På väg med Simon Schama

Här flyter den mytomspunna floden Niemen (Memel) genom Litauen. (fotot är lånat).

O Litauen, mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;
endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

(inledningsraderna till den polske författaren Adam Mickiewicz stora epos Pan Tadeusz. Det finns översatt till bl a engelska och svenska (senaste översättningen är från 1926).

Simon Schama har sina rötter i det gamla Litauen och han skriver lite om detta i inledningen till boken "Skog- Landskap och minne". Han står nu vid en kulle i byn Giby och tänker på sina judiska anfäder som bodde och verkade i dessa skogklädda trakter. Det var ett hårt liv - man livnärde sig på timret som skulle huggas och sedan fraktas. "Vid stranden av en litauisk flod någonstans i urskogen hade min morfarsfar Eli sitt hus, byggt av grovt timmer täckt med murbruk och omgivet av en stenmur som en sorts statusmarkering."

Slutligen hamnar Schama i Punsk, och han skriver om ett landskap som öppnar sig med böljande kullar och åkerfält och skogen finns där hela tiden- den skuggar honom längs horisonten.
" Vad Punsk än må ha varit tidigare är det numera en litauisk stad; invånarna talar polska med utsocknes men det baltiska tungomålet inbördes. "

Han letar efter den judiska kyrkogården som han vet måste finnas någonstans. Väl dold bakom en söndervittrad stenmur och helt bevuxen med högt gräs finner han så det han söker. Gravstenarna är helt nedsjunkna i jorden och de måste skrapas fram. "Jag kunde ha tillbringat en hel dag där med spade och trädgårdssax och frilagt en hel värld, ett underjordiskt universum tillhörigt judarna i Punsk."

Men, fortsätter han, vad skulle det tjäna till. Han avslutar berättelsen så här:

" Jag lade mig på rygg och såg den blå himlen skymta mellan trädgrenarna, lyssnade på almarnas och popplarnas dämpade sorgebön och tänkte: Jaha, en gång fanns det ett Litauen men inga judar och för den delen inga kristna heller. Sedan fanns det judar och en del av dem slog sig ner i skogen och forslade timmer till floderna och städerna, och nu är judarna återigen borta men skogen står kvar.

Deutscher hade kanske rätt, tänkte jag. Träd har rötter, judar har ben. Och därmed vandrade jag bort från gravkullen i Punsk."