A Lamp for Nightfall av Erskine Caldwell

"All I could see from where I stood
was three long mountains and a wood
I turned and looked the other way
and saw three islands in a bay" (Edna St. Vincent Millay)



När jag tänker på Maine kommer bilder som den här ovan upp på näthinnan- vatten... vatten och skog- massor av skog. Orörd terräng och framför allt i norra delen av staten- mycket glest befolkat. Maine har en stor plats i mitt hjärta. Just därför blev jag intresserad av att läsa Erskine Caldwells roman "A Lamp for Nightfall"- här är nämligen hela handlingen förlagd till just Maine.

"A Lamp for Nightfall" hör väl inte till Caldwells mera kända böcker, föreställer jag mig, och den är nog inte en av de bättre- men visst var den läsvärd.

Här hamnar vi mitt i glesbygden - hos familjen Emerson. Thede Emerson är "amerikan" och det är han mycket stolt över- han är också traktens rikaste man. Han avskyr allt vad fransk-kanadensare, skandinaver och polacker heter- fula öknamn har han på dem allihop. Desto mera förargligt är det då för honom att hans enda dotter ska gifta sig med Frank Gervais som har sina rötter i provinsen Quebec. Men... när Thede tänker efter så tycker han ändå att det är bra för Frank Gervais kan nämligen försörja en familj- det finns det ingen bland de "äkta amerikanerna" som har möjlighet till. Pengar betyder allt för Thede.

Thede har också en son, Howard, som inget hellre vill än att åka ner till Boston för att utbilda sig till ingenjör- men det faller inte i god jord hos Thede. Howard tvingas arbeta med att gräva vägar för att bidra till hushållet- några studier blir det inte för hans del.

Thedes fru, Rosa, är en synnerligen osympatisk kvinna som är helt egocentrerad- hon plågar sina barn och hon "ränner efter" karlar. En del av hennes beteende har sina rötter i maken Thedes totala ointresse för henne som kvinna- han ser Rosa som hushållerska först och främst.

Det här är ingen bok man blir på gott humör av. Slutet är också tragiskt, svart. Thede och Rosa tar båda priset i själviskhet och otrevlighet. Barnen är undergivna och utan "kraft", kvästa. Det Maine man får möta här är en baksida, det isolerade och inskränkta Maine. Säkert har det funnits (jag får hoppas att det inte längre är så illa ställt). " A story of cruelty and decay"- jo, det passar bra som sammanfattning. Man bör inte vara ledsen eller deprimerad när man läser.

Som ett PS: Maine har fortfarande en stor procent fransk-talande befolkning (större än t ex Lousiana).

Om Maine kan man läsa bl a HÄR.