The Buddha in the Attic av Julie Otsuka

Så kallade "Picture Brides"- här vid ankomsten till USA någon gång i början av förra seklet.

Idag den 8 mars passar det extra bra att skriva några rader om Julie Otsukas korta men intensiva roman "The Buddha in the Attic".

Julie Otsuka är av japansk härkomst och hon tänkte från början ägna sitt liv åt konsten men ändrade sig och skriver nu i stället. "The Buddha in the Attic" är hennes andra roman och den är skriven i "vi-form"- ett originellt grepp som ger extra tyngd åt berättelsen.

Nog känns det som att se en tavla framför sig, målad med bestämda men ändå lätta penseldrag, när jag läser den koncentrerade och mycket poetiskt skrivna berättelsen om ett antal "Picture Brides" (postorderfruar kanske ordet är på svenska?) som är på väg från sina hem i Japan till blivande makar på USAs västkust (San Fransisco). Här möter vi en skara som färdas i tredje klass, långt ner i skeppets "källare" mot sina drömmar om ett bättre liv- och de har fått utförliga beskrivningar (positiva) av sitt nya hemland. Förväntningarna är höga.

"On the boat we carried our husbands' pictures in tiny oval lockets that hung on long chains from our necks. We carried them in silk purses and old tea tins and red lacquer boxes and in the thick brown envelopes from America in which they had originally been sent."

Så går ridån upp och inte är det något paradis som väntar dessa kvinnor. De foton de fått sig tillsända på de tillkommande visar sig vara väldigt gamla och ibland föreställande någon helt annan - breven har ofta skrivits av en professionell "skrivare" - men "This is America, we would say to ourselves, there is no need to worry. And we would be wrong."

Den första natten ger besked om vad som väntar- och jag citerar :

"That night our new husbands took us quickly. They took us calmly.--- They took us even though we bit them. They took us even though we insulted them- You are worth less than the little finger of your mother- and screamed out for help (nobody came). They took us even though we knelt down at their feet with our forheads pressed to the ground and pleaded with them to wait."

Så följer år av hårt arbete, många barn (som ofta föds utan hjälp )- och långsamt, långsamt vänjer sig kvinnorna vid sina nya liv (de har inget val). Barnen växer upp- blir amerikaniserade- och så kommer kriget. Pearl Harbor. Interneringen, främlingshatet och hela stadsdelar töms på sina invånare (de skickas bort till läger).

"The Buddha in the Attic" är en mycket gripande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig under läsningens gång. Orden har en mycket stor kraft, de går rakt in i hjärta och själ och jag ser alla dessa okända kvinnor framför mig- levande som om de fanns bredvid mig i denna stund. Kvinnor som nu får sina röster hörda tack vare Julie Otsukas skickliga berättarkonst.

En fin recension i New York Times länkar jag till HÄR.