"Vårt liv kan vi inte styra- det gör som det vill" - citatet (i mycket fri översättning av mig) kommer från Eduard von Keyserlings roman "Fürstinnen" (Prinsessorna).
Jag har läst ut hans "Beate och Mareile"- skriven 1904 men mycket läsbar ännu idag även om den kanske inte tillhör hans absoluta mästerverk. Scenen är ett gods (Lantin) någonstans i de östra delarna av det gamla tyska riket. Här bor greve Günther von Tarniff med sin hustru Beate och flera tjänare. Allt börjar mycket idylliskt- det är sommar och trädgården är fylld av vackra blommor som Beate plockar iklädd en vacker vit klänning.
Beate och Günther har känt varandra sedan barnsben och äktenskapet anses vara mycket väl lyckat och Beate "förkroppsligar det poetiska i aristokratin" enligt Günther som älskar att uttrycka sig ornerat och pråligt. Han är en mycket passionerad och skönhetsälskande man men särskilt trofast är han inte vilket snart ska visa sig. Åskvädren börjar snart dra in över godset och greve Günther nedlägger det ena kvinnliga bytet efter det andra.
Mareile, som är dotter till inspektör Ziepe-har vuxit upp tillsammans med Beate men hon har lämnat trakterna runt Lantin för att utbilda sig vid konservatoriet i Berlin. Hon har nått en viss berömmelse och har uppträtt både i London och Wien. Nu är hon på väg hem till sina föräldrar för en kort visit. Så möter hon Günther, och här börjar så karusellen som kommer att snurra allt snabbare.
Det hela uvecklar sig till ett triangeldrama och ingen av de tre personerna är egentligen tecknad på ett särskilt sympatiskt sätt- Günther är en hänsynslös egoist som bara tänker på sin egen tillfredställelse utan minsta medkänsla för andra. Beate är alldeles för upptagen av att vara den fina aristokraten som "bör" uppträda på ett visst sätt och som inte vill 'nedlåta' sig att ta råd och stöd av andra. Mareile offrar en lovande karriär på ett förhållande med en knöl och hon vägrar envetet att förstå att hon bara är en leksak.
Detta var den fjärde boken av von Keyserling som har har läst nu och jag upphör inte att imponeras av hans sätt att skriva. Visserligen, som sagt, är just den här romanen kanske inte den som jag tyckte bäst om men hans persongalleri och hans sätt att skildra människor på väg utför är så otroligt spännande och dramatiskt. Von Keyserling förtjänar sannerligen att tas fram ur glömskan. Jag hittade några fina foton på godset Tels-Paddern där han föddes och växte upp.
Jag tänker utöka den lästa kvartetten till en kvintett - jag har romanen "Dumala" på mitt läsbord just nu. På baksidan av omslaget läser jag : Eduard von Keyserling ist einer der besten Psychologen, den ich in der Jahrhundertwende-Litteratur erlebt habe." (Hellmuth Karasek).
Det skriver jag under på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar