Tomas Venclova och Vilnius

I sydöstra Litauen där floderna Neris och Vilna möts ligger den, staden som Tomas Venclova skriver om i sin bok. (Tavlan av floden Neris är målad av Juozas Marševskis.)

Gammal stad- ny stad. Tiden har gått hårt åt den men den står kvar och har trotsat krig och förföljelse genom århundraden. Här härjade Karl den XIIs trupper en gång och så kom Napoleon hundra år senare. (En som var med i Napoleons fälttåg var den inte helt obekante Henri Beyle (även känd under namnet Stendhal).

Venclovas bok kommer att bli långsam påskläsning för mig och jag hoppas lära mig mera om litauisk historia- ett stort, mäktigt ämne (och så spännande och så tragiskt).

På väg med Simon Schama

Här flyter den mytomspunna floden Niemen (Memel) genom Litauen. (fotot är lånat).

O Litauen, mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;
endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

(inledningsraderna till den polske författaren Adam Mickiewicz stora epos Pan Tadeusz. Det finns översatt till bl a engelska och svenska (senaste översättningen är från 1926).

Simon Schama har sina rötter i det gamla Litauen och han skriver lite om detta i inledningen till boken "Skog- Landskap och minne". Han står nu vid en kulle i byn Giby och tänker på sina judiska anfäder som bodde och verkade i dessa skogklädda trakter. Det var ett hårt liv - man livnärde sig på timret som skulle huggas och sedan fraktas. "Vid stranden av en litauisk flod någonstans i urskogen hade min morfarsfar Eli sitt hus, byggt av grovt timmer täckt med murbruk och omgivet av en stenmur som en sorts statusmarkering."

Slutligen hamnar Schama i Punsk, och han skriver om ett landskap som öppnar sig med böljande kullar och åkerfält och skogen finns där hela tiden- den skuggar honom längs horisonten.
" Vad Punsk än må ha varit tidigare är det numera en litauisk stad; invånarna talar polska med utsocknes men det baltiska tungomålet inbördes. "

Han letar efter den judiska kyrkogården som han vet måste finnas någonstans. Väl dold bakom en söndervittrad stenmur och helt bevuxen med högt gräs finner han så det han söker. Gravstenarna är helt nedsjunkna i jorden och de måste skrapas fram. "Jag kunde ha tillbringat en hel dag där med spade och trädgårdssax och frilagt en hel värld, ett underjordiskt universum tillhörigt judarna i Punsk."

Men, fortsätter han, vad skulle det tjäna till. Han avslutar berättelsen så här:

" Jag lade mig på rygg och såg den blå himlen skymta mellan trädgrenarna, lyssnade på almarnas och popplarnas dämpade sorgebön och tänkte: Jaha, en gång fanns det ett Litauen men inga judar och för den delen inga kristna heller. Sedan fanns det judar och en del av dem slog sig ner i skogen och forslade timmer till floderna och städerna, och nu är judarna återigen borta men skogen står kvar.

Deutscher hade kanske rätt, tänkte jag. Träd har rötter, judar har ben. Och därmed vandrade jag bort från gravkullen i Punsk."

Den litauisk-polska Jeanne d'Arc

Doch siehe! der Feldherr im Jägerkleid
Hat ein Mädchengesicht und die Brust einer Maid,
Das Volk ward's mit Staunen gewahr.
Der Feldherr- des Aufstandes Führerin
Ein Heldenmädchen, die Litauerin
Emilie Plater war.

Det är den polske nationalskalden Adam Mickiewicz som lovsjunger Emilie Plater i "Des Obristen Tod".

Emilia Plater föddes år 1806 i Vilnius och kom från en adlig familj. När hon (november 1830) fick höra att ett stort uppror hade brutit ut mot ryssarna iklädde hon sig genast manskläder och begav sig iväg för att delta i stridigheterna. Hon blev utnämnd till kommendant i det första Litauiska regementet och hon förde sina motståndsmän framåt i slagen vid Kaunas och Šiauliai. När upproret så småningom slogs ner av övermakten vägrade hon att fly till Preussen för att rädda sig själv. Hon dog av utmattning på väg mot Warszawa - hon blev bara 25 år gammal.