Scribble, scribble, scribble

Essayer och tidningsartiklar vankas det här i en väldig blandning. Jag är väldigt förtjust i Simon Schama som historiker och han gör mig inte besviken som journalist heller- pennan flyger över papperet och ämnena är särdeles många och skiftande. Tack och lov är de indelade i undergrupper (säger jag som inte har någon särskilt strukturerad hjärna och därför är i behov av viss "ledhjälp".) Boken är på cirka 400 sidor och jag har en del kvar att läsa. Både rolig och annorlunda var t ex berättelsen om resan med Queen Mary II och de funderingar (och rädslor och obehag) den väckte. Storm mitt på havet är aldrig behagligt- oavsett skeppets storlek (havet är ändå alltid större)- ska man dessutom hålla föredrag mitt i eländet (och svårt sjösjuk) - ja, då krävs det speciella åtgärder. (Denna essay föll in under rubriken "Travelling"). Under "Testing Democracy" får man möjlighet att minnas "Dubya" och alla hans idiotier. (Jag har fortfarande kvar en kylskåpsmagnet med ofördelaktig kommentar om nämnde herre).

Jag läser vidare.

Burning convictions

Om man ska läsa tre böcker om engelsk historia tycker jag att man ska välja Simon Schamas stora verk (i just tre delar) "A History of Britain". Praktfulla illustrationer får man på köpet och allmänbildad blir man. Jag har just nu slagit upp kapitlet "Burning Convictions" som handlar om det mycket turbulenta 1500-talet då England gick över från katolicismen till den protestantiska läran. Huvudena föll och bålen brann. Ingen gick säker och i fokus stod naturligtvis kungen, den enväldige och lynnige Henrik VIII. Jag skulle inte ha velat vara i närheten av det engelska hovet under den här tiden....

Thomas Wyatt- poeten- var en av dem som fick bekanta sig med Towern från insidan. Från sin fängelsecell såg han (det var den 17 maj 1536 ) hur Anne Boleyns bror och flera av Annes vänner föll offer för bödelsyxan. Några dagar senare tvingades Anne Boleyn själv upp på schavotten. Hon var klädd i en hermelinfodrad mantel och håret var uppsatt så att halsen skulle vara fullt synlig. Bödeln var specialimporterad från Calais och han använde svärd- inte yxa.

Wyatt diktade om sina hemska upplevelser (för han släpptes ut efter en månad och överlevde för att dö i sin egen säng cirka tio år senare).

"The Bell Tower showed me such a sight

That in my head sticks day and night

There I did learn out of a grate

For all favour, glory, or might"

That yet circa Regna tonat (around the throne the thunder roars)

och vidare:

"These bloody days hath broken my heart.

And lust, my youth did them depart."

Kungen hade skilt sig från Anne dagen före avrättningen så att döttrarna Mary och Elizabeth båda kunde förklaras oäkta. Den 20 maj ingick han sitt tredje äktenskap med Jane Seymour som födde sonen Edward 18 månader senare (och sedan dog i sviterna av förlossningen). Som Schama konstaterar "Well, no matter, a queen had at last done her job".

På väg med Simon Schama

Här flyter den mytomspunna floden Niemen (Memel) genom Litauen. (fotot är lånat).

O Litauen, mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;
endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

(inledningsraderna till den polske författaren Adam Mickiewicz stora epos Pan Tadeusz. Det finns översatt till bl a engelska och svenska (senaste översättningen är från 1926).

Simon Schama har sina rötter i det gamla Litauen och han skriver lite om detta i inledningen till boken "Skog- Landskap och minne". Han står nu vid en kulle i byn Giby och tänker på sina judiska anfäder som bodde och verkade i dessa skogklädda trakter. Det var ett hårt liv - man livnärde sig på timret som skulle huggas och sedan fraktas. "Vid stranden av en litauisk flod någonstans i urskogen hade min morfarsfar Eli sitt hus, byggt av grovt timmer täckt med murbruk och omgivet av en stenmur som en sorts statusmarkering."

Slutligen hamnar Schama i Punsk, och han skriver om ett landskap som öppnar sig med böljande kullar och åkerfält och skogen finns där hela tiden- den skuggar honom längs horisonten.
" Vad Punsk än må ha varit tidigare är det numera en litauisk stad; invånarna talar polska med utsocknes men det baltiska tungomålet inbördes. "

Han letar efter den judiska kyrkogården som han vet måste finnas någonstans. Väl dold bakom en söndervittrad stenmur och helt bevuxen med högt gräs finner han så det han söker. Gravstenarna är helt nedsjunkna i jorden och de måste skrapas fram. "Jag kunde ha tillbringat en hel dag där med spade och trädgårdssax och frilagt en hel värld, ett underjordiskt universum tillhörigt judarna i Punsk."

Men, fortsätter han, vad skulle det tjäna till. Han avslutar berättelsen så här:

" Jag lade mig på rygg och såg den blå himlen skymta mellan trädgrenarna, lyssnade på almarnas och popplarnas dämpade sorgebön och tänkte: Jaha, en gång fanns det ett Litauen men inga judar och för den delen inga kristna heller. Sedan fanns det judar och en del av dem slog sig ner i skogen och forslade timmer till floderna och städerna, och nu är judarna återigen borta men skogen står kvar.

Deutscher hade kanske rätt, tänkte jag. Träd har rötter, judar har ben. Och därmed vandrade jag bort från gravkullen i Punsk."