler med romanen "Der Überlebende"- människor och robotar...

Allt detta är ju bara ett ytligt skrap men jag ville bara visa på all den litteratur som vi kanske går miste om på grund av att vi är så koncentrerade på den anglosaxiska sfären vad gäller litteratur (och annnan kultur också för den delen). Jag är helt övertygad om att de flesta av de här böckerna aldrig kommer att översättas till svenska. Kanske någon- men då får vi säkert vänta ett bra tag.

Karavan



Foto: André Lage Freitas

Lagom till påsk kom årets första utgåva av tidskriften Karavan- som vanligt till brädden fylld av intressant och inspirerande läsmaterial. Jag fastnade speciellt för de artiklar som handlade om poesi från Brasilien. Ovan ett foto från staden Maceió som ligger på Brasiliens östkust.

 "The name "maceió" is of Indian origin, and designates the naturally spontaneous courses of water which flow out of the soil. Most maceiós flow to the sea, but some get trapped and form lakes ("lagoas", in Portuguese)." (Wikipedia).

År 1924 föddes här poeten Lêdo Ivo- och om honom skriver Henrik Nilsson. Henrik Nilsson mötte Lêdo Ivo bara några månader innan han gick bort- nära 90 år gammal.

Mitt hemland är den mjuka och klibbiga jorden där
 jag föddes
och vinden som blåser i Maceió.

(från dikten "Mitt hemland" i diktsamlingen Plenilúnio( Fullmåne) från 2004 Tolkning: Henrik Nilsson).

Här några rader från dikten Reqviem (och i Karavan kan man läsa ett långt utdrag)

Lyckliga de som levde mer än ett liv.
Lyckliga de som levde otaliga liv.
Lyckliga de som ger sig av när cirkusen packar ihop.

(Tolkning: Henrik Nilsson)

Jag har hittat några dikter av Ivo i engelsk översättning här en av dem:

The Onset of Summer
Thus summer begins: flies buzz
and stones glimmer
and the murmurs of the world are with us
like dunes and mirages.
And then at nightfall
day becomes that untouchable
naked breast, rival to the sun now gone.
And crickets sing. And trains pass.
Life, honeyless bee, buzzes at dawn.
And flies hover over bodies,
humidly fragrant with summer.
And in the fields, early morning fires crackle.
 
Tolkning: KCS Tolentino
 
Flera dikter av Lêdo Ivo kan man hitta här.
 
Tyvärr är det svårt att hitta översättningar av Ivos poesi men det kanske kommer. Det är i alla fall min innerliga förhoppning.
 

torsdag 28 mars 2013

Glad Påsk!




Ett hundraårigt påskkort får pryda det här lilla blogginlägget. Nu är det påsklov och jag har en stor läshög som jag tänker attackera. Det kanske blir lite bloggande ändå - vi får se. Annars önskar jag alla er därute en riktigt trevlig och avkopplande påsk.

Påskekrim

Fotot är lånat från Wikipedia

I min läshög finns just nu inga deckare eller polisromaner men jag hade gärna velat läsa de nya utgåvorna av Maria Langs böcker. I brist på det lägger jag upp en bild på några av skådespelarna i serien "The Wire" som visades på TV för några år sedan. Den serien (eller ska jag säga de serierna) måste vara något av det bästa som har gjorts i genren och det är väl fel att använda ordet deckare för The Wire är så mycket mera. Det är ett socialreportage, det är ett inlägg i den politiska debatten och det är en bild av USA:s baksida (och det är så långt från Maria Lang som man kan komma).

Fantastiska skådespelarprestationer - vem minns inte karaktären Omar spelad av Michael Kenneth Williams (längst till höger på fotot ovan). Jo, den serien skulle jag gärna se om- mer än en gång.

onsdag 27 mars 2013

Antipodernas litteratur


Jag räknar Australien som antipod och vill bara uppmärksamma på att den långa listan för The Miles Franklin Literary Award har offentgliggjorts. Här kan man fördjupa sig i vad som är "på tapeten".

The Miles Franklin Literary Award är ett prestigefyllt pris och det utdelades ffg år 1957- då var det ingen mindre än Patrick White som fick motta det för romanen "Voss".

Korta listan publiceras den 30 april.

Serien Nutidsromaner: 4


Nazisterna satte stopp för så många lovande författare- Wilhelm Speyer (1887-1952) var en av dem. Under början (och främst 1920-talet) av förra seklet var han en av de allra mest populära författarna i Tyskland. Speciellt älskad blev han för sina ungdomsromaner och "Der Kampf der Tertia" är nog den mest kända av dem. Jag är mycket glad över att ha ett exemplar av den i min hylla. (Inköpt en gång av min mor).

Boken (som faktiskt har översatts (1929) till svenska med titeln "Femteklassister") handlar om en skolklass som kämpar för djurens rättigheter- de räddar djur undan en säker död. Det blir givetvis massor av komplikationer och stridigheter men allt är berättat med känsla och stor fantasi.

I serien Nutidsromaner har man dock gett ut en annan av Speyers romaner nämligen "Charlott är tokig" (Charlott etwas verrückt,1927).


Några nya tyska utgåvor finns också men annars hör nog Wilhelm Speyer tyvärr till de bortglömda författarnas skara. Sorgligt nog, tycker jag. Vill man läsa något av Speyer på svenska får man anlita Bokbörsen. Biblioteken har gallrat ut det mesta och det finns ytterligt få exemplar kvar i magasinen av Speyers böcker.

Att följa årstidernas gång



När man tar långa promenader varje dag (som man oftast gör när man har hund) spelar årstiderna upp sina scenerier direkt och utan ridåer. Idag skulle man dock närmast tro sig förflyttad någon månad bakåt i tiden. Ett annat år hade den här bilden varit full av betydligt mera fauna och även en del flora. Nu står trädet där vindpinat och livlöst- det dröjer ett tag innan den gröna färgen gör sitt intrång i bilden.

Flommarna är isbemängda och snön ligger där fläckvis. Horisonten är gråblå och den ser nästan lite hotfull ut.

En bild från ett rastställe i slutet av mars 2013.

tisdag 26 mars 2013

Det ottomanska/osmanska riket



Det var enormt stort detta rike och det varade från slutet av 1200-talet fram t o m 1923.


Grundaren av det Osmanska riket: Osman I


Den 24 juli år 1923 var det Osmanska rikets saga definitivt all och när den så kallade Lausannefreden slöts fastställdes nya gränser. På fotot den turkiska delegationen i Lausanne.

"Under 1921-1922 utkämpade turkiska trupper strider mot Grekland, varvid grekiska trupper drevs ut från Mindre Asien. Mustafa Kemal vägrade att erkänna fredsfördraget i Sèvres och efter att sultanen hade tvingats avgå, lyckades Kemal att få till stånd ett nytt fredsavtal i Lausanne i Schweiz den 24 juli 1923." (Wikipedia)


Det moderna Turkiet bygger på en mycket gammal historia- kanske kan boken ovan ge mera information. (Turkiet: Stigar och vägskäl av Bertil Björk och Göran Nordell. Bilda förlag:2010)


Eller så kan man fördjupa sig i den här- "The Ottoman Centuries" av Lord Kinross. Den ger nog en del mer att "bita i".

Nella Larsen

Nella Larsen 1928

Nella Larsen (1891-1924) föddes i Chicago som dotter till en dansk sömmerska och en västindisk man som snart försvann ut ur bilden. Nellas mor var mycket noga med att dottern skulle få en utbildning och Nellie studerade till sjuksköterska och sedan till bibliotekarie. Hela hennes uppväxt och tidiga år var en stor kamp för tillvaron och också för en identitet.

År 1919 gifte sig Nella med en mycket framstående fysiker och paret bosatte sig i Harlem.

"By virtue of her marriage, she was a member of Harlem's black professional class. She and her husband knew the NAACP leadership: W.E.B. Du Bois, Walter White, James Weldon Johnson. However, because of her low birth and mixed parentage, and because she didn't have a college degree, Larsen was alienated from the life of the black middle class, with its emphasis on school and family ties, its fraternities and sororities" (källa: Wikipedia).

År 1928 kom hennes första roman "Quicksand" som är starkt självbiografisk- den följdes av "Passing" året därpå.


Båda dessa böcker ingår i den engelska versionen av "1001 böcker du måste läsa innan du dör". Någon svensk översättning har jag inte hittat, tyvärr.

 
 
 

(Bilden är skapad av Bernhard Wenzl)

Nella Larsen hör hemma i den så kallade "Harlem renaissance- rörelsen"

måndag 25 mars 2013

Så att vi inte ska glömma


År 1915 i april påbörjades ett fasansfullt skede i världshistorien. Över en och en halv miljon armenier fördrevs och/eller mördades i det som då var det stora turkisk-osmanska väldet. De som lyckades undkomma fick utstå svåra umbäranden och många dog under flykten. Fotot ovan talar ett tydligt och fruktansvärt språk.

Jag har läst Antonia Arslans "Lärkornas borg", en roman som berättar om allt detta hemska och som det inte går att värja sig mot, framför allt inte eftersom det är författarens egen familj det handlar om. "Lärkornas borg" kom ut år 2004 (Antonia Arslan är bosatt i Italien) och översattes så gott som direkt till många språk. Den svenska översättningen är gjord av Barbro Andersson och boken är utgiven på W & W förlag.



"Lärkornas sång" är en sorgesång, ett rekviem, ett smärtans skri som kommer från djupet av ett sargat folk. Ibland kunde jag nästan inte fortsätta att läsa och tårarna rann i strida strömmar. I fokus är två bröder som har ett nära ock kärleksfullt förhållande trots att de lever skilda åt. Yerwant är framgångsrik läkare i Italien- Sempad är apotekare i Anatolien. Nu är det år 1915 och Yerwant förbereder sig på att resa för att hälsa på sin bror- de gläds båda och räknar dagarna. Det är oroligt i Europa men de tänker de inte så mycket på- kriget kommer säkert inte att drabba dem.

Allt går om intet under några dagar i april detta år. Allt ödeläggs och en familj sargas svårt och får sedan alltid leva med ärren. 

"I många år kommer Yerwant att minnas den frasen med en hemlig saknad och en mycket långsam bön: " Jag byggde aldrig det där huset på mitt förlorade fäderneslands jord... Därför, o Herre, mina fäders Gud, ber jag dig att ge mig det i vårt gamla himmelska fädernesland..." Och när han åldras kommer han att plågas mycket svårt av en hemlig längtan som han inte kan förmedla till någon annan, av att inte kunna beskriva samtal om kärlek med barnbarnen, med det ljusa modersmålet komprimerat inom sig och liksom döende: rik och skuldtyngd för att han överlevt." 

Inte ens barnen skonades.

" Garo ligger samlad med sitt vackra leende och håller sina små händer över sin uppskurna mage. På alla fyra försöker Leslie snabbt krypa under skänken som gnistrar av kristallglas, men han dras ut i fötterna och slungas mot väggen, där hans lilla runda huvud spräcks som en mogen vattenmelon och sprider blod och hjärnsubstans över tapetens prydliga blomstermotiv. Så föds det armeniska lidandets blodsblommor."

Här länkar jag till en recension i Helsingborgs dagblad.

I Sverige engagerade sig bland andra Marika Stiernstedt för armeniernas lidande och hon skrev "Armeniernas fruktansvärda läge" (1917).


Franz Werfel skrev också om armeniernas grymma öde i "The Forty Days of Musa Dagh". (Die vierzig Tage des Musa Dagh, 1933). (Svensk översättning finns).

Serien Nutidsromaner: 3

Simonne Ratel 1900-1945

I Bonniers serie "Nutidsromaner" är det stor övervikt för nordiska och engelskspråkiga författare- men det finns ett par undantag och den franska författarinnan Simonne Ratel hör till dem. Idag är hon helt bortglömd men under 1930-talet var hon i ropet. Debuten kom 1929 med "Trois parmi des autres" och det är just den romanen som Bonniers valde att översätta och låta ingå i sin nutidsromansserie- den svenska titeln blev (något intetsägande kan man kanske tycka) "Tre". Det är dock inte just den boken som Ratel är mest känd för utan "La maison des bories", en bok som för övrigt tilldelades Prix Interallié år 1932. En filmatisering blev det också- fast först år 1970.

"propre, frais, très feminin" är några omdömen och La maison des bories är en berättelse om ett svunnet Frankrike- ett Frankrike som doftar av lantlig idyll, borgarklassens charm och så är det fyllt av drömmar... Kriget var ännu ganska långt borta.

Visst är omslaget fint?

Simonne Ratels böcker är rejält utgallrade från bibliotekens magasin . Något kan man kanske hitta via Bokbörsen om intresse finns. Jag skulle kunna tänka mig att det finns en del exemplar i sommarstugobokhyllor också.....



söndag 24 mars 2013

Om litteraturen som en stor zoologisk trädgård


Hilde Spiel beskriver honom (Franz Blei) som "a crank and a crackpot" i sin bok om Wien ("Vienna's Golden Autumn 1866-1938). I svenska lexikon (modell ä.) beskrivs han som "kosmopolitisk och högst säregen vad gäller intressen, stil och synpunkter". Franz Blei (1871-1942) var en av banbrytarna inom 1900-talets litterära avantgarde och något av en mångsysslare i litteraturens värld.

Speciellt känd är Blei för sin essaysamling "Bestiarium der modernen Literatur" (1920). Boken är ett veritabelt "kuriosakabinett" över en hel mängd 1900-talsförfattare (både tyskspråkiga och andra).  Det originella med boken är att de flesta författarna i den liknas vid djur. (Beskrivningarna är inte alltid så smickrande) och Gottfried Benn till exempel liknas vid "ein giftiger Lanzettfisch"- Kafka liknas vid "eine prachtvolle mondblaue Maus" och så här skriver Blei om Björnson:

"Das Land Norwegen hatte einmal zwei Könige, einen für zu Hause, den andern fürs Ausland. Den ersten zahlte das Ländchen, den zweite zahlte er selber. Dieser zweite nannte sich Björnson I. Er kam gewaltig daher, seine goldenen Brillen blitzten und alle alten Ehrenjungfern standen Spalier. Mein Gott, Norwegen ist ein kleines Land, und man darf von seinen zwei Königen nicht zu viel verlangen. Zudem ist, was ich hier erzählte, längst Legende."

Blei begav sig från Wien vidare till München och sedan till Berlin- men när nazisterna tog över makten i Tyskland tvingades han lämna landet (hans böcker brändes på bokbålen år 1933) och han flydde via Mallorca, Florens, Marseille och slutligen tog han avsked av Europa från Lissabon- fartyget for sedan därifrån och till New York - och USA blev den slutliga anhalten för denne kontroversielle författare.

lördag 23 mars 2013

När porträttfotografering var en stor konst


Ingen skugga må falla över nutida porträttfotografer men för lite mer än 100 år sedan var det förenat med mycket hantverk att framställa vackra porträtt. (Retuschering  (till exempel) skedde för hand och det tog sin tid). Man framkallade på glasplåtar (de var sköra och tunga att hantera).

Fotot ovan är taget någon gång i slutet på 1800-talet och hos fotograf Anders Wiklund som hade ateljé på Gustaf Adolfs Torg 8/Arsenalsgatan 8). Han måste ha varit en av de mera kända fotograferna på sin tid för jag kan se att han belönats med åtskilliga medaljer för sina arbeten. Fotot av den unga kvinnan ovan är mycket vackert fångat även om det har härjats av tidens tand (men sådant kan man ju fixa till via diverse program i datorn numera). Jag tycker mycket om den här bilden- en vacker kvinna med en något drömmande blick- nästa lika ljuv som en bokmärkesängel ser hon ut att vara....


F. Andersson (F. står för Frans) hette den här unge mannen (iförd tidstypisk fadermördare). Fotot är taget hos en av Malmös mest kända fotografer vid förra seklets början- Axel Sjöberg. Axel Sjöberg var född 1865 i Södertälje och han utbildade sig till fotograf i Stockholm. Till Malmö kom han år 1896 och han hade sin ateljé på Stortorget. Så småningom blev han också "Kgl Hovfotograf". Sjöberg var en mycket flitig fotograf och på Malmö muséer har man cirka 100 000 av hans bilder i lager. Här kan man läsa mera om fotograf Sjöberg.


Henning Andersson (1880-1961) for till Dresden för att lära sig trädgårdsmästaryrket. Till sin fästmö i Danmark skickade han det här porträttet- taget i Franz Ziebigs fotoateljé på Schandauerstrasse 1 i Dresden-Striesen. Zieibig hade sin ateljé här mellan 1893 och 1905.

Striesen är en av Dresdens stadsdelar och vid början av 1900-talet hade den här orten säkert en tämligen lantlig prägel. Så småningom kom Henning att driva trädgårdsmästerier både i Kviberg och i Västra Tunhem.

"Wer sein Leben will genießen, nimmt sein Bett und zieht nach Strießen". (Fast det tror jag inte att Henning hade hört talas om).

fredag 22 mars 2013

Tyskt en fredag


Oj, det är redan fredag- det här inlägget skulle ha kommit igår. Mitt tyska bidrag den här veckan handlar om min längtan efter fyra böcker.... ja, det är väl egentligen en bok men den är uppdelad på fyra delar. Någon svensk översättning finns inte och inte tror jag att det kommer någon heller men man kan läsa nr 1 och nr 2 på engelska. Om man så vill.

Uwe Johnson (1934-1984) växte upp i DDR men han beslöt så småningom att flytta till Västberlin. Han var av och till "persona non grata" i öst. Han var en av medlemmarna i Gruppe 47 och han tilldelades många litterära priser genom åren. De tio sista åren av sitt liv tillbringade Uwe Johnson i England- på Isle of Sheppey i norra Kent.

Jahrestage är alltså en romansvit innehållande fyra delar och Johnson arbetade på den under över tio år- böckerna har också blivit till en film i regi av Margarethe von Trotta." Jahrestage" har i stilen liknats vid Buddenbrooks av Thomas Mann (i modernare tappning). Man kan nog säga att det här romanverket är en sammanfattning av Tysklands historia från 1800-talets slut och fram till och med 1968.. Allt berättat av en mor för sin dotter- i dagboksform och jo, jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja läsa.....


Gamla reseberättelser som håller än


Det här är en reseskildring från 1911 och den läser jag om hos Smithsonian där man listar de (som man tycker) tio mest inflytelserika böckerna i just den genren. Norman Douglas var en originell (minst sagt) och kontroversiell person som mellan varven (han levde ett spännande liv- kanske lite väl spännande ibland) hann med att skriva en hel del böcker.

Douglas älskade Italien och framför allt Capri (där har han sin grav) och han har skrivit många böcker om denna kärlek (eller "kärlekar"). Hans sista ord lär ha varit "Get those fucking nuns away from me". På hans gravsten finns några rader från ett ode av Horatius "Omnes eodem cogimur" (We are all driven to the same end).

"Siren Land" känns som en bok jag måste läsa.

Nyfiken på: Simon Vestdijk

Simon Vestdijk (1898-1971) var en nederländsk författare och mycket läst (och tongivande) på sin tid. När jag ögnade igenom en "bok om böcker" såg jag ett inlägg om boken ovan och skribenten var fylld av lovord. (Inte vet ju jag om jag tycker lika men nyfikenheten är i alla fall väckt).

Av Simon Vestdijks böcker (han skrev många för han var mycket flitig med pennan) hittar man bara ett par i svensk översättning och den som verkar lättast att få tag på (om man förlitar sig till biblioteken) är "Kyparen och de levande" som kom ut 1966 på Tidens förlag. Översättningen är gjord av Sonja Pleijel. Mer om Vestdijk kan man läsa HÄR.

(fotot är lånat).



torsdag 21 mars 2013

Den bitske recensenten



John Broderick (1924-1989) var journalist och författare- från Irland (född i Athlone) och han fick många artiklar publicerade i framför allt Irish Times. Jag skrev några rader om Broderick för ett tag sedan här. Nu har jag i min hand ett antal av hans "tidningsalster", samlade under titeln "Stimulus of Sin" och i redaktion av Madeline Kingston. Förordet har skrivits av Colm Tóibín. (The Liliput Press).

Broderick räds varken fan eller censuren- och det han anser vara dålig litteratur (eller inte litteratur över huvud taget) - det öser han sin galla över. Här finns det inga heliga kor och en sådan storhet som Yeats får sig en rejäl skrapa i recensionen med rubriken "The Rose and the King". Broderick har läst två böcker- Axel av August de Villiers de L'Isle-Adam och Sugar Ray av Sugar Ray Robinson. Två böcker kunde säkert inte vara mera diametralt motsatta- men Broderick lyckas få till det ändå.

Villiers de L'Isle-Adam (1838-1889) skrev i symbolistisk stil och Axel är ett lyriskt drama. Så här skriver Broderick om sin läsning:

"Axel might be likened to comsumption, once so prevalent, now almost conquered; while Sugar Ray is bang up-to-date and highly fashionable, like cancer and slipped discs. From the literary point of view, both are poisonous." Broderick fortsätter- och nu kommer han riktigt i gasen- " Set to music by Debussy, Axel might be acceptable, since no one expects an operatic libretto to make any kind of sense. On its own it reads like nothing on earth, and not even the valiant efforts of Marilyn Gaddis Rose, the new translator, can bring it to life.

W.B. Yeats was much impressed by this twaddle, and I am not in the least surprised. The old poseur spent his life fooling the mob with mystical roses, most of them artificial."

Så avslutar Broderick med några få meningar om Sugar Ray Robinsons biografi: --- I can only judge Sugar Ray Robinson's autobiography on its literary merits, which are non-existent. It is obviously ghostwritten, taped, and the result is a bookject. ---- Those who are interested in boxing will of course read it; they will need no recommendation from me; and they will get none. After which the bell rings for the end of this particular round."

(infört i The Irish Times den 12 september 1970).



Serien Nutidsromaner: 2



Det ska inte handla om Sven Stolpe men hans "I dödens väntrum" ingår i den första serien av Nutidsromaner som gavs ut på Bonniers förlag. Jag har en del av de här böckerna i mina hyllor- de var prisvärda och många av titlarna var säkert på sin tid mycket populära. "I dödens väntrum" handlar om förra seklets stora gissel- TBC, en sjukdom som härjade svårt i mina släktled och som har påverkat mitt liv mer än vad jag någonsin kanske kan ana.




Ester Ståhlberg

En annan bok som gavs ut bland "Nutidsromanerna" var Ester Ståhlbergs "Söndag". Ester Ståhlberg kände jag inte alls till och det tog lite bläddrande på nätet innan jag hittade mera upplysningar. Ester Ståhlberg (1870-1950) stod nämligen i skuggan av sin man- och han var ingen mindre än Finlands första president- Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952). Presidentskapet innehade han mellan 1919 och 1925.

Ester Ståhlbergs böcker är förpassade till glömskans mörker idag men vill man och är man nyfiken så går det att skaffa några av dem via t ex Bokbörsen och så finns väl ett fåtal exemplar bland bibliotekens magasin. "Söndag" var Ester Ståhlbergs debutroman och den kom ut ffg år 1922.

onsdag 20 mars 2013

Varberg år 1899


Här ett gammalt familjefoto (och familjen är inte släkt med mig) taget i Varberg år 1899. Fotografen hette Marthilda Ranch och hennes namn är prydligt präntat i nedre högra hörnet av den här inramade bilden. Ett fruset ögonblick i tiden.... Det äldre paret är fabrikör Nils Andersson med hustru Katarina från Tomelilla och de yngre personerna är alla barn och "ingiftingar". En av sönerna hette August och han bosatte sig i Varberg.

Mathilda Ranch var en synnerligen driftig kvinna - här kan man läsa lite om henne:

Caroline Mathilda Ranch, född 23 juni 1860 i Köpenhamn, död 11 juni 1938 i Varberg, var en svensk fotograf med ateljé i Varberg, Halland. Hon hade också fotografifilialer i Horred, Slöinge, och Kungsbacka. Flera av hennes biträden och lärlingar kom att öppna ateljéer runt om i Sverige. Som exempel kan nämnas Calla Sundbäck i Gränna och Emma Lundgren i Vetlanda. Hon var dotter till fotografen Wilhelm Ranch (1828–1906) och hans hustru Theresia, född Walther (1834–1910). (Källa: Wikipedia).

Anna-Lena Nilsson har skrivit boken Fröken Mathilda Ranch - fotograf ,som har getts ut av Varbergs muséum.

Serien "Nutidsromaner" :1

Albert Viksten 1889-1969

Under ett antal år gav Bonniers förlag ut böcker i en serie som fick namnet "Nutidsromaner" (och även Nya nutidsromaner). Så här beskriver förlaget utgivningen " --- de äro på en gång lättlästa och litterärt högtstående. Den litteräre finsmakaren och den, som söker en stunds angenäm förströelse, kunna därför båda med största tillförsikt gripa sig an en volym ur serien Nutidsromaner."

När jag söker i Libris kan jag se att serien troligen såg dagens ljus år 1936.

Först ut var Albert Vikstens "Den vita vidden". Jag konstaterar genast att jag inte vet särskilt mycket om Albert Viksten- om något alls. Det här har jag inhämtat med hjälp av det tekniska underverk som Internet är (åtminstone för min generation).

Albert Viksten var född i Ångermanland och han utbildade sig till journalist. Han räknas in bland de så kallade arbetarförfattarna och han var en mycket ivrig miljökämpe.Produktiv var han och år 1969 tilldelades han De Nios stora pris.


Flera av Vikstens böcker har översatts till tyska men vill man läsa på svenska får man anlita antikvariat och/och eller bibliotek. De mest kända verken av Viksten är de här (enligt Wikipedia):

Tankar vid en dödsdömd sjö och Nybyggare i Barbarskogen. Andra kända böcker är Eld och bröd, Bäverbäcken och Pälsjägarnas Paradis.

Vårdagjämning på Falsterbonäset 2013


Under ett "normalt" år skulle krokusarna lysa som små solar i gräsmattan nu. Idag kämpar de i snöfyket och kylan.


Här någonstans finns mina "hundsäkrade" påskliljor.....


Snö så långt ögat ser och mer lär det komma. Björnar är kloka djur, det är bara att konstatera.

tisdag 19 mars 2013

Ett förlorat år


År 1970 var ett förlorat år för The Man Booker Prize. Man hade ändrat på reglerna och så kunde någon prisvinnare inte utses för det året. Men.... det blev ändring så småningom för år 2010 drogs det igång en liten rörelse för att reparera skadan.

Man gick bakåt i tiden och satte igång att välja bland titlarna från just 1970. En kort lista tillkännagavs:

  • Nina Bawden—The Birds on the Trees(Virago)
  • J. G. Farrell—Troubles(Phoenix)
  • Shirley Hazzard—The Bay of Noon (Virago)
  • Mary Renault—Fire from Heaven (Arrow)
  • Muriel Spark—The Driver's Seat (Penguin)
  • Patrick White—The Vivisector(Vintage)

  • Vinnaren blev till slut J.G. Farrells "Troubles". Man kan verkligen inte påstå att sällskapet var dåligt även om några av författarna ovan idag väl är ganska bortglömda.



    Det brittiska imperiet under luppen

    Belägringen av Lucknow, Indien 1857


    Det är den anglo-irländske författaren James Gordon Farrell (1935-1979) som håller i förstoringsglaset och det gör han genom en trilogi vars delar kan läsas helt självständigt (för de behandlar helt olika historiska händelser och olika tider).

    Den första delen i trilogin heter "The Troubles" och kom ut 1970. Som namnet antyder handlar boken om Irland- ett Irland som härjas av inbördeskrig. ("The Troubles" blev också till en TV-serie så småningom)

    Del två är kanske den mest kända i trilogin -"The Siege of Krishnapur" och här tas läsaren till Indien av år 1857 och den fiktiva staden Krisnhnapur (som sägs vara modellerad på bland annat Lucknow). Det handlar om det så kallade sepoy-upproret- som spred sig som en löpeld över stora delen av Indien. Då var britterna rejält illa ute.

    Sista delen i trilogin "The Singapore Grip" har handlingen förlagd till andra världskriget och japanernas erövring av staden.

    Samtliga  tre böcker i trilogin belönades med prestigefyllda priser. Jag har inte lyckats hitta någon svensk översättning. Tyvärr.



    måndag 18 mars 2013

    En av de mest tolkade och översatta dikterna



    torde vara Goethes "Wanderers Nachtlied"

    Über allen Gipfeln
    Ist Ruh,
    In allen Wipfeln
    Spürest du
    Kaum einen Hauch;
    Die Vögelein schweigen im Walde.
    Warte nur, balde
    Ruhest du auch.


    Det finns ett otal svenska versioner och här återger jag tre av dem.

    Över bergen stiger
    aftonro.
    Var fågel tiger
    i sitt bo.
    Knappt märkbar nu
    i träden en vindfläkt ilar
    Vänta, så vilar
    snart även du.

    (Anders Österlings tolkning)

    Dag på bergens kammar
    nu dör.
    Bland skogens stammar
    ej du hör
    fåglarnas röst.
    I kronorna kvällsvinden domnar-
    snart du ock somnar,
    stilla, var tröst!

    (Axel Gauffins tolkning)

    Över topp och tinne
    är ro.
    Knappt rörs härinne
    skogens bo
    av en vindfläkt nu.
    Stilla fågelrösterna domna.
    Snart skall du somna
    lugnt även du.

    (Bo Bergmans tolkning)

    Min favoritversion är absolut den av Anders Österling. Han krystar inte till språket och han lyckas bäst få fram Goethes "känsla". Tycker i alla fall jag och konstaterar att det är mycket svårt att översätta poesi.

    Fiskande kattens gata


    Länge har jag sneglat på den här väl lästa och slitna boken som är ett arvegods från mina föräldrar. Titlen kändes lockande och nu har jag äntligen gjort slag i saken och läst. Den här romanens svenska översättning är från 1945 men Jolán Földes fick ett stort litterärt genombrott med "Fiskande kattens gata" redan år 1936. Hon belönades då med "All-Nations Prize" för den (enligt bokens baksida "det största internationella pris som någonsin utdelats".)


     Jolán Földes (1902-1963) var från Ungern men bosatte sig först i Paris och så småningom i London.

    I "Fiskande kattens gata" möter vi Europas rotlösa- de som måst fly och flytta när revolutioner och krig vänt upp och ner på levnadsförhållanden och gränser. Romanen sträcker sig från 1920 och fram till och med några år in på 1930-talet (då kommer en ny flyktingvåg- denna gång från Tyskland). Platsen är Paris och huvudpersonerna är en ungersk familj som en dag kommit med tåg från Budapest till den franska huvudstaden för att söka lyckan där, den lycka som nu förvägras dem i hemlandet. Familjen Barabás består av mor , som är utbildad barnmorska och far som är körsnär samt tre minderåriga barn : Anna, Klári och Jani. Så börjar ett nytt liv i Paris.

    Det blir ingen dans på rosor och fru Barabás, framför allt får slita mycket ont. Hon kan/får inte praktisera sitt yrke i Frankrike och för övrigt kan hon heller inte språket- hon tvingas ta ett slitsamt arbete som tvätterska och maken, Gyula får också plågas med ett illa betalt jobb. De två yngsta barnen går i skola men Anna, den äldsta som är 12 år, tvingas stanna hemma för att sköta hushållet.

    Det här bildar ramen kring berättelsen som rör sig i ett Paris fyllt av vinddrivna och hemlösa existenser- så gott som alla med en tragisk bakgrund och med fasansfulla minnen att bära på. Flyktingens lott- och jag tycker att Földes väldigt väl lyckas porträttera så många av dessa sorgliga öden. Det känns som om hon har "varit med", varit bland dessa människor och hon skriver med medkänsla.

    "--- hennes generation är född på en vulkan. När hon och hennes jämnåriga voro sex år, gingo deras fäder ut i kriget och deras mödrar flyttade hem till sina föäldrar- eller skickade sina barn till dem och vårdade själva de sårade på fältlasaretten- eller hyrde in sig i tvårumslägenheter i stället för de gamla våningarna på åtta rum- eller flyttade med sina barn till något smutsigt litet hotell i en smutsig liten stad bakom fronten, där deras män låg på sjukhuset- eller flydde undan råa soldathopar- eller gingo i landsflykt- eller bodde inhysta bland andra krigsflyktingar i en järnvägsvagn- eller gingo genom hela skaln av alla dessa bedrövelser."

    Jag citerar slutorden-

    "Men de andra? Jani är i Kongos djungler, Pia Monica fladdrar på Sydamerikas kabareter, de andra hålla till på Fiskande kattens gata eller i småhotellen i Paris eller i andra undangömda krokar världen runt. Ja, så är det. Så har det nog alltid varit bland dem som drivits över gränsen, de landsflyktiga, emigranterna. Så kommer det alltid att bli. En eller ett par av dem lyckas driva ner sina bopålar i den främmande jorden- de andra? De bara försvinna, lämna inga spår efter sig."

    "Fiskande kattens gata" ingick i Bonniers serie "Nutidsromaner" och den håller än.