A little learning is a dangerous thing

A little learning is a dangerous thing;
drink deep, or taste not the Pierian spring:
there shallow draughts intoxicate the brain,
and drinking largely sobers us again.
(Alexander Pope 1688-1744).

Med Popes visa ord ljudandes i huvudet läser jag Bengt Abrahamssons välskrivna bok om T E Lawrence (eller som han mot sin vilja kallades : Lawrence of Arabia). T E Lawrence var en av dessa så kallade outsiders- en man som gick sin egen och mycket annorlunda väg genom livet.

Maskiner var hans passion och han älskade öknens stillhet och orördhet. Han blev känd för sina strider mot turkarna och det dåvarande Ottomanska väldet under det första världskriget. Hade man följt hans idéer om att försöka få fred i Mellanöstern kanske  vår nuvarande verklighet hade varit en annan.

Lawrence på en av sina maskiner- en motorcykel. Hans liv kom att ändas just på en sådan.

Lawrence var en mycket komplicerad människa och Bengt Abrahamsson lyckas väl med att skildra honom och dyka ner i hans historia och hans väg genom livet. Här kommer man långt från Rudolf Valentino och all förljugen så kallad shejkromantik.

Jag har inte läst Lawrence stora livsverk "Vishetens sju pelare" (The Seven Pillars of Wisdom) men jag känner att det bara måste jag göra nu. (Mitt eget lokala bibliotek har faktiskt ett exemplar inne på magasinet om man får tro vad webbsidan säger). Jag kommer dock att köpa boken, för drygt 700 sidor kräver gott om lästid..

Colin Wilsons "The Outsider" blir en annan beställning. Så här står det i beskrivningen till boken som kom ut redan år 1956.

 Through the works and lives of various artists, including Kafka, Camus, Hemingway, Hesse, Lawrence, Van Gogh, Shaw, Nietzsche and Dostoevsky, Wilson explored the psyche of the outsider, his effect on society and society's on him.

För att veta vem man är måste man veta var man kommer ifrån, för att citera ingressen till ett släktforskningsprogram som just nu visas på svensk TV- men ländernas och folkens historia är än viktigare- här måste man gräva djupt och gå ner till rötterna. Vi lever i en farlig värld idag- den blir än farligare om vi inte bemödar oss att lära oss historien bakom skeendena.

Avfällingen av Bengt Abrahamsson är utgiven på Celanders förlag (jag hittade mitt exemplar i bibliotekets nyhetshylla).

Thomas Edward Lawrence (Lawrence of Arabia) levde mellan 1888 och 1935.

Sakernas världshistoria

 Neil MacGregor låter föremålen tala i boken "A History of the World in 100 Objects" och nog har han haft möjlighet att välja - British Museum hyser ju mängder av samlingar från olika platser och tider i vår världs historia.

Låt mig först säga: det här är en otroligt lärorik och väl sammansatt bok. Omistlig, tycker jag att den är , framför allt för den som är intresserad av arkeologi och den äldre historien.

 Den som läser boken kommer säkert att hitta egna favoriter bland föremålen - jag, för min del tycker att två av dem talar med extra stark röst.

En dag år 1866 gick en man vid namn Peccadeau de l’Isle längs floden Aveyron i södra Frankrike. Han letade efter spår av gamla bosättningar - så gjorde han ett sensationellt fynd- en liten skulptur (20 cm lång) föreställande två simmande renar- utskuren i mammuthorn. Fyndet finns nu på British Museum och man har tidsbestämt "skapelsen" till cirka 13 000 år f Kr.

De simmande renarna är ett istidsmästerverk. Vid den här tiden fanns det gott om ren i Europa och renen var viktig för jägarna/samlarna. Föda, kläder och vapen var livsnödvändigt och från renen fick man allt detta. Det fantastiska med den lilla skulpturen är att den är ett konstföremål- att den inte skapades för enbart praktisk nytta. Vilket var syftet? Det kan man bara gissa sig till- ville man bara ha något vackert att titta på eller finns det magi här någonstans?

De simmande (och mycket naturtrogna) renarna berör mig hur som helst på ett alldeles speciellt sätt. Jag citerar författarens slutord. "Objects like this sculpture of swimming reindeer take us into the mnds and imaginations of people far removed from us, but very like us- into a world that they could not see but that they immediately understood."

Stenstatyn ovan kommer ursprungligen från Orissa och den föreställer guden Shiva och hans hustru Parvati.

Orissa ligger i nordöstra Indien och omkring år 1300 e Kr (det är så gammal statyn anses vara) var staden blomstrande och rik. Många tempel byggdes och de flesta av dem tillägnades guden Shiva- han som är motsatsernas gud, paradoxernas gud, han som både skapar och förintar samtidigt. Men- Shiva är inte ensam, tätt intill honom finns Parvati, hustrun och här ser de kärleksfullt på varandra. De visar också att gudomens natur har två sidor- en kvinnlig och en manlig.

"--- it would be hard to stand in front of this sculpture and not grasp immediately one of the central insights of this great religious tradition: that God may perhaps best be conceived not as a single isolated spirit but as a joyous loving couple, and that physical love is not evidence of fallen humanity but an essential part of the divine." (s.377).

Jag tänkte att jag skulle allmänbilda mig

Efter att ha plockat upp grenar, kvistar och kottar som "Alexander" blåst ner till mig kan jag äntligen sätta mig en stund i tredje-advent-stämning och ta fram min hemlånade "1900- nittonhundratalet en biografi"- av Svante Nordin. (Atlantis förlag, 2005)

Jag har hunnit fram till mellankrigstiden efter att ha läst om Joseph Conrad, damerna Pankhurst och den ytterst rälige Mussolini (bland andra). Svante Nordin skriver med flyt och det som kunde ha varit segt och tråkigt blir intressant och spännande och framför allt mycket lärorikt. Så bra att jag har massor av sidor kvar!

Här en länk till Henrik Berggrens recension i Svenska Dagbladet.

Djingis Khan, kvinnliga sjörövare och en hel del annat intressant

Han skriver om de bortglömda, historikern och författaren Henrik Höjer. Mycket sympatiskt, tycker jag och jag fastnade genast för den första essayen i den trevliga samlingen "En engelsk korsfarare hos Djingis Khan" (Albert Bonniers förlag, 2014). Nu hamnar läsaren mitt i 1200-talet och mongolerna är på stark frammarsch- Djingis Khan och hans söner (och sonsöner) hade lagt under sig stora områden och nu stod de mongoliska härarna bara några få mil från Wien. Man skrev sommaren 1242. Fredrik II av Österrike hade kommit till undsättning och den mongoliska styrkan drevs på flykten - man lyckades dessutom ta åtta mongoliska krigare och officerare till fånga. En av dem hade ett mycket avvikande utseende- han skulle visa sig vara europé, engelsman och så berättas en i det närmaste otrolig historia om ett mycket intressant och annorlunda människoöde.

Den fruktade: Djingis Khan (1162 c.a- 1227)

"Forskning kring mitokondriskt DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära hans gener, på grund av ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn under mongolernas räder, vilket skulle innebära att 1 av 200 människor härstammar från honom." (Wikipedia)

Djingis Khan har inspirerat till mycket.... (här den mest kända versen ur den så kallade "Härjarevisan" från studentspexet Djingis Khan.)

Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av
min Hermodskurs i mord.

Fast befolkningen i de länder som fick ta emot Khanen och hans ättlingar kunde förmodligen hålla sig för skratt under den tid det begav sig. Krigshärar av vad slag det vara månde är aldrig ett välkommet inslag i tillvaron.

En annan essay handlar om Anders Lindeberg- en man stod på tidningarnas förstasidor under 1830-talet. Han blev åtalad för majestätsbrott och dömd till halshuggning.

Anders Lindeberg (1789-1849)

I Aftonbladet den 19 juni år 1834 kunde man läsa:

Den för majestätsbrott åtalade Kapten Anders Lindeberg blef idag af Svea Hofrätt dömd "sig sjelf till straff och androm till varnagel, att mista lifvet genom halshuggning". Intet spår till oro röjdes i den dömdes ansigte. Med en stadig röst yttrade han, efter domens uppläsande endast: "Jag beklagar Kongl. Hofrätten."

Henrik Höjer har skildrat Anders Lindebergs historia i essayen "Mannen som inte fick bli martyr".

Founding Fathers- och de som stod bakom dem

 De kallas så, männen som undertecknade den amerikanska sjävständighetsförklaringen  Året var 1776 och snart skulle den där självständigheten betalas i blod. Det är inte för inte som det amerikanska frihetskriget också kallas för "The Revolutionary War" i hemlandet.

Kvinnornas roll i kampen för självständighet har däremot satts under skäppan- och det vill journalisten och f d nyhetsankaret Cokie Roberts råda bot på. Hon har skrivit om några av dessa kvinnor, som givetvis - (de allra flesta av dem i alla fall) hörde till samhällets översta skikt.

Cokie Roberts har delat upp kapitlen i kronologisk ordning men boken ser tyvärr något rörig ut. Innehållet är det säkert annars inget fel på och jag misstänker att jag bara får anstränga mig lite extra för att hänga med i svängarna mellan de olika kapitlen.

I gränslandet

Jag befinner mig ännu en gång i ett gränsland- nu i Ukraina. Resan dit går via Anna Reids bok "Borderland" som tar läsaren med på en färd genom Ukrainas historia med början i det som en gång kallades för det nya Jerusalem- nämligen Kiev. En melankolisk stad enligt författarinnan.

Hit kom hon en vinterkväll år 1993 och det första intrycket var inte positivt men hon lärde sig att älska staden med de kullerstensklädda gatorna, husens stuckaturprydnader, parkerna med sina paviljonger och så alla hundägare som tog ut sina älsklingar på extra långa söndagspromenader och då utbytte komplimanger (gällande hundarna). Där var också marknaden med försäljerskorna från landet som kallade henne för "lilla svalan" och "lilla solskenet"- ändå tycker Anna Reid att Kiev är en melankolisk stad fylld av tomrum- och de tomrummen vill hon försöka fylla med sin bok.

Anna Reid skriver utan "exter" det är lätt att följa med i boken som inspirerar till ytterligare läsning om ett sargat land. För att förstå nuet måste man känna till det förflutna- och så fortsätter jag min resa med hjälp av "Borderland".

En skönlitterär författare som genast för tankarna till Ukraina är Nikolaj Gogol och jag hittade en novellsamling i hyllorna "Ukrainska noveller"- utgiven av förlaget Forum i "Forumbiblioteket" (här kan man hitta många klassiker). Översättningen är gjord av Ellen Rydelius. Ellen Rydelius var en mycket flitig översättare och här kan man läsa mera om henne (Svenskt översättarlexikon)

Blandad läsning

Blandad läsning får man om man tar sig an boken "Alla tiders Jolo" - en samling reportage skrivna av denne store journalist (hans like kommer väl aldrig mera att sätta sina spår på tidningssidorna). Urvalet har gjorts av Carl Olov Sommar och boken kom ut 1995. Hela 39 texter bjuds man på och syftet med samlingen är att framhålla Jolos "journalistiska utnyttjande av sitt historiska intresse". Det hör till saken att Jolos fil kand hade historia som huvudämne.

Jag har redan fastnat i en artikel som handlar om "Der alte Fritz" (Fredrik den store) och så förstås ett längre reportage om "Villagebohemens storhetstid". Mycket intressant läsning och på ett språk som  kan läsas av gemene man. Det är en stor konst att kunna skriva så. Mera om detta så småningom.

Att öppna lite äldre biblioteksböcker (för det jag nu håller i mina händer är just en biblioteksbok) känns ofta spännande- och "lo and behold"- ett bokmärke trillade ut och landade framför fötterna på mig. På ena sidan ett maffigt patriotiskt collage men vänder man på steken så ser man detta:

En liten vovve med fuktig och nyfiken blick. Här görs det reklam för ett hundtrim i delstaten New York. "Classy canine cuts by Caroline" och så den ganska slagfärdiga ordleken :

"If Your Dog Is Not Becoming To You, He Should Be Coming To Me."

Jag hoppas att matte/husse fick trevlig underhållning när han/hon läste Jolo.

Wien, Wien nur du allein....

Jag blir aldrig mätt på att läsa om Wien, Österrike och helst då under tiden för det gamla habsburgska riket. Romantiska griller kanske men tänk så många människor som passerat revy i den här staden- och då inte bara "inhemska". Wien har varit en tillflyktsort och en kulturmetropol under långeliga tider.

Célia Bertin (f.1920)  (en fransk författarinna som har tilldelats både Prix Renaudot och Légion d'honneur) har skrivit om kvinnor i Wien under Freuds tid. Jag läser och jag läser men lite rörig är den här boken allt (eller också är det mina kunskaper i franska språket som är skralare än vad jag trodde). Däremot går det ju utmärkt att leta vidare och läsa mer om en del av de kvinnor hon berättar (ofta lite väl kortfattat) om.

Frederic Mortons bok om Wien under 1913-1914 hittade jag på biblioteksmagasinet och den läser jag parallellt.

Under den här tiden vandrar en "haltande bondtölp" omkring i staden- han kom långväga ifrån och hade ett pass utställt på Stavros Papadopoulos fast han riktiga namn var Josef Dzjugasjvili. Den här mannen var förklädnadernas mästare och blev så småningom mera känd som Josef Stalin. Sejouren i Wien varade för övrigt inte så länge- bara fem veckor men det kom att bli den längsta tid Stalin skulle vistat utomlands- någonsin.

Samtidigt sitter en ung man med pensel och staffli på Männerheim (ett ungkarlshotell) och målar vykort.  Han hade till och med sin egen stol, invid ett fönster och nåde den som av misstag råkade sätta sig där. När samtalsämnet kom in på politik blev han helt vild " Han började tala, skrika, predika. Med väsande konsonanter och dånande vokaler vräkte han ur sig tirader om moral, rasrenhet, tyskarnas uppgift och slaverna förräderi, om judar, jesuiter och frimurare." Mannens namn? Adolf Hitler.

Hilde Spiel (1911-1990) var en österrikisk journalist och författare- hon skrev för många stora tidningar och tidskrifter under sitt liv- Österrike tvingades hon lämna år 1936 (Spiel var av judisk börd) och hon bosatte sig i England. Jag är mycket nyfiken på hennes böcker och vet att det kommer en del nytryck på engelska snart.( Jag har inte lyckats hitta något i svensk översättning.)

"That bloody woman"!

Emily Hobhouse 1860-1926

Emily Hobhouse var en kvinna med starka ideal och hon var mycket modig. Hon är mest känd för sina insatser under Boerkriget (1899-1902). Om Emily kan man läsa i Adam Hochschilds bok "Aldrig mera krig-lojalitet och motstånd 1914-1918".

I "Aldrig mera krig" möter vi en del av de personer och personligheter som vågade gå mot strömmen- de som ifrågasatte "rådande ordning"- pacifister, suffragetter,  och många andra. Jag har inte läst ut boken ännu men är på god väg.

Emily Hobhouse var prästdotter från Cornwall och hon tvingades under många år ta hand om sin sjuklige far (fadern var änkling)- först efter hans död var Emily fri att göra "som hon ville". Nu härjade Boerkriget och Emily bokade plats på en ångbåt för att resa ner med en hjälpsändning. Väl på plats i Sydafrika fick hon reda på att det fanns koncentrationsläger. Brittiska koncentrationsläger- där framför allt boerkvinnor och deras barn stängdes in och tvingades leva under gräsliga förhållanden.

" Maten var fruktansvärd, dricksvattnet kom från en förorenad flod och upp till ett dussin människor trängde ihop sig i varje tält, sjuka och friska om vartannat. -- Medan hon intervjuade en kvinna kom en  pufform slingrande in i tältet. När alla andra flydde försökte Hobhouse, som inte skrämdes mer av en giftorm än av en vicekung, att döda den med en parasoll."

Emily Hobhouse skrev hem om missförhållandena och många av dessa brev finns att läsa i en sammanställning gjord av Rykie van Reenen.

Det Hobhouse såg och upplevde gjorde henne rasande arg. Hon skällde ut de brittiska officerarna efter noter och krävde mjölk, vattenkokare, sjuksköterskor, kläder, mediciner och tvål. En hel del brev skickades till tidningar och tidskrifter i England och så spred sig uppgifterna om de hemska förhållandena. Inte undra på att makthavarna oroades och Lord Kitchener kallade Emily för "That bloody woman" och Joseph Chamberlain (kolonialminister) fräste till att Emily Hobhouse inte var något annat än "en hysterisk nucka".

HÄR kan man läsa mera om Emily Hobhouse och jag varnar för otäcka bilder.

Jag kommer säkert att få anledning att komma tillbaka till Adam Hochschilds intressanta bok (som jag måste läsa ganska skyndsamt eftersom det är en lånebok).

I rosenträdens värld

'Rhodo' betyder ros på grekiska och 'dendrum' är lika med träd på samma språk. Här blommar alltså mitt rosenträd och i år är det extra rikligt med utsökta stora blomställningar. Det här trädet är över 50 år gammalt och det har nått en mera "självförsörjande ålder"- annars kan det vara nog så petigt att få rhododendron att trivas (åtminstone på den jordmån som finns just där jag bor).

Humlan var väldigt olydig och ville inte alls sitta stilla på bild... den flög i ett kör mellan blommorna och surrade glatt- för idag är himlen blå, kylan har släppt och solen har kommit åter.

Det finns över 850 arter av rhododendron, läser jag och plantan är släkt med ljungen.

Den tidigaste noteringen om växten daterar sig från 401 före Kristus. Då var Xenophons trupper stadda i reträtt från Babylon och de hade slagit läger i Armenien. Soldaterna var utsvultna och de  satte i sig stora mängder honung som kom från nektarn i en gulblommig typ av rhododendron (Rhododendron luteum) - det var ingen nyttig mat för soldaterna drabbades av svåra förgiftningssymptom och många dog.

Om att ta sig vatten över huvudet....

Jag hittade den på biblioteket idag- Karl Schlögels "Terror och dröm- Mosvka år 1937". Nära 800 sidor och jag skulle så gärna vilja hinna med ... men det gör jag nog inte. Historia är svårt att sträckläsa även om ämnet är aldrig så intressant och författaren aldrig så välformulerad och kunnig så är 800 sidor 800 sidor...

Jag ska dock göra ett försök för jag vill mycket gärna bekanta mig med den här tyske historikern och sociologen som har fått så många goda vitsord och som äntligen (2011 kom boken i svensk översättning) blivit översatt till svenska. Eftersom jag är mycket nyfiken på flera av hans verk (och otålig) har jag faktiskt beställt hans bok om Petersburg (på tyska). Jag hoppas förstås att det kommer mera av Schlögel i översättning.

Så här skriver Schlögel i sin inledning:

" Med året 1937 fick människoliv ett abrupt slut. Det sände chockvågor över hela landet och var kännbart långt utanför landets gränser. Inom loppet av ett år arresterades upp emot två miljoner människor, omkring 700 000 mördades, 1,3 miljoner skickades till läger och arbetskolonier."

Smaka på de siffrorna.

Det första kapitlet har titeln "Navigation: Margaritas flygtur"- och ja, det handlar om Bulgakovs roman "Mästaren och Margarita".

Thomas Nydahl har skrivit om boken HÄR.

Sir Allen Lane

Nej, det är inte pingvinen som är Sir- och inte heller heter den (kan jag nästan garantera) Allen Lane. Sir Allen var mannen bakom "Penguin books". I BLM (1953) kallas han för en modern trollkarl och vad han startade var "det djärvaste företaget i vår nutida bokvärld".

Den 30 juli 1935 var det premiär- då gavs de första nio titlarna ut och bland dem fanns "Farväl till vapnen" (Hemingway), "Poeten på Pelikanen" av Linklater, "Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben" (Sayers) och Maurois biografi över Shelley. Man tryckte 20 000 exemplar av varje bok, men man vågade inte häfta mer än 10 000. Sixpence per volym var priset. Många bokhandlar tyckte att böckerna såg för "billiga" ut och billighetsaffärerna tyckte att innehållet var för avancerat. Nu räddades situationen av hustrun till en inköpschef hos Woolworths- hon blev mycket intresserad av urvalet och så fick Lane sin första stora order.

År 1953 hade Penguins gett ut 2 000 titlar på 18 år. Då hade priset gått upp till 2 shillings och böckerna hade fått ett annat snitt. Flera "djur" hade också "menageriet" fått: Pelikaner och lunnefåglar bland andra.

Man hade velat ha Fågel Fenix eller möjligen en delfin som "signatur" men- de var redan upptagna. Någon föreslog då pingvinen "den var ju så trevlig- högtidsklädd men ändå gemytlig". Man lånade 25 öre ur handkassan och skickade en ung tecknare till Zoo för att rita av en pingvin. Han kom tillbaka ganska ilsken och sa "Dom luktar i alla fall sabla illa"- men pingvin blev det i alla fall.

Det första lagret låg i kryptan till en kyrka i London. De böcker som gick bäst? Det var inte deckarna. Den absoluta bestsellern var faktiskt "Odysséen" i nyöversättning.

Ett knep att sälja så många volymer om året var enligt Lane: Ge ut flera böcker av samma författare på en gång." "Välj en bra författare- tryck honom i en miljon exemplar" (och så säljer man alltihop!)

Tystnader

I dagens boklördag (DN) fängslas jag mest av intervjun med historikern Eva Österberg (och tyvärr hittar jag inte länken) som har skrivit en bok om just tystnad "Tystnader och tider- samtal med historien" (Atlantis förlag).

Boken beskrivs som en "tystnads-odyssée" genom historien. Flera människoöden får plats här och tystnaden kunde ofta vara både farlig och sorglig. Nunnan som går i kloster, barnamörderskan som stängs in i ett cellfängelse.... Jo, den här boken vill jag läsa.

Historia!

Först och främst ett tack till Mimmimarie för två av böckerna i den här högen- efter tips från henne har jag lyckats komma över både "King George V" av Harold Nicholson och "Queen Mary" av James Pope-Hennessy. Jag har börjat att läsa- men med facklitteratur går det gärna lite mera långsamt- det är inte något man sträckläser. - Edward Crankshaws bok om det Habsburgska väldet (och dess fall) har jag likaledes hunnit några kapitel i - Simon Sebag Montefiores "Potemkin och Katarina den stora- en kejserlig förbindelse" hittade jag på Ugglan i Höllviken till det facila priset av 50 kronor- men ujuj vilken tegelsten .... Katarina den stora ger mig nervösa associationer - jag kom nämligen upp (som det hette på den tiden) i historia när jag skulle ta studenten.

Ja, det var ju ett jädra ämne att behöva läsa in (även om det var ett favoritämne också) på ett par veckor. (Vi fick två veckors ledighet i april för att försöka reparera eventuella (haha) luckor inför examen som skulle äga rum i början av maj. Jag läste nog inte så mycket om just Katarina den stora men lite grann blev det i alla fall och tur visade det sig vara för en av frågorna (jag minns det som igår) var "Redogör för Katarina den storas expansionspolitik". Panik- men så kom jag på att hon var förtjust i karlar den här madamen- och så kunde jag väl svamla ihop lite om bland annat Potemkin... (jag har fullständigt glömt bort vad det var jag sa- det är preskiberat sedan länge.) Nu har jag ju att bita i igen- tack och lov är det ingen som ska förhöra mig efteråt! PS- Jag var tvungen att repetera tre års geografikurs också ... (tala om otur) och det tredje ämnet blev franska (jag som hoppades på engelska...).

-

-

- O, jerum, jerum, jerum.O, quae mutatio rerum!

Resor bakåt i tiden-i två världsdelar

Just nu reser jag mellan Ostpreussen och Australien- det blir stora kliv men inte desto mindre intressant och lärorikt. Andreas Kossert har inte bara skrivit om Masuren (Masurien) han har också fyllt en hel bok med historia om hela området Ostpreussen. Jag vistas för tillfället i Königsberg- och kommer att rapportera inom kort.
-
Min australiensiska resa går också vidare med hjälp av Les Murray.

Der Tote im Bunker av Martin Pollack

En son söker sin far- en far som varit död sedan många år. Det var en kall vårdag år 1947 som förre SS- Strumbahnführern Gerhard Bast hittas mördad i en bunker vid österrikisk-italienska gränsen. Boken börjar med många tillbakablickar och med en ingående beskrivning över trakten som fostrade Gerhard Bast. Det blir en mycket intressant berättelse om idag glömda tyska områden-då starkt präglade av nationalism och en önskan att tillhöra det stortyska riket (inte det habsburgska väldet som man såg på med förakt). När så boken går in på fadern och vem han egentligen var tycker jag att det blir en aning rörigt- som om författaren plågas av historien. Jag har svårt att få upp intresset- och jag känner väl också en väldigt motvilja inför hela anrättningen av nazistälskande släktingar. Både far och farfar gick med i de brunas led tidigt (1931). (Gerhard Bast stod på krigsförbrytarnas lista och var på flykt när han mördades).
Däremot lyser den historiska bakgrunden upp allt- och just den berättelsen gör boken ytterst läsvärd.

Den fanns på bokrean

"Den röde prinsen" av Timothy Snyder. Boken fick positiva recensioner i bl a The Guardian och även här i Sverige. Den svenska översättningen är från 2009 . Jag har ett något slitet exemplar här hemma som jag hittade på en loppmarknad för ett tag sedan. Den röde prinsen är Wilhelm von Habsburg och boken handlar om hans synnerligen brokiga liv. (1895-1948). Wilhelm växte upp i det gamla Habsburgska kejsardömet där han så småningom kom han att kämpa för att bli kung i Ukraina. (Detta projekt var inte lyckat). Den här boken tror jag kommer att bli mycket spännande att läsa.....

Alla dessa underliga bokhandlar....

Det kom ett brunt tjockt paket... (vad är det nu jag har beställt ....) - det känns som en bok.

Och... det var det! Från ett antikvariat som specialiserar sig på sjöhistorisk litteratur- (inte farao har jag beställt något som har med sjöhistoria att göra??!? ) Jag kan läsa på en liten "flyer" att det går att köpa böcker som "South Africa's Navy", "The Royal Fleet Auxiliary 1905-1950" och "German S-boats (vad det nu kan vara för något). Nej, det är nog inget för mig...

I paketet dolde sig något helt annat.... "Queen Mary" av James Pope-Hennessy- jag tackar Mimmimarie för detta fina boktips. Mitt exemplar av boken är lite nött och luktar gammalt boklager - men man behöver ju inte sticka trynet mitt in i boken.... :-) Jag ser verkligen fram emot läsningen (jag har redan bläddrat lite).

Utgivningar från Baltiska förlaget i Malmö

Jag tror att det finns många fina utgåvor från detta förlag- i mina hyllor har jag bland annat en uppsättning "Illustrerad världshistoria" och nio band som handlar om "Uppfinningarna". (från 20-talet). Böckerna har tillhört min pappa och jag vet att just serien om uppfinningarna var en favorit- det syns också på de slitna exemplaren. Jag vårdar dessa skatter mycket ömt och nu har jag blivit väldigt nyfiken på vad mera som getts ut av just Baltiska förlaget. Jag antar att dessa bokserier gavs ut i ganska stora upplagor och att de inte betingade så högt pris i handeln (mina farföräldrar hade det ganska knapert och böcker köpte man bara till barnen i rent "utbildningssyfte" ).

-

-

Den sårbara supermakten av Erik Åsard

"Den sårbara supermakten" är väldigt välskriven och mycket lättläst (utan att på minsta sätt vara trivial). Nu är den min kvällslektyr och jag har svårt att lägga den ifrån mig.

-

Kapitel två handlar om Medier och politik i USA och framför allt om hur televisionen kom att ändra hela mediesituationen på ett oerhört omstörtande vis. Amerika låg långt före resten av världen och år 1956 (när vi knappt visste vad TV var i Sverige) såldes cirka 20 000 Tv-apparater per dag i USA. År 1960 hade nio av tio amerikanska hem en TV-apparat. Program i televisionens bandom var t ex Lucy show (I love Lucy), Leave it to Beaver och för barnen fanns "Howdy doody".

-

Tv-nyheterna i USA har alltid varit styvmoderligt behandlade - de så kallade nyhetsankarna stjäl "showen"idag kan man väl säga- men Edward Murrow och Walter Cronkite stod i en klass för sig i TV:ns barn-och ungdom. Edward Murrow vågade t ex sätta sig upp mot Joseph McCarthy - och år 2005 kom en film (i regi av George Clooney)- Good Night and Good Luck." Jag kommer själv aldrig att glömma Walter Cronkite, rörd till tårar, rapporterande att President Kennedy avlidit. När Cronkite gick bort sommaren 2009 blev det stora rubriker över hela USA.

-

År 2000 var min man och jag på resa i Vermont och övernattade i den trevliga lilla staden Putney . Här kom vi i slang med en äldre herre som fällde yttrandet "Ronald Reagan made it OK to be an asshole". Hur Reagan förtjänade detta epitet kan man läsa på sidan 46 i Åsards bok. Reaganadministrationen lät nämligen avskaffa den så kallade "Fairness Doctrine".

-

"Fairness Doctrine" hade 60 år på nacken och den föreskrev att " eftersom antalet frekvenser var begränsade måste alla med sändningstillstånd ägna rimlig tid åt diskussioner om viktiga samhällsfrågor. Den stadgade vidare att personer som blivit attackerade i etern hade en rätt att replikera. Avsikten var att belysa olika sidor av varje fråga och ge människor med olika uppfattning en möjlighet att göra sina röster hörda. Efter regleringen hade avskaffats blev det fritt fram att sända den typ av ensidiga och högröstade pratprogram i radio och tv som etern i dag översvämmas av." (Mina egna tankar går genast till kanaler som Fox News. )

-

Mitt nästa kapitel i boken handlar om dödläget i Washington- det ser jag fram emot att läsa i kväll.

-

Putney, Vermont. (från Wikipedia).