As a Man Grows Older av Italo Svevo

Emilio Brentani är på väg mot medelåldern i rask takt. Hans tillvaro är trist och tråkig- en gång var han på väg att bli en riktigt lovande författare men nu tvingas han försörja sig som försäkringsagent. Föräldrarna är döda och han har bara sin syster, Amalia, kvar i livet, en blek, tunn och oattraktiv kvinna som är flera år yngre än vad han själv är. Hon månar om sin äldre bror med stor osjälviskhet och redan från början får vi veta att "Of the two it was really he who was the egoist".

Åren runt 40 brukar anses "farliga" och för en man som inte haft särskilt mycket roligt i livet blir det än mera frestande att plötsligt slå sig lös. Det är just det Emilio gör och han tycker sig ha fått en vitamininjektion och nytt hopp med Angiolina- en kvinna han nu börjat sällskapa med. Han kallar henne för "Ange", sin ängel, och han är helt besatt av henne. Angiolina kommer från enkla förhållanden men hon har en stark vilja att "komma upp" och det gör hon genom att utnyttja män som har det lite bättre ställt. Emilio lider alla helvetets svartsjukekval och både hans syster och hans gode vän Balli försöker att få honom att inse det vansinniga i förbindelsen med Angiolina.

Romanens huvudtema är Emilios olyckliga förhållande till Angiolina men det finns också en sidointrig som är väl så intressant. Systern Amalia blir nämligen förälskad i Balli och inte heller detta får någon lycklig utgång- och Emilio som borde vaka bättre över sin enda syster är helt upptagen med sig själv. Detta kommer att få katastrofala följder.

Speciellt en scen från romanen slår mig med speciell kraft- Amalia och Emilio har gått till teatern för att lyssna till Wagners musik och så spelas Valkyriernas dans. Amalia reflekterar:




"That magnificent stream of sound signified the whole of human destiny; she saw it pouring down an incline, its path shaped by the unequal conformation of the ground. Now it would flow in a single cascade, now it would be divided into a thousand smallers ones, all colored by an ever-changing light, and by the reflections which objects cast upon it. There was the the harmony of sound and color which held the epic fate of Sieglinde, but also, insignificant though it was, her own, the end of a part of life, the withering of a single twig. Her fate was no more to be wept over than that of the others; it deserved the same tears- no more; and the ridicule which had so cruelly oppressed her found no place in that picture which yet was so complete."

Den här romanen startar i ganska långsamt mak men sedan accelereras handlingen upp och det hela blir till en veritabel bladvändare (om man nu får lov att använda detta uttryck om en gammal klassiker.)

Lennart Erling (Den långsamma bloggen) har också läst och skrivit om boken HÄR.