Tolstoj och Tjetjenien

Det var brännbart stoff han skrev om, Tolstoj, när han tog itu med kortromanen Hadji-Murat (som kom ut 1912 (och alltså postumt). Det tog flera år för Tolstoj att färdigställa stoffet till berättelsen som handlar om kriget i Tjetjenien (under mitten av 1800-talet).

Jag har läst Hadji-Murat och just den här utgåvan är från 2006 och i översättning av Barbara Lönnqvist. (Lind & Co förlag).

Det är en sorglig historia från Kaukasus och inledningen är mycket vacker. Författaren går över ängar och fält mitt i sommaren- gräset är slaget och man ska just börja skära rågen. De vilda blommorna växer i sin allra största prakt och bara beskrivningen av dem är en stor njutning att läsa.

 "Svagt doftar trampörtens ljusröda luddiga blommor, grant blå lyser den unga blåklinten i solen men mot aftonen och ålerdomen bleknar den och övergår i rött."

Så går berättarens blickar till en tistelblomma som i folkmun kallas för "tataren" - han försöker bryta av den för att sätta den till den bukett han plockat men tisteln låter sig inte betvingas- och han börjar  att berätta historien om Hadji-Murat.

Det är krig och ryska trupper finns överallt i Kaukasus- man använder sina "muskler" för att slå ner alla självständighetsförsök och trots stora förluster så biter man sig fast- Hadji-Murat är en av Shamils närmaste män men nu lämnar han över sig till ryssarna- i hopp om att få sin fängslade familj frigiven.

Boken om Hadji-Murat är framför allt en nyttig historielektion och den visar med all önskvärd tydlighet att det inte alltid går att slå ner uppror med arméer och våld. Den ryske tsaren under den här tiden var Nikolaj I och i ett av kapitlen i boken får man läsa en mycket elak och säkert väldigt träffande beskrivning av honom.(Just det kapitlet vågade man inte ta med i 1912 års utgåva). Tsaren porträtteras som grym och liderlig och i stället för att döma ut dödsstraff utverkar han gatlopp. "Döms till 12 gatlopp mellan tusen man" Nikolaj. "Han njöt av att känna sig obevekligt grym och samtidigt tänka att han inte utdömde dödsstraff."

Tsar Nikolaj I vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot: knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön", vilket alltså inte var någon benådning

 Om Nikolaj I:s regeringstid skriver historikern Pogodin: "Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt." Han efterträddes av sin son Alexander. (Källa: Wikipedia)

Boken är försedd med ett alldeles utmärkt efterord som visar på parallellerna med modern tid. Jag kan också konstatera att Tolstojs berättarkonst verkligen är närmast oslagbar.

Tolstoys okända

Leo Tolstoy - foto från 1860-talet

Each narrow cell in which we dwell
Is a foul and dark latrine,
And the fetid breath of living Death
Chokes up each grated screen,
And all, but Lust, is turned to dust
In Humanity's machine.

(Från The Ballad of Reading Gaol (1898) av Oscar Wilde)

Leo Tolstoys sista roman (Resurrection i engelsk översättning) kom ut år 1900 (och hade dessförinnan publicerats i följetongsform, året innan). Jag har läst den engelska översättningen från 2009 (Anthony Briggs). Det var ingen lustbetonad läsning precis. Ämnet är svart och mycket sorgligt. Det handlar mycket om fängelser och förhållanden i fängelser. Det handlar också om en olycklig mans försök att frälsa sig själv och att försöka göra det onda han gjort ogjort.

Jag konstaterar att detta inte kommer att bli min favorit bland Tolstoys böcker men jag skulle för den skull inte vilja ha boken oläst. Den är en stark partsinlaga mot de vidriga förhållanden som rådde i Ryssland under den här tiden- och inte bara i fängelserna.

Dmitri Nekhlyudov tillhör adelsskiktet och han äger både jord och hus på skilda platser. Som ung vistades han hos ett par mostrar och där träffade han och förförde en ung tjänsteflicka, Katyusha. Hon blir med barn och han lämnar henne i sticket. Så småningom länkar ödet deras vägar samman igen- då ska Dmitri vara jurymedlem i en rättegång där hon står åtalad för mord. Det visar sig att Katyusha hamnat i samhällets absoluta bottenskikt och att hon blivit prostituerad. Dmitri grips av en våldsam ånger för vad han gjort och han viger sitt liv åt att försöka hjälpa både Katyusha och andra samhällets olycksbarn.

Tolstoy arbetade i hela tio år på "Resurrection" och han skrev färdigt under starkt inre tvång för han behövde pengar. Romanen såldes för 12 000 rubel och varenda kopek gick sedan till Dukoborzerna, en förföljd religiös sekt.

De (dukoborzerna) håller strängt på alla människors jämlikhet och "bugar sig för gudomen i människan". I likhet med kväkarna förkastar de all yttring av våld, såsom krig, kroppsstraff och så vidare, och utmärker sig för arbetsamhet, enkelhet i seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla.--------
  Lev Tolstoj och en av hans söner lade sig ut för de förföljda dukoborzerna och lyckades slutligen bereda möjlighet för dem att utvandra, och vid förra sekelskiftet utvandrade i runt tal 10 000 från Kaukasien till Kanada (sedan en del gjort ett misslyckat försök att slå sig ned på Cypern), där de upprättade blomstrande kolonier. Hundra år senare beräknas deras antal till omkring 20 000.
(Källa: Wikipedia)

"Resurrection" skrevs under en olycklig tid i Tolstoys liv och jag tycker att det präglar hela berättelsen- det är svart och dystert. Boken fick mycket blandad kritik när den kom ut och det var ömsom vin, ömsom vatten (mest vatten). Om man läser den som partsinlaga (och det är kanske så den ska läsas) måste den dock ha varit ett mycket viktigt dokument på sin tid. Det var en tid då snaran hade dragits åt extra hårt i Ryssland - Alexander III var ingen framstegsvänlig och "mild" tsar precis och sonen Nikolaus gick helt i hans fotspår. Man kan känna mullret från den kommande revolutionen på sidorna.

Översättaren, Anthony Briggs har skrivit ett förnämligt förord och han jämför "Resurrection" med "The Ballad of Reading Gaol" - samma patos och ämnet är det samma, det också. Briggs översättning har för övrigt fått otaliga lovord.

Tolstojs sista stora roman

 "Uppståndelse" är den svenska titeln och den är inte alldeles lätt att få tag på i bokform (tyvärr).   Betydligt enklare är det då att beställa en av de många engelska översättningarna (det kommer en till under 2014). Jag är helt övertygad om att "Uppståndelse" är förtjänt av en ny svensk utgåva för det var en bok som på sin tid sålde bättre än t ex Anna Karenina.

Originalutgåvan av "Uppståndelse" daterar sig till 1899 och den bevisar (enligt många som läst den) att Tolstoy sannerligen inte blev sämre med åren. Jag har redan tryckt på "send-knappen" och ser fram emot att läsa den här romanen som ska vara mycket svart i tonen.

Tolstoy blev 82 år gammal- han dog på flykt undan sin familj och ett olyckligt äktenskap. Resan blev svår för den åldrige författaren och i Astapovo tog den slut- Tolstoy hade drabbats av en svår förkylning som gick över till att bli lunginflammation. Det klarade inte den gamla kroppen av och så gick en av vår världs allra största författare ur tiden.

Från Sevastopols belägring av Leo Tolstoj

"Entimmesboken" står det på omslaget och nog är det så. Novellen består av cirka 50 sidor och det går rätt snabbt att läsa. Man gör dock klokt i att stanna upp då och då och reflektera för det här är sannerligen en stridsskrift - dock inte med de skrikiga orden och de stora åthävorna- Leo Tolstoj är en skicklig författare och han vet vad han vill säga och han gör det på ett mycket minnesvärt sätt.

Det hela tar sin början i Sevastopol i maj år 1855 och då har belägringen varat i drygt ett halvt år.

"Det hade redan förflutit sex månader sedan den första granaten susade iväg från Sevastopols bastioner och rev upp marken i fiendens ställningar, och sedan dess hade tusentals bomber, granater och kulor oavbrutet flugit från bastionerna mot löpgravarna och från löpgravarna, och dödsängeln hade oavbrutet svävat över dem."

Redan här i inledningen har Tostoj funnit sitt recept på att lösa konflikter- och det är ett mycket gott sådant. Varje armé ska successivt ta bort en soldat  tills bara enda soldat återstår för vardera sidan- "låt då dessa två soldater slåss" - så kan man göra upp allt på detta smidiga sätt.

"Antingen är krig en galenskap eller så är människan, om hon begår denna galenskap, ingalunda en förnuftig varelse, vilket vi av någon anledning tagit för vana att tro." (sid. 4)

Så berättar Tolstoj om några officerare och deras värld- deras upplevelser både i själva staden och sedan i löpgravarna. Jag tänker lite på romanen "På västfronten intet nytt" av Remarque när jag läser.

Här är till exempel furst Galtsin som irriteras över att soldaterna överger löpgravarna (för att de sårats)

"Vart är du på väg och varför? röt han (Galtsin) strängt åt honom.
Men då han kommit ända in på soldaten, märkte han att dennes högra ärm hängde tom, och att den var blodig upp över armbågen.
- Sårad, ers välborenhet.
- Av vad?
- Här någonstans, antagligen av en kula, sade soldaten och pekade på armen."  (s.22)

Bomber faller, männen dör som flugor och det hela beskrivs som det inferno det måste ha varit.

Tolstoj tillägnar sin berättelse det som han håller högst av allt nämligen sanningen. I den här novellen finns inga hjältar och heller inga bovar- det som etsar sig fast är krigets absoluta dumhet och absoluta lidande.

Inte bara "Krig och fred" - vad man kan hitta i ett biblioteksmagasin

En stilig ung officer: Leo Tolstoj under Krimkriget (1853-1856)

Häromdagen såg jag ett intressant TV-program om Leo Tolstoj och man talade bland annat om hans deltagande i Krimkriget och hans tre noveller med titeln "Från Sevastopols belägring". Jag har varit på magasinsjakt och minsann, jag hittade en hel del.

 Här en av de tre novellerna (Samspråk förlag 1985) Översättningen är gjord av Jan Persson.

Det är Tolstojs dagboksanteckningar från den här tiden som fått bilda underlag till novellerna. Just den här novellen kom ut 1885 och den blev mycket uppmärksammad på sin tid. "I den här skildringen finns inga andra hjältar än sanningen." (citat från bokens baksida).

 Rejält förvånad (och glad) blev jag över det här fyndet. Den här utgåvan av"Herre och dräng" är tryckt år 1895 men den är i förvånansvärt gott skick. Jag ska läsa med andakt.

Här är början till en stor författarkarriär. De här självbiografiska berättelserna skrev Tolstoj redan under 1850-talet. Wahlström och Widstrand gav ut år 1980. Översättningen är gjord av Helga Backhoff Malmquist och boken är försedd med en efterskrift av Johannes Edfelt.

Jag tycker att jag haft en riktigt givande förmiddag på "mitt" bibliotek.

Krig och fred

Det finns ingenting i läsvärlden som går upp mot en riktigt fin klassiker. "Krig och fred" är en sådan. Tänk att jag inte vågat mig på den förut... men... det är nog så att vissa böcker måste inväntas till dess att tiden känns rätt.

Jag har boken i en mycket ny utgåva- tryckt år 2006. Det anges också på titelbladet att detta är en översättning av den allra första versionen av boken- Tolstoj skrev nämligen mer än en. Staffan Skott berättar historien om romanen i ett intressant efterord. Han säger där att Krig och fred egentligen föddes som idé för att Tolstoj ville skriva om dekabristupproret (1825) och vad som hände med dekabristerna. Han blev så fascinerad av de unga officerarna som hade influerats av alla idéer och stämningar i Europa under den här tiden att han i stället kände att han ville skriva om Napoleonkrigen. Den ursprungliga versionen av Krig och fred kom år 1867.

Boken jag har läst är över 1000 sidor lång och det är svårt att hantera en sådan klump. Det hade nog varit bättre att dela upp den i två separata delar.

Handlingen är välbekant- vi får följa några ryska familjer under Napoleonkrigens tid- scenerna växlar mellan slagfälten och salongerna- det är en värld som inte längre finns- ett Ryssland som är borta för evigt. Tolstoj skriver med stark iakttagelseförmåga- med mycken humor och han är bitsk i sina kommentarer. Det finns många passager som är värda att återge men... jag berördes mest av en beskrivning från slagfältet i Austerlitz. En av huvudpersonerna- furst Andrej Bolkonskij har precis rusat fram med kompaniets fana :

" Plötsligt var det som om en av soldaterna närmast intill slog honom i vänstra sidan, ett våldsamt slag med en tung käpp. Det gjorde lite ont, men framför allt var det otrevligt, eftersom smärtan drog hans uppmärksamhet från alla intressanta iakttagelser just då. Det var någonting besynnerligt: hans fötter hamnade i någon grop, de vek sig under honom och han föll. Och plötsligt fanns det ingenting utom himlen- en hög himmel med grå moln som kröp på den- ingenting utom den höga himlen. "Att jag inte har sett den här höga himlen förut?" tänkte furst Andrej. "Då skulle jag ha tänkt annorlunda. Det finns ingenting utom den höga himlen, men inte ens den finns, det finns ingenting utom tystnad, tigande och frid".

Krig och fred kommer med största säkerhet att bli en av årets största läsupplevelser för mig. Jag är verkligen så glad att jag gav mig tid att läsa (och tack igen till Hermia för draghjälpen!)

Jag måste också PS:a här och säga att jag har dålig åtkomst till min blogg just nu- tekniska problem som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa- men jag ska försöka.

Nu så minsann....

I går kväll startade jag projektet "Krig och fred"- nu tänker jag ta sällskap av den där ett och ett halv-kilosklumpen till bok ett tag. Det är väldigt obekvämt - men efter 25 sidor kan jag i alla fall konstatera att Tolstoj har rejält med humor.

-