Furstinnorna av Eduard von Keyserling

Jo, den finns översatt till svenska- men året var 1918 och någon senare utgåva har inte producerats. Synd är det för Eduard Keyserling är alls ingen dålig författare. Nu har jag läst två böcker av honom och jag väntar med spänning på att ytterligare en av hans romaner ska landa i min brevlåda.

"Die Wellen" (Vågor) skrev jag om för någon vecka sedan och den boken blev jag helt betagen i. Jag kastade mig därför över nästa Keyserlingroman som alltså blev "Fürstinnen" ('Furstinnorna' i svensk översättning). Riktigt lika gripen blev jag kanske inte av den här berättelsen men jag tycker ändå att den var ytterst läsvärd.

Von Keyserling uppehåller sig bland adelns kvinnor den här gången också- och det hela handlar främst om änkefurstinnan Adelheid von Neustatt-Birkenstein som alldeles nyligen har mist sin man och nu står där med dålig ekonomi (maken levde rejält över sina tillgångar) och tre döttrar som måste försörjas. Roxane, Eleonore och Marie är alla tonåriga och bara det två äldsta har åldern inne för att visas upp på äktenskapsmarknaden- och de blir också snabbt bortgifta- och inte blir de lyckliga. Roxane förpassas till det ryska hovet och Eleonore tvingas gifta sig med en sjuklig, troligen lungsiktig släkting. De båda flickorna bär sitt öde med stoisk resignation. De drömmar de eventuellt har haft har kvästs på ett tidigt stadium.

Marie, den yngsta, är av annat virke. Hon är romantisk, något sjuklig (dåliga lungor får vi veta) och hon vill inte foga sig i att (efterom hon har vacklande hälsa) bli hemmadotter och syssla med välgörenhet. När en god vän till familjen föreslår att Marie ska få någon slags utbildning för att kunna gå sin egen väg svarar fru Adelheid: "Gå sin egen väg? Hur kan en furstinna gå sin egen väg? Hennes väg är förutbestämd, den går som på räls- om man lämnar den är man förlorad".

Den stackars Marie blir ensam kvar när systrarna lämnat hemmet och hon får fruktansvärt långtråkigt- hon drömmer sig bort, hon försöker att skapa sig en egen tillvaro även i den allra minsta mån, hon förälskar sig och hoppas så att hennes utvalde ska hjälpa henne ur fångenskapen. Det är stundtals verkligt plågsam läsning för det här är som att ta hissen rakt ner i helvetet. Sviken vänskap, sviken kärlek och vad återstår? Ljuset släcks och Marie sitter med blicken (hon har stora blåa ögon) riktad mot fjärran- stickande på en mössa som ska skänkas till någon fattig i byn......