Människoöden - Ostpreussen

Det forna Heydekrug (idag Šilutė).

Ulla Lachauer är en tysk filmskapare och journalist/författare som har skrivit flera böcker med fokus på Ostpreussen och Memellandet. I "Ostpreussische Lebensläufe" reser hon runt och intervjuar människor som har bott/bor i det som en gång var just Ostpreussen.

Jag har inte ännu läst ut boken men jag tar paus efter att ha gripits väldigt av kapitlet om "Die letzte Moorbäuerin" (Den sista torvmosse-bonden) och här berättar Erdmute Gerollis från Wabbeln (i närheten av det gamla Heydekrug) sitt livs historia.

Ulla Lachauer börjar med att fråga Erdmute om hennes livs lyckligaste ögonblick. Svaret blev kort: Ach, was. Ich hatte ja kein Glück." (Ack, jag fick ingen lycka i livet). Erdmute är 80 år gammal och hon bär ett fläckigt förkläde och träningsoverallsbyxor. Hon har ett vackert ansikte och hennes ögon liksom skådar inåt. Tyskan kommer inte längre så naturligt för henne och Ulla Lachauer har svårt att förstå dialekten.

Wabbeln ligger ganska exakt tre kilometer norr om Memel och nära det kuriska näset. Det var förr en tysk by- men dag är området litauiskt och Erdmute beskriver sig som "Preussische Litauer". Hon föddes 1911 som barn nummer fyra av tolv. Hemma talade man litauiska men i skolan, som Erdmute började år 1919 lärde hon sig tyska. De flesta av syskonen lyckades ta sig till väst efter 1945 - bara tre av dem bor kvar i Litauen.

Erdmute berättar om porträttet av kejsar Wilhelm (nr II) - det hängde inne i den lilla stugan men när ryssarna kom tog de det med sig . Porträttet avbildade kejsaren, hans söner och hans dotter och- en blå hund med spetsig nos. (Sönerna har hon inte mycket gott att säga om "de gjorde mycket dumt").

När sedan det första världskriget var över tycktes den här delen av landet vara som en "fredlig ö"- fram till 1944. Men- inte ens den röda armén kunde flytta på Erdmute- hon stannade kvar i sina föräldrars hus. Hennes syskon, hennes vänner- så gott som alla försvann och hon blev ensam kvar i sitt hus där vid torvmossen. En krympande värld, en annan värld. Hon ville inte resa till en främmande plats. "Ich will nirgends nicht fahren. Ich will dableiben"

Ulla Lachauer träffade Erdmute vid ett par tillfällen och senast 1990. Hon skrev och skickade små gåvor. Tiden gick och hon förmodade att Erdmute hade gått bort. Det blev inte av att Ulla reste tillbaka. Men- i september 1997 åkte hon i alla fall- och hon fann en grav. Erdmute vilar på kyrkogården i Kinten. Hon väntade och väntade på att Ulla skulle komma tillbaka.