Tysk torsdag: Spillrornas litteratur

 Portrait eines Heimkehrers (Foto: Renate och Roger Rössing)

Bilden ovan säger mer än tusen ord och den hemvändande soldaten bär på ett djupt lidande som fotografen har fångat och bevarat för evigt. Tyskland efter det andra världskriget var ett sargat land och fyllt av sargade människor. Det avspeglar också den litteratur som började växa fram. "Trümmerliteratur" kallas den för. Spillrornas litteratur.

Wolfgang Borchert (1921-1947) är en av spillrornas starkaste och mest berörande röster. Han fick sitt eget liv förött av kriget och tiderna. Innan han dog hann han med att skriva både dikter, drama och prosa. För bara ett par tior kan man bli ägare till fjorton prosastycken och ett drama av Borchert- dramat är givetvis "Utanför dörren" (Draussen vor der Tür). Det är Bodil Zalesky som har översatt och boken är utgiven av Perenn förlag.

Jag läser också om Borchert i en av mina böcker om floden Elbe- Borchert var från Hamburg och han har skrivit en hel del om hemstaden och om "sin" flod. En berättelse har titeln "Elbe" - och här kan man se floden från den idylliska Hamburgstadsdelen Blankenese.

"Darunter liegt die Elbe. Und da liegen auch Sterne drin. Dieselben Sterne, die im Himmel liegen, liegen auch in der Elbe. Vielleicht sind wir gar nicht so weit ab vom Himmel. Wir in Blankenese."

Borchert skriver om Elbe, om tystnad, om oväsen, om livslust och om allt som floden ger oss. Elbe innebär också död och smuts och elände men framför allt är det livets flod- på gott och ont.

"Elbe, stadtstinkende, kaiklatschende schilfschaukelnde sandsabelnde möwenmützige graugrüne grosse gute Elbe!"

"Till vänster har vi Hamburg, till höger Nordsjön, framför oss Finkelwerder och bakom oss kommer snart Danmark. Omkring oss Blankenese. Över oss himlen. Under oss Elbe. Och så vi-där i mitten." (Översättningen är min egen).

Blankenese som det tedde sig på 1800-talet

Man kan lyssna på Radioteaterns version (1948) av "Utanför dörren" HÄR. Många av de gamla fina skådespelarna finns med.....

"Elbe" av Wolfgang Borchert finns med i Ansgar Bachs "Die Elbe- Ein literarischer Reiseführer" (WBG 2010)

Elbe som gräns och som litterär inspiration

Elbe är en lång flod och en del av den (cirka 10 mil) kom att utgöra gräns mellan dåvarande DDR och Förbundsrepubliken Tyskland. Det kan tyckas länge sedan nu men jag, som växte upp under det kalla kriget, har minnena alltför väl inrotade.

På fotot ovan (taget den 26 november 1989) visas hur kan man för första gången på mycket länge kan fara i båt från den ena sidan av Elbe till den andra i rent "nöjessyfte". (Här mellan Darchau i öst och Hagenow i väst. Fotot är taget av Rolf Pätzold)

Den som försökte sig på att gå över gränsen riskerade att råka ut för en så kallad SM70. Ett djävulskt vapen som självutlöstes vid minsta beröring- det var dessutom laddat med så kallade dum-dum-kulor för att åstadkomma mesta möjliga skada på den som kom i dess väg. Uwe Rada berättar i sin bok om två unga män som miste livet på grund av det här fasansfulla vapnet- två av många.

 Dömitzer Brücke- en järnvägsbro som idag står där som ett stålskelett- raserad först i andra världskriget och sedan ännu mera söndersprängd. (foto: Christian Fischer).

Bron var 1050 meter lång och den invigdes redan år 1873. Det gick snabbt också- bara tre år tog det att avsluta projektet. Just här bildade för övrigt Elbe en gräns- gränsen mellan storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin och konungariket Hannover (som var preussisk provins sedan år 1866).

I knappt hundra år fick bron stå där - den 20 april 1945 kom de allierades bombplan och släppte en stor last över bron som kollapsade på många ställen. Därmed försvårade man också för många av de flyktingströmmar som gick västerut. Bron kom senare att symbolisera den tyska delningen. Här vill många nu bygga ett Elbemuseum, ett "Museum Literaturraum Elbe".

 Ett helt kapitel i Uwe Radas bok om Elbe tillägnas romanen "Nachglühen" (2008) skriven av Jan Böttcher. En roman som handlar om den fiktiva byn Stolpau vid Elbe.

"Da ist die Elbe, mit jeder Streckmetallplatte, die sie zwischen den Betonsäulen herausreissen, wird die Sicht frei auf den Fluss."

Här går gränsen genom floden och litteraturvetaren Axel Kahrs skådade över Elbe från väst och gjorde reflektionen: "När jag tittade över mot den andra sidan såg jag staketet och jag hörde hundarnas gläfsande. Ändå var landet där borta ett tyst och stilla land. Man såg ingenting. Inga skorstenar med röken stigande upp, inga röster, inga tåg hördes, bara detta gläfsande från hundarna. För befolkningen i öst var Elbe en spökflod. För oss var det en flod utan en andra strand, en flod utan ett "mittemot"."

(Min egen ytterst fria översättning).

Författaren Arnold Stadler skriver även han om Elbe som gränsflod. "Elbe glittrade som ett nordens "fata morgana". (fata morgana är en typ av hägring).

"Das Wendland ist eine schön besiedelte Welt mit der Elbe aus Himmelsrichtung und mit Dächern wie Schiffen, die sich hinter dem Deich ducken, als Lebenszeichen."

(Arnold Stadler).

Om att höra till en flod

Två statsmän från en tid jag minns: General Charles de Gaulle och Konrad Adenauer

Uwe Rada är en tysk författare som bland annat skriver om floder. Oder, Memel och nu Elbe. Det kan nog hända att det blir flera "flodböcker".

Elbe är en mäktig och viktig flod i Tysklands historia och just nu läser jag om dess betydelse som östgräns. Ett av kapitlen i boken handlar om Konrad Adenauer (1876-1967) en gång borgmästare i Köln (fram till 1933) och efter kriget bland annat västtysk förbundskansler.

Uwe Rada säger att Adenauer hörde till Rhen- och att han hyste en stor aversion mot den del av Tyskland som befann sig öster om Elbe. (Detta redan under Weimarrepublikens tid). År 1946 skrev Adenauer i ett brev: "Faran är stor. Asien börjar på andra sidan Elbe". Elbe blev till en gräns- inte bara politisk utan också kulturell. Så började det kalla kriget och murar av olika slag byggdes upp.

Elbe börjar i Tjeckien och flyter sedan (över 100 svenska mil lång) upp till Nordsjön (nära Cuxhaven). Många är de städer den passerar på vägen.

Intressant är det att tänka på att när Adenauer föddes så var det Otto von Bismarck som styrde och ställde i det tyska riket. Han var, enligt Rada, "ein Mann von der Elbe", Bismarck föddes i Schönhausen i Sachsen-Anhalt och Schönhausen- ligger på Elbes östra sida.

Så berättar Rada också om författaren Jan Böttcher som har skrivit romanen "Nachglühen" (2008) som handlar om den fiktiva byn Stolpau- en by som kommit att präglas mycket av sin närhet till en gräns och närheten till en flod (Elbe). Här kan man läsa mera om romanen (på engelska).

Radas bok har undertiteln "Europas Geschichte im Fluss" och i de tio kapitlen vidrör han olika aspekter av denna mäktiga flod. Jag läser vidare.