Marcelius Martinaitis

Jag läser långsamt vidare i antologin "Bortom det låsta havet- poesi från ett litauiskt nittonhundratal". Jag har kommit till Marcelius Martinaitis - född 1936 i Paserbentis i Žemaitien - en av Litauens provinser. Martinaitis är en av de mera kända litauiska författarna och han har blivit översatt till flera språk. På svenska kan man läsa hans "Kokotis ballader"
(ISBN 91-7896-004-5
Bromma : Fripress, 1985 ).

Boken finns också att tillgå på engelska via t ex Amazon.uk.

Den här intressanta kartan hittade jag på Wikipedia- här får man en bild av de olika baltiska stammarna och precis i mitten under "Lithuanians" kan man se "samogitians" ( Samogitien är det latinska namnet för Žemaitien).

Landskapet är obeskrivligt vackert och jag vill själv gå rakt in i den här bilden (som är lånad). Vacker är också den här dikten av Martinaitis:

Igår och för alltid

Över den blommande pilen,

Över floderna och ängarnas färg,

Över träden, husen och språken...

Över vägen, där en sten ligger,

Över återkomsten hem

Igår och för alltid...

Igår och för alltid...

Över allt som hänt eller skall hända,

Över det som förmultnar löven på jorden-

Igår och för alltid

Över den blommande pilen...

(Översättning: Loreta Burnyte) Flera dikter av Martinaitis finns i "Bortom det låsta havet- Poesi från ett litauiskt nittonhudratal) Ariel skrifter 2. Tryck: Gondolin. 1999. Redaktion: Mikael Nydahl och Per-Johan Nilsson. ISBN: 91 88820 66 1

Poesi från ett litauiskt nittonhundratal

Äntligen har jag den här vackra lilla boken i min hand. Ett lån från Malmö stadsbibliotek. Här får man lära känna cirka tjugo samtida litauiska poeter (några av dem har skrivit från exilen). Ett långt och innehållsrikt förord får man på köpet och i slutet på boken också en beskrivning av poeterna och deras liv/öden.

Genast fastnar jag för Janina Degutyté (1928-1990) och hennes dikt "Bärnstenar"

(Lånat foto)

Himlavalvet öppnar sig som havet-

Ut seglar fullmånen som en bärnsten.

Natten ropar i fältens tystnad

Förvånad och yr av det vackra.

------

O människohjärta! Som havet och himmelen är du!

Så mycket klarhet finns i ditt djup!

Den mörka brusande vågen

Lyses upp av uppspolade bärnstenar.

Översättning och tolkning: Anna Harrison


Janina Degutytés liv var svårt. Hon var sjuklig och förlorade tidigt en stor del av sin familj. Modern var svårt alkoholiserad och Janina tvingades leva tillsammans med henne.

Jag kommer att få anledning att återkomma till den här fina diktantologin.

För att fortsätta summeringen

Boken om Litauen "ett litterärt resesällskap" har varit en stor inspiration och den är jag så glad för. Jag hittade den på tyska Amazon (för en spottstyver). Trots att den saknar register är jag ändå mycket förtjust i den och vackra bilder illustrerar kapitlen som alla har utdrag från noveller och romaner av de författare som det berättas om. Här får man lära sig så mycket! Förlaget "Insel Taschenbuch" har gett ut ett par böcker till i samma serie. Jag har fyllt på i min önskelista (högt upp finns en litterär vandring genom Elsass (Alsace).

Om just den här boken var billig så blev inköpet i sig ändå dyrt... jag kunde ju inte motstå litauiska noveller (från Tranans förlag) och så köpte jag också en diktsamling av Tomas Venclova....

Dessutom har jag beställt följande böcker via fjärrlån: Bortom det låsta havet - lyrik från ett litauiskt nittonhundratal, Gondolin, 1999

Själens labyrint (med dikter av Nijole Miliauskaite), Ariel 2004

(Tack till översättaren Anna Harrison som tipsade om dessa böcker.)




"The Junction" är utgiven på förlaget "Bloodaxe Books" (ett mycket fint förlag för övrigt).

Från dikten som gett namn åt samlingen hämtar jag slutstroferna.

"Touch the cold grass of childhood.
You are home. Night's shell enfolds
the three-fold sea. It's all a gift of grace:
these muddled times, the sentry no longer
on guard, the air that's longing for a voice."

Åter ett speciellt tack till Anna Harrison som upplyste mig om sina svenska översättningar av Tomas Venclova:
Anna Harrison sa:
Hej Ingrid!Tomas Venclova finns översatt till svenska av mig, Anna Harrison, och Loreta Burnyte:1) Tomas Venclova. Samtal vintertid. Dikter 1956-2000 Med efterord av Joseph Brodsky. Redaktörer Ariel-Skrifter 8. Tryckning: Gandolin, Stehag, 2000. ISBN 91-88821-00-5. ISSN 1403-8137.

2) Former av hopp - essäer 1976-2001 samt "Samtal om Vilnius. En brevessä" av Czeslaw Milosz
ISBN 91-974211-1-1

Jag hoppas att du kan hitta dem i bokhandeln eller på nätet! Med vänliga hälsningar,Anna Harrison.



Och ja, det är hundens dag idag, verkar det som. Soffan (som maken och jag sprang runt hela Malmö för att hitta har blivit ockuperad). Detta är ett mycket bortskämt husdjur....

Henrikas Radauskas

Vy över Kaunas (1800-tal), Litauens näst största stad

Henrikas Radauskas (1910-1970) föddes i Krakow och dog i exil i USA (Washington DC). År 1921 återvände han med sin familj till Litauen- han fick sin utbildning vid universitetet i Kaunas och 1935 kom hans första diktsamling ut. Han var på väg mot en strålande karriär som författare men- så kom kriget. Radauskas flydde till Tyskland och sedan vidare till USA. Han arbetade bl a som översättare. Hans egna dikter har blivit översatta till flera språk och här är ett exempel på engelska.



A wind blows from the pyramids,
From kings and from castles,
From churches slender as spears,
From corpulent baroque flowers.

O, how pretty is History!

Heads of paint die in frames.
Letters pray on stones.
The smell of withering roses trembles.
The echo of war songs melts.

History smells like a mortuary!

A powerful man rules the country.
Black slaves turn grindstones.
Blood flows, poison and wine,
A sword rings, and money.

I tremble reading History.

And the old whore Clio,
Seller of used truth,
Fears neither poison nor swords
But only the light of the sun.

Översättning: Jonas Zdanys

Flera dikter av Radauskas (på engelska) hittar man HÄR.

Utena

Gymnasiet i Utena

Två litauiska författare med anknytning till Utena (som är både provins och stad) är Pulgis Andriusis (1907-1970) och Alfonsas Nyka-Niliunas (f. 1919).

Andriusis flydde efter kriget först till Västtyskland och emigrerade till Australien år 1949 där han arbetade som journalist och teaterkritiker. Han var också en mycket hängiven esperantist.

Det är inte alldeles lätt att hitta böcker i översättning av Andriusis men han finns representerad i novellsamlingen ovan. (Den vill jag gärna läsa).

Alfonsas Nyka-Niliunas (f. 1919) lever också i exil (i Boston). Han räknas som en av de främsta diktarna och essay-författarna från Litauen.

Meetings and separations av Alfonsas Nyka-Niliunas

Meetings and separations
The rhythm of life and death.
The train in the Utena Station and
The Via Dolorosa on the mystical Kaunas street
Where having stopped by a well Jesus drinks
Blood from a rusted cup.

Översättning: Jonas Zdanys

Människoöden - Ostpreussen

Det forna Heydekrug (idag Šilutė).

Ulla Lachauer är en tysk filmskapare och journalist/författare som har skrivit flera böcker med fokus på Ostpreussen och Memellandet. I "Ostpreussische Lebensläufe" reser hon runt och intervjuar människor som har bott/bor i det som en gång var just Ostpreussen.

Jag har inte ännu läst ut boken men jag tar paus efter att ha gripits väldigt av kapitlet om "Die letzte Moorbäuerin" (Den sista torvmosse-bonden) och här berättar Erdmute Gerollis från Wabbeln (i närheten av det gamla Heydekrug) sitt livs historia.

Ulla Lachauer börjar med att fråga Erdmute om hennes livs lyckligaste ögonblick. Svaret blev kort: Ach, was. Ich hatte ja kein Glück." (Ack, jag fick ingen lycka i livet). Erdmute är 80 år gammal och hon bär ett fläckigt förkläde och träningsoverallsbyxor. Hon har ett vackert ansikte och hennes ögon liksom skådar inåt. Tyskan kommer inte längre så naturligt för henne och Ulla Lachauer har svårt att förstå dialekten.

Wabbeln ligger ganska exakt tre kilometer norr om Memel och nära det kuriska näset. Det var förr en tysk by- men dag är området litauiskt och Erdmute beskriver sig som "Preussische Litauer". Hon föddes 1911 som barn nummer fyra av tolv. Hemma talade man litauiska men i skolan, som Erdmute började år 1919 lärde hon sig tyska. De flesta av syskonen lyckades ta sig till väst efter 1945 - bara tre av dem bor kvar i Litauen.

Erdmute berättar om porträttet av kejsar Wilhelm (nr II) - det hängde inne i den lilla stugan men när ryssarna kom tog de det med sig . Porträttet avbildade kejsaren, hans söner och hans dotter och- en blå hund med spetsig nos. (Sönerna har hon inte mycket gott att säga om "de gjorde mycket dumt").

När sedan det första världskriget var över tycktes den här delen av landet vara som en "fredlig ö"- fram till 1944. Men- inte ens den röda armén kunde flytta på Erdmute- hon stannade kvar i sina föräldrars hus. Hennes syskon, hennes vänner- så gott som alla försvann och hon blev ensam kvar i sitt hus där vid torvmossen. En krympande värld, en annan värld. Hon ville inte resa till en främmande plats. "Ich will nirgends nicht fahren. Ich will dableiben"

Ulla Lachauer träffade Erdmute vid ett par tillfällen och senast 1990. Hon skrev och skickade små gåvor. Tiden gick och hon förmodade att Erdmute hade gått bort. Det blev inte av att Ulla reste tillbaka. Men- i september 1997 åkte hon i alla fall- och hon fann en grav. Erdmute vilar på kyrkogården i Kinten. Hon väntade och väntade på att Ulla skulle komma tillbaka.

Vilnius och Abraham Sutzkever

Vilnius är en vacker stad och här en vy från gamla tider (1800-tal).

Universitetet i Vilnius är ett av de äldsta i östra Europa med rötter så långt tillbaks som till 1500-talet. (Grundat 1579)



Abraham Sutzkever (1913-2010) var en författare och poet som mestadels skrev på jiddish . Han föddes i Ryssland men hans familj flyttade till Vilnius i Litauen några år efter första världskriget. Sutzkever överlevde förintelsen och tiden i Vilnius ghetto och har blivit omnämnd av New York Times som " the greatest poet of the Holocaust".

Jag har hittat två svenska översättningar:

Messias dagbok och andra poetiska berättelser / Abraham Sutzkever ; i urval och översättning från jiddisch av Salomon Schulman
Sutzkever, Abraham, 1913- (författare) )
ISBN 91-7139-370-6
Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 1998
Svenska 175 s.

Grönt akvarium / Abraham Sutzkever ; förord och översättning från jiddisch av Salomon Schulman ; bilder: Leif Nelson
Schulman, Salomon (illustratör)
ISBN 91-7868-025-5
Stockholm ; Symposion, 1986
Svenska 59, [2] s.
Serie: [Judiskt bibliotek]

HÄR en dikt i engelsk översättning.

Drömmen om ett språk

Bild från den första esperantokongressen år 1905 i Boulogne.

Min far var esperantist och han var ung under en tid då man drömde om en värld i fred och då ungdomar reste ut och träffades på olika esperantoläger i Europa. Paris och Reading i England har jag foton från- fyllda av unga glada människor från Europas alla hörn. Tyvärr krossades drömmarna ; kvar har jag också en del gamla brev (man brevväxlade flitigt) som jag dåligt kan tyda.... Flera av dem har som avsändare en viss Linda som kom från Pärnu i Estland. Om henne visste pappa besked- efter en olycksbådande tystnad och avbrott i kommunikationerna under hela 40-talet- ringde en dag telefonen på pappas arbetsplats- någon frågade om han mindes Linda XX från Estland? Jo, men visst. Det visade sig att Linda hade överlevt kriget, lyckats fly undan ryssarna och numera var hon bosatt i USA. Nu var hon i Sverige på besök med sin man. Det blev ett glatt återseende fast nu var språket engelska.....

Veisiejai i Litauen- så vackert..... (fotot är lånat)

Esperanto kan man inte nämna utan att samtidigt berätta om skaparen - språkforskaren Lazar Zamenhof. Han föddes i Białystok år 1859 (då låg det i Ryssland- nu hittar man staden i Polen).
Det var en trakt med många olika språk och det orsakade bråk och meningsskiljaktigheter. Så föddes idén till ett "neutralt", gemensamt språk.

"För Zamenhof var hans språk inte huvudsakligen ett kommunikationsmedel utan ett medel för att sprida hans idéer om en fredlig samexistens mellan skilda folk och kulturer. Han utvecklade senare en medmänsklighetslära som han kallade Homaranismo, som bygger på dessa hans idéer."

På fotot ovan (som är lånat) den lilla idylliska staden Veisiejai i Litauen. Här bodde Lazar Zamenhof under ett par år i slutet på 1800-talet.

På väg med Simon Schama

Här flyter den mytomspunna floden Niemen (Memel) genom Litauen. (fotot är lånat).

O Litauen, mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;
endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

(inledningsraderna till den polske författaren Adam Mickiewicz stora epos Pan Tadeusz. Det finns översatt till bl a engelska och svenska (senaste översättningen är från 1926).

Simon Schama har sina rötter i det gamla Litauen och han skriver lite om detta i inledningen till boken "Skog- Landskap och minne". Han står nu vid en kulle i byn Giby och tänker på sina judiska anfäder som bodde och verkade i dessa skogklädda trakter. Det var ett hårt liv - man livnärde sig på timret som skulle huggas och sedan fraktas. "Vid stranden av en litauisk flod någonstans i urskogen hade min morfarsfar Eli sitt hus, byggt av grovt timmer täckt med murbruk och omgivet av en stenmur som en sorts statusmarkering."

Slutligen hamnar Schama i Punsk, och han skriver om ett landskap som öppnar sig med böljande kullar och åkerfält och skogen finns där hela tiden- den skuggar honom längs horisonten.
" Vad Punsk än må ha varit tidigare är det numera en litauisk stad; invånarna talar polska med utsocknes men det baltiska tungomålet inbördes. "

Han letar efter den judiska kyrkogården som han vet måste finnas någonstans. Väl dold bakom en söndervittrad stenmur och helt bevuxen med högt gräs finner han så det han söker. Gravstenarna är helt nedsjunkna i jorden och de måste skrapas fram. "Jag kunde ha tillbringat en hel dag där med spade och trädgårdssax och frilagt en hel värld, ett underjordiskt universum tillhörigt judarna i Punsk."

Men, fortsätter han, vad skulle det tjäna till. Han avslutar berättelsen så här:

" Jag lade mig på rygg och såg den blå himlen skymta mellan trädgrenarna, lyssnade på almarnas och popplarnas dämpade sorgebön och tänkte: Jaha, en gång fanns det ett Litauen men inga judar och för den delen inga kristna heller. Sedan fanns det judar och en del av dem slog sig ner i skogen och forslade timmer till floderna och städerna, och nu är judarna återigen borta men skogen står kvar.

Deutscher hade kanske rätt, tänkte jag. Träd har rötter, judar har ben. Och därmed vandrade jag bort från gravkullen i Punsk."

När bild säger mer än ord

Här talar kartan sitt tydliga språk. Den gröna biten längst upp är dagens Litauen och det har krympt genom århundradena- när landet var son störst sträckte det sig ända ner till Svarta havet i söder.

Just nu är jag fördjupad i Litauen. Idag har jag lärt mig att litauiska är ett av två ännu levande östbaltiska språk (det andra är lettiska). Samtliga västbaltiska språk är utdöda. De baltiska språken är alla indo-europeiska. (Estniska hör inte till den baltiska språkgruppen- det är ett finsk-ugriskt språk).

"Gud gav tänder; Gud skall ge bröd" - så här ser denna mening ut på följande språk- (exemplen är hämtade från Wikipedia).


Lettiska:
Dievs deva zobus; Dievs dos maizi
Litauiska:
Dievas dave dantis; Dievas duos duonos
Latin:
Deus dedit dentes; Deus dabit panem
Sanskrit
Devas adahat datas; Devas dat dhanas

Den litauisk-polska Jeanne d'Arc

Doch siehe! der Feldherr im Jägerkleid
Hat ein Mädchengesicht und die Brust einer Maid,
Das Volk ward's mit Staunen gewahr.
Der Feldherr- des Aufstandes Führerin
Ein Heldenmädchen, die Litauerin
Emilie Plater war.

Det är den polske nationalskalden Adam Mickiewicz som lovsjunger Emilie Plater i "Des Obristen Tod".

Emilia Plater föddes år 1806 i Vilnius och kom från en adlig familj. När hon (november 1830) fick höra att ett stort uppror hade brutit ut mot ryssarna iklädde hon sig genast manskläder och begav sig iväg för att delta i stridigheterna. Hon blev utnämnd till kommendant i det första Litauiska regementet och hon förde sina motståndsmän framåt i slagen vid Kaunas och Šiauliai. När upproret så småningom slogs ner av övermakten vägrade hon att fly till Preussen för att rädda sig själv. Hon dog av utmattning på väg mot Warszawa - hon blev bara 25 år gammal.

Resa längs Memel (Njemen): Tilsit (Sovjetsk)

Königin Luise Brücke- över Njemen i den stad som numera har fått det urtråkiga namnet Sovjetsk. (Fotot är lånat från Wikipedia).

Tilsit. Man tänker på ost, eller hur? Tilsit som en gång var Ostpreussens näst största stad tillhör idag Kaliningrad Oblast (oblast= område, region, län enligt uppslagsverket). Staden blev mycket svårt förstörd under andra världskriget.

I första kapitlet i Uwe Radas bok om Memel läser jag om just Tilsit men också om de författare som förknippas med Ostpreussen. Jag har skrivit en del om några av dem tidigare: Johannes Bobrowski, Siegfried Lenz och Arno Surminski. Rada nämner också Ulla Lachauer och hennes reseberättelse "Die Brücke über Tilsit"- Ulla Lachauer skriver om ett helt nytt Ostpreussen- det som inte längre är tyskt utan som idag är något helt annat. Hon reste och upptäckte en hel ny värld.

Även nobelpristagaren Czesław Miłosz hade sina rötter i Memelområdet.

Några strofer från Johannes Bobrowskis vackra dikt "The Memel":

---
Out of the darkness
you come, my river,
out of the clouds.
Roads run down to you
and the rivers, Jura and Mitva,
young, from the woods, and loamy
Szeszupe. With poles the loggers
drift by. The ferry
lies on the sand.
-----
River,
alone always
can I love you
only.
Image of silence.
Plaques for the future: my cry.
Which never held you.
Now in the dark
I hold you fast.

(Från "Shadow Lands", selected poems. Översättning: Ruth & Matthew Mead. New Directions.)