Ett tecknat porträtt av Matilde Serao
I novellsamlingen "Unmarried Women" av den italienska författarinnan Matilde Serao finns en starkt självbiografisk berättelse "Girls' Normal School" som ger en mycket detaljerad och psykologiskt skickligt gjord redogörelse för hur kvinnors "utbildningsverklighet" kunde se ut under slutet av 1800-talet.
Här blandas rika och fattiga elever- det finns de som bor på skolan och de som "bara" dyker upp under dagen. Caterina Borelli hör till de mindre bemedlade men hon är inte den som håller sig undan- hon käftar med lärarna och är allmänt "besvärlig". (Caterina Borelli är Matilde Seraos alter ego).
"Borelli recite the lesson".
"I didn't learn it, Professor", she answered as she got up tranquilly, smiling.
"And why not"?
"Because I'm not a parrot, to memorize a whole passage by Passavanti."
Lidia Santaniello har röda kinder men det är inte hälsans röda rosor som lyser utan lungsotens. Isabella Diaz är en helt ny elev och hon är liten, försagd, sjuklig och mycket fattigt klädd- dessutom bär hon peruk - en röd och mycket ful sådan.
Det här är den sista terminen och det är dags för examen- vi får följa flickornas oro, deras känslor och deras förhoppningar. En del klarar sig- andra kör och det mest förvånande för dem alla är att lilla Isabella Diaz får de allra bästa resultaten.
Tre år senare kommer ett facit- så här blev livet för de 32 studenterna. Det är skilda öden och många är mycket sorgliga.
"Emilia Scoppa took the competitive exam för elementary school teachers and didn't pass; she took the telegraph office exam and didn't pass that either. She found employment as a salesgirl in the Miccio stores, in the clothing department, and when she sees her former classmates, she's ashamed and hides."
Flera av de unga kvinnorna har dukat under i sjukdom och några har tagit livet av sig- men för Isabella Diaz har det gått mycket bra och hon är nu rektor för en stor skola i Neapel-men författaren tillägger : "She still looks horrendous".
"Girls' Normal School" är skrivit lite som ett reportage och det är en mycket levande skildring av kvinnors verklighet. Så här var det- och det väcker många tankar.
3 kommentarer:
ännu en intressant bok. och hatten!
hattar är kul
I´m not a parrot ... ;O) Att vara en kvinna är inte lätt i dagens samhälle, men det är nog definitivt lättare idag än det var för 100 år sedan ( i alla fall i Norden).
Mrs C: Hattar är kultur och boken är mycket läsvärd. Jag letar med ljus och lykta efter flera böcker av Serao.
Nina: Här i Sverige har vi det hyfsat bra- jämfört med många andra länder. Att vara kvinna i 1800-talets Italien är inget jag hade önskat mig.
Skicka en kommentar