A Wreath of Roses" av Elizabeth Taylor

Tyvärr är min upplaga av boken av nyare datum och inte lika vackert "dekorerad". Ingenting slår de äldre "Virago-omslagen" i skönhetsupplevelse, tycker jag.

"A Wreath of Roses" är ingen munter läsning- den är den svartaste av alla Elizabeth Taylors romaner. Den börjar riktigt otäckt med att en man hoppar framför ett expresståg- och slutet- ja- det är tragiskt det också. Där emellan sträcker sig en berättelse om tre kvinnor- (männen är sidofigurer)- väninnorna Camilla och Liz och Liz före detta guvernant Frances. Platsen är en liten engelsk by och sommaren står i sin fagraste blomning. Idyll kan man dock inte kalla detta för - under ytan sjuder det. Hela tiden finns något hotande i bilden- och det avporträtteras också i landskapet som är kuperat och ibland oländigt.

Liz är nygift och har precis fått ett litet barn, Harry. Camilla är ensamstående och hon sörjer den förlorade närheten till sin väninna. Hon lider av sin inre isolering. Frances (som äger huset de bor i) har blivit en känd konstnär men hon börjar bli gammal och sjuklig-hon kan inte längre röra sig obehindrat. En värld är på väg att falla sönder.

På järnvägsstationen träffar Camilla Richard Elton- en man som har ett mystiskt förflutet- en man vars aura är mörk i färgen- hur mörk får vi veta så småningom och det är tidvis ganska obehaglig läsning.

Jag tyckte mycket om den här romanen- den är både spännande och den är skickligt hopfogad Elizabeth Taylor har gjort ett par oförglömliga psykologiska porträtt - speciellt porträttet av Camilla- den ensamma och mycket begåvade kvinnan är oerhört gripande.För att citera Helen Dunmores fina förord " A Wreath of Roses" accepts the terribleness of life, its random cruelty and agonies of isolation".

Jag forsätter nog min läsning av Elizabeth Taylors romaner.